Flera veckor gick och bröderna vilade upp sig hos Gryningens hord. Gal njöt av tiden och idkade mycket umgänge med Osini – de två tycktes nära en särskild attraktion. Inget tycks saknas Gryningens hord. När bröderna frågar får de svävande svar. Maten tycks mest finnas där. Alla är unga, vackra och ståtliga, med alla de rätta rauniska dragen. Bröderna börjar förstå efter sina frågor, att Gryningens hord är ättlingarna till deursprungliga raunerna, där de föddes av gudarna. De måste i sanning vara långt ute i öster!

Snart kommer dock på tal vad bröderna gör hos Gryningen. Inte vem som helst tillåts färdas hit. Osini talar om en profetia, att den nye Enaren ska komma från väster. Men Gryningens hord måste pröva denne, innan de kan vara säkra på hans renhet. Osini berättar för dem att norr om Gryningens land finns en plats som kallas ”Ättestupan”. Dit går hordens medlemmar för att dö, när deras tid är kommen, och där finns många kraftfulla andar med minnen från urminnes tider. Prövningen blir för Gal att hämta en av de uråldrigaste andarna, som finns i en grotta under stupet. Hon varnar för att det kan vara en obehaglig upplevelse, men endast om andarna i Ättestupan accepterar Gal så är han ren nog för att få uppfylla profetian.

Bröderna tvekar inte. De vandrar norrut längs med floden och ser snart den steniga åsen som blir allt brantare och slutligen blir till ett stup, femtio alnar högt. Vid stupets botten ligger splittrade stenblock och stora mängder ben. De rör sig närmre, och ser en urgröpning, en form av grotta, vid stupets botten. En torr dunst av död går emot dem, och det knastrar under deras stövlar där de kliver över kanske årtusenden av benfragment.

De kryper in i grottan, som tycks finnas i flera nivåer, djupt in under åsen. De tvingas klättra ner för branta stenväggar, med risk för liv och lem, tills de finner en samling urnor. De är prydda av uråldriga tecken, som de tror vara äldre raunländska. Plötsligt hör de ett viskande ljud. ”Kom hit, son”. Det hesa viskandet tycks cirkulera, komma än från ena, än från andra hållet. Lockande fortsätter rösten ”Kom hit, kom hit”. Nevas går fram till en urna, där rösten tycks komma ifrån, och öppnar den. Han kan inte se något i mörkret men sticker ned en hand…. en intensiv kyla slår över honom och ett ihåligt skratt ekar: ”Du är smittad…. ahh… du är smittad!”. Nevas stapplar tillbaka, förvirrad. Gal tvekar dock inte, utan försöker lyfta urnan. Den tycks väga som ett massivt stenblock. Med en stor kraftansträngning lyckas han lyfta urnan, och med stort besvär hjälps de åt att föra ut den. Viskningarna fortsätter, lockande och pockandes, om de stora rikedomarna som finns i urnorna. Men Nevas har lärt sig en läxa för dem alla, men ogillar blickarna de andra ger honom…

Till slut återvänder de till Gryningens land, utmattade både fysiskt och mentalt. Osini nickar gillande och låter en annan krigare ställa urnan i hennes tält, till synes utan ansträngning. Sedan säger hon: ”Ni är redo. Som profetian säger blir er uppgift att gå till raunernas födelseplats. Det är en lång resa åt sydöst, men där kommer ni finna källan till allt och där kommer Gal uppfylla profetian och bli Enaren.”

De packar sina hästar för en lång strapats och fortsätter nästa dag. Under flera dagar är det en angenäm tur längs med floden. Terrängen blir aningen mer kuperad, ett busklandskap täcker dem och åt öster sträcker sig en oändlig rad av kullar. Ett par dagar senare når de en flodkrök som Osini beskrivit, och runt flodkröken reser sig också en tät skog som fortsätter mot horisonten. De slår läger. När de suttit där ett tag hörs det rena ljudet av kvinnosång. Tarog, som inte varit sig själv sedan han uppväcktes från döden på slätten, är övertygad om att han hör Mira. Han vandrar mot skogsbrynet, som står som en vägg några stenkast bort. De andra ropar efter honom, men gör ingen ansats att stoppa honom, förrän de hör ett vrål – i skogsbrynet tycks han ha blivit fångat av ett träd, vars tjocka rötter nu slingrar runt honom. Bröderna springer fram och förstår att de drabbats av en nymf – endera vacker kvinna, endera träd med mord i sinnet. Med Tarogs yxa lyckas de slutligen hugga loss honom, skadad, och drar honom bort från träden.

Nästa dag är det dags att fortsätta, men stämningen är dämpad. De vet enligt Osinis beskrivning att de måste korsa skogen för att hitta födelseplatsen. De måste också lämna sina hästar, och tar vad de kan bära över axeln. Sedan tar de sig in i skogen med sammanbitna miner. På väg genom skogen ser de många besynnerliga djur och hör underliga läten. Batuk siktar dock det mest fantastiska djuret – en enhörning. Gal är övertygad om att det är ett gott tecken, men bestämmer sig också för att infånga det skygga djuret. En desperat jakt inleds för att få fatt i enhörningen. De springer genom den täta vegetationen och när de slutligen ger upp inser de att de inte vet vart de är. Framför sig kan de dock skönja en glänta.

I gläntan väntar ett stort och besynnerligt stenröse. Det tycks vara uråldrigt, övervuxet med träd och buskar. Detta måste vara Tarbatais grav som Osini berättat om! Med stort slit börjar de flytta bort stenar för att få en chans att komma in. Snart blottas ett mörkt inre. En stank av död slår emot dem, tusenårig död.

De vandrar försiktigt in. Det tar ett tag för deras ögon att vänja sig vid mörkret. De hör ett jämrande, snyftande. Så ser den smutsig kvinna krypa emot dem. ”Rädda mig!”. När hon kommer närmre märks det att hon är utmärglad – och att hon är en alv. Ögonen tycks utstråla ett oändligt allvar, en omätbar viljestyrka. Hennes ögon sneglar dock in mot mörkret.

Som svar hörs ett hest skratt från skuggorna. Skrattet låter fel på något sätt, ihåligt, avklippt. Fram ur skuggorna stapplar en fasansfull skepnad. Något som en gång i tid var en man, är nu ett utmärglad vandrande lik. Huden över bröstkorgen har rämnat, och blottar ett slående hjärta, som hänger nästan löst i bröstkorgen. En mycket gles hårpiska pryder varelsen, och dess ena öga plirar mot bröderna. Vid sidan hänger endast en arm, nästan livlös.

”Min älskade Nomarian, kom hit!”. Rösten tycks plötsligt starkare än vad som är möjligt, och alvkvinnan drar sig undan. Varelsen vänder sig sedan tillbaka: ”Äntligen har ni kommit! Tacka Gudarna – och förbanna dem. Äntligen!” Ett nytt, galet och hest skratt följer.

Varelsen förklarar snart att han är Tarbatai, Enaren. Bröderna drar sig till minnes legenden om Tarbatai. Han berättar att hans löfte till gudarna inte kan lösas med döden, och att han väntat, i årtusenden, på någon värdig att ta över. Han har vetat att förr eller senare sker det. Och nu är tiden kommen. Han berättar att han bär på alla gudarnas styrkor, styrkorna som gjorde det möjligt för honom att lägga världen under sina fötter. Om Gal önskar få samma styrka, måste han ärva de offer Tarbatai gjort. Det är evigt bestämt av Gudarna. Liksom i förbifarten nämner Tarbatai också att detta skulle släppa honom fri…

Gal tvekar inte. Detta är vad han alltid sökt. Att bli Tarbatai är är värt varje offer. Den gamle Tarbatai förklarar, att Gal gjort rätt att ta med sig sina bröder. De kan dela på de offer som Tarbatai själv alla burit. De kan dela på styrkorna, och tillsammans bli den kraft raunerna behöver. Efter att ha sneglat på varandra nickar alla bröderna. De är redo.

Tarbatai väser åt Nomarian, som från skuggorna hämtar en näve utsirade benbitar. ”Dessa bitar har jag karvat från mitt eget ben. De representerar de offer ni måste fördela mellan er. De representerar att offra sin Själ, sin Familj, sin Kärlek, sin Vänskap, sin Lycka och sin Hälsa.”

Gal valde snabbt att offra sin Familj – med oroade blickar från sina bröder. Därefter valde Batuk att offra sin lycka. Nevas att offra sin vänskap, medan Melek valde att offra sin Hälsa – med sitt lytta ben tyckte han att han redan påbörjat sitt offer. Kvar var Tarog, som motvilligt valde att offra Kärlek – ett val även han tyckte att gudarna redan gjort honom. Kvar är själ, och utan vidare diskussion, tar Gal denna.

”Besegla ert offer, och det eviga löfte att tjäna gudarna, genom att var och en ta en tugga av mitt hjärta, och därmed blota med min kropp. Er styrka kommer att ges er av gudarna i den takt ni visar er värdiga.” Med de orden tog Tarbatai långsamt sin hand och drog ur sitt fortfarande bultande hjärta. Med blodet vällande ur öppningarna tar var och en sin tugga. Tarbatai betraktar dem under tiden med intensiv, förhoppningsfull blick. När siste man tagit sitt bett, börjar Tarbatais kropp falla mot marken, samtidigt som en röst ekar i grottan: ”Äntligen är jag fri!”. Kvar på golvet ligger en lealös, sprucken mångtusenårig kropp. Gal proklamerar: ”Från och med nu är jag Tarbatai!”.

Vägen tillbaka tar de i ett drömliknande tillstånd. Deras kroppar och sinnen känns underliga, men samtidigt precis som förut. Tarbatai, som förut hette Gal, håller sig nära alvkvinnan Nomarian. Hon är först mycket tystlåten, men när de frågar henne kommer då och då lösryckta, mystiska svar. De inser att Nomarian levt med Tarbatai i årtusenden i den grottan. Hon har överlevt genom att äta insekter och dricka regnvatten. Hon har utstått Tarbatais vrede och galenskap. Allt för ett okänt mål. De andra skakar på huvudet, kan inte förmå sig att förstå vad som skett.