Kampen med Vargen

Eviga vindens hord var äntligen slutligen enad under Tarbatai (men i tvingad allians med Uriangkathais Vredens hord), och Kutlug var försvunna och påstått utan allierade. Uriangkathai hade redan Kärlekens stam under sitt förfogande, och skulle under våren rida mot Caserion.

Det var överenskommet att Eviga vinden skulle möta upp via den östra vägen för att förena sig med Vredens hord mot Caserion. Men en raunastam fanns mellan slätterna och civilisationen – den krigiska Vargens stam. Vargens stam levde söder om Kagamarken, precs norr om Thalamur och Caserion. De har en lång historia av att plåga civilisationen, men det är allmänt känt i den Eviga vinden att de mjuknat under de senaste generationerna, att de blivit rika och feta på handel med fienden.

Enda vägen in för Eviga vinden var dock via den förrädiska och farliga Kagamarken. Kanske var det en del av Uriangkathais plan för att strategiskt försvaga Eviga vinden. Kanske var det för att överraska Caserion med en andra raunarméer från ett håll de inte förväntat sig.

Genom historien hade många rauniska härförare försökt göra härtåg genom Kagamarken – och de flesta hade misslyckats. Sumpmarkerna sägs ha slukat tiotusentals raunaliv, och andarnas klagan kan fortfarande höras där. Men Tarbatai trodde ändock det var möjligt – han var övertygad om att de hade gudarna med sig. Mot sina härförares råd beslöt han att den Eviga vinden – utan exilstammarna Kutlug och Od – skulle anfalla och lägga Vargens stam under sig.

Hans dilemma var också att Noni var havande. Tarbatai ville inte riskera att missa sin sons födsel, och han litade inte nog på Akta, som enkelt skulle kontrollera bosättningen i Tarbatais frånvaro. Så han beordrade att Noni skulle tas med på härtåget. Noni valde att inte protestera.

Försiktigt, och mycket långsammare än man tänkt, rörde sig armén genom träsklandet. Taugs heavédrakar var till stor hjälp för att spana framåt. Efter ett par dagar siktade de spanare från Vargens stam och angrep dem. De fångade två, men en lyckades fly. Oroad att överraskningsmomentet manade Tarbatai på hären, även om fler och fler olyckor började ske. Tarbatai red i fören, med Batuk och de unga hirdmännen i Tarabatais broderskap. De kunde höra hur träskmarkerna viskade till dem, och täta, låga dimmoln började dra in över området. Noni hade börjat må dåligt de senaste dagarna, hon tycktes febrig och yrade allt mer under dagen.

Plötsligt hörde de stridsrop, någonstans i dimman. De kunde inte se var deras egen här var, men från olika håll hördes rop. Alla drog vapen, och bildade en cirkel runt Noni, hopsjunken på sin häst. Som om saker inte kunde bli värre, skrek plötsligt Noni till. Vettskrämd var Tarbatai snabbt vid hennes sida. Ihanan som reste med Noni konstaterade att hennes värkar börjat – alldeles för tidigt. Samtidigt började hirdmännen i utkanten av ringen strida men inkommande fiender.

Tarbatai lyfte av Noni, försökte springa undan från stridskaoset. Batuk var vid hans sida. Vid en göl lade han ned Noni på sin mantel, och kunde bara se på när hon i svåra smärtor födde deras barn. Under tiden kämpade hirdmännen tappert, men i underläge, mot den anstormande fienden. Tarbatai blev allt mer desperat, och som om det inte var nog, hördes åskmoln och regn började falla.

Men när barnet kom fram hördes inget vanlig barnaskri. Ett hest gurglande kunde höras, men barnet som låg mellan Nonis ben var underligt format, blekt och grått. Men det som var underligast, var att det stirrade rakt i Tarbatais ögon, med en blick som av en demon. Tarbatai var förtvivlad. Samtidigt som Noni matt frågade om barnet tog han upp missfostret och tvekade i vad som kändes som en oändlighet. Sedan slängde han barnet i gölen, med ett rop av klagan. Från under gölens brunaktiga yta så fortsatte Tarbatais son att stirra mot honom…

Med ett snodde Tarbatai runt, och klagoropet förbyttes till vansinnesilska. Med ett vrål drog han sitt svärd och stormade mot fienden. Och unisont hördes ett massivt åskdunder. När Tarbatai klöv den första fienden, slog en ljungeld ner genom dimmorna, rakt bland fienden, och en varm stank av bränt kött slog emot dem. Tarbatai kände i sinnet molnen ovan sig. Han kände att Eld var med honom. Blixt efter blixt började slå ner, samtidigt som starka vindar skingrade dimmorna. Snart flydde fienderna i ren panik, många oförsiktiga föll ner i gölar utan att kunna ta sig upp.

Batuk hade stannat kvar hos Noni, skyddat henne med sin kropp. Men han sneglade mot gölen, begrundade sina alternativ. Därefter sträckte han sig ned, och lyfta upp barnet, som på något mystiskt sätt fortfarande tycktes vara vid liv. Livlös, men levande. Han lindade in det i sin packning, såg till att några hirdmän ställde sig vid Nonis sida, och satte sedan upp i sadeln. Emedan resten av hären samlade sig, red han i sporrsträck norrut, och sedan österut…

Allt Tarbatai berättade för Noni var att barnet var dödfött. Hon var utom sig av sorg, och skickades hem. Men Tarbatai och hären fortsatte. Tarbatai var nu mycket mörk till sinnet. Han tålde ingen emotsägelse. Snart var hela hären genom Kagamarken, men ingen Vargens stam fanns att finna. Det tycktes som att de flytt undan och nu omgrupperade sig.

TODO <episoden då Tarbatai skallar ihjäl Taugs khan> <Batuks ritt till Gryningen>

<slaget mot Vargen, där Sagans alla rekommendationer ignoreras av Tarbatai men man vinner med stora förluster. Batuk skjuter mycket långt tack vare Vind.>

<Sagans konspirerande och brevskickande>

Första brevet till Thalamur

Har efter en svår resa slutligen kommit fram till Eviga vindens hord och deras högsäte, Sodoran. Folket är betydligt mer misstänksamma än Vargens stam och beklagligen också mer smutsiga och illaluktande. Det som vägvisarna beskrev som en stad visade sig vara ett fåtal hus och en långhall omgärdat med träckhögar, utmärglade trälar och huvuden från avrättade missdådare. Viskningarna när jag red in med mitt följe drunknade nästan i ljudet från de tusentals flugor som surrade kring träck, lik, hästar och det som de väljer att kalla mat. Jag såg till att mina raunländska vakter var alerta och höll uppsikt över handelsvarorna jag fört med mig.

Det var inga problem att få träffa deras khagan, Auldur, en gammal man som enligt ryktena skall vara försiktig, rentav feg med raunländska mått mätt men jag fann honom att vara ovanligt tillförlitlig och intelligent för att vara en av dessa barbarer. Jag berättade mitt ärende, att jag kom från södern med ett handelserbjudande samt min önskan att stanna som en thalaskisk ambassadör. Han lyssnade intresserad och jag tog in handelsvarorna i den stinkande hallen. Jag låtsades vara intresserade av det han erbjöd, de skabbiga fällarna, de taffliga läderarbetena, hästarna (bra för stäpperna kanske men inget som kan mäta sig med de thalaskiska fullbloden) och allt annat patetisk krimskrams de letade fram. De ledde till och med in trälarna men jag förklarade att jag inte var intresserad. Slutligen bytte vi varor och Auldur erbjöd mig att stanna för att lära honom mer om mitt land – varorna sände jag tillsammans med manskapet tillbaka till Thalamurs gräns.

Jag fick tillåtelse att slå upp mitt tält och han ordnade en vaktstyrka åt mig som skulle hålla borta eventuella missdådare samt hålla mig under uppsikt. Jag var ständigt i blickfånget och folk tisslade och tasslade runt mig. Kvällarna spenderade jag i Auldurs hall och berättade om världen och om mitt rike. Jag började ställa frågor om Tarbatai men fick veta att denne person begått en hel del brott mot traditionerna, bland annat dräpt sin egen far, och nu var på flykt. Detta bakslag tyngde mig då jag vare sig hade lust att jaga runt på slätterna efter honom eller dröja mig kvar onödigt länge bland dessa barbarer. Snart märkte jag dock att Auldur var ovanligt lätt att manipulera och snart hade jag lindat honom kring mitt finger. Jag har bett Auldur att fånga in denne Tarbatai levande så att jag skall få ett tillfälle att prata med honom och det verkar som han tänker göra mig till viljes. Han har sänt ut Khan Yeke av Kutlug för att fånga in honom och om turen står oss bi kommer Tarbatai vara i mitt våld innan månadsskiftet.

Er trogne tjänare

S.

Sjätte brevet till Thalamur

Just nu går allt väl. Dock är den raunländska politiken så pass stormig att den får våra egna diskussioner och intriger att verka harmlösa. Kaos präglar allt. Folk byter sida. Eder sluts. Eder bryts och när som helst kan någon ta till våld.

Det hela underlättas inte av att Tarbatai är en ytterst instabil person som styrs så gott som helt av sina känslor. Ibland lyssnar han på mina råd. Andra gånger ignorerar han mig fullständigt.

Dock har jag märkt att Tarbatai trots sin eldiga mentalitet och icke-planerade agerande hyser ett starkt intellekt och kommer nog framöver, om han lever så pass länge, att bli en god ledare. Just nu så skapar han ett tiotal fiender för vardera vän han får och så länge som han själv inte ser sina egna brister så kommer det nog fortsätta i den takten.

Jag hoppas att ett nog dråpligt nederlag skall lära honom att man måste tänka innan man agerar. Som tur är så agerar Tarbatais broder Nevas på ett mycket genomtänkt och logiskt sätt och Tarbatai lyssnar vanligen till dennes råd. Jag fruktar dock att en konflikt mellan dem skall skapa stor oreda.

Trots detta har jag lyckats manipulera rätt personer så att Tarbatais position för närvarande är relativt säker. Om detta löser sig kommer han kanske kunna utmana Uriangkathai i kampen om herraväldet över slätterna men än så länge så tycks denne vara en allt för kraftfull motståndare för att kunna besegra i regelrätt krig.

Jag håller er informerade.

Er trogne tjänare S.

Tolfte brevet till Thalamur

Har nu återvänt till eviga vindens hord. Månaden i hemlandet har gjort mig gott och det var härligt att få vara bland civiliserat folk igen. Dock måste jag erkänna att jag saknat tiden på stäppen en aning. Att träffa Tarbatai var faktiskt riktigt trevligt och det kändes som att han mognat på bara några månader. Visst är våra kulturer olika men ibland kan jag nästan glömma de primitiva drag raunerna har.

Om de hade fått lite utbildning, lite vägledning, en stark ledare och tydligt strukturerade lagar och regler så skulle de kunna bli något. Det skulle kunna bli som den forna tiden och riket Raons dagar. Dock håller deras grymma gudar dem i sitt järnhårda grepp. Så innan detta kan ske måste de ta avstånd från dessa. Mest troligt måste detta vara genom en akt av våld och död då krig, vilket de anser vara en gud i sig, är det enda de förstår sig på.

Men, jag hoppas ändå. Hoppas att de kan förändras. För visst skulle vi kunna leva i en ständig oro för detta hot i norr men tänk om de kunde ta efter våra seder. Bli ett folk – soldater i upprättandet av det coloniska imperiet. Det hade varit en resurs värd att kämpa för.

Vi förbereder oss för avfärd. Tarbatai är nu blott en hantlangare i Uriangkathais tjänst och lyder hans bud. Men han kommer så fort han får chansen agera för att avsätta honom. Tarbatai tål inte folk som trycker ned honom och hånar honom. Uriangkathai har gjort både ock och inom kort kommer Tarbatai att agera för att få bort honom.

Detta blir det sista brevet jag skriver på lång tid. Vi skall ut i krig och jag vill inte riskera att någon meddelande skulle hamna i fiendens händer. Jag använder mig dock av Elisia och hon kan komma väl till pass både som skrivare och livvakt.

Er trogne tjänare S.