2965 e.D.

Kära Felix,

Jag hoppas allt är väl med dig! Jag har precis återvänt från min senaste tur till den boplats jag anlagt bortom det blå havet. Jag har nu slutligt namngivit platsen ”Maritus”. Jag hade ursprungligen tänkt att döpa den till ”Marius” efter mig själv, men efter att min fru deklarerat att vi män alltid har storhetsvansinne och helst skulle döpa världen efter oss själva, beslutade jag mig för ”Maritus”. Tillika delar för att blidka henne som att reta upp henne.

Som du förstår har jag inte återvänt till Daval eller Lagath, då jag hade besökt dig personligen istället för dessa ständigt opersonliga brev. Jag befinner mig nu på Palatia Fortunatis i Jarum. Om du vågar dig ut hit till ”vildmarken” någon gång skulle jag gärna vilja visa dig detta palats. Det är verkligen en oas här i Jargiens utkanter, på gränsen mot ökenlandskapet Tarkas, och utan det hade det knappast varit värt att besöka Jarum. Ättens främsta företrädare har alla egna inkvarteringar här och den gemensamma trädgården blir bara mer och mer behaglig med åren.

Döm om min förvåning när en bankrutt Fortunatis vid namn Gregarius hade inkvarterat sig i palatset under min bortavaro. Dessutom i en del av min privata villa på palatsområdet. Denne stackars man, som jag knappt hört talas om tidigare, har spelet bort hela sin förmögenhet på casinot i Szal Dorian och är nu utfattig. Då beger man sig tydligen till de rika släktingarna i Jarum och tiger pengar. Karln är ofantligt arrogant och viftar med nåt gammalt skuldebrev han fick ärva av sin far där min gren av ätten tydligen lånat fem tusen denarer för något drygt hundra år sedan. Hade han inte varit så imbecill och uppblåst hade han fått pengarna för länge sedan, utan skuldebrev. Mina legater har fört en skicklig domstolsprocess mot honom och den gode magistraten av Jarum, Marxinno Fortunatis, har beslutat att ogiltigförklara skuldebrevet. Gregarius är nu skyldig mig 2.500 denarer för rättegångskostnaderna istället. Dessutom snart hemlös. Nog om detta.

Jag har när du får detta brev antagligen precis avrest mot Daval, dock med ett kort uppehåll hos min syssling Falx a Fortunatis, guvernören av Lativa i Larum, och min vingård utanför staden. Det borde alltså ta mig ytterligare någon dryg månad innan jag anländer till mitt residens i Daval. Jag ser mycket fram mot att åter få dela ett glas vin med dig en varm sommarkväll!

Innan dess, och med denna leverans skickar jag en gåva från Tharhai – en pantera! Vi stötte under en expedition in i fastlandet på denna eldsprutande best. Den infångades efter en tre timmar lång jakt och hela sju av mina inhyrda soldater fick sätta livet till. De lokala medicinmännen lyckades dock till slut skjuta besten med tillräckligt många bedövningspilar för att den skulle somna in. Jag vet att din önskan om att infånga en drake ännu inte infriats och tydligen skall dessa djur vara väl lämpade för just detta ändamål. Om du vill använda panteran till detta eller enkom för ditt nästa gladiatorspel överlåter jag naturligtvis till dig. Eftersom panteran rent formellt tillhör CCA vore jag tacksam om vi vid dess död kunde få tillbaks dess doftkörtlar för att kunna framställa den populära Pantera-parfymen. Odjuret finns upptaget i räkenskapsböckerna och det är tyvärr minst lika stor byråkrati i de jargiska handelshusen som i det jargiska kejsardömet i övrigt, som du känner till… Jag bävar för de blanketter jag behöver fylla i för att få en avskrivning av dessa doftkörtlar till stånd.

Det hela får mig plötsligt att tänka på den gång i Erat när vi båda skrämde slag på såväl Antonius Botaneiates som Darrian med det uppstoppade hyggelmonstret du visade mig i arkivet. Minns deras miner när det där monstret vrålandes dök upp i en av pelargångarna i trädgården! Jag skrattar fortfarande gott åt Darrians min! Antonius som sedan skällde ut dig efter noter och kallade dig för den ”barnsligaste mannen i historien”! På sedvanligt vis lyckades du dock komma undan genom att gömma dig hos din dåvarande älskarinna Abelia, prefektens dotter, medan jag själv, en ”oskyldig” sjuttonåring, under tiden fick en grundlig utskällning av – just det – prefekten.

Ibland saknar jag vår tid i Erat väldigt. Det var en frihet vi antagligen aldrig kommer få återuppleva. Kejsardömets framtid har sedan dess i mina ögon blivit allt mörkare. Eller så har man helt enkelt med åldern insett att de fagra ord som förmedlas via dessa universitet var föremål för en tung granskning av kejsardömets censorer.

På tal om sådant här tvingas jag också lägga ner lite tid på ett ärende du vet att jag knappast uppskattar att behöva ödsla tid på. Det gäller såklart ”familjepolitik”. En man vid namn Orlandus Quintillis, alltså en av dina ättlingar, har ställt till massa förtret här i Okrana. Han är godsägare i de östra delarna av denna väldiga provins, men har nu helt plötsligt fått för sig att han också behöver en ämbetstitel. Som du säkert känner till är min ätt Fortunatis petig med att behålla alla exaktor- och magistrattitlar i vad många inom ätten anser vara ”deras” provins. Orlandus har nu tydligen börjat muta folk till höger och vänster för att erhålla ett sådant ämbete i provinsen. Det här har tydligen upprört många Fortunatis här, särskilt som du är medveten om våra båda ätters redan ansträngda relation.

Jag vore tacksam om du kunde få den här Orlandus att dra sig ur detta. Jag kan personligen bekosta en sådan titel i provinsen Mihrit åt honom om det behövs för att han ska dra sig ur. Jag föreslog mina släktingar att jag helt enkelt skulle köpa hans lilla farm, men det tyckte de tydligen inte var rätt sätt. Alla dessa ämbetstitlar? Vad ska de med dem till? De lägger ju bara än mer ok på deras axlar…

Jag ser mycket fram emot att träffa dig min käre vän! Förbered nu ett ståtligt gladiatorspel så ska jag införskaffa det bästa av viner åt vår återträff vid mitt uppehåll i Lativa.

/Marius