Etikettarkiv: Karaktär

Vani’atan

Postat av
Svara

Vani’atan (Niklas)

 Vani’atan (purpuröga) är särskilt begåvad i att väcka Arvet och har tack vare detta fått en framskjuten plats i samhället som en av Kretsens betrodda. Närhelst hon inte utför de sysslor som samhället kräver så spenderar hon en stor del av sin tid med sin älskade Iri’anel, på långa vandringar på Luberos med Mi’os (en skuggtiger) eller Deliolith, försunken i meditation eller i glädjefyllda lekar med sina övriga syskon, Lea och Eo.

Bakgrund

Vani’atan är en särdeles blek nie’nidor som är en aning mindre till växten än sina syskon. När hon först kom till samhället hette hon Alewa (solsken) men ganska snabbt upptäckte man att hon hade talang för att väcka Arvet. Detta uppmärksammades av Kretsen och Vaerithas ålades att utbilda henne. När Vani’atan började bruka kraften i Arvet visade det sig att hon var extra mottaglig för dess påverkan och det förändrade hennes kropp. Vaeritha beslutade då att ge henne namnet Vani’atan (purpuröga), vilket hon burit som namn sedan dess.

Vaeritha har sett till att Vani’atan fått en grön vi’ae samt introducerat henne för Tyrial och på så sätt har hon fått tillgång till en del av de skrifter han förvarar. Hon har läst en mängd av dem och även om hon inte alltid förstått hela innebörden eller andemeningen så har hon ändå memorerat det. Genom skrifterna och Vaeritha mentorskap har Vani’atan bemästrat alla de vanliga ceremonierna som inte är begränsade till Kretsen. Skrifterna har dock hjälpt Vani’atan i sin meditation som hon helst genomför en bit utanför samhället. Under sina meditationer så har hon kommit till insikt om att allt liv måste mötas genom vänskap och att det aldrig får övergå till våld, oavsett hur kontrollerat eller ritualiserat det anses vara. Våld leder oundvikligen till disharmoni och slutligen kaos och än så länge har hon inte tvingats ta till våld ens för att försvara sig.

Inom sin syskonskara och i det större samhället så har hon aldrig tagit upp särskilt mycket plats och hon har aldrig haft något stort behov att befinna sig i centrum även om hon har ett stort behov av trygghet och bekräftelse. Under större delen av hennes liv så har Iri’anel funnits där för henne och gett henne det hon behöver, något som med tiden blivit en stark kärlek och passion. De två fullkomligt sprudlar av harmoni när de är med varandra och de lämnar sällan den andre ur sikte, om så bara för att utföra de dagliga sysslor som krävs. Vani’atan älskar Iri’anel och det han ger henne men det finns ändå visst tvivel. Även om han har visat stor acceptans och respekt för hennes talang för att väcka Arvet så har han aldrig riktigt förstått det ur hennes perspektiv. Han har inte samma förståelse för det liv som genomsyrar Luberos och hur fantastiskt det är. Han förstår inte varför hon måste bege sig ut på vandringar på Luberos för att få “känna” de varelser som finns där och när han säger “Jag förstår” så klingar det endast ihåligt.

Vani’atan har länge varit fascinerad av att upptäcka Luberos och “känna” allt det liv som existerar på ön. Det var främst hennes (något äldre) bror Deliolith som tog med henne ut på de första längre turerna men hennes begåvning och träning kring Arvet har hindrat henne från att följa med honom varje gång. Varje gång han återvände berättade han de mest fantastiska saker han upptäckt vilket nästan har gjort Vani’atan rastlös att få komma iväg. Under en av de senare resorna var Vani’atan med Deliolith och upptäckte en fantastisk dal som de än så länge inte berättat så mycket om för de andra (inklusive Iri’anel då han skulle inte förstå dess skönhet). Dalen omgav sig med ett töcken av drömmar som Vani’atan kunde känna av på ett långt avstånd och om det inte vore för den hade nog Deliolith aldrig funnit den på egen hand. Det var i denna dal hon träffade en ung alysar (skuggtiger) och kunde direkt “känna” hur ett band skapades mellan dem och hon valde att kalla honom för Mi’os (styrka). De fortsatte att färdas tillsammans på Luberos och kom att uppskatta varandras sällskap. Vani’atan har funnit det enklare att nå inre harmoni genom sina meditationer närhelst Mi’os är i närheten, en tydligt lugnande kraft för henne.

Deliolith har dock fortsatt sina färder ut mot Luberos utkanter och hans senaste berättelser om människorna har gjort henne ännu mer nyfiken. Hon hoppas kunna komma iväg för att se dessa underliga varelser som valt Luberos som sitt hem.

I likhet med många andra alver har hon svårt att gå medelvägen när det gäller känslor, antingen så sprudlar hon av dem eller så är hon skeptiskt beräknande. Manoempatisk kort och gott. Hon pendlar oftast mellan tre områden, nyfiken och lekfull mot passionerad, lugn och öm mot ängslig och bekräftelsebehov.

Relationer

Iri’anel: Vani’atans stora kärlek som är en passionerad och stark men samtidigt en ömtålig och vilsen själ. Han är nästan allt vad hon kan önska sig, nästan. Det hon faller mest för är hans styrka, finurliga leende och hans kropp som hon älskar att leka med. Hon är oroad över hans drömmar och hans svårighet att finna inre harmoni och hon finner det numera mest sorgligt att det är våldet, striden och jakten som ger honom mest lugn, något som de grälat om fler gånger än hon orkat räkna. Snart måste något hända, en positiv gnista i deras långsamt dalande harmoni, annars finns det risk att hon kvävs i den.

Mi’os: Han är en alysar (skuggtiger) som når en bit över midjan på Vani’atan. Han följer alltid med henne när hon beger sig ut utanför samhället och även om han är välkommen i själva staden så föredrar han att hålla sig borta. Har mer än en gång räddat Vani’atan undan problem på Luberos och hon sover alltid gott med honom i närheten.

Deliolith: Han är den vördade brodern som Vani’atan ser upp till eftersom han är så berest och har sett så mycket mer av Luberos. Hon hoppas kunna följa honom fler gånger framöver.

Vaeritha: Vaeritha verkar uppskatta och respektera Vani’atans förmåga även om de har väldigt olika personlighet. Vaeritha är krävande och har ett helt annat synsätt som inte är kompatibelt med Vani’atan.

Meanora: Likt många andra hyser hon stor respekt till henne men Vani’atan har även träffat henne för att vidga sina insikter om Arvet och hur det har påverkat henne.

Personlighet och motiv

  • Beteende:Nyfiken och otroligt fascinerad av andra varelser och deras drömmar. Hon kan bli väldigt uppspelt över väldigt lite samtidigt som hon är väldigt lugn, sansad och eftertänksam inom själva samhället.
  • Motiv: Upptäcka. Världen är en så fantastisk plats som bara väntar på att “kännas”, skådas, beröras, inandas och helt enkelt upptäckas. Hon vill även finna förståelse för sin gåva och om möjligt dela med sig av förståelsen till Iri’anel.
  • Kärlek: Hon hyser ett särskilt intresse för varelser med annorlunda drömaura. Hon skulle vilja “drunkna” i någons aura, bli helt upptagen och omsluten av den. Hon uppskattar särskilt de som fyller hennes behov av trygghet och bekräftelse, samtidigt som en stark kropp aldrig är fel.
  • Rädsla: Att bli utsatt för våld eller se någon närstående bli det. Blir även lätt ängslig efter att nattens mörker lägger sig över ön. Ensamhet och otrygghet.
  • Citat: “Åh, du skulle ha sett dess drömmar – det var som vid botten av regnbågsfallet, fast där varje droppe av vatten istället svepte över himlen likt en fallande stjärna men ändå lika färggranna som trollsländorna vid Mianaiträdet, i tusen och åter tusen till antalet.”

Utrustning

  • En knälång enklare gräddvit klänning med kanter i blekt purpur.
  • En grön vi’ae.
  • En tunt halsband med ett smycke föreställande två dansande fiskar som hon fått av Iri’anel.
  • Öronbesmyckning i guld som visar på att Vani’atan är en av Kretsens betrodda.
  • Ansiktsmålningar med sol- och livstema.
  • Korta verser ur ceremonierna på fingrarna, händerna och underarmarna.

Dobax

Postat av
Svara

Dobax (Fredrik)

Dobax är en 17 årig taup, med en ovanlig begåvning för språk. Han är självsäker, på gränsen till arrogant och alltid mycket formell. Han är född på Luberos och son till den framstående Akoia, men har tillbringat nästan halva sitt liv i Ar Kabal. Har nu återvänt till Luberos, formellt för huset Gdemes räkning, men det kan tänkas att det egentligen är för att förbereda sig på att bli överhuvud för släkten.

Bakgrund

Föddes på Luberos, minns barndomen på Luberos som lycklig och fri. Har inga minnen av fadern men modern, Akoia, minns han som hård, på gränsen till oövervinnerlig, och trots att hon gav honom mycket stor frihet som sträng.

Som barn sprang han omkring i kolonin och den omgivande skogen, ibland åtföljd av sin orolige tjänare, Tsaul, som fått stränga order av modern att låta Dobax göra vad han ville och lära av sina misstag. Strapatserna uppmuntrades av Lawube som ofta visade Dobax du mer spektakuära delarna av ön, och även   Dobax visade tidigt extrem talang för språk och kunde redan som sjuåring alla språk som talades i kolonien, inklusive acceptabel alviska som han lärt från den alviske representaten i kolonin – Deliolith.

Trots koloniens knappa resurser försökte modern ge honom en en utbildning som anstår en arvtagare till en av imperiets främsta ätter, och eftersom ättens huvudsäte nu verkade hamna i civilisationens utkant gavs han även viss stridsträning. Utbildningen var hård och det gjordes väldigt klart för unge herren att han hade ett mycket stort ansvar för ättens framtid och att han måste förbereda sig väl för att kunna göra vad som krävdes.

Vid nio års ålder blev Dobax hämtad av huset Gdeme, för vilket han var en perfekt kandidat för att placerats på Luberos i framtiden. Varför modern gick med på att släppa iväg honom till Gdeme, trots uppenbar motvilja, är fortfarande oklart för honom.

Nu har Dobax återkallats till ön och sin moder Akoia. Under den långa färden till ön lärde han känna Parda – de två ungdomarna hittade till varandras famn under tristessen.

Relationer

Lawube: Minns honom som en mycket äldre broder.

Annan relation: Deliolith

Annan relation: Akoia

Personlighet och motiv

Beskriv (allt behöver fyllas i!)

  • Beteende: Formell, ibland arrogant. Självsäker.
  • Motiv: Plikten till huset och ätten. Utforska öns mysterier och överträffa sig själv.
  • Kärlek: Fascineras/attraheras av styrka, faller för ömhet.
  • Rädsla: Att misslyckas och svika sina plikter.

Dobax är en plågad ung man. Han är pressad av både hus och släkt, och förväntar sig stordåd av sig själv. Dock ifrågasätter han inte ändamålet helgar medlen-moralen intellektuellt, utan är istället arg på sig själv för att han inte kan släppa sina samvetskval; han vet att han alltid gjort det rätta. Denna inställning gör att han kan ha intuitiva spärrar för att göra hemskheter, men givet att han kan motivera det med att det är för ett gott ändamål och han får tillräckligt med tid för att övertala sig själv, så kan han överkomma spärrarna och göra vad som helst, dock med jobbiga följder för hans välmående.

Dobax har pressats mycket hårt under sin utbildning, både fysiskt och psykiskt. Den fysiska träningen har gjort honom mycket smidig och stark, men har hämmat hans växt något, så han ser ganska liten och späd ut (tänk ung elitgymnast eller dansare). Pressen från huset och ätten, och även det plågade samvetet, har givit honom vissa sömnproblem som ytterligare har spätt på hans spröda framtoning.

Dobax har inte haft några nära vänner. Det närmsta en vän han haft är hans trogne tjänare Tsaul, men på grund av en åldersskillnad på över 40 år, och på grund av att Dobax ägnat i princip hela sin vakna tid till träning och tjänstgöring för huset, kan den relationen snarare beskrivas som en stark lojalitet. Mentorn i Gdeme, Mästare Chaol, har även han stått Dobax nära, men Dobax har fruktat honom och inte kunnat komma honom särskilt nära, dock litar han på honom och ser upp till hans kunnande.

Bristen på vänner har gjort Dobax lite främmande för närgångenhet, och kan inte riktigt slappna av i andras närvaro. Han kan även uppfattas som stel eller rent av otrevlig, speciellt i informella sammanhang; i formella miljöer däremot vet han hur han skall föra sig och smälter in väl. Den hårda miljön i Gdeme, och hans egna höga krav på sig själv, gör att han har ganska lite sympati för svaghet, och uttrycker sig ofta lätt nedsättande.

Men trots allt är Dobax en ganska känslodriven ung man, och väntar, om än omedvetet, på att någon skall ta sig igenom hans skal av plikt och plågor.

Parda

Postat av
Svara

Parda Prmetsielior (Paul)

Parda är en ebhronitisk artonåring, upptagen i Handelsorden, och med en sällsynt förmåga att förnimma människor och andra varelsers känslouttryck. Hon har en uppenbar fascination för vackra ting och varelser och närmast dras till dem som en magnet. Särskilt märks det i att hon är mån om sitt yttre, utan att för den skull vara fåfäng. Det Parda anser vackert är nödvändigtvis inte den allmänt rådande uppfattningen. Det har också gjort att hon har fått ett rykte om sig som något underlig och drömmande. Parda har svårt att knyta starka känslomässiga band, men de gånger hon gör det så är de otroligt starka, och effekten om de bryts p.g.a. ex. svek, är desto större. Parda har en framstående roll i Handelsorden och har skickats till Luberos tack vare sin utbildning i flora och fauna, som kan ge handelsmöjligheter för huset.

Bakgrund

Parda har få minnen av sin tidiga barndom då hon redan vid sex års ålder togs upp av Handelsorden som lärling i huset Prmetsieli i Charom. Handelsorden hade kommit att få kännedom om att den unga flickans medfödda förmåga att förnimma känslor och fann stor potential i detta. Parda placerades hos sin blivande mentor Dramna, och hennes make, Hector, vilka också kommit att bli det närmaste familj som Parda har.

Utöver de separationssvårigheter som de flesta barn som rycks upp från sin tillvaro och sina föräldrar drabbas av, så uppvisade Parda särskilda svårigheter att knyta an till människor. Till stor del beror detta på hennes förmåga att känna av människors egentliga känslor inför henne och andra, vilket medfört att hon har en grundläggande skepticism till att knyta några känsloband. Detta sitter kvar än idag och Parda har, närmast som en skyddande mur, svårt att känslomässigt knyta an till andra människor. De gånger hon gör det är det dock med stor passion – det är som att hennes känslor i dessa relationer inte har något mellanläge, endera älskar hon eller så hatar hon, endera avgudar hon eller så föraktar hon, endera känner hon en sexuell laddning som närmast går att ta på, eller så äcklas hon o.s.v.

Ju äldre hon blivit desto svajigare har hennes känslospel blivit, något som lett till att hon börjat nyttja lugnande och uppiggande droger under vilka hennes positivare känslor tas fram. Det har dock medfört att hon kommit att uppfattas som ännu mer labil då de “falska” positiva känslor hon under flyktiga rus har inför individer, efter ruset förbyts till känslomässig kallhet till följd av hennes svårighet att knyta relationsband. De negativa känslor som alltid blossar upp kring relationer tär på Parda, som därav kommit att bli alltmer reserverad inför annat än flyktiga relationer. Detta har också lett till att hon är i princip avtrubbad inför de känslor andra hyser inför henne

Pardas intresse för pskyotropi är begränsat till att söka förstå varför hon “drabbats” av sin förmåga. Det har dock lett till att hon fördjupat sina kunskaper inom psykotropi och sedan hon har en uppenbar naturlig talang för det kommit att bli erkänt duktig inom området.

Pardas intresse riktas dock mot ett annat håll – flora och fauna. Intresset har egentligen helt naturliga orsaker. Intresset för fauna har uppkommit genom Pardas hängivenhet inför djur. Djurs känslomässiga uttryck liknar i grund och botten de känslor som Parda besitter. De skapar få, eller inga, långvariga känsloband men känner ofta starkt i stunden. Parda kan därför närmast tyckas kunna kommunicera med djur, vilket inte alls är fallet, snarare att hon förstår dess behov/känslor i varje stund. Djur som har den analytiska förmågan att knyta känslor för individer trivs därav väl i Pardas sällskap.

Pardas intresse i växter har främst två orsaker. Den senare som kommit att utvecklas i takt med hennes känslosvaj är inriktad mot droger, smaksättning etc., alltså växters nytta som “föda”. Det ursprungliga intresset uppkom dock till följd av Pardas nästintill besatthet av skönhet och vackra ting. Som liten kom Parda att skämmas bort med allehanda materiella ting, särskilt som Hector lyckades väl i sitt värv som handelsman och hade det gott ställt. Bortskämdheten kom nästan att slå över i att Parda blev manisk kring samlandet av vackra ting. Med tiden har detta kommit att renodlas till “naturlig” skönhet, där yttre attribut såsom kosmetika spelar en central roll. Att nyttja växter för att tillverka kosmetika har därför blivit något av en specialitet för Parda.

Att beteckna Parda som fåfäng i reguljär mening är dock felaktigt. Även om hon är noggrann med sitt utseende och föremål hon omger sig med, så är det uppenbart att Parda och omgivningens uppfattning om vad som är vackert inte alltid går ihop. Hennes i många fall excentriska uttryck genom kosmetika och, klädesplagg och föremål har gjort henne ryktbar som något av en tok och drömmande person.

Parda har tillbringat, åtminstone vad hon kan minnas, hela sitt liv i Charom. Hon tillbringar lite tid utanför Handelsordens domäner då hennes största intresse är att vidareutveckla sina kunskaper inom flora och fauna. Ett tydligt karaktärsdrag är att hon har ett behov av att förstå allting om allt.

Som 15-åring tjänstgjorde Parda hos en särskild delegation som skickats till Consaber på diplomatiskt uppdrag. Pardas roll var främst att notera och rapportera de intryck hon fick av de sabrier som delegationen hade möten med. Uppdraget varade i något drygt år och den händelse som kom att påverka Parda främst är mötet med en ung alvisk adelsman. Parda tillbringade endast en natt med den unge mannen, och vet inte ens hans namn (hela dagen och natten är som ett stort töcken), men har sedan dess en fast övertygelse om att alver besitter den puraste av skönhet som förlänats Mundanas varelser.

Väl tillbaks i Ebhron utforskade Parda sin fascination för alver och kom att söka kontakt med de få alver som fanns i Charom. Ingen alv väckte dock sådan lust och passion som den sabriske alven, men Parda är övertygad i sin fascination om att vissa alver besitter denna gåva. Den kontakt Parda tog med alver var dock de första sociala kontakter hon sökt på egen hand där inte omgivning mer eller mindre tvingat henne in i en relation. Det var också genom dessa relationer som en värld av droger öppnades för henne och Parda kom närmast att ha en rumlarperiod tillsammans med höga societetskvinnor som fascineras av Pardas kunnande om kosmetika.

Den nyvunna lycka Parda kände med hjälp av droger kom att spilla över på hennes känslor även utanför rusen. Det slutade med att Parda kom att bli tillfälligt passionerat förälskad i Tandoor, en jämlike i handelsorden tillika son till Nebsinlem Calasor, systern Padimes mentor. Tandoor är en mycket blyg och något tafatt person som uppriktigt tycker att Parda är det vackraste han någonsin sett. Trots att de båda varit ett par i cirka två år är Tandoor fortfarande fumlig i Pardas närhet och vet inte riktigt hur han ska bete sig. Tandoors uppriktiga tillgivenhet inför Parda har och är antagligen en förutsättning för att Parda ska kunna stå ut med deras relation, för kärlek är det inte längre tal om från hennes sida.

Det är ingen tvekan om att Parda är den starkare i deras förhållande, även om Parda faktiskt känner en viss trygghet i deras relation. Tandoors mor är allt annat än road över att hennes son, förvisso den yngste i en barnaskara om åtta, trolovat sig med en “tok”. Desto mer förtjust är däremot Tandoors far, den något gubbsjuke Nebsinlem, som hyser ett osunt intresse för Parda. Hans ständiga gåvor i form av vackra föremål till Parda har ommit att medföra att hon tillåter sig ha tålamod med de gubbsjuka blickar som slängs mot henne. Pardas motiv med sin relation till Tandoor är dock att ha en fot in i Charoms förnämsta kretsar, och det har inte undgått henne att hennes band till Tandoors far gynnat hennes karriär, då Nebsinlem är en mycket respekterad och högt uppsatt man.

Det enda naturliga familjeband Parda har är till sin tvillingsyster, Padime. Padime hämtades också som mycket ung från deras familj och placerades hos Kabalaordens hus Calasor. Parda har genom Dramna sedan barnsben medvetengjorts om sin tvillingssysters existens och deras uppväxt har följts åt, om än att de vuxit upp inom olika ordnar och hus .De båda systrarna har ständigt tävlat mot varandra och verkar ha en naturligt medfödd avundsjuka mot varandra. Utseendemässigt är de båda svåra att skilja åt.

De senaste månaderna har främst inneburit tragedi för Parda. Nyligen gick Dramna mystiskt bort genom vad som tillsynes är ett självmord. Parda började gå in i en depression som medfört att drogernas verkan avtagit. I viss utsträckning har hon också kommit att lida av drogernas biverkningar och främst i form av kortvariga minnesförluster. Kort efter Dramnas död anklagades Hector för varusmuggling i vad som av många misstänks vara en smutsig uppgörelse inom det hus han verkade inom. Hector gavs två veckor på sig att lämna Charom och skulle då slippa att ställas inför rätta. Svårt plågad av Dramnas nyliga bortgång såg sig Hector inte tillräckligt stark för att kämpa emot utan valde att lämna Ebhron och fly till Lalasta. Hans handelshus har slagits i spillror och de egendomar han inte lyckades få med sig till Lalasta har han efterlämnat till Parda.

Ett par månader har förflutit sedan Hectors flykt till Luberos. Parda har nyligen beordrats till Luberos för att kartlägga öns fauna och flora. Det viskas om att uppdraget särskilt begärts av Nebsinlem som relativt nyligen flyttat till kolonin. Parda förhöll sig till en början skeptisk men efter att ha läst på om ön och notiser om dess alviska ursprungsbefolkning och mångfacetterade djur- och växtliv har hennes intresse alltmer väckts. Hon tycker också det ska bli något av en befrielse att komma bort från Charom. Tandoor, som lider av svår sjösjuka, tilläts, på order av sin far, inte lämna Charom.

Under färden till Lalasta tillbringade Parda ett antal nätter tillsammans med Dobax efter ett veckolångt drog- och alkoholrus. Väl framme i Lalasta sköljde dock verkligheten över henne i samma sekund som hon såg Nebsinlem som tillfälligt befann sig på Lalasta och inväntade henne för vidare färd till Luberos. Hon känner en skam över det inträffade och en besvikelse gentemot sig själv över det inträffade. Hon har varit klart avvisande gentemot Dobax fortsatta sexuella inviter, men inte avvisat honom i övrigt. Hennes beteende gentemot Dobax kan tyckas något schizofren då den skiftar karaktär från stund till stund.

Relationer

Dobax: Bär på något kraftfullt inom sig, verkar vilja ta hand om och lova en säker framtid. Men han är inte rätt person, och bär på farliga tankar.

Szakar: Gillar att han är jordnära, att han inte är för komplex.

Nebsinlem: Parda ser en möjlighet att “förenkla” sitt liv genom sin relation till Nebsinlem. De gåvor hon får samt det politiska stöd han ger tas tacksamt emot.

Padime: En tvillingsyster som inte går att “göra sig av med”… Hon är Pardas syster, men så irriterande! Kan hon inte skaffa ett eget liv? Fast inte för långt bort. Är dock orolig för att hon förändras av Kabalaorden…

Tandoor: även om kärleken är slut sedan länge ser Parda ändå något i Tandoor. Han är trots allt den enda människan som inte visat några negativa känslouttryck mot henne.

Personlighet och motiv

  • Beteende: Undersökande, närgången, impulsiv, stundvis drömmande. Uppfattas lätt som lynnig/humörsvängande pga. att hon inte bryr sig om känslor som andra. Parda är oftast något tillbakadragen i större sociala sammanhang, men tvekar aldrig att träda fram om det behövs.
  • Motiv: Långsiktiga motivet är att hamna i känslomässig balans/harmoni – hur vet hon inte, men skönhet har en uppenbar positiv effekt. Kortsiktigt är målsättningen att fortsätta lära sig orsaken och bakgrunden till det mesta, och i synnerhet om de mystiska alverna.
  • Kärlek: Harmoni, tillgivenhet, passion är känslor som väcker “kärlekstankar” hos Parda.
  • Rädsla: Att gå in i en relation och knyta känslomässiga band till någon, rädd för blixtar och åska.

Szakar

Postat av
Svara

Szakar Syfitolor (Petter)

Szakar är en cirefalisk ung man som nyligen blivit en del av den Ebhronitiska kulturen och är en medlem av krigarordern och hus Syfitol. Szakar har alltjämt en stark koppling till sin riktiga familj och inte fullt ut anammat det Ebhronitiska sättet att leva. Hans familj sägs också ha sålt allt de hade för att kunna ge honom en god utbildning och köpa (vissa skulle säga muta) honom en ingång till det Ebhronitiska samhället.

Szakar är tränad av en cirefalisk klingmästare och detta har gjort honom en naturlig del av krigarordern. Han är lärling och högra hand till Kapten Zviadi och är ålagd att övervaka och hjälpa till med försvaret av kolonin.  

Szakar förstår vikten av styrka och makt. Har man denna på sin sida kan man göra vad man vill. Självklart kan man spela spelet utan att fuska men om man på detta sätt riskerar att förlora är det bättre att sparka undan benen på motståndaren. Szakar saknar dock en del av disciplinen som krävs. Innerst inne är han allt för nyfiken och äventyrlig och även om han vill hålla huvudet kallt och vara taktisk är det svårt för honom att inte släppa greppet och kasta sig in i något nytt och bara improvisera utan att planera. Trots allt vill han bara leva och upptäcka nya saker och inte vara fast i det sociala spel som han är inmutad i. Sedan finns det något annat där på Luberos. Han har haft otaliga drömmar om ön, redan innan han kom dit, och sedan ankomsten har de blivit fler och allt kraftfullare.

Bakgrund

När jag var liten var havet mitt hem. De första stapplande stegen togs på det gungande däcket på familjens fartyg ”Ruzanions pärla”. Jag vaggades till sömns av vågorna och tittade fascinerat på seglen som slog i vinden och fåglarna som följde skeppet så långt ut till havs. Jag fick det berättat att vi hade lämnat det som var kolonin Asharion sedan det primitiva folket där gjort uppror och att min fader och moder nu var så tyngda av skuld (själslig som ekonomisk) att vi färdades mellan hamnstäder, öar och olika riken i jakt på något jag inte kunde förstå.

Min far satt mestadels i sin hytt, uppsvälld och däst, och drack vin från morgon till kväll. Min mor försökte hålla sig för sig själv men så fort de kom nära varandra brast de ut i våldsamma gräl. Min farfar, och tillika morfar, sade att det berodde på att de var syskon och att de likt som när de var små alltid bråkat.  Han skrattade dock åt deras utbrott och tog mig i sitt knä och kallade mig för hans lilla sparv.

Han var en klingmästare och det var till största del för att stilla sin egen tristess som han började undervisa mig. På det gungande däcket i regn som i solsken i dyningar som i stiltje möttes våra klingor och han var snar till att ge mig en örfil när jag gjorde för många misstag men sedan snabbt ge mig en godsak om jag gjort något riktigt duktigt.

Jag fick lida den klassiska undervisningen med rigorös skolgång och disciplin av min privatlärare men tankarna drev iväg som molnen på himlen och jag fastnade aldrig för de tjocka böckerna eller de heliga rullarna. Skeppet var en egen värld och nätterna bjöd på mer spännande äventyr. Jag visste varje skrymsle och varje vrå. Kunde krypa längst in under skrovet vid barlasten, stjäla mat från förrådet eller starksprit från kaggarna. Jag kunde sitta gömd i skuggorna och lyssna i timmar under däck medan sjömännen spelade tärning och berättade historier om vilddjur, bestar, skökor och kungar. De visste hur man förutsade vädret genom att blanda salt och sött vatten och spegla himlen i det. De drack rikligt för att hålla humöret uppe och jag såg hur vuxna och starka män kunde bli som barn och utan skam gråta i varandras armar.

Vi anlöpte i hamn gång på gång alltid i en främmande stad och min far och mor klädde upp sig i sina finaste kläder och anlade sina vackraste leenden och gick stolta och självsäkra upp mot palats och borgar. När de kom tillbaka var blickarna nedslagna och strax seglade vi vidare.

Slutligen anlände vi till riket Ebhron. En plats som de flesta sjömän sade låg vid världens ände. Här blev vi mottagna och fick slå oss till ro. Men för min del blev det en tid av prövningar. Jag var rastlös på land och stirrade alltid ut mot havet. Språket var nytt och kändes grovt och tungt att uttala och folket var annorlunda. De ting som jag fått veta sedan barndomen om familjens styrka, sammanhållning samt blodets renhet ifrågasattes och jag fick höra hur barn togs från sina familjer och spreds ut över riket utan någon koppling till sitt ursprung.

Jag fick dock alltid veta att jag var speciell. Att jag var annorlunda. Min far och mor pratade om det faliska blodet och att vi formade våra egna lagar och att jag skulle återupprätta familjens ära.

Under några år spenderade min familj sina sista tillgångar. Skeppet såldes, juvelerna gavs i ”gåvor” för att vi skulle bli emottagna och rätt dörrar skulle öppnas. Min farfar (morfar) dog inte långt efter ankomsten och han lämnade sin melomanklinga till mig.

Slutligen var ”avtalet” ingått. Jag blev en del av krigarordern och hus Syfitol. Jag lämnade mitt hem och fick börja ett nytt liv med en ny familj. Med charm och manipulation hade jag inte svårt att få vänner men jag föraktade det stela systemet. Den eviga maktkampen. Men så kom beslutet att jag skulle bli lärling till Zviadi på den nya kolonin på Luberos. Detta väckte ogillande i mitt ”hus” då många ansåg (rätteligen) att min familj mutat mig till den positionen.

För mig lät det dock spännande. En ny tid på en ny värld. En okänd ö fylld med mysterier och bort från det hårda och kvävande styret i Ebhron. Kanske en möjlighet till frihet.

Relationer

Dobax: Har ett tråkigt och översittande beteende, men är en skicklig person väl värd att hålla sig väl med.

Parda: Förmodligen samma mål som mig, men verkar labil. Mycket attraktiv!

Kapten Zviadi: Verkar inte kunna hantera Luberos, en svaghet som jag kan utnyttja för att ta hans position. Men under tiden gäller det att hålla sig väl uppåt!

Obulbul: Har många spännande historier och gillar att prata om sjölivet, en mycket trevlig person att spendera en fartygsresa med!

Adzizmar: En likasinnad, förmodligen – känner en koppling till denne samt intresse för vad denne håller på med.

Personlighet och motiv

  • Beteende: Social, pratar mycket, stora och yviga gester.
  • Motiv: Familjens önskan och planer driver karaktären till Luberos för att med den faliska listen hamna i en maktposition som är inkomstbringande och som kommer kunna upprätta familjens ekonomiska situation och anseende.
  • Kärlek: Blir attraherad av de som är lite mer djuriska och farliga. De skall helst vara rebelliska och bryta invanda mönster. Allt för väna och tama gör honom snabbt uttråkad.
  • Rädsla: Att fastna i det sociala spelet och att inte kunna bryta sig loss. Att förlora all sin frihet. Fruktar och undviker sjuka människor, finner dem obehagliga.

Karaktärerna i Ecos Favela

Postat av
Svara

Karaktärerna i Ecos Favela är dels två uppsättningar – pivsen och dekadenterna. Pivsen är huvudkaraktärerna, medan dekadenterna är vagare, otydliga – reflektioner i det en förvrängd spegel någonstans i lustiga huset.

För att läsa om hur karaktärerna skapas, se Karaktärsgenerering.

Pivsen

Ett gäng gatuungdomar, pivs, i gänget Fuches. De har aldrig varit utanför favelorna, och livet är ofta en kamp för överlevnad och status i gängen – staten och lagens arm ser man sällan till och har lite till övers för.

Relationer

Chudo (Petter) och Lupe (Paul) är rivaler. De kommer inte överens och kämpar om samma mål, men de är inte fiender. Definierande händelse: För flera år sedan var Lupe en i gängets dollhouse, och Chudo fick uppdraget att ”hålla reda” på dockorna. Det blev en kamp om gängledarens gunst, som slutade med att Lupe oväntat spöade skiten ur Chudo, vilket blev startens på hennes karriär som soldat. Chudo fortsatte dock mer framgångsrikt ta hand om gängets dolls och horor.

Impa (Fredrik) och Lupe (Paul) är aibos. De tar ofta pauser tillsammans under dagarna, och passar ofta på att gå på ”bailo”, favelornas nattklubbar, varje helg. Definierande händelse: Lupe försökte som tidig soldato visa sig hård och stänga ner en ”otillåten” bailo, men Impa övertalade henne att ta det lugnt och dansa istället.

Chudo (Petter), Impa (Fredrik) och Ghost (Marco) är oogies. På ett tidigare uppdrag att skaffa kemikalier till drogproduktionen så blev de tre överrumplade av fientligt gäng. Chudo gjorde en brutal insats medan Ghost och Impa såg till att avleda uppmärksamheten och få alla tre ur knipan. De är alla skyldiga varandra sina liv och litar på varandras förmåga.

Ghost (Marco) och Impa (Fredrik) är syskon. Även om de inte är blodsbröder så tog Ghosts far tidigt hand om Impa och satte honom i arbete i familjens droglabb. Definierande händelse: Ghost och Impa sörjer sida vid sida sin yngre syster som dött i en freak explosion i labbet, och går även sida vid sida mot fadern som skyller det på systerns dumhet och oförsiktighet.

Ghost (Marco) och Lupe (Paul) är älskare. I den relationen är Lupe underdåning och Ghost beskyddande, men alla vet att det inte riktigt är hela sanningen. Alla räknar också kallt med att Lupe har fler på sin lista… Definierande händelse: Ghost var den enda som tog väl hand om Lupe under hennes tid som doll, och det utvecklades till en sexuell relation. Men numer har Lupe ”vuxit upp” till något annat än hon var…

Dekadenterna

Dekadenterna är de som har allt, men ändå alltid saknar något. Unga, barn (adopterade eller framodlade) till Sau Paulos elit, vana vid en värld där markplan endast är för de stackars fattiga, en värld där allt går ut på att vara unik, ren och naturlig – med hjälp av stora doser biologiska produkter.