Parda

Parda Prmetsielior (Paul)

Parda är en ebhronitisk artonåring, upptagen i Handelsorden, och med en sällsynt förmåga att förnimma människor och andra varelsers känslouttryck. Hon har en uppenbar fascination för vackra ting och varelser och närmast dras till dem som en magnet. Särskilt märks det i att hon är mån om sitt yttre, utan att för den skull vara fåfäng. Det Parda anser vackert är nödvändigtvis inte den allmänt rådande uppfattningen. Det har också gjort att hon har fått ett rykte om sig som något underlig och drömmande. Parda har svårt att knyta starka känslomässiga band, men de gånger hon gör det så är de otroligt starka, och effekten om de bryts p.g.a. ex. svek, är desto större. Parda har en framstående roll i Handelsorden och har skickats till Luberos tack vare sin utbildning i flora och fauna, som kan ge handelsmöjligheter för huset.

Bakgrund

Parda har få minnen av sin tidiga barndom då hon redan vid sex års ålder togs upp av Handelsorden som lärling i huset Prmetsieli i Charom. Handelsorden hade kommit att få kännedom om att den unga flickans medfödda förmåga att förnimma känslor och fann stor potential i detta. Parda placerades hos sin blivande mentor Dramna, och hennes make, Hector, vilka också kommit att bli det närmaste familj som Parda har.

Utöver de separationssvårigheter som de flesta barn som rycks upp från sin tillvaro och sina föräldrar drabbas av, så uppvisade Parda särskilda svårigheter att knyta an till människor. Till stor del beror detta på hennes förmåga att känna av människors egentliga känslor inför henne och andra, vilket medfört att hon har en grundläggande skepticism till att knyta några känsloband. Detta sitter kvar än idag och Parda har, närmast som en skyddande mur, svårt att känslomässigt knyta an till andra människor. De gånger hon gör det är det dock med stor passion – det är som att hennes känslor i dessa relationer inte har något mellanläge, endera älskar hon eller så hatar hon, endera avgudar hon eller så föraktar hon, endera känner hon en sexuell laddning som närmast går att ta på, eller så äcklas hon o.s.v.

Ju äldre hon blivit desto svajigare har hennes känslospel blivit, något som lett till att hon börjat nyttja lugnande och uppiggande droger under vilka hennes positivare känslor tas fram. Det har dock medfört att hon kommit att uppfattas som ännu mer labil då de “falska” positiva känslor hon under flyktiga rus har inför individer, efter ruset förbyts till känslomässig kallhet till följd av hennes svårighet att knyta relationsband. De negativa känslor som alltid blossar upp kring relationer tär på Parda, som därav kommit att bli alltmer reserverad inför annat än flyktiga relationer. Detta har också lett till att hon är i princip avtrubbad inför de känslor andra hyser inför henne

Pardas intresse för pskyotropi är begränsat till att söka förstå varför hon “drabbats” av sin förmåga. Det har dock lett till att hon fördjupat sina kunskaper inom psykotropi och sedan hon har en uppenbar naturlig talang för det kommit att bli erkänt duktig inom området.

Pardas intresse riktas dock mot ett annat håll – flora och fauna. Intresset har egentligen helt naturliga orsaker. Intresset för fauna har uppkommit genom Pardas hängivenhet inför djur. Djurs känslomässiga uttryck liknar i grund och botten de känslor som Parda besitter. De skapar få, eller inga, långvariga känsloband men känner ofta starkt i stunden. Parda kan därför närmast tyckas kunna kommunicera med djur, vilket inte alls är fallet, snarare att hon förstår dess behov/känslor i varje stund. Djur som har den analytiska förmågan att knyta känslor för individer trivs därav väl i Pardas sällskap.

Pardas intresse i växter har främst två orsaker. Den senare som kommit att utvecklas i takt med hennes känslosvaj är inriktad mot droger, smaksättning etc., alltså växters nytta som “föda”. Det ursprungliga intresset uppkom dock till följd av Pardas nästintill besatthet av skönhet och vackra ting. Som liten kom Parda att skämmas bort med allehanda materiella ting, särskilt som Hector lyckades väl i sitt värv som handelsman och hade det gott ställt. Bortskämdheten kom nästan att slå över i att Parda blev manisk kring samlandet av vackra ting. Med tiden har detta kommit att renodlas till “naturlig” skönhet, där yttre attribut såsom kosmetika spelar en central roll. Att nyttja växter för att tillverka kosmetika har därför blivit något av en specialitet för Parda.

Att beteckna Parda som fåfäng i reguljär mening är dock felaktigt. Även om hon är noggrann med sitt utseende och föremål hon omger sig med, så är det uppenbart att Parda och omgivningens uppfattning om vad som är vackert inte alltid går ihop. Hennes i många fall excentriska uttryck genom kosmetika och, klädesplagg och föremål har gjort henne ryktbar som något av en tok och drömmande person.

Parda har tillbringat, åtminstone vad hon kan minnas, hela sitt liv i Charom. Hon tillbringar lite tid utanför Handelsordens domäner då hennes största intresse är att vidareutveckla sina kunskaper inom flora och fauna. Ett tydligt karaktärsdrag är att hon har ett behov av att förstå allting om allt.

Som 15-åring tjänstgjorde Parda hos en särskild delegation som skickats till Consaber på diplomatiskt uppdrag. Pardas roll var främst att notera och rapportera de intryck hon fick av de sabrier som delegationen hade möten med. Uppdraget varade i något drygt år och den händelse som kom att påverka Parda främst är mötet med en ung alvisk adelsman. Parda tillbringade endast en natt med den unge mannen, och vet inte ens hans namn (hela dagen och natten är som ett stort töcken), men har sedan dess en fast övertygelse om att alver besitter den puraste av skönhet som förlänats Mundanas varelser.

Väl tillbaks i Ebhron utforskade Parda sin fascination för alver och kom att söka kontakt med de få alver som fanns i Charom. Ingen alv väckte dock sådan lust och passion som den sabriske alven, men Parda är övertygad i sin fascination om att vissa alver besitter denna gåva. Den kontakt Parda tog med alver var dock de första sociala kontakter hon sökt på egen hand där inte omgivning mer eller mindre tvingat henne in i en relation. Det var också genom dessa relationer som en värld av droger öppnades för henne och Parda kom närmast att ha en rumlarperiod tillsammans med höga societetskvinnor som fascineras av Pardas kunnande om kosmetika.

Den nyvunna lycka Parda kände med hjälp av droger kom att spilla över på hennes känslor även utanför rusen. Det slutade med att Parda kom att bli tillfälligt passionerat förälskad i Tandoor, en jämlike i handelsorden tillika son till Nebsinlem Calasor, systern Padimes mentor. Tandoor är en mycket blyg och något tafatt person som uppriktigt tycker att Parda är det vackraste han någonsin sett. Trots att de båda varit ett par i cirka två år är Tandoor fortfarande fumlig i Pardas närhet och vet inte riktigt hur han ska bete sig. Tandoors uppriktiga tillgivenhet inför Parda har och är antagligen en förutsättning för att Parda ska kunna stå ut med deras relation, för kärlek är det inte längre tal om från hennes sida.

Det är ingen tvekan om att Parda är den starkare i deras förhållande, även om Parda faktiskt känner en viss trygghet i deras relation. Tandoors mor är allt annat än road över att hennes son, förvisso den yngste i en barnaskara om åtta, trolovat sig med en “tok”. Desto mer förtjust är däremot Tandoors far, den något gubbsjuke Nebsinlem, som hyser ett osunt intresse för Parda. Hans ständiga gåvor i form av vackra föremål till Parda har ommit att medföra att hon tillåter sig ha tålamod med de gubbsjuka blickar som slängs mot henne. Pardas motiv med sin relation till Tandoor är dock att ha en fot in i Charoms förnämsta kretsar, och det har inte undgått henne att hennes band till Tandoors far gynnat hennes karriär, då Nebsinlem är en mycket respekterad och högt uppsatt man.

Det enda naturliga familjeband Parda har är till sin tvillingsyster, Padime. Padime hämtades också som mycket ung från deras familj och placerades hos Kabalaordens hus Calasor. Parda har genom Dramna sedan barnsben medvetengjorts om sin tvillingssysters existens och deras uppväxt har följts åt, om än att de vuxit upp inom olika ordnar och hus .De båda systrarna har ständigt tävlat mot varandra och verkar ha en naturligt medfödd avundsjuka mot varandra. Utseendemässigt är de båda svåra att skilja åt.

De senaste månaderna har främst inneburit tragedi för Parda. Nyligen gick Dramna mystiskt bort genom vad som tillsynes är ett självmord. Parda började gå in i en depression som medfört att drogernas verkan avtagit. I viss utsträckning har hon också kommit att lida av drogernas biverkningar och främst i form av kortvariga minnesförluster. Kort efter Dramnas död anklagades Hector för varusmuggling i vad som av många misstänks vara en smutsig uppgörelse inom det hus han verkade inom. Hector gavs två veckor på sig att lämna Charom och skulle då slippa att ställas inför rätta. Svårt plågad av Dramnas nyliga bortgång såg sig Hector inte tillräckligt stark för att kämpa emot utan valde att lämna Ebhron och fly till Lalasta. Hans handelshus har slagits i spillror och de egendomar han inte lyckades få med sig till Lalasta har han efterlämnat till Parda.

Ett par månader har förflutit sedan Hectors flykt till Luberos. Parda har nyligen beordrats till Luberos för att kartlägga öns fauna och flora. Det viskas om att uppdraget särskilt begärts av Nebsinlem som relativt nyligen flyttat till kolonin. Parda förhöll sig till en början skeptisk men efter att ha läst på om ön och notiser om dess alviska ursprungsbefolkning och mångfacetterade djur- och växtliv har hennes intresse alltmer väckts. Hon tycker också det ska bli något av en befrielse att komma bort från Charom. Tandoor, som lider av svår sjösjuka, tilläts, på order av sin far, inte lämna Charom.

Under färden till Lalasta tillbringade Parda ett antal nätter tillsammans med Dobax efter ett veckolångt drog- och alkoholrus. Väl framme i Lalasta sköljde dock verkligheten över henne i samma sekund som hon såg Nebsinlem som tillfälligt befann sig på Lalasta och inväntade henne för vidare färd till Luberos. Hon känner en skam över det inträffade och en besvikelse gentemot sig själv över det inträffade. Hon har varit klart avvisande gentemot Dobax fortsatta sexuella inviter, men inte avvisat honom i övrigt. Hennes beteende gentemot Dobax kan tyckas något schizofren då den skiftar karaktär från stund till stund.

Relationer

Dobax: Bär på något kraftfullt inom sig, verkar vilja ta hand om och lova en säker framtid. Men han är inte rätt person, och bär på farliga tankar.

Szakar: Gillar att han är jordnära, att han inte är för komplex.

Nebsinlem: Parda ser en möjlighet att “förenkla” sitt liv genom sin relation till Nebsinlem. De gåvor hon får samt det politiska stöd han ger tas tacksamt emot.

Padime: En tvillingsyster som inte går att “göra sig av med”… Hon är Pardas syster, men så irriterande! Kan hon inte skaffa ett eget liv? Fast inte för långt bort. Är dock orolig för att hon förändras av Kabalaorden…

Tandoor: även om kärleken är slut sedan länge ser Parda ändå något i Tandoor. Han är trots allt den enda människan som inte visat några negativa känslouttryck mot henne.

Personlighet och motiv

  • Beteende: Undersökande, närgången, impulsiv, stundvis drömmande. Uppfattas lätt som lynnig/humörsvängande pga. att hon inte bryr sig om känslor som andra. Parda är oftast något tillbakadragen i större sociala sammanhang, men tvekar aldrig att träda fram om det behövs.
  • Motiv: Långsiktiga motivet är att hamna i känslomässig balans/harmoni – hur vet hon inte, men skönhet har en uppenbar positiv effekt. Kortsiktigt är målsättningen att fortsätta lära sig orsaken och bakgrunden till det mesta, och i synnerhet om de mystiska alverna.
  • Kärlek: Harmoni, tillgivenhet, passion är känslor som väcker “kärlekstankar” hos Parda.
  • Rädsla: Att gå in i en relation och knyta känslomässiga band till någon, rädd för blixtar och åska.

2968 Brev från Marius till Valthian

Kära Broder Valthian,

jag tackar vänligast för din hjälp när det gäller min näst äldste son Flavius önskan att få genomföra en grundläggande militärtjänstgöring. Hans två år inom kejsardömets legioner, och dessutom den ökända ’Corer Fexiores’, har gjort honom gott. Även Flavius är mycket tacksam för din hjälp och ditt goda mentorskap åt honom under hans tid. Det glädjer mig mycket att en av mina söner väljer den militära banan och dessutom i armén. Flavius var länge inriktad på att liksom mig tjänstgöra inom flottan. Jag har dig mycket att tacka för att han kommit på bättre tankar. Du vet hur mycket jag älskar havet och framförallt skepp, men den jargiska flottan, som jag tidigare förlänats titeln imperator navale över, är ju inte särdeles ståtlig. Såväl sabrierna som cirefalierna har ekor med bättre stridskapacitet än delar av vår flotta. Det är synd och skam att den ståtliga kejserliga flottan tillåtits förfalla så under Jargus tid.

Hursom har Flavius beslutat sig för att vid stridsakademin i Megara studera militär strategi och historia. Det glädjer mig mycket!

När du nu blivit av med en Fortunatis hoppas jag att du tar emot en annan. Det var länge sedan jag hade tid över för mig själv och Daval har på sistone börjat tråka mig.  Jag har tröttnat till leda på alla dessa kejserliga blanketter som skickas till mig att jag beslutat att elda upp dem alla och betala de baskade förseningsavgifterna istället. Det visade sig att de blanketter som anlänt under en månads tid räckte gott och väl för att värma större delen av hushållet i närmare ett dygn. Nu behöver jag lite omväxling och hoppas att du vill ha förbarmade över mig i denna fråga.

För några år sedan besökte jag ju dig och din bataljon under en dryg månads tid och deltog i era sedvanliga aktiviteter. Detta skänkte mig stor glädje och jag hoppas nu att du är villig att ta emot mig under en liknande tidsperiod för att dela ett par stop öl med dig och dina mannar och även få pröva att svinga min värja, vilken dina mannar vid åsyn skrattar gott åt. Jag har också sökt tillse att din gamla kamrat vapenmästaren Izman Regelius medföljer frånDaval till dig för detta besök, men det verkar som den gode Izman har viktigare saker för sig bland hovets damer. De vore trevligt om vi tre kunde återuppleva några av de stunder vi upplevt tillsammans på St Yrgams.

Angående St Yrgams stötte jag nyligen ihop med en av våra plågoandar från denna tid – professor Ervius Donato. Jag mötte honom helt plötsligt där på gatan i Daval. Eller jag tror det var han. Han stannade till ett kort ögonblick och stirrade förvånat in i mina ögon. Hans ansikte var vedervärdigt åldrat och ärjat av hans märkliga hudsjukdom, men hans ögon lyste fortfarande klara, med en gulaktig ton. Han höll sig fortfarande med långa naglar och stripigt hår. Jag kom på mig själv med att än en gång, liksom senaste gången jag såg honom för snart tjugo år sedan, instinktivt vika av med blicken. När jag, till skillnad från vad jag vågat förr, tittade upp igen, var han som bortblåst.

Jag grämer mig ibland att vi tillät denne man göra det han gjorde mot Lukas.  Vi hade kunnat stoppa det! En så ung och svag pojke som Lukas var! Vår vän! Eller i alla fall vår broder. Och vi gjorde ingenting. Vi hade lätt kunnat stå upp mot Ervius om vi velat, men vi lät det hända. Och vissa av oss själva gjorde värre saker. Eller hur Valthian?
Jag har försökt söka upp Lukas flera gånger sedan Erat. Vissa har sagt att han tog sitt eget liv bara någon dryg månad efter att vi lämnat Erat. Funnen i en av stadens sämre gränder, påstås det. Men inga bevis. Och andra säger att de sett honom levande flera år senare. Hans mor lever än, har aldrig blivit sig själv sedan Lukas försvann. Jag ga henne ett exemplar av min bok, det kanske piggar upp.

I vilket fall har jag tänkt bege mig till mitt residens iFlavare som ju bara ligger några dagsmarscher från din bataljons bas. Mina döttrar medföljer dit och det vore trevligt om du hade möjlighet att personligen titta förbi ett par dagar som svar på detta brev. Särskilt Tullia tjatar om att få träffa dig. Antagligen eftersom du är den ende påMundana som hittills låtit henne vilt svinga ett svärd. Tur att det var din slav hon träffade och inte något dyrt prydnadsföremål eller liknande.

Sist men inte minst måste jag också ödmjukast få tacka för dina insatser hos Imperatorernas byråkrater här i Daval. Ditt föredrag om hur mycket effektivare den militära postgången skulle vara om den sköttes av CCA:s postverk istället för av militära kurir i fredstid har tydligtvis gjort ett stort intryck på byråkraterna. De har beslutat att låta legionen som är stationerad i Tibara under en period nyttja CCA:s kurirer för postgången för senare utvärderingar. Som tack för din insats kommer givetvis CCA att visa sin generositet.

På återseende,
Marius Fortunatis, 2968 e.D.

2965 Brev från Marius till Felix

2965 e.D.

Kära Felix,

Jag hoppas allt är väl med dig! Jag har precis återvänt från min senaste tur till den boplats jag anlagt bortom det blå havet. Jag har nu slutligt namngivit platsen ”Maritus”. Jag hade ursprungligen tänkt att döpa den till ”Marius” efter mig själv, men efter att min fru deklarerat att vi män alltid har storhetsvansinne och helst skulle döpa världen efter oss själva, beslutade jag mig för ”Maritus”. Tillika delar för att blidka henne som att reta upp henne.

Som du förstår har jag inte återvänt till Daval eller Lagath, då jag hade besökt dig personligen istället för dessa ständigt opersonliga brev. Jag befinner mig nu på Palatia Fortunatis i Jarum. Om du vågar dig ut hit till ”vildmarken” någon gång skulle jag gärna vilja visa dig detta palats. Det är verkligen en oas här i Jargiens utkanter, på gränsen mot ökenlandskapet Tarkas, och utan det hade det knappast varit värt att besöka Jarum. Ättens främsta företrädare har alla egna inkvarteringar här och den gemensamma trädgården blir bara mer och mer behaglig med åren.

Döm om min förvåning när en bankrutt Fortunatis vid namn Gregarius hade inkvarterat sig i palatset under min bortavaro. Dessutom i en del av min privata villa på palatsområdet. Denne stackars man, som jag knappt hört talas om tidigare, har spelet bort hela sin förmögenhet på casinot i Szal Dorian och är nu utfattig. Då beger man sig tydligen till de rika släktingarna i Jarum och tiger pengar. Karln är ofantligt arrogant och viftar med nåt gammalt skuldebrev han fick ärva av sin far där min gren av ätten tydligen lånat fem tusen denarer för något drygt hundra år sedan. Hade han inte varit så imbecill och uppblåst hade han fått pengarna för länge sedan, utan skuldebrev. Mina legater har fört en skicklig domstolsprocess mot honom och den gode magistraten av Jarum, Marxinno Fortunatis, har beslutat att ogiltigförklara skuldebrevet. Gregarius är nu skyldig mig 2.500 denarer för rättegångskostnaderna istället. Dessutom snart hemlös. Nog om detta.

Jag har när du får detta brev antagligen precis avrest mot Daval, dock med ett kort uppehåll hos min syssling Falx a Fortunatis, guvernören av Lativa i Larum, och min vingård utanför staden. Det borde alltså ta mig ytterligare någon dryg månad innan jag anländer till mitt residens i Daval. Jag ser mycket fram mot att åter få dela ett glas vin med dig en varm sommarkväll!

Innan dess, och med denna leverans skickar jag en gåva från Tharhai – en pantera! Vi stötte under en expedition in i fastlandet på denna eldsprutande best. Den infångades efter en tre timmar lång jakt och hela sju av mina inhyrda soldater fick sätta livet till. De lokala medicinmännen lyckades dock till slut skjuta besten med tillräckligt många bedövningspilar för att den skulle somna in. Jag vet att din önskan om att infånga en drake ännu inte infriats och tydligen skall dessa djur vara väl lämpade för just detta ändamål. Om du vill använda panteran till detta eller enkom för ditt nästa gladiatorspel överlåter jag naturligtvis till dig. Eftersom panteran rent formellt tillhör CCA vore jag tacksam om vi vid dess död kunde få tillbaks dess doftkörtlar för att kunna framställa den populära Pantera-parfymen. Odjuret finns upptaget i räkenskapsböckerna och det är tyvärr minst lika stor byråkrati i de jargiska handelshusen som i det jargiska kejsardömet i övrigt, som du känner till… Jag bävar för de blanketter jag behöver fylla i för att få en avskrivning av dessa doftkörtlar till stånd.

Det hela får mig plötsligt att tänka på den gång i Erat när vi båda skrämde slag på såväl Antonius Botaneiates som Darrian med det uppstoppade hyggelmonstret du visade mig i arkivet. Minns deras miner när det där monstret vrålandes dök upp i en av pelargångarna i trädgården! Jag skrattar fortfarande gott åt Darrians min! Antonius som sedan skällde ut dig efter noter och kallade dig för den ”barnsligaste mannen i historien”! På sedvanligt vis lyckades du dock komma undan genom att gömma dig hos din dåvarande älskarinna Abelia, prefektens dotter, medan jag själv, en ”oskyldig” sjuttonåring, under tiden fick en grundlig utskällning av – just det – prefekten.

Ibland saknar jag vår tid i Erat väldigt. Det var en frihet vi antagligen aldrig kommer få återuppleva. Kejsardömets framtid har sedan dess i mina ögon blivit allt mörkare. Eller så har man helt enkelt med åldern insett att de fagra ord som förmedlas via dessa universitet var föremål för en tung granskning av kejsardömets censorer.

På tal om sådant här tvingas jag också lägga ner lite tid på ett ärende du vet att jag knappast uppskattar att behöva ödsla tid på. Det gäller såklart ”familjepolitik”. En man vid namn Orlandus Quintillis, alltså en av dina ättlingar, har ställt till massa förtret här i Okrana. Han är godsägare i de östra delarna av denna väldiga provins, men har nu helt plötsligt fått för sig att han också behöver en ämbetstitel. Som du säkert känner till är min ätt Fortunatis petig med att behålla alla exaktor- och magistrattitlar i vad många inom ätten anser vara ”deras” provins. Orlandus har nu tydligen börjat muta folk till höger och vänster för att erhålla ett sådant ämbete i provinsen. Det här har tydligen upprört många Fortunatis här, särskilt som du är medveten om våra båda ätters redan ansträngda relation.

Jag vore tacksam om du kunde få den här Orlandus att dra sig ur detta. Jag kan personligen bekosta en sådan titel i provinsen Mihrit åt honom om det behövs för att han ska dra sig ur. Jag föreslog mina släktingar att jag helt enkelt skulle köpa hans lilla farm, men det tyckte de tydligen inte var rätt sätt. Alla dessa ämbetstitlar? Vad ska de med dem till? De lägger ju bara än mer ok på deras axlar…

Jag ser mycket fram emot att träffa dig min käre vän! Förbered nu ett ståtligt gladiatorspel så ska jag införskaffa det bästa av viner åt vår återträff vid mitt uppehåll i Lativa.

/Marius

Lupe

Var i yngre ålder en av gängets ”dolls” – en upphittad leksak. Är nu, nitton år gammal, en kvinnlig sergeant i gänget, lite äldre, favorit bland några av gängets ledare. Tycks inte ha något emot förnedring men kan vara mycket brutal tillbaka. Hon vet att ta för sig och gör det – hon har chansen att en dag leda gänget och vet det.

Namn/Nick: Chac chi eller Lupe Ålder: ca. 18 år Sysselsättning: Sergeant, [gäng] Kön: Kvinna Nationalitet/Ursprung: Uruguaynsk, föräldrar okända Vikt: 67 kg Längd: 171 cm

Utseende

Bruna ögon, färgat rött hår, kraftigt sminkad och med en mängd gängtatueringar över kroppen. Klädseln är ofta åtsittande, ackompanjerad av ett antal accessoarer som halsband, stora örhängen, bälten eller liknande samt pumps i grälla färger. Piercing ovanför läppen och i tungan. Relativt vältränad och muskulös.

Bakgrundshistoria

Lupe hittades på gatan i Uruguays huvudstad Montevideo när hon var i fyraårsåldern. Kvinnan som hittade henne var en djupt nerknarkad kvinna som använde Lupe som dragplåster i sin tiggarverksamhet. Lupe fick ofta stryk av kvinnan för att hon inte lockat till sig tillräckligt med mat eller pengar för dagen. När Lupe är ungefär sju år träffar kvinnan en man med en liten lägenhet i stadens fattigare kvarter. Lupe och kvinnan flyttar in och det tar inte lång tid innan mannen utför sexuella övergrepp mot Lupe.

I en polisrazzia i området upptäcks dock de vidriga förhållandena Lupe lever under och den resurssvaga socialtjänsten kommer att få hand om Lupe. En av tjänstemännen placerar henne mot betalning raskt i ett välbärgat hem. Vistelsen i hemmet varar dock bara någon timme innan hon fraktas vidare för att säljas som slav i Sao Paolo. I Sao Paolo drogas och utnyttjas hon under ett flertal år. I elvaårsåldern tvingas hon börja en karriär som ficktjuv i stadens centrala delar och gör en relativt framgångsrik karriär inom området. En något äldre kvinnlig ledare ser dock Lupe som ett hot och sätter dit henne genom att informera polisen. Lupe tas återigen omhand av statliga myndigheter och placeras nu i ett hem för föräldralösa flickor med obligatorisk skolgång.

Lupe har en förmåga att ständigt hamna i bråk med övriga flickor på hemmet och rymmer efter ett halvår på hemmet ut på gatorna igen. Snart inser hon att hon är väldigt ensam i den stora världen och totalt utblottad. Hon stjäl för att överleva, men utan ett gäng som uppbackning är det betydligt mer komplicerat än hon är van vid. Relativt snart kidnappas hon i sin sömn och tas till ett doll-house. Hon utsätts fram till fjortonårsåldern för en mängd övergrepp. Dock slår det ofta över för Lupe med jämna mellanrum som plötsligt vildsint kan börja misshandla besökare. Detta ger henne ett rykte som medför att allt färre vågar träffa Lupe. Lupe råker därav ofta i gräl med Chudo som satts att sköta den del av doll-houset som Lupe vistas i. Chudo försöker tygla Lupe genom misshandel, något som resulterar i att Lupe en dag formligen slår skiten ur Chudo.

Till slut når ryktet om den stridbara dollen en av [gänget]s ledare, Perro Santo, som inte förstår varför hans sergeanter fruktar en doll. Han beger sig själv till doll-houset, våldtar henne men får sig snart en dos av Lupes vildsinthet mitt under akten. Även om Perro Santo lyckas övermanna Lupe så är det inte utan viss svårighet. Efter att ha återhämtat sig från Lupes attacker lämnar Perro Santo uppenbart road rummet, med order om att ingen rör Lupe framöver.

Lupe släpps följande dag från doll-houset och tas till Perro Santo. Där utsätts hon av några av [gänget]s soldater för den sedvanliga prövningen och förnedringen som en blivande soldat utsätts för. Den fysiska utmattningen efter flera dagars misshandel, såväl mental som fysisk, är total och slutar med att Perro Santos kort deklarerar: ”Hon duger”. Efter en månad av återhämtning från elddopsprovet påbörjar Lupe sin träning som soldat för [gänget]. De flesta soldater är ursprungligen spejare och Lupe visar sig till en början oerhört klumpig i sin framtoning. Hon kan vara smyga eller hålla sig gömd till sina soldatkollegors stora förtret. En sergeant vid namn Petito (parodi på hans enorma kroppsbyggnad) tar sig dock an Lupe och det visar sig att hon med rätt träning lär sig snabbt. Under de följande åren följer allt mer kvalificerade uppgifter och för något drygt år sedan blev Lupe uppgraderad till sergeant.

Hon har ingen egen grupp av soldater som är brukligt för en sergeant utan handplockas av vissa ledare för mer kvalificerade uppgifter. På senare tid har det framförallt bestått i att agera livvakt åt olika ledare sedan hon visat sig ha en onaturlig förmåga för att reagera innan någon annan hunnit uppfatta en hotfull situation. Detta har också medfört att hon ett antal gånger färdats in till stadens centrum och andra områden tillsammans med vissa av [gänget]s ledare för att vakta dem medan de gör affärer eller roar sig som ”normalt” folk.

Språk

Spanska, portugisiska

Taggar

Sug

Tillfredställelse. RP känner konstant en inneboende känsla av otillfredställelse, grundad i hennes brutala uppväxt och en känsla av övergivenhet. Därav söker RP hela tiden uppnå tillfredställelse och söker konstant efter ett sätt att hämma känslorna. Smärta, såväl psykisk som fysisk, lindrar tillfälligt. Mental smärta uppnås genom förnedring och underdånighet. Har dock vid flera tillfällen slagit över då RP inte klarar av att känna sig trängd (se Ärr) och resulterat i ett flertal grova mishandlar av icke ont anande offer. RP skär sig regelbundet i huden för att uppnå fysisk smärta, alternativt ger sig in i ett ordentligt slagsmål för att åka på lite stryk.

Edge

Sjätte sinne. RP har en förmåga att känna av märkliga stämningar och hotfulla situationer. Hon har ett mycket gott sinne för detaljer och förändringar i omgivning samt känslovibbar och känner därigenom ofta av tidigt om något kan utvecklas till en hotfull situation. En vanlig känsla för RP är just att något odefinierbart ”känns fel”.

Ärr

Utnyttjad/Maktlös. RP har blivit utnyttjad under hela sin uppväxt och känt en ständig maktlöshet. Att känna sig trängd, fysiskt eller mentalt, fungerar inte för RP. Bryter sig loss med alla tillgängliga medel.

Ware

Vigo. Stum (tror man, han säger iaf. inget), folkskygg 8-årig pojke som ofta finns i RP:s periferi. Vigo finns aldrig direkt intill RP utan smyger runt i utkanten av hennes tillvaro. Typiskt är att han sätter sig i gathörn en bit bort från RP och ”spanar” som att det vore världens naturligaste sak att göra. Vid några tillfällen har han närmat sig RP när hon varit ensam, men få gånger kommit närmre än cirka fem meter från henne. Han hämtar numera mat RP lämnar åt honom när RP gått en bit ifrån maten. Flera andra gängmedlemmar tycker Vigo är creepy och har halvhjärtat försökt fånga in honom på skoj. Hittills har ingen lyckats. Vid ett antal tillfällen har Vigo förvarnat RP om annalkande fara.

Attityd

Hänsynslös, överlevare, drastisk, ohämmad. Svag för barn och ofta barnens favorit.

När och kär

Lupe har under de senaste åtta månader i hemlighet träffat Armando Diaz, en polis i tjugofemårsåldern stationerad på gränsen mot flavelan. De båda träffades på en av flavelans uteställen. Förbindelsen var från början endast sexuell, men har utvecklats till något mer under de senaste månaderna. Armando har föreslagit för Lupe att hon ska lämna gatulivet och att de båda ska flytta från Sao Paolo till New America där Armando har släktingar.

Rollformulär

ATTRIBUT
Fysik 5
Flex 8
Karma 5
Smart 4
Edu 3
Fokus 6
Sense 7
Överblick 5
Strid 7
Försvar 3
KOMPETENSER
Capoeira 2
Stilett 1
Hota 2
Dansa 1
Lura 2
Första hjälpen 1
Upptäcka fara 2
Stealtha 1
DRIVKRAFTER
Ta skit 2
TAGGTYP
Sug Masochism
Ärr Trängd
Edge Intuition +10 i övertala
Ware Pojken Vigo
Attityd Orädd
När och kär Förbjuden älskarinna Polisen Adriana
VAPEN PEN SKADA
Uzi 4 3T+3
SKYDD SKY KROPPSDELAR