Kapitel I – Klostret Tyramos

Det kom sig så att en dag i den tidiga våren år 2968 efter Reningen att maskineriet som drev vindspelet på det lilla klostret Tyramos av Argoraorden, genom Guds försorg eller den Ondes verk, föll itu i en skrämmande explosion då den unge novis Andros städade det under uppsikt av sin mästare broder Zenos. Andros klarade sig med mindre blessyrer med klostret mekanik stannade med ens och inte längre kunde smeden blåsa liv i sin härd, vatten pumpas från brunnen eller bälgen till glasblåseriet skötas.

Munkarna samlades till möte av abbot Yapatros som med viss förfäran berättade nyheten för sina bröder, som alla beklagade sig över att denna olycka dragits över klostret och alla undrade vad synd som fått Gud att straffa dem på dylikt sätt. Broder Apathos menade med religiös iver att detta var straffet för det högmod man visat genom att förlita sig på ett människokonstruerat maskineri och inte de av skapelsen givna mänskliga krafterna. Han manade även för digra straff för den oaktsamhet den unge novisen bevisligen visat.

Närmsta större stad i dessa delarna av Okrana var Jarum och inte ens där kunde man veta om någon skulle kunna tillverka den dyrbara mekaniken. Då yconomia tillika kapellmästare tillika prior Cadius meddelat bröderna att en reparation skulle ta stor tid och gräva djupa hål i klostrets kassa beslöts senare av abboten att man i hemlighet skulle skicka en expedition till närbelägna klostret Gisamon, för där hävdades av den unge novis Andros att det fanns ett dylikt maskineri. Man beslöt att inte förfära de övriga bröderna med detta beslut, eftersom alla visste att klostret Gisamon var bannlyst av inkvisitionen. De som skickades var novis Andros – som kände vägen till klostret, dennes mästare Zenos – som var mekaniskt lärd, prior Cadius – lojal ledare för expeditionen, broder Eppius – som visste om expeditionen och därmed säkrast följde med samt unge broder Leon – ärad tempelriddare och försvarare av expeditionen.

Expeditionen gav sig snarast av med de förnödenheter som krävdes och kom fram till Gisamon när skymningen fallit. Skrämmande var synen när den ruinlika byggnaden klängde uppför de vassa, karga klipporna i den av vinden ylande mörkret. Ingen ville dock övernatta på platsen så man beslöt att snarast göra sitt värv. Efter besvärlig klättring fann de ett ras i bakre delen av muren och kunde där ta sig in på klosterområdet. Överallt lyste röda Daakkors i månskenet, bemålade på väggar som evighetens övervakare utsända av inkvisitionens män. När de trädde in i rummet som hyste maskineriet såg de hur alla hyllor var välta, lådor sönderslagna och föremålen spridda under dammlagret på golvet. Klostret var noga och skyndsamt genomsökt, var brödernas slutsats. Novis Andros sändes under golvet för att hämta maskineriet medan övriga bröder under tystnad väntade. Endast mystiskla klappranden hördes över vindilarna, ljud som broder Leon och prior Cadius beslöt sig för att undersöka. Skräcken grep tag om deras hjärtan och de bad till den Allsmäktige att inte onda andar hemsökte dem men de fann endast en trasig fönsterlucka besviket slå mot väggen. De fann dock även en samling munkkåpor, två dussin eller mer, alla utspridda på golvet. Var ägarna till dessa befann sig tordes de inte tänka på.

Andros fann dock mer än bara mekanik under golvet. Bland råttornas avföring grävde han även fram tyginvikta böcker med vackert utsirade och värdefulla omslag. Under stor tvekan beslöts det att dessa böcker, skrivna på ålderdomlig kejserlig jargiska, skulle tagas med, detta trots abbotens tydliga förmananden om att intet föremål annat än maskineriet skulle röras. Prior Cadius resonerade dock som så att inkvisitionen säkerligen måste ha misstagit sig på dessa väl dolda böcker att de sålunda måste föras till inkvisitionen med snar verkan. På vägen tillbaka till Tyramos läste dock priorn i böckerna och fann inget uppenbart kätterskt, bara berättelser om Tarkas och om Okranas bildande. Alla bröderna visste dock att kätteriet inte alltid kunde synas annat än med tränad inkvisitors ögon.

Abbot Yapatros mottog bröderna med glädje när de återvände med de korrekta mekaniska delarna och reparationsarbetet påbörjades genast. När prior Cadius visade upp böckerna blev den gamle abboten dock tyst. Efter snabba överläggningar beslöts det att Tyramos skulle göra sig ära i att hjälpa inkvisitionen med analysen av dessa misstänkt kätterska skrifter. Abboten skulle personligen se till att inkvisitionen kallades till platsen snarast och under tiden skulle expeditionsmedlemmarna gå igenom skrifterna. Det var dock fortfarande av vikt att hålla affären hemligt eftersom man inte vill dra olycka över övriga klosterbröder.

Sagt och gjort, munkarna med broder Eppius – klostrets bibliotecor – i spetsen började det mödosamma arbetet att tyda de gamla skrifterna. En bok gick igenom Okranas tidiga historia och berättade om de helgon som funnes där. Munkarna fann inget kätterskt i detta. Den andra boken handlade om barbarerna i Tarkas och deras historia. Här fördes fram något mer kätterska tankar då bokens författare (sannolikt flera) hävdade att barbarerna i själva verket var civiliserade och på många punkter mer högstående än jargierna, vilket var en klar förnekelse av skapelsen. Den tredje boken var en samling dunkla profetior. När dessa studerades noggrannare av de fromma bröderna fann man till sin förfäran profetior som redan tycktes ha slagit in. ”Antimon skall återfödas som sonen till en västerländsk hynda. Detta har skett då kejsaren regererat längre än ett sekel och då råttorna festar på aboraten.” För nio år sedan avled aboraten, enligt ryktena uppäten av råttor i tornet i Binkh, och kejsaren sägs ha regerat i snart 130 år. Dessutom skulle den Onde ha infekterat den kyrkliga makten, underförstått inkvisitionen. När bröderna läste fler profetior fick de alltmer tecken på att boken var skriven av en som i sanning kunde se in i framtidens dimsjok.

Var boken och profetiorna kätterska? Eller hade de funnit Guds ord, inbäddade bland de kätterska tecknen? Vem kunde man lita på? Bröderna hann inte kontemplera detta förrän abbotens assistent kom och begärde alla böckerna. Dessa skulle förvaras hos abboten utan att någon fick röra dem, var abbotens order. Bröderna med prior Cadius i spetsen ställde sig undrande till detta men böjde sig givetvis för abbotens vilja och lät det bero. På kvällen samlades alla i kyrkan för att med sång och böner frälsa alla dödas själar på Alla själars natt. Abbot Yapatros var uppenbart tagen. Efter midnattsbönen begärde abboten förvånande nog upp expeditionsmedlemmarna till sin kammare.

Där berättade han med stor känslorörelse att han fått ett brev av inkvisitionen i Jarum. Detta förkunnade att böckerna omedelbart måste skyddas och att alla som varit i kontakt med skrifterna skulle hämtas för förhör redan nästa gryning. Abboten uttryckte sina farhågor för att dessa förhör skulle riskera brödernas liv och det kunde han inte bära i sitt hjärta. Sålunda rådde han de förskräckta bröderna att redan denna natt lämna klostret i all hast. Abboten skulle ta på sig allt ansvar för händelsen och överlämna skrifterna till inkvisitionen. Han rådde munkarna att lämna landet via karavanleden och ta skydd tillsvidare i Jen i Ziu. Där skulle de förhoppningsvis vara säkra tillsvidare och abboten skulle personligen se till att de kunde få återkomma snarast, bara han kunde få inkvisitionen att nöja sig med skrifterna.

Munkarna lämnade klostret under tystnad den kalla natten. Stor sorg bodde i deras hjärtan och likaså i abboten som stod kvar på den öde gården. Tankarna på inkvisitionen kunde inte döljas i sinnet. Vad skulle de göra med abboten? Vad skulle de göra med klostret? Vad skulle de göra i sin jakt på sanningen? Skulle bröderna någonsin få återse sitt hem?

Zenos

Det här är en klok man som har gått i lära hos mig. Han har inför mig erkänt sina synder, lämnat sitt gamla liv bakom sig och är nu redo att svära klosterlöftena i vår ordern. Han är kunnig inom många områden och kommer bli till stor nytta för klostret. Jag skickar honom till just dig för att jag vet att du, liksom jag, anser att redan erkända och botgjorda synder tillhör historien. Dessutom råkar han vara kunnig inom mekanikens konst, så han kan hjälpa mekanikmunk att underhålla väderkvarnen.

- brevet som fick Zenos att bli munk i Tyramos

 

(2896) 0 Föddes i en medelstor by i Asharien
(2906-2919) 10-23 Gick i lära hos min far som var helare
(2919) 23 Träffade en flicka, gifte mig
(2919) 23 Avbröt min helarträning innan jag blev “mästare”
(2919) 23 Flyttade till en mindre by där det inte fanns någon helare
(2920) 24 Fick en son
(2922) 26 Pesten kom och dödade min fru och son
(2922) 26 Sålde huset och nästan alla ägodelar och började vandra omkring för att finna insikt
(2922-2939) 26-42 Vandrade över hela asharina, levde på det folk gav mig av tacksamhet för helningar, även som örthandlare, återvände upprepade gånger till Lim’alan för att fylla på med örter och besöka biblioteket.
2937 Stor Daak-mission påbörjas i Asharina
2939 Oroligheter mellan Daak-missionärer och Samorianer
2941 Heligt korståg utlyst
(2939-2944) 42-47 Stannade några år i Lim’alan
2944 Korståget börjar ebba ut
(2944-2947) 47-50 Vandrade omkring ytterligare
(2947) 50 Träffade en missonerande munk, slog följe med honom, blev frälst, blev vänner
(2947-2049) 50-52 Gick i lära hos honom tills han tyckte att jag kunde bli fullvärdig munk
(2949) 52 Han skrev ett brev till sin vän abbotten i Tyramos:
(2950) 53 Anlände till klostret efter den långa marschen, blev väl mottagen, svor klosterlöftena.
(2950-2967) 53-70 En del av Tyramos kloster, sköter örtagård och mekanik.

Neres Vimargon

Neres föddes år 1484 (2938 e.D) i baroniet Fene, i grevskapet Tresna, hemmahörande i hertigdömet Negaidh på sydöstra Danbréann. Neres fader Melkor är en yngre broder till den kände baron Yftar Vimargon av Fene. Melkor är en riddare, precis som sin fader, men han har även vårdat en släkttradition att vända sig till havet. Eftersom Neres inte var den äldste sonen (hans äldre broder Timel ärver) var valet naturligt – havet. Trots detta uppfostrades han som page och väpnare innan han, 16 år gammal, blev jungman. Hans adliga börd och stöd från fadern garanterade honom en snabb klättring i besättningens hierarki. Efter att ha provat på livet till sjöss i tre år, då han besökt hamnar från Västlanden till Ebhron, fick han gå i lära under styrman Frenkel Mareigh av Calnia, en erkänt skicklig man som på sin ålders höst gärna lärde ut sina knep.

Neres fick en gedigen utbildning i navigation och lärde sig de hemliga sabriska knepen och instrumenten som krävdes för att korsa de sju haven. Under tiden han utbildades slipade han på sina fäktkunskaper under mästare från Mason an Turina. Neres kan tacka sin fader storligen för att denne betalat hela hans utbildning med pengar och tjänster. Neres kände dock att havet precis tilltalade hans frihetskänsla.

Utbildningen fick avbrytas i förtid år 1504 då det började bli oroligt i Thalamur och han gick till sjöss ombord på den fyrmastade karacken Conisbrough III som sergeant över ena kompaniet marinkårister. Uppgiften var att patrullera Thalamurs kust. När kriget så bröt ut år 1505 gick man rakt mot Pereine och Colonan, Thalamurs utbrytarstater, och hjälpte där till med att skydda utbrytarnas intressen. Ett flertal skärmytslingar utspelades och Neres utmärkte sig i strid.

När kriget var över och Neres belönats för sin tjänst kände han att han ville ut och se världen. Med hjälp av tur och en välsmord gom lyckades han skaffa sig titeln som löjtnant på den tvåmastade sabriern Hajen, vars uppgift var eskort av viktiga handelsfartyg världen över. Denna tjänst höll han i tre år, varav största delen spenderades i Jargiens hamnstäder där han lärde sig att uppskatta både jargisk kultur och tro. När kaptenen ådrog sig en sjukdom i Jargien fick Neres tillfälligt ta över det högsta befälet ombord. Hans kapten var lyhörd på Neres önskningar och kom att lita på Neres fingertoppskänsla för hanterandet av farliga vatten och piratdrabbade leder.

När Neres så småningom återvände till Calnia var han naturligtvis ute efter en kaptenstitel. Han började röra sig i de mer hovliga kretsarna i ett försök att imponera på dem som hade makten att ge honom titeln. En av dessa var amiral Morollan Elisari som fann Neres vara en intressant och läraktig ung man. Neres fick 1510 befälet över den tvåmastade vågridaren Svärdsfisken. Hans stolthet var stor, men samtidigt insåg han att titeln inte innebar det äventyr han förväntat sig – fartyget låg större delen av tiden i hamn. Han fortsatte sålunda att roa sig i de hovliga kretsarna. Dessvärre kom han snabbt att uppslukas av intrigerna och supandet. Ung och oerfaren vid det hovliga livet som han var insåg han inte vilka fällor han lurades in i. Genom diverse intriger han fortfarande inte till fullo förstått avslöjades det vänsterprassel han haft med amiral Morollans favoritdam, samtidigt som han utpekades som skyldig till vissa mindre religiöst välgrundande orgier som försiggått i huvudstaden. Primoden krävde inofficiellt hans huvud på ett fat och talade öppet om den synd som sjömännen fört med sig till den heliga huvudstaden, medan Morollan var rasande. Efter en mindre skärmytsling med Morollan omplacerades Neres år 1512 till att föra befäl över sabriern Hajen, det skepp som han kommit att älska, som dessutom agerade flaggskepp gentemot den mindre jakten Spjut. De båda fartygen var nu placerade i Stora Arkipelagen med uppgift att eskortera, patrullera och om möjligt, göra tillslag mot smugglare, pirater och fiender till konungen. Neres insåg snart när han kommit ner till de varma, azurblå vattnen kring koloniöarna att hans fartyg hade mer eller mindre fria händer – vilket han inte var sen att utnyttja.

Personlighet

Neres är en livsnjutare och har varit det hela sitt liv. Han föddes upp under trygga förhållanden, med ständig närhet till ritter över de fria hedarna på Danbréann eller det inbjudande vågskvalpet från fartyg. Neres är dock inte lat – snarare tvärtom. Får han arbeta under eget befäl har han inget emot att slita både dag och natt för att uppnå sina mål.

Neres har problem att rätta sig i leden. Hans snabba avancemang inom flottan har fått honom att tappa respekten för titlar och auktoriteter – han respekterar endast skicklighet och erfarenhet. När han går i hamn ser han alltid till att spendera varje mynt på horor, sprit och förlustelser. Han är varken generös eller snål – snarare oaktsam över sina resurser. Han är också en charmör och kvinnokarl och tar varje tillfälle att framstå i bättre dager hos kvinnor. Neres har ogärna ihjäl folk men ser inga problem i att såra någon då och då i alla de skärmytslingar som kan uppkomma i hamn eller ombord. Allt är tillåtet i krig och kärlek.

Det finns dock en till, mycket viktig sida av Neres. Han är djupt religiös, precis som sin fader. Han förstår att han som sjöfarare är utelämnad till Guds försorg och att han kommer att duka under i nästa storm om han inte hedrar Daak. Denna djupa tro har kombinerats med en stark vidskeplighet och en tro på att det alltid finns tecken runt omkring en – det gäller bara att tyda dem. Neres har en något okonventionell syn på tron. Han har inte mycket till övers för helgon, präster eller ceremonier – tron är något som angår honom, hans manskap och Gud själv. Denna tro har många gånger fått honom på kollisionskurs med kyrkans män. Att Neres pratar direkt till Gud anses i Consaber som en stor synd.

De senaste åren har Neres inombords känt en stigande ånger. Han har insett att han inte levt sitt liv enligt sin tros regler, att han syndat alltför mycket och framförallt känner han stor ånger över den dekadens som han deltog i vid Calnias hov och som nu gjort honom till bitter fiende med Morollan Elisari, till hovet och till kyrkan. Hans stolta sida vill hämnas oförrätterna, men resten av honom inser att han har sig själv att skylla och att han måste sona sina synder snarast. Det räcker inte med enkel botgöring – han måste tjäna Gud även om det innebär att följa vägar Neres normalt inte skulle följa. Neres är inte bara orolig för sitt eget liv utan framförallt för den besättning som han nu vakar över. Om han sviker Gud förlorar han sin tur och haven vänder sig emot honom – det är inget öde han vill se för egen del eller för besättningen.

Fartyg

Hajen: Tvåmastad sabrier, längd 18 meter, dräktighet 28 läster, besättning 12 man. Bemannad med 26 marinkårister (inkl maskinister till kastmaskinen)

Spjut: Enmastad jakt, längd 16 meter, dräktighet 10 läster, besättning 5 man. Bemannad med 11 marinkårister

Tecknen

Neres har ett tag väntat på tecknen från Gud på vad han ska göra, vad han kan utföra för att sona sina synder. Vulkanutbrottet på Luberos var förstås ett ack så tydligt tecken – men på vad? Natten innan drömde han dock om att han som kapten tvingades välja mellan att fortsätta jakten eller plocka upp skeppsbrutna – en tydlig symbolik som förstås syftade på att de skeppsbrutna skulle räddas först. Han drömde också att en vackert färgad fågel skulle visa vägen till de skeppsbrutna. Under dagen siktades något vackert, glänsande flygandes på himlen – men det måste ha varit fantastiskt stort. Snabbt talades i besättningen om att man sett fågel Ignarios (Daaks heliga fågel) och att den pekade ut vägen till en helig källa. Att den låg på Luberos innebar dock stor tveksamhet ombord, eftersom alla vet att Luberos är en fördömd och livlös ö.

Bavell Vittfarne

Bavell Vittfarne är Neres styrman tillika mest erfarne sjöman ombord. Bavell har seglat på alla de sju haven och alla ombord ser upp till hans visdom. Bavell är gladlynt, mycket vidskeplig och omtänksam om besättningen. Han överlåter ofta styrmanssysslorna åt någon annan och vandrar runt på skeppet och ser till att allt står rätt till. Bavell är också stor och rejäl och sägs ha krossat många piratskallar under årens lopp även om åldern nu börjar ta ut sin rätt. Bavell och Neres fann snabbt varandra och nu ett år senare ser Neres upp till Bavell och rådgör med honom om allt. Framförallt har Bavell mycket goda kunskaper om dessa sydliga vatten.

Leon Tempelriddare

Leon Tempelriddare är 27 år gammal, född 2940 e.D. Namnet Leon betyder ”fri”. Tillnamnet ”Tempelriddaren” har han fått det senaste året, sedan han återvänt till klostret Tyramos av St Argoras orden som en fullärd tempelriddare. Som tempelriddare räknas Leon som en fullvärdig munk med ceremoniella rättigheter. Hans främsta uppgift, samman med det övriga halvdussinet tempelriddare, är dock att patrullera områdena kring Tyramos och där säkra och ledsaga de som ämnar ta skydd över natten i klostret. Tempelriddarna är även ansvariga för försvaret av klostret i orostider och för eskort av viktigare personer till och från klostret.

Bakgrund

Dessvärre vet inte Leon exakt när han föddes, eller var. Under stora delar av sin barndom var han helt omedvetet om sitt förflutna. Han har dock fått följande berättat i efterhand, händelser som Leon spelat upp för sitt inre oändligt många gånger:

Det var en stormig, kylig höstnatt, och man hade stängt alla luckor och portar till klostret för att ta skydd mot vädret. Man räknade med att tempelriddarna som stod på vakt skulle höra om någon knackade för att be om härbärge, men det var föga sannolikt att någon vandrade i detta väder. Något glas innan midnatt kom det sig så att en tempelriddare tyckte sig höra svaga ljud, fjärran men burna av vinden. Hans kamrat hörde det inte, och efter ett kort tag slutade ljuden. Tempelriddaren, som hette Orividus, kunde dock inte ge upp tanken på ljuden, som han tolkat som rop på hjälp. Han trotsade både vädret och sin kollegas protester när han svepte manteln om sig, spände på sig ett par extra vapen och red ut från klostret. Efter att ha ridit i säkert ett glas hörde han svaga, skärande jämranden från vägkanten. Han satt av och fann i vägdammet spår efter en strid. Till hans stora förfäran såg han i det vindpinade buskaget i slänten bredvid vägen två kroppar. Han sprang ner och fann där en ung man och en ung kvinna, båda döda och uppenbart rånade på sina ägodelar. Jämrandet han hört kom från en liten blond pojke, som satt gömd i ett närbeläget buskage. Den lilla pojken var oskadd men mycket skräckslagen. Orividus tog genast den lille pojken i famnen och red i sporrsträck tillbaka till klostret.

Ingen vet exakt vad som hände tidigare den kvällen. Man har dragit slutsatsen att tre rövare, som sedan greps och hängdes, överfallit det unga paret, dödat dem men låtit barnet springa, eller inte sett att det gömt sig. De kan inte ha stulit mycket från paret och lättnaden var stor när de onda männens liv ändades. På ett trasigt resedokument fann man Leons förmodade ålder, men inte hans namn och inga uppgifter om föräldrarna. Däremot förstod man att de inte var från trakten, och Leon har ett utseende som bättre passar in i nordöstra Jargien.

Leon var fem år när han kom till klostret. Till en början var han mycket innesluten i sig själv, men munkarnas kärlek till den lilla gossen flödade, och snart öppnade han sig mer. Särskilt en person på klostret kom han att stå nära, den unge novisen Cadius, som alltid höll ett vakande öga på Leon och lekte med honom eller lärde honom saker. Leon hade också hela tiden en speciell relation till Orividus, trots tempelriddarens stora allvar och ständiga upptagenhet med andra sysslor.

Leon visade sig snabbt ha en medfödd förmåga att läsa och skriva. Han blev snabbt mycket bättre än många av lekbröderna och noviserna, och han fortsatte att excellera. I de tidiga tonåren var hans främsta syssla att skriva, läsa och översätta texter, trots att han aldrig talat språken som han läste. Han avlade klosterlöftena redan tretton år gammal, men samma år valde plötsligt Cadius, som blivit som en äldre bror, att lämna klostret för att missionera Daaks ord. Leon, som redan hade börjat grubbla alldeles för mycket på saker och ting, blev genast allt mer innesluten och spenderade än mer tid i skrivarstugan, även om han började visa ett försiktigt intresse för tempelriddarna. Plötsligt, under sitt sjuttonde år i livet, valde Leon att söka sin framtid. Han lämnade klostret plötsligt och började vandra tvärs över Jargien. Han ville hitta sina rötter, sig själv och det bästa sättet att tjäna Daak. Efter nästan ett år kom han fram till distriktet Maulio. Här kände han sig på något sätt hemma, och han sökte sig till klostret Opus Magona, ett av St Argora-ordens centrala kloster och skola för ordens tempelriddare.

Leon hade aldrig trott att hans framtid var med ett svärd i hand, men Daak hjälpte honom att uthärda den hårda träningen. Den alltmer tystlåtne Leon visade snabbt upp oanade konster i både svärdskamp och andra färdigheter som var av nytta. Trots att St Argora-riddarna inte är vanliga stridande tempelriddare drog verkligheten in klostret i konflikten med Drunok, gränsandes till Maulio. Drunok hade ockuperats av jargiska legioner redan när Leon anlände, men när Drunok gick till motangrepp fyra år senare kom Leon att samman med övriga tempelriddare agera spaningstrupper för de jargiska legionerna och tempelriddarskvadronerna. Vid mer än ett tillfälle blev det strid på liv och död, när spaningstrupperna överfölls av drunokiska frihetskämpar, men med Daaks hjälp kunde Leon uthärda och överleva. Som spaningstrupper fick de inte sällan se krigets fasor på nära håll.

Leon visste dock att han hade en uppgift att utföra på andra sidan Jargien, och efter nästan nio års träning som tempelriddare, där han hunnit få både munkvärdighet och riddardubbningen av ordens precept, valde han att återvända till vad han trots allt upplevde som hem. När han vandrade tillbaka utnyttjade han flitigt sina kunskaper i att beskydda och leda de vägfarande, och han fann tillfredsställelse i att hjälpa och skydda i Daaks namn. När han år 2966, 26 år gammal, återvände till Tyramos blev han mottagen som en stor hjälte. Ovissheten om Leons öde hade varit stor i klostret och glädjen var stor att få återse den förlorade sonen. Leon nekade dock till att han var värd någon särskild respekt och han envisades med att snarast påbörja sina uppgifter som tempelriddare, som han utförde med stor plikttrogenhet. Han kände sig inte längre som klostret gullegris och valde att större delen av dygnet vara ute och patrullera.

Leons tidigare så goda relation med Cadius var stelfrusen. Ingen tycktes våga på allvar möta den andre, kanske av rädsla att förstöra illusionen av att deras vänskap låg på samma nivå som femton år tidigare. Leon känner fortfarande stor tillgivenhet för Cadius men har svårt att visa den, och Cadius tycks inte längre behandla Leon som en barndomsvän.

Personlighet

Leon minns nästan inget av sin tid före klostret, och de minnesfragment han har vårdar han ömt i sitt sinne. Hans minnen från klostertiden är dock alla varma och Leon är helt övertygad om munklivets välsignelser. Det faktum att han bara sett kvinnor på avstånd under hela sitt liv bekommer honom inte; åtminstone inte medvetet. Frågan är dock om den inbyggda nyfikenheten kommer att ta över i ett närmre möte med en kvinna. Inte bara celibatet, utan alla klosterregler är djupt inpräntade i Leons ryggmärg. Han kan känna i magen när det är dags för bönestund, även om han inte hör en klosterklocka, han visar alltid respekt för äldre och kunnigare personer, han vördar de lästa kunskaperna högt men fruktar samtidigt inte hårt arbete.

Leon är en ständigt grubblande människa och han föredrar ofta ensamhet ute i terrängen, då han kan utföra sina plikter och samtidigt fundera över Daak, sina rötter och sin tro. Han ser det dock samtidigt som sitt kall att hjälpa människor för att förhindra det som hände med hans föräldrar. Han har målat upp den gamle tempelriddaren Orividus som ett omedvetet helgon, och vill liksom honom hjälpa, skydda och glädja andra människor. Han uppskattar därför möten med andra människor, och trots att han i allmänhet är mycket allvarsam och plikttrogen finns en gladare själ inom honom som uppskattar glada vänners lag; dessvärre har inte upplevt detta på länge.

För Leon finns det bara Daaktroende människor i världen. Andra människor, hedningarna, är för Leon helt fjärran och han har aldrig riktigt ställt sig frågan hur han skulle hantera dem. Samtidigt är han dock fascinerad av allt han läst om världen utanför Jargien, om språken och länderna.

Strid är för Leon ett nödvändigt ont och Leon ogillar starkt att skada andra människor av princip. Han skulle bara skada i syfte att skydda någon eller rädda sitt eget liv. Då kan han å andra sidan vara mycket effektiv och inte tveka en sekund.

Egenskaper & färdigheter

Leon har två huvudsakliga utbildningar: den teoretiskt betonade klosterutbildningen på Tyramos, där han slukade alla böcker han kunde få tag på, och tempelriddarträningen, som gjort honom till en utmärkt, krigare, ryttare, stigfinnare och vildmarksman. Han har läst böcker i hela sitt liv och uppskattar fortfarande detta; ibland dyker en pojkaktig nyfikenhet upp att lära sig något nytt om främmande länder. Han har dock en mycket teoretisk bildning och det mesta han vet om omvärlden har han läst sig till i inte alltid helt objektiva böcker skrivna av Daakmunkar.

Leon tycks vara mycket lättlärd, särskilt inom språkområdet. Han har lyckosamt tolkat och översatt skrifter på helt främmande språk, trots att han aldrig hört språket talas!  Han är dessutom vig, smärttålig samt ovanligt snabb och uthållig. Han har dessutom mycket snabba reflexer.

Relationer

Cadius: I avsaknad av familj blev Cadius Leons storebror. Visserligen skiljde det sig tio år mellan dem, och Cadius har aldrig varit en öppen och varm person, men trots det kände båda stor tillgivenhet för varandra. Nu för tiden är relationen precis som mellan två bröder som skiljts åt i ovänskap; ingen vill bryta isen men båda håller säkert av varandra.

Orividius: Trots att det var relativt sällan Leon kunde umgås med Orividius, och trots att tämligen lite sades dem emellan, kommer Orividius för Leon alltid att kännas som en fader, och Leon skulle sörja mycket om något hände den gamle. Leon har redan på sitt sätt ordnat så att Orividius skall kunna börja dra sig undan med värdighet från tempelriddarrollen och få en sista lugn tid på klostret; detta utan att säga det rakt ut till Orividius, då detta djupt skulle kränka hans stolthet.

Cadius Ulixes

Prior Cadius Ulixes, den näst högste på klostret Tyramos, ansvarar för ekonomin och för det musikaliska. En bestämd man av god börd, som anser att det finns rätt sätt och fel sätt att göra saker på. När plikterna kallar brukar han sitta på sin kammare och fila på en symfoni han länge komponerat.

STY 10
TÅL 14
RÖR 11
PER 13
PSY 14
VIL 13
BIL 18
SYN 6
HÖR 13
Lojalitet 14
Heder 10
Amor 5
Aggression 7 Svårretad
Tro 16 Daak
Generositet 13
Rykte 9
Tur 11
Qadosh 9

 

Färdigheter

Berättarkonst 12
Bibliotekskunskap 9
Bokhållning 14 Bokföring
Ceremoni 11
Etikett 10 Kyrklig
Fiske 10
Geografi 11 Jargien
Handel 14
Hantverk: Glasblåsning 11
Hantverk: Kalligrafi 14 Illuminering
Historia 10 Daak
Hoppa 7
Kasta 6
Klättra 6
Kulturkännedom 7 Västerlanden
Köra Vagn 8
Lagkunskap 13 Daak
Ledarskap 13
Musik 16 Komponera
Ockultism 15 Daak
Räkning 12
Sjunga 13 Religiös Sång
Transformering 12
Undervisning 14 Mission
Värdera 12 Hantverk
Övertala 13
Mûhadinska 8
Kejserlig Jargiska 13
Lägre Jargiska 14
Jargisk skrift 14

Relationer

Yapatros: Cadius ser upp till Yapatros som den mästare han varit för honom. Cadius respekterar Yapatros och står alltid på hans sida inför de andra munkarna på klostret. I enrum kan han dock uttrycka sina åsikter i ärendet men böjer sig alltid för Yapatros önskan. Cadius anser dock att Yapatros rent generellt har en något för ”slapp” inställning till guds ord.

Leon: Leon har lyckats väl i livet och Cadius är ganska stolt över vad det blivit av honom, fast han inte hunnit visa det ännu. Deras relation har varit lite märklig sedan Leon återvände. Cadius kan inte riktigt sätta fingret på vad det är men relationen känns stel och konstgjord. Nästan som att de är osäkra på hur de ska reagera på varandras återseende.

Andros: Andros, Cadius brorson, visade sig vara ett ovälkommet tillskott på klostret för Cadius. Cadius känner sig extra ansvarig inför pojken och håller ett vakande öga på honom. Cadius tar Andros misslyckanden nästan som ett personligt misslyckande och ur Cadius synvinkel misslyckas Andros alltför ofta. Han skulle dock mycket väl kunna bli en god munk bara han uppfostras rätt. Zenos har alltför stort inflytande över pojkens liv.

Zenos: Zenos är alltför jordnära för Cadius smak. Han är dock en duktig mekaniker.

Terentios: Terentios är Cadius skrivare och tjänare.

Eppius: En obehaglig gammal man!