Vani’atan

Vani’atan (Niklas)

 Vani’atan (purpuröga) är särskilt begåvad i att väcka Arvet och har tack vare detta fått en framskjuten plats i samhället som en av Kretsens betrodda. Närhelst hon inte utför de sysslor som samhället kräver så spenderar hon en stor del av sin tid med sin älskade Iri’anel, på långa vandringar på Luberos med Mi’os (en skuggtiger) eller Deliolith, försunken i meditation eller i glädjefyllda lekar med sina övriga syskon, Lea och Eo.

 

Bakgrund

Vani’atan är en särdeles blek nie’nidor som är en aning mindre till växten än sina syskon. När hon först kom till samhället hette hon Alewa (solsken) men ganska snabbt upptäckte man att hon hade talang för att väcka Arvet. Detta uppmärksammades av Kretsen och Vaerithas ålades att utbilda henne. När Vani’atan började bruka kraften i Arvet visade det sig att hon var extra mottaglig för dess påverkan och det förändrade hennes kropp. Vaeritha beslutade då att ge henne namnet Vani’atan (purpuröga), vilket hon burit som namn sedan dess.

Vaeritha har sett till att Vani’atan fått en grön vi’ae samt introducerat henne för Tyrial och på så sätt har hon fått tillgång till en del av de skrifter han förvarar. Hon har läst en mängd av dem och även om hon inte alltid förstått hela innebörden eller andemeningen så har hon ändå memorerat det. Genom skrifterna och Vaeritha mentorskap har Vani’atan bemästrat alla de vanliga ceremonierna som inte är begränsade till Kretsen. Skrifterna har dock hjälpt Vani’atan i sin meditation som hon helst genomför en bit utanför samhället. Under sina meditationer så har hon kommit till insikt om att allt liv måste mötas genom vänskap och att det aldrig får övergå till våld, oavsett hur kontrollerat eller ritualiserat det anses vara. Våld leder oundvikligen till disharmoni och slutligen kaos och än så länge har hon inte tvingats ta till våld ens för att försvara sig.

Inom sin syskonskara och i det större samhället så har hon aldrig tagit upp särskilt mycket plats och hon har aldrig haft något stort behov att befinna sig i centrum även om hon har ett stort behov av trygghet och bekräftelse. Under större delen av hennes liv så har Iri’anel funnits där för henne och gett henne det hon behöver, något som med tiden blivit en stark kärlek och passion. De två fullkomligt sprudlar av harmoni när de är med varandra och de lämnar sällan den andre ur sikte, om så bara för att utföra de dagliga sysslor som krävs. Vani’atan älskar Iri’anel och det han ger henne men det finns ändå visst tvivel. Även om han har visat stor acceptans och respekt för hennes talang för att väcka Arvet så har han aldrig riktigt förstått det ur hennes perspektiv. Han har inte samma förståelse för det liv som genomsyrar Luberos och hur fantastiskt det är. Han förstår inte varför hon måste bege sig ut på vandringar på Luberos för att få “känna” de varelser som finns där och när han säger “Jag förstår” så klingar det endast ihåligt.

Vani’atan har länge varit fascinerad av att upptäcka Luberos och “känna” allt det liv som existerar på ön. Det var främst hennes (något äldre) bror Deliolith som tog med henne ut på de första längre turerna men hennes begåvning och träning kring Arvet har hindrat henne från att följa med honom varje gång. Varje gång han återvände berättade han de mest fantastiska saker han upptäckt vilket nästan har gjort Vani’atan rastlös att få komma iväg. Under en av de senare resorna var Vani’atan med Deliolith och upptäckte en fantastisk dal som de än så länge inte berättat så mycket om för de andra (inklusive Iri’anel då han skulle inte förstå dess skönhet). Dalen omgav sig med ett töcken av drömmar som Vani’atan kunde känna av på ett långt avstånd och om det inte vore för den hade nog Deliolith aldrig funnit den på egen hand. Det var i denna dal hon träffade en ung alysar (skuggtiger) och kunde direkt “känna” hur ett band skapades mellan dem och hon valde att kalla honom för Mi’os (styrka). De fortsatte att färdas tillsammans på Luberos och kom att uppskatta varandras sällskap. Vani’atan har funnit det enklare att nå inre harmoni genom sina meditationer närhelst Mi’os är i närheten, en tydligt lugnande kraft för henne.

Deliolith har dock fortsatt sina färder ut mot Luberos utkanter och hans senaste berättelser om människorna har gjort henne ännu mer nyfiken. Hon hoppas kunna komma iväg för att se dessa underliga varelser som valt Luberos som sitt hem.

I likhet med många andra alver har hon svårt att gå medelvägen när det gäller känslor, antingen så sprudlar hon av dem eller så är hon skeptiskt beräknande. Manoempatisk kort och gott. Hon pendlar oftast mellan tre områden, nyfiken och lekfull mot passionerad, lugn och öm mot ängslig och bekräftelsebehov.

 

Relationer

Iri’anel: Vani’atans stora kärlek som är en passionerad och stark men samtidigt en ömtålig och vilsen själ. Han är nästan allt vad hon kan önska sig, nästan. Det hon faller mest för är hans styrka, finurliga leende och hans kropp som hon älskar att leka med. Hon är oroad över hans drömmar och hans svårighet att finna inre harmoni och hon finner det numera mest sorgligt att det är våldet, striden och jakten som ger honom mest lugn, något som de grälat om fler gånger än hon orkat räkna. Snart måste något hända, en positiv gnista i deras långsamt dalande harmoni, annars finns det risk att hon kvävs i den.

Mi’os: Han är en alysar (skuggtiger) som når en bit över midjan på Vani’atan. Han följer alltid med henne när hon beger sig ut utanför samhället och även om han är välkommen i själva staden så föredrar han att hålla sig borta. Har mer än en gång räddat Vani’atan undan problem på Luberos och hon sover alltid gott med honom i närheten.

Deliolith: Han är den vördade brodern som Vani’atan ser upp till eftersom han är så berest och har sett så mycket mer av Luberos. Hon hoppas kunna följa honom fler gånger framöver.

Vaeritha: Vaeritha verkar uppskatta och respektera Vani’atans förmåga även om de har väldigt olika personlighet. Vaeritha är krävande och har ett helt annat synsätt som inte är kompatibelt med Vani’atan.

Meanora: Likt många andra hyser hon stor respekt till henne men Vani’atan har även träffat henne för att vidga sina insikter om Arvet och hur det har påverkat henne.

 

Personlighet och motiv

  • Beteende:Nyfiken och otroligt fascinerad av andra varelser och deras drömmar. Hon kan bli väldigt uppspelt över väldigt lite samtidigt som hon är väldigt lugn, sansad och eftertänksam inom själva samhället.
  • Motiv: Upptäcka. Världen är en så fantastisk plats som bara väntar på att “kännas”, skådas, beröras, inandas och helt enkelt upptäckas. Hon vill även finna förståelse för sin gåva och om möjligt dela med sig av förståelsen till Iri’anel.
  • Kärlek: Hon hyser ett särskilt intresse för varelser med annorlunda drömaura. Hon skulle vilja “drunkna” i någons aura, bli helt upptagen och omsluten av den. Hon uppskattar särskilt de som fyller hennes behov av trygghet och bekräftelse, samtidigt som en stark kropp aldrig är fel.
  • Rädsla: Att bli utsatt för våld eller se någon närstående bli det. Blir även lätt ängslig efter att nattens mörker lägger sig över ön. Ensamhet och otrygghet.
  • Citat: “Åh, du skulle ha sett dess drömmar – det var som vid botten av regnbågsfallet, fast där varje droppe av vatten istället svepte över himlen likt en fallande stjärna men ändå lika färggranna som trollsländorna vid Mianaiträdet, i tusen och åter tusen till antalet.”
 

Utrustning

  • En knälång enklare gräddvit klänning med kanter i blekt purpur.
  • En grön vi’ae.
  • En tunt halsband med ett smycke föreställande två dansande fiskar som hon fått av Iri’anel.
  • Öronbesmyckning i guld som visar på att Vani’atan är en av Kretsens betrodda.
  • Ansiktsmålningar med sol- och livstema.
  • Korta verser ur ceremonierna på fingrarna, händerna och underarmarna.