Två khaganer och en storkhagan

Alla hade samlats i rådshallen i Sodoran – många hade inte fått plats och trängdes utanför portarna. Rådslaget gällde vad som skulle ske med Kutlug och hotet från väst – Uriangkathai. Den oerfarne och nytilsatte khagan Batuk av Od tycktes villrådig. Thalaskiske utbölingen Sagan stod nära till hands i sin svarta skrud och viskade råd eller lögner – vem vet. Vackra Akta, moder till Takils barnakhan Ködu, Meleks fru och tidigare fru till brödernas fader Yurgan hade nu riktat sitt intresse mot Batuk. Och där stog nu Tarbatai längst fram.

Vissa krävde krig mot Uriangkathai, men de flesta insåg det omöjliga i detta – och Tarbatai tycktes inte ha modet att trotsa fiendens överlägsna numerär. Klan Kutlug härjade fortfarande Eviga vindens betesmarker utan att någon tog krafttag mot dem – men de var allierade med Uriangkathai och vad skulle ske om man gick ut i krig mot dessa? Hämndaktioner? Skulle Uriangkathai – vars mångtusenhövdade armé väntade vid passet genom Ringbergen – utnyttja de inre stridigheterna i Eviga vinden? Men att inte göra något och blunda för Kutlug vore att förlora ansiktet och dessutom skulle klan Od aldrig acceptera ett sådant beslut från sin khan och khagan.

Det beslutades att en enad här av Od, Takil och Tjakars skulle dra västerut för att driva bort och hämnas på Kutlug. Akta lovade att sköta politiken hemma i Sodoran, men skickade sin son Ködu med Khagan Batuk för att lära sig av fälttåget. Väl ute på slätterna tycktes Kutlug gäcka dem. Uppenbart var att många redan lämnat sina land, och tagit boskapen med sig. Att de dragit västerut till Uriangkathais öppna famn blev allt tydligare. Vad värre var – förmodade Kutlug-krigare hade stormat in i Takils hemläger medan männen var ute på krigståg och kidnappat Sube, Tarbatais moder. Tarbatai sökte högt och lågt utan att finna mer än två unga Kutlug-flickor som vallade kvarblivet boskap. Melek och Roke lät dräpa båda flickorna trots derast klaganden.

För att lättare finna Kutlug-asen hade de delat upp sig. Batuk red med Ods män, men Tarbatai och hans bröder red på egen hand med ett mindre uppbåd av Takils manskap. Förvånade blev de när de snart upptäckte en inridande trupp med många fanor och klanmärken. Det var sändebudet Entor från Uriangkathai. Han bedyrade sina fredliga syften inför Tarbatai och visade att de medtagit många gåvor. Kvinnoslavar, goda vapen och ädelstenar. Allt för att visa att Uriangkathai inte önskade något otalt med Tarbatai. Istället var Tarbatai inbjuden att omedelbart infinna sig vid Uriangkathais hov väster om Ringbergen.

Det bestämdes att endast ett fåtal skulle resa dit. Tarbatai, Melek, Nevas och Sagan. Batuk fick inte delta och fick inte heller reda på vad som hänt förrän det var försent. De red samman med Entor västerut i hög takt. Snart såg de Uriangkathais förtrupper och rökpelarna som steg upp från plundringstågen i Kärlekens stam. De fördes in i mitten på det gigantiska härlägret, fram till ett enormt paradtält med upphöjt golv och allehanda utsmyckningar. Där inne, på en tron och omgiven av oskulder från alla underlydande folk, satt Uriangkathai. Hans blick var stenhård och trots sin korta kropp strålade hans styrka ut över tältet. Uppenbart var också att tältets övriga inbjudna – hirdledare, underhållare, rådgivare och pajoner – alla hyste största respekt för den brutale ledaren.

Utan omsvep gick Uriangkathai in på vad som spelade roll. Han skulle ge Tarbatai den Eviga Vinden – närmare bestämt khagan-posten. I utbyte skulle Tarbatai sälla sig till Uriangkathai i dennes planerade plundring av Caserion. Tarbatai sökte tvinga fram ur Uriangkathai om denne hade något med Subes bortrövande att göra, utan att lyckas. Storkhaganen lovade blott att låta sitt manskap leta på sitt håll efter henne.

Tarbatai med följe lät sig sedan bjudas under en vecka av allsköns förulustelser och nöjen, men ständigt jagades Tarbatai av sina tankar om modern. Så snart bröt de upp, med löfte att möta Uriangkathai i krigståg till våren, och red iväg för att leta efter henne. Både Melek och Sagan hade dock annat att stå i. Sagan for söderut för att träffa sin släkt i Thalamur och Melek, som verkade sjuk och trött, bad att få ta sig till sin fru i Sodoran, samt att få berätta planerna för Batuk. Dilemmat var ju förstås att Tarbatai givits khagantiteln men detta utan att någon talat med vännen och sittande khaganen Batuk. Skulle han acceptera Tarbatais och Uriangkathais beslut – det skulle innebära stor skam och ett säkert förlorat stöd hos Od. Eller skulle han kämpa emot sin blodsbroder, en snudd på omöjlig kamp?

Först när vintern blivit bitande återvände Tarbatai och Nevas samt de Tarbatai-trogna som kallade sig ”Tarbatais bröder”. Dessutom följde Entor med tillsammans med 250 av Uriangkathais bästa krigare – för att ”övervaka” att Tarbatais tillträde till khaganposten gick rätt till. De hade dräpt och torterat de få Kutlug-krigare de funnit, men utan resultat. Efter att de mödosamt halat ut alla tarmar hos två arma Kutlug insåg Tarbatai det lönlösa och valde att förrätta ett offer. Han valde att offra alla goda minnen tillsammans med Sube, allt för att få insikt i vart han skulle leta. Men offret gav ingen annan insikt än att det var lönlöst, och han återvände sålunda.

I Sodorans rådshall trädde han så inför khagan Batuk. Akta konfronterade honom och menade att Tarbatai endast gick i Uriangkathais koppel, att han nesligt försökte ta makten från sin ärade blodsbroder. De två männen gick så undan för att tala i enskildhet, och när de kom tillbaka konstaterade Batuk utan vidare omsvep att han skulle stiga ned som khagan. Han var beredd att offra sin ära åt Tarbatai. Därefter gick han ut, hämtade sina få ägodelar och galopperade ut i vintern.

Sodoran var nu fyllt till bredden av de många krigare som tagit vinterläger där. Snart hördes oreda från västra delen av lägret – när Tarbatai skyndat sig dit visade det sig att hela Od-hären, ledda av Yon, hade brutit upp. En hätsk diskussion inleddes. Yon vägrade följa en hord där deras khagan avsatts bara månader senare av en Tarbatai som gång på gång dragit klanen inför problem. Yon menade att Tarbatai brutit den heliga eden mellan klan Takil och klan Od. Efter en spänd ordväxling, med Uriangkathais krigare redo att på Tarbatais kommando anfalla Od, lät Tarbatai klanen gå. Stolta red Od-krigarna österut…