Leon Tempelriddare är 27 år gammal, född 2940 e.D. Namnet Leon betyder ”fri”. Tillnamnet ”Tempelriddaren” har han fått det senaste året, sedan han återvänt till klostret Tyramos av St Argoras orden som en fullärd tempelriddare. Som tempelriddare räknas Leon som en fullvärdig munk med ceremoniella rättigheter. Hans främsta uppgift, samman med det övriga halvdussinet tempelriddare, är dock att patrullera områdena kring Tyramos och där säkra och ledsaga de som ämnar ta skydd över natten i klostret. Tempelriddarna är även ansvariga för försvaret av klostret i orostider och för eskort av viktigare personer till och från klostret.

Bakgrund

Dessvärre vet inte Leon exakt när han föddes, eller var. Under stora delar av sin barndom var han helt omedvetet om sitt förflutna. Han har dock fått följande berättat i efterhand, händelser som Leon spelat upp för sitt inre oändligt många gånger:

Det var en stormig, kylig höstnatt, och man hade stängt alla luckor och portar till klostret för att ta skydd mot vädret. Man räknade med att tempelriddarna som stod på vakt skulle höra om någon knackade för att be om härbärge, men det var föga sannolikt att någon vandrade i detta väder. Något glas innan midnatt kom det sig så att en tempelriddare tyckte sig höra svaga ljud, fjärran men burna av vinden. Hans kamrat hörde det inte, och efter ett kort tag slutade ljuden. Tempelriddaren, som hette Orividus, kunde dock inte ge upp tanken på ljuden, som han tolkat som rop på hjälp. Han trotsade både vädret och sin kollegas protester när han svepte manteln om sig, spände på sig ett par extra vapen och red ut från klostret. Efter att ha ridit i säkert ett glas hörde han svaga, skärande jämranden från vägkanten. Han satt av och fann i vägdammet spår efter en strid. Till hans stora förfäran såg han i det vindpinade buskaget i slänten bredvid vägen två kroppar. Han sprang ner och fann där en ung man och en ung kvinna, båda döda och uppenbart rånade på sina ägodelar. Jämrandet han hört kom från en liten blond pojke, som satt gömd i ett närbeläget buskage. Den lilla pojken var oskadd men mycket skräckslagen. Orividus tog genast den lille pojken i famnen och red i sporrsträck tillbaka till klostret.

Ingen vet exakt vad som hände tidigare den kvällen. Man har dragit slutsatsen att tre rövare, som sedan greps och hängdes, överfallit det unga paret, dödat dem men låtit barnet springa, eller inte sett att det gömt sig. De kan inte ha stulit mycket från paret och lättnaden var stor när de onda männens liv ändades. På ett trasigt resedokument fann man Leons förmodade ålder, men inte hans namn och inga uppgifter om föräldrarna. Däremot förstod man att de inte var från trakten, och Leon har ett utseende som bättre passar in i nordöstra Jargien.

Leon var fem år när han kom till klostret. Till en början var han mycket innesluten i sig själv, men munkarnas kärlek till den lilla gossen flödade, och snart öppnade han sig mer. Särskilt en person på klostret kom han att stå nära, den unge novisen Cadius, som alltid höll ett vakande öga på Leon och lekte med honom eller lärde honom saker. Leon hade också hela tiden en speciell relation till Orividus, trots tempelriddarens stora allvar och ständiga upptagenhet med andra sysslor.

Leon visade sig snabbt ha en medfödd förmåga att läsa och skriva. Han blev snabbt mycket bättre än många av lekbröderna och noviserna, och han fortsatte att excellera. I de tidiga tonåren var hans främsta syssla att skriva, läsa och översätta texter, trots att han aldrig talat språken som han läste. Han avlade klosterlöftena redan tretton år gammal, men samma år valde plötsligt Cadius, som blivit som en äldre bror, att lämna klostret för att missionera Daaks ord. Leon, som redan hade börjat grubbla alldeles för mycket på saker och ting, blev genast allt mer innesluten och spenderade än mer tid i skrivarstugan, även om han började visa ett försiktigt intresse för tempelriddarna. Plötsligt, under sitt sjuttonde år i livet, valde Leon att söka sin framtid. Han lämnade klostret plötsligt och började vandra tvärs över Jargien. Han ville hitta sina rötter, sig själv och det bästa sättet att tjäna Daak. Efter nästan ett år kom han fram till distriktet Maulio. Här kände han sig på något sätt hemma, och han sökte sig till klostret Opus Magona, ett av St Argora-ordens centrala kloster och skola för ordens tempelriddare.

Leon hade aldrig trott att hans framtid var med ett svärd i hand, men Daak hjälpte honom att uthärda den hårda träningen. Den alltmer tystlåtne Leon visade snabbt upp oanade konster i både svärdskamp och andra färdigheter som var av nytta. Trots att St Argora-riddarna inte är vanliga stridande tempelriddare drog verkligheten in klostret i konflikten med Drunok, gränsandes till Maulio. Drunok hade ockuperats av jargiska legioner redan när Leon anlände, men när Drunok gick till motangrepp fyra år senare kom Leon att samman med övriga tempelriddare agera spaningstrupper för de jargiska legionerna och tempelriddarskvadronerna. Vid mer än ett tillfälle blev det strid på liv och död, när spaningstrupperna överfölls av drunokiska frihetskämpar, men med Daaks hjälp kunde Leon uthärda och överleva. Som spaningstrupper fick de inte sällan se krigets fasor på nära håll.

Leon visste dock att han hade en uppgift att utföra på andra sidan Jargien, och efter nästan nio års träning som tempelriddare, där han hunnit få både munkvärdighet och riddardubbningen av ordens precept, valde han att återvända till vad han trots allt upplevde som hem. När han vandrade tillbaka utnyttjade han flitigt sina kunskaper i att beskydda och leda de vägfarande, och han fann tillfredsställelse i att hjälpa och skydda i Daaks namn. När han år 2966, 26 år gammal, återvände till Tyramos blev han mottagen som en stor hjälte. Ovissheten om Leons öde hade varit stor i klostret och glädjen var stor att få återse den förlorade sonen. Leon nekade dock till att han var värd någon särskild respekt och han envisades med att snarast påbörja sina uppgifter som tempelriddare, som han utförde med stor plikttrogenhet. Han kände sig inte längre som klostret gullegris och valde att större delen av dygnet vara ute och patrullera.

Leons tidigare så goda relation med Cadius var stelfrusen. Ingen tycktes våga på allvar möta den andre, kanske av rädsla att förstöra illusionen av att deras vänskap låg på samma nivå som femton år tidigare. Leon känner fortfarande stor tillgivenhet för Cadius men har svårt att visa den, och Cadius tycks inte längre behandla Leon som en barndomsvän.

Personlighet

Leon minns nästan inget av sin tid före klostret, och de minnesfragment han har vårdar han ömt i sitt sinne. Hans minnen från klostertiden är dock alla varma och Leon är helt övertygad om munklivets välsignelser. Det faktum att han bara sett kvinnor på avstånd under hela sitt liv bekommer honom inte; åtminstone inte medvetet. Frågan är dock om den inbyggda nyfikenheten kommer att ta över i ett närmre möte med en kvinna. Inte bara celibatet, utan alla klosterregler är djupt inpräntade i Leons ryggmärg. Han kan känna i magen när det är dags för bönestund, även om han inte hör en klosterklocka, han visar alltid respekt för äldre och kunnigare personer, han vördar de lästa kunskaperna högt men fruktar samtidigt inte hårt arbete.

Leon är en ständigt grubblande människa och han föredrar ofta ensamhet ute i terrängen, då han kan utföra sina plikter och samtidigt fundera över Daak, sina rötter och sin tro. Han ser det dock samtidigt som sitt kall att hjälpa människor för att förhindra det som hände med hans föräldrar. Han har målat upp den gamle tempelriddaren Orividus som ett omedvetet helgon, och vill liksom honom hjälpa, skydda och glädja andra människor. Han uppskattar därför möten med andra människor, och trots att han i allmänhet är mycket allvarsam och plikttrogen finns en gladare själ inom honom som uppskattar glada vänners lag; dessvärre har inte upplevt detta på länge.

För Leon finns det bara Daaktroende människor i världen. Andra människor, hedningarna, är för Leon helt fjärran och han har aldrig riktigt ställt sig frågan hur han skulle hantera dem. Samtidigt är han dock fascinerad av allt han läst om världen utanför Jargien, om språken och länderna.

Strid är för Leon ett nödvändigt ont och Leon ogillar starkt att skada andra människor av princip. Han skulle bara skada i syfte att skydda någon eller rädda sitt eget liv. Då kan han å andra sidan vara mycket effektiv och inte tveka en sekund.

Egenskaper & färdigheter

Leon har två huvudsakliga utbildningar: den teoretiskt betonade klosterutbildningen på Tyramos, där han slukade alla böcker han kunde få tag på, och tempelriddarträningen, som gjort honom till en utmärkt, krigare, ryttare, stigfinnare och vildmarksman. Han har läst böcker i hela sitt liv och uppskattar fortfarande detta; ibland dyker en pojkaktig nyfikenhet upp att lära sig något nytt om främmande länder. Han har dock en mycket teoretisk bildning och det mesta han vet om omvärlden har han läst sig till i inte alltid helt objektiva böcker skrivna av Daakmunkar.

Leon tycks vara mycket lättlärd, särskilt inom språkområdet. Han har lyckosamt tolkat och översatt skrifter på helt främmande språk, trots att han aldrig hört språket talas!  Han är dessutom vig, smärttålig samt ovanligt snabb och uthållig. Han har dessutom mycket snabba reflexer.

Relationer

Cadius: I avsaknad av familj blev Cadius Leons storebror. Visserligen skiljde det sig tio år mellan dem, och Cadius har aldrig varit en öppen och varm person, men trots det kände båda stor tillgivenhet för varandra. Nu för tiden är relationen precis som mellan två bröder som skiljts åt i ovänskap; ingen vill bryta isen men båda håller säkert av varandra.

Orividius: Trots att det var relativt sällan Leon kunde umgås med Orividius, och trots att tämligen lite sades dem emellan, kommer Orividius för Leon alltid att kännas som en fader, och Leon skulle sörja mycket om något hände den gamle. Leon har redan på sitt sätt ordnat så att Orividius skall kunna börja dra sig undan med värdighet från tempelriddarrollen och få en sista lugn tid på klostret; detta utan att säga det rakt ut till Orividius, då detta djupt skulle kränka hans stolthet.