Flera veckor gick och bröderna vilade upp sig hos Gryningens hord. Gal njöt av tiden och idkade mycket umgänge med Osini – de två tycktes nära en särskild attraktion. Inget tycks saknas Gryningens hord. När bröderna frågar får de svävande svar. Maten tycks mest finnas där. Alla är unga, vackra och ståtliga, med alla de rätta rauniska dragen. Bröderna börjar förstå efter sina frågor, att Gryningens hord är ättlingarna till deursprungliga raunerna, där de föddes av gudarna. De måste i sanning vara långt ute i öster!

Snart kommer dock på tal vad bröderna gör hos Gryningen. Inte vem som helst tillåts färdas hit. Osini talar om en profetia, att den nye Enaren ska komma från väster. Men Gryningens hord måste pröva denne, innan de kan vara säkra på hans renhet. Osini berättar för dem att norr om Gryningens land finns en plats som kallas ”Ättestupan”. Dit går hordens medlemmar för att dö, när deras tid är kommen, och där finns många kraftfulla andar med minnen från urminnes tider. Prövningen blir för Gal att hämta en av de uråldrigaste andarna, som finns i en grotta under stupet. Hon varnar för att det kan vara en obehaglig upplevelse, men endast om andarna i Ättestupan accepterar Gal så är han ren nog för att få uppfylla profetian.

Bröderna tvekar inte. De vandrar norrut längs med floden och ser snart den steniga åsen som blir allt brantare och slutligen blir till ett stup, femtio alnar högt. Vid stupets botten ligger splittrade stenblock och stora mängder ben. De rör sig närmre, och ser en urgröpning, en form av grotta, vid stupets botten. En torr dunst av död går emot dem, och det knastrar under deras stövlar där de kliver över kanske årtusenden av benfragment.

De kryper in i grottan, som tycks finnas i flera nivåer, djupt in under åsen. De tvingas klättra ner för branta stenväggar, med risk för liv och lem, tills de finner en samling urnor. De är prydda av uråldriga tecken, som de tror vara äldre raunländska. Plötsligt hör de ett viskande ljud. ”Kom hit, son”. Det hesa viskandet tycks cirkulera, komma än från ena, än från andra hållet. Lockande fortsätter rösten ”Kom hit, kom hit”. Nevas går fram till en urna, där rösten tycks komma ifrån, och öppnar den. Han kan inte se något i mörkret men sticker ned en hand…. en intensiv kyla slår över honom och ett ihåligt skratt ekar: ”Du är smittad…. ahh… du är smittad!”. Nevas stapplar tillbaka, förvirrad. Gal tvekar dock inte, utan försöker lyfta urnan. Den tycks väga som ett massivt stenblock. Med en stor kraftansträngning lyckas han lyfta urnan, och med stort besvär hjälps de åt att föra ut den. Viskningarna fortsätter, lockande och pockandes, om de stora rikedomarna som finns i urnorna. Men Nevas har lärt sig en läxa för dem alla, men ogillar blickarna de andra ger honom…

Till slut återvänder de till Gryningens land, utmattade både fysiskt och mentalt. Osini nickar gillande och låter en annan krigare ställa urnan i hennes tält, till synes utan ansträngning. Sedan säger hon: ”Ni är redo. Som profetian säger blir er uppgift att gå till raunernas födelseplats. Det är en lång resa åt sydöst, men där kommer ni finna källan till allt och där kommer Gal uppfylla profetian och bli Enaren.”

De packar sina hästar för en lång strapats och fortsätter nästa dag. Under flera dagar är det en angenäm tur längs med floden. Terrängen blir aningen mer kuperad, ett busklandskap täcker dem och åt öster sträcker sig en oändlig rad av kullar. Ett par dagar senare når de en flodkrök som Osini beskrivit, och runt flodkröken reser sig också en tät skog som fortsätter mot horisonten. De slår läger. När de suttit där ett tag hörs det rena ljudet av kvinnosång. Tarog, som inte varit sig själv sedan han uppväcktes från döden på slätten, är övertygad om att han hör Mira. Han vandrar mot skogsbrynet, som står som en vägg några stenkast bort. De andra ropar efter honom, men gör ingen ansats att stoppa honom, förrän de hör ett vrål – i skogsbrynet tycks han ha blivit fångat av ett träd, vars tjocka rötter nu slingrar runt honom. Bröderna springer fram och förstår att de drabbats av en nymf – endera vacker kvinna, endera träd med mord i sinnet. Med Tarogs yxa lyckas de slutligen hugga loss honom, skadad, och drar honom bort från träden.

Nästa dag är det dags att fortsätta, men stämningen är dämpad. De vet enligt Osinis beskrivning att de måste korsa skogen för att hitta födelseplatsen. De måste också lämna sina hästar, och tar vad de kan bära över axeln. Sedan tar de sig in i skogen med sammanbitna miner. På väg genom skogen ser de många besynnerliga djur och hör underliga läten. Batuk siktar dock det mest fantastiska djuret – en enhörning. Gal är övertygad om att det är ett gott tecken, men bestämmer sig också för att infånga det skygga djuret. En desperat jakt inleds för att få fatt i enhörningen. De springer genom den täta vegetationen och när de slutligen ger upp inser de att de inte vet vart de är. Framför sig kan de dock skönja en glänta.

I gläntan väntar ett stort och besynnerligt stenröse. Det tycks vara uråldrigt, övervuxet med träd och buskar. Detta måste vara Tarbatais grav som Osini berättat om! Med stort slit börjar de flytta bort stenar för att få en chans att komma in. Snart blottas ett mörkt inre. En stank av död slår emot dem, tusenårig död.

De vandrar försiktigt in. Det tar ett tag för deras ögon att vänja sig vid mörkret. De hör ett jämrande, snyftande. Så ser den smutsig kvinna krypa emot dem. ”Rädda mig!”. När hon kommer närmre märks det att hon är utmärglad – och att hon är en alv. Ögonen tycks utstråla ett oändligt allvar, en omätbar viljestyrka. Hennes ögon sneglar dock in mot mörkret.

Som svar hörs ett hest skratt från skuggorna. Skrattet låter fel på något sätt, ihåligt, avklippt. Fram ur skuggorna stapplar en fasansfull skepnad. Något som en gång i tid var en man, är nu ett utmärglad vandrande lik. Huden över bröstkorgen har rämnat, och blottar ett slående hjärta, som hänger nästan löst i bröstkorgen. En mycket gles hårpiska pryder varelsen, och dess ena öga plirar mot bröderna. Vid sidan hänger endast en arm, nästan livlös.

”Min älskade Nomarian, kom hit!”. Rösten tycks plötsligt starkare än vad som är möjligt, och alvkvinnan drar sig undan. Varelsen vänder sig sedan tillbaka: ”Äntligen har ni kommit! Tacka Gudarna – och förbanna dem. Äntligen!” Ett nytt, galet och hest skratt följer.

Varelsen förklarar snart att han är Tarbatai, Enaren. Bröderna drar sig till minnes legenden om Tarbatai. Han berättar att hans löfte till gudarna inte kan lösas med döden, och att han väntat, i årtusenden, på någon värdig att ta över. Han har vetat att förr eller senare sker det. Och nu är tiden kommen. Han berättar att han bär på alla gudarnas styrkor, styrkorna som gjorde det möjligt för honom att lägga världen under sina fötter. Om Gal önskar få samma styrka, måste han ärva de offer Tarbatai gjort. Det är evigt bestämt av Gudarna. Liksom i förbifarten nämner Tarbatai också att detta skulle släppa honom fri…

Gal tvekar inte. Detta är vad han alltid sökt. Att bli Tarbatai är är värt varje offer. Den gamle Tarbatai förklarar, att Gal gjort rätt att ta med sig sina bröder. De kan dela på de offer som Tarbatai själv alla burit. De kan dela på styrkorna, och tillsammans bli den kraft raunerna behöver. Efter att ha sneglat på varandra nickar alla bröderna. De är redo.

Tarbatai väser åt Nomarian, som från skuggorna hämtar en näve utsirade benbitar. ”Dessa bitar har jag karvat från mitt eget ben. De representerar de offer ni måste fördela mellan er. De representerar att offra sin Själ, sin Familj, sin Kärlek, sin Vänskap, sin Lycka och sin Hälsa.”

Gal valde snabbt att offra sin Familj – med oroade blickar från sina bröder. Därefter valde Batuk att offra sin lycka. Nevas att offra sin vänskap, medan Melek valde att offra sin Hälsa – med sitt lytta ben tyckte han att han redan påbörjat sitt offer. Kvar var Tarog, som motvilligt valde att offra Kärlek – ett val även han tyckte att gudarna redan gjort honom. Kvar är själ, och utan vidare diskussion, tar Gal denna.

”Besegla ert offer, och det eviga löfte att tjäna gudarna, genom att var och en ta en tugga av mitt hjärta, och därmed blota med min kropp. Er styrka kommer att ges er av gudarna i den takt ni visar er värdiga.” Med de orden tog Tarbatai långsamt sin hand och drog ur sitt fortfarande bultande hjärta. Med blodet vällande ur öppningarna tar var och en sin tugga. Tarbatai betraktar dem under tiden med intensiv, förhoppningsfull blick. När siste man tagit sitt bett, börjar Tarbatais kropp falla mot marken, samtidigt som en röst ekar i grottan: ”Äntligen är jag fri!”. Kvar på golvet ligger en lealös, sprucken mångtusenårig kropp. Gal proklamerar: ”Från och med nu är jag Tarbatai!”.

Vägen tillbaka tar de i ett drömliknande tillstånd. Deras kroppar och sinnen känns underliga, men samtidigt precis som förut. Tarbatai, som förut hette Gal, håller sig nära alvkvinnan Nomarian. Hon är först mycket tystlåten, men när de frågar henne kommer då och då lösryckta, mystiska svar. De inser att Nomarian levt med Tarbatai i årtusenden i den grottan. Hon har överlevt genom att äta insekter och dricka regnvatten. Hon har utstått Tarbatais vrede och galenskap. Allt för ett okänt mål. De andra skakar på huvudet, kan inte förmå sig att förstå vad som skett.

Bröderna återvände så småningom till Gryningens hord. De kände att tiden för revansch var inne. Gudarna var med dem. Och de var allierade med de renaste av rauner. Tarbatai var dock osäker på sina känslor. Hans minne av Noni av Ulagan hade börjat blekna, och han var känslomässigt i Osinis våld. Men den enigmatiska alvkvinnan Nomarian gäckade honom. Hon utstrålade insikt, en odödlig skönhet som Tarbatai, precis som sin föregångare, hade svårt att motstå. Men Nomarian visade mycket litet intresse. Hon hade knappt reagerat på sin befrielse, och stirrade ofta västerut.

När de slutligen red in mot Gryningens land samlades snabbt de urraunerna runt dem. De möttes av uppskattande, men också uppfordrande blickar. Mitt i samlingen såg de Osini stå – med en mycket ung pojke vid sin sida. < TODO mer info om Tarbatai och Osinis son!>

Bröderna längtade efter att få återvända och ena slätterna. Men Osini hade gjort det mycket tydligt: Gryningens Hord skulle aldrig rida förrän raunerna var enade. Först då skulle de sälla sig till hären. Så var profetian. Inget skulle ske i onödan. Tarbatai lovade att snabbt ena slätterna, och visa för Osini att de var redo. Hon gjorde klart att hon – och Tarbatais son – skulle vänta så länge som behövdes vid Gryningen. Detta slet i Tarbatai. Hans första barn, en son som tyckts ha alla gudarnas gunst, skulle tas ifrån honom. Men Osini var obeveklig.

Slutligen gjorde man sig redo för att lämna. Osini hade gått med på att skicka med dem en eskort om 150 gryningskrigare, som Tarbatai kunde nyttja som han önskade. Det var också så att utan Gryningens eskort hade de östliga slätterna förvillat bort var och en som försökt korsa dem. Ritten hemåt var lika drömsk som när de en gång kom till Gryningen – och gick lika snabbt. Under ritten försvinner Nomarian en kväll med Nevas heavédrake. Draken kommer tillbaka en vecka senare, med endast en vackert skriven lapp: ”Tack för lånet. Jag måste söka efter min älskade i bergen”. Både Tarbatai och Tarog känner ett hugg av saknad – båda hade förtrollats av Nomarians uråldriga skönhet.

När de anländer till Ods forna marker finner de inga spår av Od. Då och då stöter de på rösen med lik – det är uppenbart att stridigheter pågått under tiden de varit borta. En dag stöter de på en ung Od-ryttare, som berättar att hela horden enats av Auldur och letar efter Gal – inte bara Kutlug. Han berättar också att Od flytt norrut och håller sig gömda, då den grymme Kutlug-khanen Yeke dödat många Od i jakten på Gal. Tarbatai försäkrar den unge om att de kommer att hämnas, och förklarar att han numer heter Tarbatai. ”Tarbatai är tillbaka!”

Senare siktar de första spåret av horden – rökmoln. Vad som följer blir en frenetisk katt-och-råtta-lek. Tarbatai har endast de svarta ryttarna som skydd, medan Yekes armé tycks uppgå till flera tusen. Vid ett tillfälle stöter de på en Takil-falang, ledd av Ar, Yurgans hirdledare. Efter någon dags manövrerande blir det strid. Tarbatai försöker förgäves ropa åt Ar att sälla sig till honom för att ena horderna, men Ar vill inte lyssna. Hans lojalitet är fortfarande hos Yurgan, och han kan inte förlåta Tarbatai. Svartrustningarna driver Ars hird på flykten, medan Ar anfaller Tarbatai. Tarog går dock emellan, en legendarisk strid inleds. Men Krig lever i Tarog. Ar må vara Takils bäste hirdman men han kan inte stå emot gudarna. Han såras svårt och kastas av hästen. Tarbatai beordrar att de ska lämna Ar på slätten, och tar hans häst. Tungsintheten sprider sig över att ha skickat en tidigare blodsfrände till döden. De inser att detta är bara början. Mycket blod, även vänners blod, måste flyta om Tarbatai ska ena horden.

Tarbatai själv är övertygad om att han bara behöver komma till de olika stammarna, förklara att han är Tarbatai, och ena horderna. Men de andra inser att det kan bli svårare än så. Och först måste de ta sig förbi Yeke, som svurit att döda den så kallade Tarbatai. Och snart sker det oundvikliga. När Tarbatais flock når över en kulle möter de plötsligt Yekes hela samlade här, som snabbt börjar cirkulera för att omringa dem.

Men hären är inte där för att utrota dem. Yeke rider fram och begär en envig med Gal. Han lyser av självförtroende, övertygad om vinsten redan innan. Tarbatai är samtidigt mycket nöjd – bättre vinna i envig än bli anfallen av en många gånger större här. Han accepterar, och en dramatisk kamp följer. Efter många ömsesidiga småsår så dräper plötsligt Tarbatai den jämnårige Yeke, och hela Kutlug-hären blir tyst. Tarbatai triumferar, och utropar att han är Tarbatai återfödd, och kommer att ena horderna.

TODO – hur blir T fånge hos Tjakar-generalen Vulek, samt förd till Sodoran?

Tarogs sista ord: ”Tarbatai.. Min plats är vid din sida när vi lägger världen under våra hästars hovar men jag känner att jag har förlorat mig själv. Jag brinner för att erövra världen men jag har förlorat min glöd. Jag gjorde ett val, att offra min framtid för att säkra din och jag står fast vid att valet jag gjorde var vad gudarna ville. Men min broder, min härförare, min vän… Låt mig rida iväg i skymningen, låt mig finna min styrka igen, ge mig en chans att visa för gudarna vem jag verkligen är.”

Tarbatai har accepterats till den Eviga vinden, men han har också tvingats acceptera att inte ha någon formell makt. Takil har visserligen tagit honom tillbaka, men alla minns att Yurgan utnämnde unge Ködu som arvtagare, inte Gal. Få är beredda att gå emot Yurgans beslut, även om Tarbatai menar att Ködu bara är en direkt förlängning av Akta och Auldur. Tydligt är att Takil och Tjakars kommit närmre varandra under vintern som gått.

Men Tarbatai fortsätter oförtrutet att kalla sig Tarbatai, och att proklamera att han kommer ena horderna. Han har byggt upp en falang av unga Takilkrigare som själva kallar sig Tarabatais bröder. De leds av den skrupellösa Ortug, som snabbt blivit Tarbatais favorit. Samtidigt har Melek flyttat till Sodoran för att bedriva handel, till synes frustrerad över Tarbatais beteende. Batuk har ridit öster i ett försök att finna och ena Od.

Det är så tid för sommarting och alla klanerna rör sig likt karavaner mot tingestenarna i norr. Alla utom Od och Kutlug. Od är fortfarande gömda – och sannolikt skulle finna det svårt att förlåta oförätterna Yeke av Kutlug begått mot dem. Kutlug i sin tur sedan Yekes död haft inre stridigheter då ingen arvinge funnits. Många pratar om tinget, som garanterat kommer vara ett ting att minnas. Auldur är alltmer sjuklig och svag – han har mer än ett halvdussin barn- och barnbarn som kan kräva att ärva hans makt. Ryktena om Tarbatai – eller den galne Gal – är väl spridda. Kutlug önskar hämnd för sin döde khan, och ingen vet om Od ens är medlemmar av Eviga vinden längre. Dessutom ryktas det att onda järtecken setts inför tinget.

Tingestenarna är nu inhöljda i ett dammigt kaos. Tält står huller om buller i ringar runt, fördelade per klan. Ivrig handel har redan påbörjats – hornbågar, svärd, hästar, slavar och döttrar byter ägare. Drickandet har givetvis inletts i de olika gemensamma tälten.

Under kvällen går ryktet att Auldur bjudit in alla sina arvingar till ett möte. Det antas att han ska försöka lösa arvsfrågan en gång för alla – dock knappast troligt att lyckas. Tarbatai och Nevas drar och super med Ortug och hans anhang. Sagan, emissarien från Thalamur, observerar med lätt avsmak. Tarbatai smyger snart undan från supandet och finner Noni – snabbt förenar de sig i het passion och smisk (men Tarbatai kan inte tvinga bort den inre bilden av Osini).

Under natten fortsätter Nevas att rumla runt med Ortug och bröder, som dock just funnit en sovande kvinna. Hon protesterar mot deras närmanden, och försent inser Nevas att Ortug dragit kniv. Han förmår inte stoppa Ortug från att skrattandes hugga henne till döds. När han försöker ge sig på Ortug svarar denne hotfullt: ”Vi är med Tarbatai. Är du?”. Nevas backar undan men har redan börjat nära ett hat till Ortug.

I den tidiga morgonen hörs så ett skrik, och fler därtill, från Auldurs tält. Många rusar dit. De finner Auldur sittandes i tårar på en stol, med alla sina söner och barnbarn liggandes framför sig. Alla döda, mitt i måltiden de inmundigat kvällen innan. De är uppenbart förgiftade. Sagan kan inte tro sina ögon.

Under morgonen börjar en febril aktivitet. Det är dagen för utnämningar, och slutligen val av ny khagan. Men morgonens händelser har helt kastat om brädet. Vad som är klart är att endast khaner kan väljas till khagan, och för tillfället saknas khaner till många av klanerna.

Tarbatai får en inbjudan till Bore av Ulagans tält. Han sätter sig ned, dricker av det bjudna teet, då Bore berättar att han vet om Tarbatais förehavanden med Noni, och att han inte tycker det passar en ogift khandotter. Det hänger en viss hotfullhet i luften, innan han fortsätter och föreslår att Tarbatai får Nonis hand. Tarbatai accepterar, och de båda enas om att stödja varandra i tinget och framöver. En pajon kallas för att genomföra ceremonin.

Tingsdagen inleds sedan med att pajonrådet samlas för att blota och utläsa gudarnas vilja inför tinget. Utjaka, Takils ihana, tycks se en syn under ceremonin, och uttalar plötsligt med hög och hes röst: ”Tinget är ruttet”. Hon faller sedan död ihop. Det märkligaste med det hela är att Utjaka saknat tunga ända sedan Tarbatais födsel… många skakar på huvudet åt de bisarra händelserna i detta ting. Roke, som länge varit inåtvänd, blir ny pajon för Takil.

Nästa fråga är den om Tarbatai. Att kalla sig Tarbatai är inget man kan göra lättvindligt. Pajonrådet, ledda av Urda av Ydja, proklamerar att de inte sett nog av tecken från gudarna att Gal faktiskt är Tarbatai. Men de har funnit ett sätt att utröna detta. Tarbatai måste rida till den fruktade Andarnas dal, och finna anden till den pajon som sägs leva där. Denne kommer kunna sätta i klarhet om Gal verkligen är Tarbatai

Dagen fortsätter med att pajonrådet godkänner nya utnämningar. Den medtagne Auldur proklamerar att Akta blir näste khan och hans arvinge. Trots betydande oenighet accepterar rådet valet, men påbjuder att hon måste gifta sig snarast. Auldur nickar kort, och överraskar sedan alla genom att sätt en kniv i sin strupe. Sagan skakar på huvudet, medan övriga rauner inte tycks lika överraskade. Det misstänks redan av många att Auldur själv förgiftat sina barn! När Auldur förts undan proklameras Ködu som khan av Takil – allt i enlighet med Yurgans påbud från förra tinget.

Kutlug saknas fortfarande, men ett dammoln kan siktas i öster. In rider Batuk och ett större antal krigare från Od. Med bistra miner rider de genom lägret och fram till stenarna. Det proklameras att Batuk valts till ny khan av Od, vilket pajonrådet accepterar. Men det är uppenbart att Od söker hämnd och har mycket lite tilltro till tinget. Batuk söker därefter upp Tarbatai och bröderna och förklarar att Od vill se garanterat blodshämnd mot Kutlug och Auldur för de brott som begåtts mot dem.

Under dagen sker många diskussioner inför morgondagens khaganval. Förgäves försöker Tarbatai övertyga Taug om att stödja honom, men Taug förblir lojala mot traditionerna. Dels är Tarbatai inte khan, dels bröt han mot tingsfriden. Endast med hjälp av Nevas medlande undviks fortsatt konfrontation.

Melek, som spenderat en del tid med Akta på sistone, får under dagen ett oväntat förslag. Akta frågar om hon kan bli Meleks fru. Melek rådfrågar de andra, och accepterar. Men alla, även kanske Melek, inser att Akta gör detta i rent politiskt syfte. Akta har fortfarande kontrollen, även om Melek rent formellt kan se sig som khan av Tjakars. Det gör också att Melek, bisarrt nog, blir styvfar åt sin halvbror Ködu…

Under kvällen intensifieras intrigmakeriet. Melek inbjuder alla khaner, utom Batuk, till diskussioner i Tjakars tält. Många försöker utröna vad de olika khanerna kommer rösta. Och på morgonen sker så khaganvalet. Ska Akta, trots sitt kön, ha en chans att få röster till att bli khagan? Varken Taug, Ydja eller Bore tros ha möjlighet eller önskan att bli khagan. Batuk av Od tycks vara en mycket osannolik kandidat, och Kutlug är inte ens närvarande. Akta har försökt intrigera för valet av Ködu, men när rösterna slutligen läggs så blir det Batuk. Hans vänskap med Tarbatai och Takil får stå för garanti att han inte försöker sätta Eviga vinden i inre stridigheter. Od är inte helt nöjda med detta kohandlande. När sista rösten skall läggas rider plötsligt ett Kutlug-anhang in. De tycks ha valt en ny khan, för truppen leds av en enorm krigare som utropar sig som Orlik av Kutlug. Med skallande stämma klargör han att Kutlug inte länger följer förrädarna i Eviga vinden. Tinget saknar trovärdighet och kraft! Därför väljer Kutlug att lämna Eviga vinden, och de kommer ta av Eviga vinden vad de anser vara sitt rättmätiga gods. Därefter rider de i sporrsträck därifrån.

Tinget drar mot sitt slut, och många är utmattade efter alla vändningar. Då anländer överraskande utsända från Kvinnornas råd i klan Yisun, Subes fränder. De proklamerar inför tinget två saker. Om Tarbatais återkomst säger de att de sett tecken, men behöver bevis. Då Yisun plågats av attacker från draken Warrdurkh – eller guden Krig enligt vissa – menar de att om Tarbatai kan stävja draken, så ger de sitt fulla stöd. Endast den riktige Tarbatai skulle kunna göra något sådant. Det andra de har att säga är att Uriangkathais här, Vredens hord, mer eller mindre lagt Kärlekens stam under sig. Yisun räknar med att snart dela samma öde. Framförallt då Vredens hord har en mångtusenhövdad hord precis vid passet i Ringbergen – porten till Eviga vindens hord.

Ett oroat sus går genom åhörarna. Man hade hört rykten om den fruktade Uriangkathai, men ingen hade trott att han så snabbt, och så nära, skulle hota Eviga vinden. Batuks första uppgift som khagan blir att hantera detta hot. Med detta börjar tinget packas ihop. Tarbatai har blandade känslor. En frustration över att ha missat makten och att fortsätta utsättas för prövningar. Samtidigt har han vid sin sida sin vackra fru Noni, och kan nu bilda en familj han drömt om. Men han har också kastat förstulna blickar på Akta. Hon bär en särskild eld och slughet i sitt bröst, och han kan inte hjälpa att sukta efter hennes kropp. Hennes ögon tycks avslöja att hon önskar detsamma…

När tinget var över hade Tarbatai inget annat val än att följa pajonernas råd. De behövde söka upp ”den vandrande pajonen” och få sitt öde utläst av denna. Om de fann denne skulle det vara tecken nog på att Tarbatai hade rätt och därmed skulle pajonerna ge honom sitt fortsatta stöd.

Med bara sina närmaste män, det vill säga sina bröder och sin återfunne pajon Roke (nu Takils pajon), gav de sig av västerut. Roke tydde de otydliga tecknen i skyn och i drömmarna. När de rest halvvägs fann de att de var övervakade av två spejare. Dessa konfronterades och dräptes, men först efter att de avslöjat att ”Tarbatai” sökte efter dem. Det kunde inte vara någon annan än den hotande Uriangkathai, men unge Tarbatai vredgades svårt över skymfen att någon annan orätteligen bar namnet Tarbatai.

De fortsatte och nådde Andarnas dal. Det sades att Den vandrande pajonen fanns i denna dal, men det sades också att endast väntade gäster kunde överleva skräcken och beröringen från tusen och åter tusen själar. Roke berättade att enligt legenden fångades Tarbatais armé i dalen under svåra oväder då draken Warrdurkh, Krig själv, drog ner och utplånade armén. Tarbatai hade redan då försvunnit och återfanns aldrig…

De lämnade hästarna och steg ned i dalen med dess kusliga stenpelare och skarpa kanter. En kyla omgav dem och snart började de höra spridda, viskande röster. Roke tycktes svårt skärrad och förvirrad. Det blev mörkt men Tarbatai manade på dem. Till slut fann de en öppning i sidan av klippan och de steg in. Längst in i en karg grotta hörde de en skrovlig röst. I skenet av ingenting syntes hans guldfärgade ansikte, uråldriga ögon och framför honom låg ett bräde översållat av pjäser. Den gamle klargjorde att han skulle ingå ett vad med Tarbatai – om Tarbatai kunde vinna mot pajonen i spelet, så skulle denne uttala sin spådom över dem alla. Om inte, skulle han få deras själar som sällskap.

Partiet tycktes hålla på i en evighet. Gång på gång var Tarbatai redo att göra ett drag, för att in i det sista inse ett misstag och korrigera det med gudarnas gunst. Och varje gång tycktes pajonen möta dragen lika obesvärat. Men slutligen vann Tarbatai partiet med minsta möjliga marginal. Pajonen gladdes åt detta och delgav dem alla sina spådomar. De offer de tidigare delat upp mellan sig – offer av Själ, Kärlek, Familj, Vänskap, Lycka och Hälsa – kom inte utan gunst från gudarna. Den gamle Tarbatai hade stötts av alla gudar förenade, men nu var stödet uppdelat. Tarbatai var för evigt sammankopplad med Eld och Kärlek. Drakryttaren Nevas var sammankopplad med Is. Den sluge Melek tillhörde Himmel. Vilde Batuk hade Vinds eviga stöd – och den förlorade Tarog var ett med Krig.

Han fortsatte med att beskriva styrkorna hos dem:

”Tarbatai, Eld ger dig gudarnas tursamhet och kraften att betvinga naturens vrede. Kärlek ger dig förmågan att väcka åtrå hos alla kvinnor, och att gjuta moral i varje man.”

”Nevas, Is ger dig förmågan att uthärda naturens alla plågor, och att slå split eller misstänksamhet hos andra”.

”Melek, Himmel ger dig förmågan att skapa guld, framgång och intelligensen att genomskåda intrigerna.”

”Batuk, Vind ger dig förmågan att rida med vindens hastighet, att låta Vind bära dina pilar fjärran och att höra gräset växa”.

”Tarog, som är förlorad, har getts förmågan att inte kunna dräpas av en svuren fiende, att hans yxa dräper alla som fläckats av hans blod, och ett Krigs raseri som skrämmer den starkaste man”.

Pajonen avslutade med att varna. Han varnade dem för att inte offra. Om de höll sig väl med sina gudar, och inte uppfyllde de svåra offer de påtagit sig, skulle gudarna finna ett sätt att offra åt dem ändå. Och de kan vara säkra på att gudarna inte väljer ett behagligt sätt.

På vägen ut från Andarnas dal, strax innan gryningen, lyfter plötsligt Nevas drake Vima med ett kvävt tjut och försvinner i hög hastighet. Nevas ropar förskräckt, men hinner inte göra mer då en enorm skugga drar över dem och ett dovt skri ekar i dalen. I samma stund känns det som om något trevar i deras sinnen. Ögonblicket är snart över, och Vima återvänder i välbehållen några minuter senare, men Roke är övertygad – de har just fått påhälsning från draken Warrdurkh.

Alla hade samlats i rådshallen i Sodoran – många hade inte fått plats och trängdes utanför portarna. Rådslaget gällde vad som skulle ske med Kutlug och hotet från väst – Uriangkathai. Den oerfarne och nytilsatte khagan Batuk av Od tycktes villrådig. Thalaskiske utbölingen Sagan stod nära till hands i sin svarta skrud och viskade råd eller lögner – vem vet. Vackra Akta, moder till Takils barnakhan Ködu, Meleks fru och tidigare fru till brödernas fader Yurgan hade nu riktat sitt intresse mot Batuk. Och där stog nu Tarbatai längst fram.

Vissa krävde krig mot Uriangkathai, men de flesta insåg det omöjliga i detta – och Tarbatai tycktes inte ha modet att trotsa fiendens överlägsna numerär. Klan Kutlug härjade fortfarande Eviga vindens betesmarker utan att någon tog krafttag mot dem – men de var allierade med Uriangkathai och vad skulle ske om man gick ut i krig mot dessa? Hämndaktioner? Skulle Uriangkathai – vars mångtusenhövdade armé väntade vid passet genom Ringbergen – utnyttja de inre stridigheterna i Eviga vinden? Men att inte göra något och blunda för Kutlug vore att förlora ansiktet och dessutom skulle klan Od aldrig acceptera ett sådant beslut från sin khan och khagan.

Det beslutades att en enad här av Od, Takil och Tjakars skulle dra västerut för att driva bort och hämnas på Kutlug. Akta lovade att sköta politiken hemma i Sodoran, men skickade sin son Ködu med Khagan Batuk för att lära sig av fälttåget. Väl ute på slätterna tycktes Kutlug gäcka dem. Uppenbart var att många redan lämnat sina land, och tagit boskapen med sig. Att de dragit västerut till Uriangkathais öppna famn blev allt tydligare. Vad värre var – förmodade Kutlug-krigare hade stormat in i Takils hemläger medan männen var ute på krigståg och kidnappat Sube, Tarbatais moder. Tarbatai sökte högt och lågt utan att finna mer än två unga Kutlug-flickor som vallade kvarblivet boskap. Melek och Roke lät dräpa båda flickorna trots derast klaganden.

För att lättare finna Kutlug-asen hade de delat upp sig. Batuk red med Ods män, men Tarbatai och hans bröder red på egen hand med ett mindre uppbåd av Takils manskap. Förvånade blev de när de snart upptäckte en inridande trupp med många fanor och klanmärken. Det var sändebudet Entor från Uriangkathai. Han bedyrade sina fredliga syften inför Tarbatai och visade att de medtagit många gåvor. Kvinnoslavar, goda vapen och ädelstenar. Allt för att visa att Uriangkathai inte önskade något otalt med Tarbatai. Istället var Tarbatai inbjuden att omedelbart infinna sig vid Uriangkathais hov väster om Ringbergen.

Det bestämdes att endast ett fåtal skulle resa dit. Tarbatai, Melek, Nevas och Sagan. Batuk fick inte delta och fick inte heller reda på vad som hänt förrän det var försent. De red samman med Entor västerut i hög takt. Snart såg de Uriangkathais förtrupper och rökpelarna som steg upp från plundringstågen i Kärlekens stam. De fördes in i mitten på det gigantiska härlägret, fram till ett enormt paradtält med upphöjt golv och allehanda utsmyckningar. Där inne, på en tron och omgiven av oskulder från alla underlydande folk, satt Uriangkathai. Hans blick var stenhård och trots sin korta kropp strålade hans styrka ut över tältet. Uppenbart var också att tältets övriga inbjudna – hirdledare, underhållare, rådgivare och pajoner – alla hyste största respekt för den brutale ledaren.

Utan omsvep gick Uriangkathai in på vad som spelade roll. Han skulle ge Tarbatai den Eviga Vinden – närmare bestämt khagan-posten. I utbyte skulle Tarbatai sälla sig till Uriangkathai i dennes planerade plundring av Caserion. Tarbatai sökte tvinga fram ur Uriangkathai om denne hade något med Subes bortrövande att göra, utan att lyckas. Storkhaganen lovade blott att låta sitt manskap leta på sitt håll efter henne.

Tarbatai med följe lät sig sedan bjudas under en vecka av allsköns förulustelser och nöjen, men ständigt jagades Tarbatai av sina tankar om modern. Så snart bröt de upp, med löfte att möta Uriangkathai i krigståg till våren, och red iväg för att leta efter henne. Både Melek och Sagan hade dock annat att stå i. Sagan for söderut för att träffa sin släkt i Thalamur och Melek, som verkade sjuk och trött, bad att få ta sig till sin fru i Sodoran, samt att få berätta planerna för Batuk. Dilemmat var ju förstås att Tarbatai givits khagantiteln men detta utan att någon talat med vännen och sittande khaganen Batuk. Skulle han acceptera Tarbatais och Uriangkathais beslut – det skulle innebära stor skam och ett säkert förlorat stöd hos Od. Eller skulle han kämpa emot sin blodsbroder, en snudd på omöjlig kamp?

Först när vintern blivit bitande återvände Tarbatai och Nevas samt de Tarbatai-trogna som kallade sig ”Tarbatais bröder”. Dessutom följde Entor med tillsammans med 250 av Uriangkathais bästa krigare – för att ”övervaka” att Tarbatais tillträde till khaganposten gick rätt till. De hade dräpt och torterat de få Kutlug-krigare de funnit, men utan resultat. Efter att de mödosamt halat ut alla tarmar hos två arma Kutlug insåg Tarbatai det lönlösa och valde att förrätta ett offer. Han valde att offra alla goda minnen tillsammans med Sube, allt för att få insikt i vart han skulle leta. Men offret gav ingen annan insikt än att det var lönlöst, och han återvände sålunda.

I Sodorans rådshall trädde han så inför khagan Batuk. Akta konfronterade honom och menade att Tarbatai endast gick i Uriangkathais koppel, att han nesligt försökte ta makten från sin ärade blodsbroder. De två männen gick så undan för att tala i enskildhet, och när de kom tillbaka konstaterade Batuk utan vidare omsvep att han skulle stiga ned som khagan. Han var beredd att offra sin ära åt Tarbatai. Därefter gick han ut, hämtade sina få ägodelar och galopperade ut i vintern.

Sodoran var nu fyllt till bredden av de många krigare som tagit vinterläger där. Snart hördes oreda från västra delen av lägret – när Tarbatai skyndat sig dit visade det sig att hela Od-hären, ledda av Yon, hade brutit upp. En hätsk diskussion inleddes. Yon vägrade följa en hord där deras khagan avsatts bara månader senare av en Tarbatai som gång på gång dragit klanen inför problem. Yon menade att Tarbatai brutit den heliga eden mellan klan Takil och klan Od. Efter en spänd ordväxling, med Uriangkathais krigare redo att på Tarbatais kommando anfalla Od, lät Tarbatai klanen gå. Stolta red Od-krigarna österut…