Bröderna återvände så småningom till Gryningens hord. De kände att tiden för revansch var inne. Gudarna var med dem. Och de var allierade med de renaste av rauner. Tarbatai var dock osäker på sina känslor. Hans minne av Noni av Ulagan hade börjat blekna, och han var känslomässigt i Osinis våld. Men den enigmatiska alvkvinnan Nomarian gäckade honom. Hon utstrålade insikt, en odödlig skönhet som Tarbatai, precis som sin föregångare, hade svårt att motstå. Men Nomarian visade mycket litet intresse. Hon hade knappt reagerat på sin befrielse, och stirrade ofta västerut.

När de slutligen red in mot Gryningens land samlades snabbt de urraunerna runt dem. De möttes av uppskattande, men också uppfordrande blickar. Mitt i samlingen såg de Osini stå – med en mycket ung pojke vid sin sida. < TODO mer info om Tarbatai och Osinis son!>

Bröderna längtade efter att få återvända och ena slätterna. Men Osini hade gjort det mycket tydligt: Gryningens Hord skulle aldrig rida förrän raunerna var enade. Först då skulle de sälla sig till hären. Så var profetian. Inget skulle ske i onödan. Tarbatai lovade att snabbt ena slätterna, och visa för Osini att de var redo. Hon gjorde klart att hon – och Tarbatais son – skulle vänta så länge som behövdes vid Gryningen. Detta slet i Tarbatai. Hans första barn, en son som tyckts ha alla gudarnas gunst, skulle tas ifrån honom. Men Osini var obeveklig.

Slutligen gjorde man sig redo för att lämna. Osini hade gått med på att skicka med dem en eskort om 150 gryningskrigare, som Tarbatai kunde nyttja som han önskade. Det var också så att utan Gryningens eskort hade de östliga slätterna förvillat bort var och en som försökt korsa dem. Ritten hemåt var lika drömsk som när de en gång kom till Gryningen – och gick lika snabbt. Under ritten försvinner Nomarian en kväll med Nevas heavédrake. Draken kommer tillbaka en vecka senare, med endast en vackert skriven lapp: ”Tack för lånet. Jag måste söka efter min älskade i bergen”. Både Tarbatai och Tarog känner ett hugg av saknad – båda hade förtrollats av Nomarians uråldriga skönhet.

När de anländer till Ods forna marker finner de inga spår av Od. Då och då stöter de på rösen med lik – det är uppenbart att stridigheter pågått under tiden de varit borta. En dag stöter de på en ung Od-ryttare, som berättar att hela horden enats av Auldur och letar efter Gal – inte bara Kutlug. Han berättar också att Od flytt norrut och håller sig gömda, då den grymme Kutlug-khanen Yeke dödat många Od i jakten på Gal. Tarbatai försäkrar den unge om att de kommer att hämnas, och förklarar att han numer heter Tarbatai. ”Tarbatai är tillbaka!”

Senare siktar de första spåret av horden – rökmoln. Vad som följer blir en frenetisk katt-och-råtta-lek. Tarbatai har endast de svarta ryttarna som skydd, medan Yekes armé tycks uppgå till flera tusen. Vid ett tillfälle stöter de på en Takil-falang, ledd av Ar, Yurgans hirdledare. Efter någon dags manövrerande blir det strid. Tarbatai försöker förgäves ropa åt Ar att sälla sig till honom för att ena horderna, men Ar vill inte lyssna. Hans lojalitet är fortfarande hos Yurgan, och han kan inte förlåta Tarbatai. Svartrustningarna driver Ars hird på flykten, medan Ar anfaller Tarbatai. Tarog går dock emellan, en legendarisk strid inleds. Men Krig lever i Tarog. Ar må vara Takils bäste hirdman men han kan inte stå emot gudarna. Han såras svårt och kastas av hästen. Tarbatai beordrar att de ska lämna Ar på slätten, och tar hans häst. Tungsintheten sprider sig över att ha skickat en tidigare blodsfrände till döden. De inser att detta är bara början. Mycket blod, även vänners blod, måste flyta om Tarbatai ska ena horden.

Tarbatai själv är övertygad om att han bara behöver komma till de olika stammarna, förklara att han är Tarbatai, och ena horderna. Men de andra inser att det kan bli svårare än så. Och först måste de ta sig förbi Yeke, som svurit att döda den så kallade Tarbatai. Och snart sker det oundvikliga. När Tarbatais flock når över en kulle möter de plötsligt Yekes hela samlade här, som snabbt börjar cirkulera för att omringa dem.

Men hären är inte där för att utrota dem. Yeke rider fram och begär en envig med Gal. Han lyser av självförtroende, övertygad om vinsten redan innan. Tarbatai är samtidigt mycket nöjd – bättre vinna i envig än bli anfallen av en många gånger större här. Han accepterar, och en dramatisk kamp följer. Efter många ömsesidiga småsår så dräper plötsligt Tarbatai den jämnårige Yeke, och hela Kutlug-hären blir tyst. Tarbatai triumferar, och utropar att han är Tarbatai återfödd, och kommer att ena horderna.

TODO – hur blir T fånge hos Tjakar-generalen Vulek, samt förd till Sodoran?

Tarogs sista ord: ”Tarbatai.. Min plats är vid din sida när vi lägger världen under våra hästars hovar men jag känner att jag har förlorat mig själv. Jag brinner för att erövra världen men jag har förlorat min glöd. Jag gjorde ett val, att offra min framtid för att säkra din och jag står fast vid att valet jag gjorde var vad gudarna ville. Men min broder, min härförare, min vän… Låt mig rida iväg i skymningen, låt mig finna min styrka igen, ge mig en chans att visa för gudarna vem jag verkligen är.”