När tinget var över hade Tarbatai inget annat val än att följa pajonernas råd. De behövde söka upp ”den vandrande pajonen” och få sitt öde utläst av denna. Om de fann denne skulle det vara tecken nog på att Tarbatai hade rätt och därmed skulle pajonerna ge honom sitt fortsatta stöd.
Med bara sina närmaste män, det vill säga sina bröder och sin återfunne pajon Roke (nu Takils pajon), gav de sig av västerut. Roke tydde de otydliga tecknen i skyn och i drömmarna. När de rest halvvägs fann de att de var övervakade av två spejare. Dessa konfronterades och dräptes, men först efter att de avslöjat att ”Tarbatai” sökte efter dem. Det kunde inte vara någon annan än den hotande Uriangkathai, men unge Tarbatai vredgades svårt över skymfen att någon annan orätteligen bar namnet Tarbatai.
De fortsatte och nådde Andarnas dal. Det sades att Den vandrande pajonen fanns i denna dal, men det sades också att endast väntade gäster kunde överleva skräcken och beröringen från tusen och åter tusen själar. Roke berättade att enligt legenden fångades Tarbatais armé i dalen under svåra oväder då draken Warrdurkh, Krig själv, drog ner och utplånade armén. Tarbatai hade redan då försvunnit och återfanns aldrig…
De lämnade hästarna och steg ned i dalen med dess kusliga stenpelare och skarpa kanter. En kyla omgav dem och snart började de höra spridda, viskande röster. Roke tycktes svårt skärrad och förvirrad. Det blev mörkt men Tarbatai manade på dem. Till slut fann de en öppning i sidan av klippan och de steg in. Längst in i en karg grotta hörde de en skrovlig röst. I skenet av ingenting syntes hans guldfärgade ansikte, uråldriga ögon och framför honom låg ett bräde översållat av pjäser. Den gamle klargjorde att han skulle ingå ett vad med Tarbatai – om Tarbatai kunde vinna mot pajonen i spelet, så skulle denne uttala sin spådom över dem alla. Om inte, skulle han få deras själar som sällskap.
Partiet tycktes hålla på i en evighet. Gång på gång var Tarbatai redo att göra ett drag, för att in i det sista inse ett misstag och korrigera det med gudarnas gunst. Och varje gång tycktes pajonen möta dragen lika obesvärat. Men slutligen vann Tarbatai partiet med minsta möjliga marginal. Pajonen gladdes åt detta och delgav dem alla sina spådomar. De offer de tidigare delat upp mellan sig – offer av Själ, Kärlek, Familj, Vänskap, Lycka och Hälsa – kom inte utan gunst från gudarna. Den gamle Tarbatai hade stötts av alla gudar förenade, men nu var stödet uppdelat. Tarbatai var för evigt sammankopplad med Eld och Kärlek. Drakryttaren Nevas var sammankopplad med Is. Den sluge Melek tillhörde Himmel. Vilde Batuk hade Vinds eviga stöd – och den förlorade Tarog var ett med Krig.
Han fortsatte med att beskriva styrkorna hos dem:
”Tarbatai, Eld ger dig gudarnas tursamhet och kraften att betvinga naturens vrede. Kärlek ger dig förmågan att väcka åtrå hos alla kvinnor, och att gjuta moral i varje man.”
”Nevas, Is ger dig förmågan att uthärda naturens alla plågor, och att slå split eller misstänksamhet hos andra”.
”Melek, Himmel ger dig förmågan att skapa guld, framgång och intelligensen att genomskåda intrigerna.”
”Batuk, Vind ger dig förmågan att rida med vindens hastighet, att låta Vind bära dina pilar fjärran och att höra gräset växa”.
”Tarog, som är förlorad, har getts förmågan att inte kunna dräpas av en svuren fiende, att hans yxa dräper alla som fläckats av hans blod, och ett Krigs raseri som skrämmer den starkaste man”.
Pajonen avslutade med att varna. Han varnade dem för att inte offra. Om de höll sig väl med sina gudar, och inte uppfyllde de svåra offer de påtagit sig, skulle gudarna finna ett sätt att offra åt dem ändå. Och de kan vara säkra på att gudarna inte väljer ett behagligt sätt.
På vägen ut från Andarnas dal, strax innan gryningen, lyfter plötsligt Nevas drake Vima med ett kvävt tjut och försvinner i hög hastighet. Nevas ropar förskräckt, men hinner inte göra mer då en enorm skugga drar över dem och ett dovt skri ekar i dalen. I samma stund känns det som om något trevar i deras sinnen. Ögonblicket är snart över, och Vima återvänder i välbehållen några minuter senare, men Roke är övertygad – de har just fått påhälsning från draken Warrdurkh.
