Etikettarkiv: Petter

Szakar

Postat av
Svara

Szakar Syfitolor (Petter)

Szakar är en cirefalisk ung man som nyligen blivit en del av den Ebhronitiska kulturen och är en medlem av krigarordern och hus Syfitol. Szakar har alltjämt en stark koppling till sin riktiga familj och inte fullt ut anammat det Ebhronitiska sättet att leva. Hans familj sägs också ha sålt allt de hade för att kunna ge honom en god utbildning och köpa (vissa skulle säga muta) honom en ingång till det Ebhronitiska samhället.

Szakar är tränad av en cirefalisk klingmästare och detta har gjort honom en naturlig del av krigarordern. Han är lärling och högra hand till Kapten Zviadi och är ålagd att övervaka och hjälpa till med försvaret av kolonin.  

Szakar förstår vikten av styrka och makt. Har man denna på sin sida kan man göra vad man vill. Självklart kan man spela spelet utan att fuska men om man på detta sätt riskerar att förlora är det bättre att sparka undan benen på motståndaren. Szakar saknar dock en del av disciplinen som krävs. Innerst inne är han allt för nyfiken och äventyrlig och även om han vill hålla huvudet kallt och vara taktisk är det svårt för honom att inte släppa greppet och kasta sig in i något nytt och bara improvisera utan att planera. Trots allt vill han bara leva och upptäcka nya saker och inte vara fast i det sociala spel som han är inmutad i. Sedan finns det något annat där på Luberos. Han har haft otaliga drömmar om ön, redan innan han kom dit, och sedan ankomsten har de blivit fler och allt kraftfullare.

Bakgrund

När jag var liten var havet mitt hem. De första stapplande stegen togs på det gungande däcket på familjens fartyg ”Ruzanions pärla”. Jag vaggades till sömns av vågorna och tittade fascinerat på seglen som slog i vinden och fåglarna som följde skeppet så långt ut till havs. Jag fick det berättat att vi hade lämnat det som var kolonin Asharion sedan det primitiva folket där gjort uppror och att min fader och moder nu var så tyngda av skuld (själslig som ekonomisk) att vi färdades mellan hamnstäder, öar och olika riken i jakt på något jag inte kunde förstå.

Min far satt mestadels i sin hytt, uppsvälld och däst, och drack vin från morgon till kväll. Min mor försökte hålla sig för sig själv men så fort de kom nära varandra brast de ut i våldsamma gräl. Min farfar, och tillika morfar, sade att det berodde på att de var syskon och att de likt som när de var små alltid bråkat.  Han skrattade dock åt deras utbrott och tog mig i sitt knä och kallade mig för hans lilla sparv.

Han var en klingmästare och det var till största del för att stilla sin egen tristess som han började undervisa mig. På det gungande däcket i regn som i solsken i dyningar som i stiltje möttes våra klingor och han var snar till att ge mig en örfil när jag gjorde för många misstag men sedan snabbt ge mig en godsak om jag gjort något riktigt duktigt.

Jag fick lida den klassiska undervisningen med rigorös skolgång och disciplin av min privatlärare men tankarna drev iväg som molnen på himlen och jag fastnade aldrig för de tjocka böckerna eller de heliga rullarna. Skeppet var en egen värld och nätterna bjöd på mer spännande äventyr. Jag visste varje skrymsle och varje vrå. Kunde krypa längst in under skrovet vid barlasten, stjäla mat från förrådet eller starksprit från kaggarna. Jag kunde sitta gömd i skuggorna och lyssna i timmar under däck medan sjömännen spelade tärning och berättade historier om vilddjur, bestar, skökor och kungar. De visste hur man förutsade vädret genom att blanda salt och sött vatten och spegla himlen i det. De drack rikligt för att hålla humöret uppe och jag såg hur vuxna och starka män kunde bli som barn och utan skam gråta i varandras armar.

Vi anlöpte i hamn gång på gång alltid i en främmande stad och min far och mor klädde upp sig i sina finaste kläder och anlade sina vackraste leenden och gick stolta och självsäkra upp mot palats och borgar. När de kom tillbaka var blickarna nedslagna och strax seglade vi vidare.

Slutligen anlände vi till riket Ebhron. En plats som de flesta sjömän sade låg vid världens ände. Här blev vi mottagna och fick slå oss till ro. Men för min del blev det en tid av prövningar. Jag var rastlös på land och stirrade alltid ut mot havet. Språket var nytt och kändes grovt och tungt att uttala och folket var annorlunda. De ting som jag fått veta sedan barndomen om familjens styrka, sammanhållning samt blodets renhet ifrågasattes och jag fick höra hur barn togs från sina familjer och spreds ut över riket utan någon koppling till sitt ursprung.

Jag fick dock alltid veta att jag var speciell. Att jag var annorlunda. Min far och mor pratade om det faliska blodet och att vi formade våra egna lagar och att jag skulle återupprätta familjens ära.

Under några år spenderade min familj sina sista tillgångar. Skeppet såldes, juvelerna gavs i ”gåvor” för att vi skulle bli emottagna och rätt dörrar skulle öppnas. Min farfar (morfar) dog inte långt efter ankomsten och han lämnade sin melomanklinga till mig.

Slutligen var ”avtalet” ingått. Jag blev en del av krigarordern och hus Syfitol. Jag lämnade mitt hem och fick börja ett nytt liv med en ny familj. Med charm och manipulation hade jag inte svårt att få vänner men jag föraktade det stela systemet. Den eviga maktkampen. Men så kom beslutet att jag skulle bli lärling till Zviadi på den nya kolonin på Luberos. Detta väckte ogillande i mitt ”hus” då många ansåg (rätteligen) att min familj mutat mig till den positionen.

För mig lät det dock spännande. En ny tid på en ny värld. En okänd ö fylld med mysterier och bort från det hårda och kvävande styret i Ebhron. Kanske en möjlighet till frihet.

Relationer

Dobax: Har ett tråkigt och översittande beteende, men är en skicklig person väl värd att hålla sig väl med.

Parda: Förmodligen samma mål som mig, men verkar labil. Mycket attraktiv!

Kapten Zviadi: Verkar inte kunna hantera Luberos, en svaghet som jag kan utnyttja för att ta hans position. Men under tiden gäller det att hålla sig väl uppåt!

Obulbul: Har många spännande historier och gillar att prata om sjölivet, en mycket trevlig person att spendera en fartygsresa med!

Adzizmar: En likasinnad, förmodligen – känner en koppling till denne samt intresse för vad denne håller på med.

Personlighet och motiv

  • Beteende: Social, pratar mycket, stora och yviga gester.
  • Motiv: Familjens önskan och planer driver karaktären till Luberos för att med den faliska listen hamna i en maktposition som är inkomstbringande och som kommer kunna upprätta familjens ekonomiska situation och anseende.
  • Kärlek: Blir attraherad av de som är lite mer djuriska och farliga. De skall helst vara rebelliska och bryta invanda mönster. Allt för väna och tama gör honom snabbt uttråkad.
  • Rädsla: Att fastna i det sociala spelet och att inte kunna bryta sig loss. Att förlora all sin frihet. Fruktar och undviker sjuka människor, finner dem obehagliga.

2965 Felix tredje brev

Postat av
Svara

Kära Marius,

Det sörjer mig att du missade min födelsedagsfest då det inte är var dag man fyller 60. Men för att du inte helt skall gå miste om detaljerna, och kanske ångra dig lite i efterhand, så skall jag ge en kort redogörelse över kvällen.

Jag hade låtit utsmycka min vackra villa i sen-jargisk stil och under dagen fick enklare personer från folket komma och hälsa mig lycka och välgång medan jag satt under min baldakin. Det är förnöjsamt att se att man har kunnat glädja så många. Fick många fina gåvor, sådant som andra skulle kastat bort, men för mig visar dessa på folkets kärlek och jag värderar dem högt. Innan middagssolen blev för het så drog jag mig tillbaka.

På kvällen öppnades portarna till den riktiga festen. Det var inte lätt att skriva inbjudningslistan. Min villa har ju begränsad plats trots att min trädgård är mycket stor för att vara i Daval. Men strax över 400 gäster tog jag emot. Vackra lyktor händes upp i de lummiga träden och de skickligaste musikerna från hela Mundana underhöll med sina sånger och melodier.

När gästerna kom in så lät jag slavarna svalka deras fötter med snökylt vatten. De fick njuta av mängder av olika oliver i olja, stekta hasselmöss, beströdda med honung och vallmofrö. Vidare fanns det frästa korvar från Firina på silvergaller och meloriska plommon och granatäpplen. Självklart serverades det rikligt med honungsvin som det sig bör till dessa enklare rätter.  Allt detta bars omkring av nakna darkenslavinnor, inoljade och pudrade med guldstoft.

De som hade gåvor fick föra fram dem till en särskild paviljong där jag mottog dem. Det var mycket det gamla vanliga, lite guld, lite ädelstenar. Men vissa gåvor stod ut. Min unga skyddsling Iadon som är notarie på biblioteket hade hittat gamla bortglömda erotiska skrifter, riktligt illustrerade. Sedan fick jag en stor och muskulös kraggbarbar till gladiatorarenan av Livia, hon är så omtänksam. Men den bästa gåvan var nog en missleslavinna jag fick av den ständigt leende cirefaliern Zazamel. Jag säger såhär i efterhand att har man inte prövat en missla så bör man göra det, mycket annorlunda och spännande. Dessutom är hon mycket flitig och lydig.

Nåväl, åter till kvällen. Folket bjöds sedan att sätta sig till bords och jag tog huvudsätet iklädd en mycket smakfull purpurfärgad skrud. Till musik bars maten in. Det var rykande oxkött som var rött och blodigt i mitten, rostade testiklar, kokade kräftor och krabbor, jäst fisk och kryddade fågelbröst. Det serverades vin från de finaste gårdarna och från de mest fjärran rikena. Sedan rullades huvudrätten in. En helstekt cyklop på ett spett. Jag gjorde själv äran att skära upp dess hopsydda buk med en vass kniv och därifrån flög det ut trastar som sedan slavarna fångade med håvar och nät så de kunde griljeras till efterrätten.
Att räkna upp alla andra rätter som bars in skulle ta allt för lång tid och som tur är så känner jag många storätare som inte har några problem att sätta i sig mängder med mat. Det bittra vinet från Ebhron som jag serverade förvånade många men jag förkunnad att detta vin var det dyraste vin de någonsin druckit även om det smakade som ättika. Därefter lät jag slavarna lägga en flodpärla i varje mugg så att den skulle lösas upp av det sura vinet. Folk skrattade och applåderade och då varje bägare var värd med än 1000 denarer så slukade det girigt för att komma åt pärlan.

Kvällen fortgick med dansare från de nordliga provinserna. Inoljade gladiatorer som fick brottas med varandra och slavutlottning. Snart släppte vinet på hämningarna och till och med de torraste av mina gäster förlustade sig. Det är som jag säger, med bara tillräckligt med mod och vin så blir var man en sodomit och var kvinna tappar alla tankar på kyskhet och ”korrekt” beteende. Först när solen stod högt på himlen så lämnade de sista gästerna min villa. De som somnat fick sova i trädgården under skuggande baldakiner.

Så min vän. Du missade festernas fest. Det stora problemet är bara hur jag skall kunna överträffa mig själv då jag fyller 65. Men har redan börjat göra upp planer.
Jo. Förutom detta har jag blivit invald i Fakturatorrådet. Alltid kan man ju reta upp någon med denna titel och den makt det innebär. Så nu är jag på allvar en del av den Jargiska politiken. Synd bara att det inte kommit tidigare då man var yngre och en aning hungrigare.

Må du ha hälsa och förstånd.
/Felix, 2965 e.D.

2947 Felix andra brev

Postat av
Svara

Kära vän,

Jag ber om ursäkt att jag inte har svarat på dina brev på länge. Mycket har tagit upp min tid. Sedan Titas tragiska bortgång, hon blev ju inte mer än 29 år, så har jag inte haft orken med några direkta sociala kontakter. Nu börjar det dock vända uppåt även om jag är missnöjd med att min äldsta son väljer att studera till präst, vad skall det vara bra för?  Min yngsta dotter har jag redan hittat en lämplig make till, så om några år så kan jag se till så att hon får en trygg tillvaro långt ifrån Daval.

Daval är annars samma smältdegel som den alltid varit – ständiga konflikter med upplopp här och där. Nu senast var det ont om bröd då ingen säd fördes till staden på grund av en konflikt mellan handelshusen och licenser som gått ut. Det krävs visst att hus skall brännas ned för att politikerna skall agera och inte bara prata. Att Jargus fortfarande sitter på tronen får väl antingen ses som ett av Daaks mirakel eller någon demonisk förbannelse.
Själv rör jag mig ju mellan högt och lågt. Visst är det trevligt med överdådiga middagar hos mins familj överhuvuden men detta måste man ju upphäva med billigt vin och tärningsspel i slumområdena. Var inte orolig, jag klär ut mig och har med mig förklädda livvakter. Dessutom behöver man ju lite fara, annars blir livet lätt utan utmaningar.

På tal om utmaningar har jag köpt Davals största gladiatorarena. 18 miljoner denarer kostade det mig men det beräknar jag att tjäna in inom 5 år. Jag har redan avtal med diverse handelshus att frakta in monster och bestar. I synnerhet hyggelmonster och troll är ju populära. Dessutom har jag hyrt in mängder med gladiatorer så att vi kan återskapa kända slag. Har även passat på att träna en del med svärdet själv, man måste ju hålla sig i form, även om jag inte är någon legionär så hoppas jag på att kunna möta någon formidabel motståndare på arenan under dess invigning – folket måste ju få sitt lystmäte.
I alla fall så är du inbjuden till en veckas gladiatorspel och festligheter som jag bjuder Daval på. Tro mig. Du kommer inte glömma detta. Ingen kommer att glömma detta på mycket länge. Hoppas vi träffas inom kort!

Din vän,

/Felix, 2947 e.D.

2933 Felix första brev

Postat av
Svara

Kära Vän,

Jag skriver till dig för att meddela att jag har både gift mig och skilt mig. Adriata, min förra fru som du säkerligen minns, blev helt okontrollerbar mot slutet. Hon betedde sig som en sur och bitter nucka fastän hon endast var 23 år fyllda. Ständigt var det tjat om det ena och det andra och eftersom hennes temperament är eldigt som hos en vildkatt så blev det till slut alltför frustrerande. Hon fick 2 miljoner denarer och en villa inte långt ifrån Tibara där hon kan sitta och studera de heliga skrifterna. Jag fyllde ju nyss 28 så jag måste säga att det var den bästa present man kunde få – att slippa henne. Kvinnor är som vin, de är ljuva i början men förvandlas efter ett tag till ättika.

Men, det var inte det jag tänkte berätta om. Nej den jag ville förtälja er om är Tita. Min nya fru. En ung vacker flicka på 16 år som kommer från en mycket förnäm familj. Det är en flicka med kontraster vill jag lova. Hennes ansikte är sött som en dockas, hon kan rodna som ingen annan och hon har ett ljuvt leende. Men när man väl får av henne kläderna så har hon en barm som får en att vilja falla i tårar och hon uppskattar älskogens alla mirakel utan någon som helst skam. När du kommer och hälsar på mig måste du bara träffa henne så jag får höra din åsikt.

I övrigt så har det varit rätt så kaotiskt. Har försökt påverka politikerna i någorlunda vettiga riktningar men än så länge så är det rent ut sagt tragiskt. Alla tycks vara mutade och de ser bara till sina egna vinningar. De vill inte göra det som är bäst för vare sig Jargien eller det jargiska folket utan ser bara till sig själva. Jargus sitter som en despot på tronen och även om lönnmorden mot honom misslyckats så borde ju åldern ta ut sin rätt. Frågan är väl bara vad som händer efter Jargus?

Efter mina två år av pilgrimsresor säger jag dig detta. Jargien är föråldrat. Visst vi har ett stolt förflutet som vi skall värna med rätta men att inte utvecklas alls är ett säkert tecken på undergång. Något måste ske om det rike som vi växt upp i och älskar skall bevaras.
Nåväl nu skall jag återgå till Tita. Hon har ropat länge nu innanför sängkammaren där jag bundit fast henne, något hon uppskattar mycket, och det är väl dags att hon får sin belöning.

Din vän,

/Felix, 2933 e.D.