Det var en vacker höstdag, med den första bitande vinden, som Melek, 13 vintrar fyllda, gick till sin far. Han sade:

”Far, jag vill göra manbarhetsriten”.

Den bistre khanen tittade upp från partiet stenekrig med brodern Gal, och sade hårt:

”Det var på tiden. Är du beredd att göra det nu?”. När Melek svarade ja reste sig även Gal upp:

”Far, även jag vill göra manbarhetsriten!”.

”Du är ung”, svarade khanen, medan ett leende spelade över läpparna: ”Om du misslyckas drar du skam över hela vår klan.”

”Jag kommer inte misslyckas”, svarade den unge Gal sturskt.

”Låt gå”, avslutade khanen.

Åskådarna i tältet drog andan och började genast mumla – två khansöner, två år i skillnad, gör manbarhetsriten samtidigt? Detta var tiden då khanen skulle se vem av hans söner som verkligen var den Förstfödde.

Första provet ut var hantverksprovet. Meleks hantverk var att hästlära, att träna ungföl till lydiga ridjur. Hela manskapat, och många åskådare, red så ut till flocken, två glas bort. Där valde Melek omsorgsfullt ett föl, och började så locka det, sakta och metodiskt, att acceptera grimma och vara lugn. Men fölet var motsträvigt och Meleks osäkerhet ökade. Efter två glas, och många frågande miner hos åskådarna, kunde Melek slutligen visa upp ett fogligt föl.

Gals prov tog vid. Han valde stenekrig för att visa på sin taktiska förmåga. Khanens förste befälhavare, den gamle Lors, erbjöd sig att ta sig an Gal. Utan att tveka iscensatte Gal en snabb taktisk offensiv och utflankerade Lors – som måhända inte spelade efter sin bästa förmåga. Åskådarna nickade och mumlade – Gal var i sanning brådmogen.

Andra provet var skytteprovet. En av khanens män, den kraftige Ar, ryckte upp en tältpåle ur marken och galopperade hundra steg bort, där han bestämd körde ned den i myllan. Melek var först ut. Lugnt träffade han rakt på pålen. Gal log dock triumferande och höjde sin båge – med osannolikt kraft slog pilen in i det mjuknande träet så att Meleks pil föll ur. Återigen nickade åskådarna.

Tredje provet skulle vara jakt och rytteri. Men khansöner får sällan de enkla prov vanliga krigarsöner ställs inför. Khanen påbjöd att alla återvände till bosättningen, så att de kunde överlägga om en lämplig utmaning. När alla de betydelsefulla männen gått in i tältet stod endast Melek och Gal kvar utanför. De tittade länge på varandra – innan Gal inledde ordbataljen. Han tittade mot den nedgående solen, och sade: ”Tänk på allt det solen ser under sin bana. Allt det skall jag erövra, Melek”. Melek muttrade till svar. Han syntes orolig och spänd. Gal var ivrig att visa sig starkare än sin äldre broder. Så småningom nöjde han sig och klättrade upp på det närmsta tältet, blickandes mot solnedgången. Sorgset såg Melek mot honom, då gamla ihanan Utjana, ”haggan”, hasade fram ur skuggorna. Hennes tunglösa mun utstötte sitt sedvanliga mumlande och hon skrockade, då hon pekade mot Gal, gjorde svepande rörelser, för att slutligen knacka Melek allvarsamt på huvudet. Melek visste att inte göra narr av henne – hon var visast av alla i klanen.

Så kom khanen ut. Med bister min sade han: ”Ert uppdrag, söner, är att nedlägga den skadade panthera som siktats i närheten. Kom inte tillbaka utan dess huvud. Om ingen av er återvänder vet jag med sanning att vår ätt är dömd av gudarna. Iväg med er!”.

Medan khanens män ställde i ordning hästarna för sönerna kom tredje sonen Nevas, 9 vintrar gammal, och ryckte i faderns kläde.

”Far, far, är inte pantheror väldigt farliga?”. Khanen svarade: ”Jo, min son, men sådan utmaning skall khanasöner klara. Annars är de inte mina söner.” Nevas fortsatte förtvivlat sin klagan, till döva öron.

Gal red först, i sporrsträck åt väster, spanandes efter rovfåglarna. Melek frågade kort en av hirdmännen: ”Var siktades pantheran?”. Mannen pekade åt norr, med klurig min, och Melek satte av i trav. Den sista solstrimman dog ut och de två pojkarna började spåra. Vid midnatt hörde de båda ett isande vrål – det kunde inte vara annat än pantheran. Gal galopperade genast mot källan, emedan Melek lät sin häst sakta och tyst röra sig framåt. De båda anlände till en sänka, och såg varandra, på motsatta sidor, i månljuset. Gal tvekade inte. Han slängde sig av hästen med huggaren i händerna och började smyga ned mellan stenblocken. Melek tog istället sin båge och gick ner i sänkan.

Just när Gal uppfattade en rörelse framför sig hörde han hur stackars Melek föll tungt i den hala slänten. Som en blixt sköt pantheran fram ur skuggorna, rakt mot Melek. Gal sprang efter med stridsvrålet i halsen, men han hann inte. Pantheran var över hans bror, slet, bet och ryckte i hans ben. Melek tjöt av skräck innan han abrupt tystnade. Ursinnigt rände Gal svärde i ryggen på besten, bara för att lyftas upp när den ilsket reste sig och snodde runt. Gal tvekade dock inte. Han ryckte ut svärdet och rände det rakt upp i käften på den attackerande pantheran. Den föll ihop över honom och översköljde honom med sitt blod. Förtvivlad kravlade han sig loss och rusade fram till sin broder, som nätt och jämt andades men utan att vara vid medvetande. Gal insåg vad han behövde göra. Med ett mäktigt hugg som ingen annan pojke hade mäktat skiljde han pantherans huvud från dess kropp, innan han visslade till sig hästen och lastade upp både broder och pantherahuvud. Sedan red han som han aldrig ridit förut, mot den annalkande gryningen.

Melek var svårt skadad, med stora delar av låret avslitet från pantherans bett. Pajon Roke och ihana Utjana vårdade honom länge och Nevas ville hjälpa till så mycket han kunde. Gal var förtvivlad, men när han mötte sin fader sade khan Yurgan endast: ”Du är min förstfödde nu, Gal. Säg farväl till Melek. Han har dragit skam över sin klan.” Gal gick istället ut, ledde sin trogna häst en bit utanför bosättningen och skar halsen av den, som ett offer till gudarna för att Melek skulle räddas.

Pajonen och ihanan gjorde vad de kunde och man hoppades sedan på att såret inte skulle infekteras, vilket det dock gjorde. Roke visste att det enda som skulle rädda resten av kroppen var att kapa benet men Utjana antydde att det skulle vara kvar och i skuggan av hennes visdom så lät han det vara. Melek var vid medvetande länge även om feberyran hade tagit över.

Det tog hela vinterhalvåret innan Melek kunde röra sig. Inte en gång hade han sett sin fader – endast modern Sube, nu allt mer uppriven och virrig, hade suttit vid hans sida. En dag hade febern lagt sig och Melek lyckade så stappla ut i den första vårluften, där han mötte sin fader. Yurgan sade som förut: ”Du är inte min son. Försvinn härifrån.” Han stod kvar ett tag för att betrakta lägret och inandas vårluften samtidigt som han funderade över till vilken nytta hans halvårslånga kamp hade varit.

Smått förtvivlad stapplade Melek sedan tillbaka och började packa sina få ägodelar som hade lagts i tältet. Han hörde knappt hur hans moder smög in i tältet och tyst gråtande omfamnade honom och sedan började vagga honom. Länge vaggade hon honom, innan hon sade: ”Du måste lämna oss och inte komma tillbaka förrän du är en kraftfull man. Det du inte har i styrka, tar du igen i sinnet. Jag har bett Tarog att leda dig till en vän Sodoran.” Sedan lämnade hon gråtande och lämnade Melek kvar. Tarog stod utanför och väntade.

Utan att säga farväl lämande Melek och Tarog bosättningen. På håll såg Gal sin broder, höjde en knuten hand till hälsning och Melek svarade med en öppen hand. Ett glas senare stötte Melek och Tarog på unge Nevas som varit ute och samlat örter. Nevas hade spendar mycket tid vid sidan av Melek och hjälpt till att vårda honom, trots sin faders hån. När han såg Melek ridandes med packning bort från lägret tillsammans med Tarog så förstod han vad som hade hänt. Nevas hälsade först och red därefter fram till Melek och viskade: ”Jag skall hämnas dig. Jag skall hämnas på far!”

Medan Melek och Tarog försvann bort red unge Nevas, knappt 10 vintrar gammal, runt bosättningen, tills det blivit mörkt. Då smög han tillbaka och vidare in i sin familjs tält med en skarpslipad kniv i handen. Han ställde sig över sin sovande fader, och högg. Men fadern rullade precis undan, och kniven borrade in sig i axeln. På ett ögonblick vaknade khanen, och tog ett järngrepp om Nevas arm. ”Du är inte heller min förstfödde, Nevas. Hade du varit det, hade du inte misslyckats att döda din fader.” Han slängde Nevas som en trasa ut genom tältöppningen, och sade till sina hirdmän: ”Tag honom till drakklanen. De ska nog få ordning på honom. Låt honom inte komma tillbaka förrän han är en man.”

När hirdmännen gjorde iordning hästarna för avresa så kom Gal fram och undrade vad som hade hänt. Nevas svarade att han ska skickas till drakklanen för ett misslyckat fadersmord. Gal började streta emot, han kunde inte förlora två bröder samma dag, men en av hirdmännen stannade kvar för att hålla koll på honom medan de övriga red iväg.

När Melek och Tarog skiljdes åt sa Melek: ”Du är den sista av klanen som jag ser och du kommer att bli den första av klanen som jag återser.”

Under åren Melek varit borta har Gal vuxit upp till en ståtlig ung krigare. Från Taug hörs det att Nevas fått en flygande heavédrake präglad på sig. Det råder inte längre någon tvekan om vem Yurgans favorit är. Gal är i allt annat än namnet, Yurgans förstfödde. Samtidigt har Yurgan tagit sig en ny kvinna - Akta av Tjakars,Auldurs dotter. Detta tycks ha drivit brödernas moder Sube än närmre galenskapen, och har gjort att många, även Gal, börjat ifrågasätta khanen. Akta finns nu alltid vid khanens sida, och tycks vara den enda som kan lätta hans tungsinne.

Tarog, som för flera år sedan offrade sin älskade Mira för att kunna rädda Gals livs, har aldrig återgått till den gladlynta, bullrige mannen han brukade vara. När han inte uppfyller sina plikter, eller funnits vid Gals sida som skydd, så har han ägnat all sin vakna tid åt att år ut och år in söka efter Mira – eller Miras mördare. Flera Kutlug har fått sätta livet till, men aldrig har han nått vetskapen om vad som hände.

Åtta år efter Gals manbarhetsrit så möter Tarog under sitt bittra sökande efter en gammal vän i Sodoran han aldrig trott han skulle få se. Melek har levt med cirefalier, han klär sig i främmande kläder, luktar annorlunda och har med sig märkliga ägodelar. Tarog kan fortfarande känna igen honom dock, och tillsammans ger de sig tillbaka till klan Takil. Många kommer bli mycket lyckliga att få återse Melek, andra inte fullt så lyckliga…

När Tarog för Melek in i lägret omfamnar Gal honom i ren glädje. Lägret samlas runt den hemkomne sonen, frågar om livet i sydländerna, tar på hans besynnerliga kläder och pikar honom för hans udda beteende. Han föreslås snabbt ta på sig lite riktiga kläder.

Brödernas far, Yurgan, är tydligt avvisande och menar att Melek inte hade någon anledning att återvända. Men Melek tänker stanna och offrar sin finaste slav till gudarna för att visa allvaret. Yurgan accepterar detta, men inte mycket mer.

Samma natt så kommer Nevas tillbaka till klanen som drakryttare. Att de tre bröderna är återförenade igen gör natten tung i omen, och pajonen blotar ceremoniellt för de återfunna bröderna, som nu samlats i en omfamning och glada tillrop.

Gal kallar genast till fest, utan att inhämta sin faders tillstånd. Yurgan väljer att stanna i sitt tält och inte komma ut, medan lägret utanför stojar och dricker. Under natten så berättar man sagor från fjärrande land, och Gal spinner stora planer på hur slätterna ska enas och sydlänningarna läggas under deras vapen. Den tystlåtne Batuk dricker sig pratsam, för att sedan snabbt försvinna in i dimmorna och sömnens famn.

Det var dags att bryta upp lägret och dra vidare. Marken hade förvandlats till en lerig sörja efter att guden Is grepp släppt. Under tystnad deltog bröderna Gal, Melek och Nevas i arbetet att packa ihop de stora tälten och fästa dem på sina slädar.

Flocken drog österut. Mer orört, vårfrodigt bete. Fyra dagar bort hördes dock annalkande ryttare. Som alltid ute på slätterna drog män och kvinnor händerna mot sina vapen – man vet aldrig vad som komma skall. Snart siktas åtta ryttare som i hög takt – så hög takt leran tillåter – rider mot dem. Som sig bör skickar Yurgan ut några av sina hirdmän för att utröna deras ärende.

När det visade sig att de bar bud till Yurgan, och endast Yurgan, spred sig viss misstänksamhet bland sönerna. Det syntes att ryttarna var från klan Tjakars. Yurgan red så ut med några av sina hirdmän och mötte upp budbärarna. Efter ett kort samtal red han tillbaka och manade på flocken. Han var dock synbart svår till sinnet och han bytte många blickar med Akta.

Efter en vecka fann man så småningom en lämplig lägerplats. Marken var stenig – mer jobb att sätta tälten, men mindre besvär med leran. På vägen hade man mött Bore och dennes flock och därmed fördubblat arbetsstyrkan. Innan lägret kunde resas var dock pajon Roke påbjuden att offra för att utröna platsens gudagunst. Detta tog lång tid, och de mer otåliga hade redan börjat spänna upp sina tält då Roke reste sig och påtalade att platsen var duglig.

Under kvällen höll man ånyo en fest för att fira den nya lägerplatsen. Här skulle man förbli åtminstone någon månad och betet var gott. Men förråden sinade, både manskap och boskap var magra. En jakt var väntad, men våren första stora jakt var av stor andlig vikt. Vem skulle få leda den?

Khan Yurgan äskade tystnad och talade: ”Flocken behöver en jakt. Jag ålägger min son Gal att leda detta jaktlag, för första gången. Det är hög tid att han tar på sig detta ansvar. Jag kommer inte att delta på jakten.” Det mumlades i folksamlingen – hade Yurgan försonats med Gal eller var det ytterligare en prövning?

Gal tog dock sin uppgift på högsta allvar. Han började samla ihop de bästa jägarna, inklusive sina två bröder, till jaktlaget. Samtidigt förstod pajon Roke sin uppgift – att offra till Visa om god jaktlycka, och framförallt, vart bästa bytet fanns. Ritualen pågick hela natten, och strax innan gryningen reste han sig upp och väckte Gal:

”Jag har sökt gudarna och vet nu att vi skall jaga österut.” Österut väntades man kunna finna vildhästar. Jaktlaget samlades snabbt och satt upp, lätt utrustade och med en extra häst per man.

Aldrig tidigare hade jaktlaget haft en heavédrake till hjälp, och det visade sig vara direkt nödvändigt. Nevas cirkulerade ständigt ovan dem, spanandes och med god hjälp av sin drakes skarpa blick. Efter fem dagar såg Nevas så liten grupp vildhästar på väg söderut och han flög genast tillbaka för att meddela sina jaktkamrater.

Jaktlaget delades i två, det ena lett av Gal och det andra av Oreg. Gals grupp skulle leda bytet mot Oreg. Nevas valde dock att dyka ned sin drake vilket fick gruppen att splittra sig. Gal red mot ena halvan. Medan Batuk med lätthet nedlade den andra hästen red Gal i full galopp efter gruppens hingst. En viljornas kamp tycktes utbryta då Gal pressade sin egna hingst allt närmre. Till slut var han så nära att han kunde slänga sig över – vigt hoppade han över till vildhästen, för att genast skära strupen av den. Tumlande föll hästen och Gal slängde sig av.

Alla utom en av hästarna nedlades. Gal prisades för sitt mod, och för att vinna hingstens styrkor skar Gal av dess kön och åt det. Han kände hur styrkan for genom honom. Jaktlaget gjorde snabbt iordning kropparna och samlade gräs för att bättre kunna bevara köttet på vägen tillbaka. Det beslutades att halva jaktlaget skulle skickas hem med köttet, så kunde Gal och hans bröder stanna för att försöka jaga några örnar nära bergen.

Två dagar senare slog man läger för natten och avnjöt en ordentlig häststek. Medan de satt där började plötsligt Nevas drake kvittra och skrika. Var det fara å färde? Nevas satte genast upp och lät draken lyfta med tunga vingslag. Nevas hörde det – andra kvitter – fler heavédrakar. Ovanligt. Tre stycken mörka skuggor for med hög hastighet förbi. De flög i högsta hastighet norrut. Även Nevas drake var orolig och tycktes vilja följa dem.

När de isande skrien började höras var det uppenbart vad vilken fara drakarna flydde ifrån. En efter en svarade skrien, som utan tvekan tillhörde pantheror. Nevas rapporterade tillbaka till jaktlaget, samtidigt som han försökte lugna sin drake.

Oreg reste sig genast, med allvarsam min: ”Vi bör genast dra oss undan. Sannolikt är pantherorna bara intresserade av drakarna. De kommer inte att bry sig om oss.” Men Gals ögon lyste och han svarade: ”Nej. Vi skall jaga dem.”

Oreg förstod att Gal menade fullaste allvar, och klargjorde snabbt hur pantheror jagade. Enda chansen att ta dem vore att ta dem en efter en. Pantheror är dock fruktansvärt sluga och skulle snabbt genomskåda taktiken. De skulle försöka samla sig i en grupp och göra utfall mot männen. Han avslutade med att konstatera torrt att inte alla skulle överleva denna drabbing.

Melek skickades att ta undan hästarna till en säkrare plats, medan de övriga snabbt gjorde sig redo. Planen var att låta Nevas med sin drake locka fram en panthera, döda den, och sedan locka de andra pantherorna till draken igen.

Det blev en hård strid. Pantherornas isande skrin sköt över slätten och deras fruktade eldkvastar lyste upp himlen. Batuk anfölls och blev svårt biten. Endast med stort hjältemod och övernaturlig styrka kunde Tarog och Gal tillsammans nedlägga hela tre pantheror. De övriga pantherorna, sannolikt två stycken, insåg sitt underläge och drog sig undan.

Resan hem var tung och svår. Batuk vred sig i smärtor, och många bar småsår och sönderrivna kläder. När de kom hem hyllades de dock som hjältar. Den enda som inte syntes glad var khan Yurgan…

Sommaren hade anlänt och tiden för årets ting närmade sig med stormsteg. Resan till tingstenarna var inte lång, men den brännande hettan som Himmel plågade slätterna med var svår att undvika. Stämningen bland Takils hird var svår. Akta hade tidigare hämtats av klan Tjakars för ett par veckor sedan, vilket mycket enkelt kunde märkas på Khan Yurgan. Khan Yurgan red i fronten, tätt följd av Gal, Udes och Batuk. Knappt något sades under ritten, endast mummel kunde urskiljas från Yurgans håll.

Endast Gal tog till orda med sin tyste far. Han uttryckte sig motvilja mot Akta, och fråga uppfordrande vad planen var för att Takil skulle ta kontrollen över horden. Alla visste att Auldur nog inte skulle överleva en vinter till, och det var dags att Takil visade vad de gick för. Yurgan svarade undvikande och ilsket, vilket tillslut fick Gal att anklaga honom för vekhet. Yurgan närapå drog sitt svärd i vredesmod, men lät istället ilskan sjunka undan.

Sällskapet anlände till Tingstenarna efter en 6 dagars lång färd. De var knappast de första som hade anlänt, redan en dag innan tinget skulle öppnas var slätten runt om tingstenarna fyllda med hästhjordar och tältbyar. Det var lerigt och dammigt på samma gång. Många rauner hade samlats här, inte bara för att följa tinget utan även för att handla och att träffa både vänner och ovänner. Så fort de anlänt till den utsedda platsen för klanens tält så satte genast Yurgan iväg emot klan Tjakars tält och lät resten av hirden sätta upp tälten. Gal, inte mycket sämre än sin far, gick emot det stora dryckestältet som fanns i närheten, tätt följd av Melek, Tarog, Batuk och Ar. Pajon Roke försvann själv iväg till det stora Pajon-tältet.

Väl inne i dryckestältet var det allt annat än tyst, det skrålades för fullt och många rauner tog tillfället i ta ut sina aggressioner innan tinget hunnit börja. Det bjöds på jäst zaghur (alkoholhaltig yoghurt) då de inte ville ha alltför många fulla rauner vilket den starkare Himmelbärsdrycken brukade orsaka.

Männen talade om vitt och brett, skojade och drack sig glada. Men de tystnade då en underskön, späd kvinna trädde in i tältet. Gals blick naglade sig snabb fast vid henne, under övrigas råa skämtande. En annan man tipsade att det var Noni, dottern till khan Bore Isträde av klan Ulagan - långt uppe i norr.

Drickandet fortsätter under kvällen. Batuk själv försvann ganska snabbt iväg emot klan Ods tält, vilket motsvarade ett litet tält med tre eller fyra medlemmar ur klanen. Det var inte ofta som någon större skara från Od kom till tinget då de oftast befann sig alldeles för långt bort för att kunna skicka större sällskap. Dessa män som hade anlänt var de som ofta hälsade på lite här och var i resten av rauna-samhället eftersom de oftast befann sig i de västra delarna av klan Ods territorium. De fyra männen söp under tystnad och samförstånd – man skall betänka att Batuk inte träffat de sina på åratal och mycket saknade de vida slätterna i öst.

Lätt överförfriskade rumlar de andra ut i lägret. Gal kommer från de andra och stöter under den heta sommarnatten på Noni, som utan pardon förför honom och älskar med honom i gräset. Hon visar tendenser på en önskan att vara i kontroll – en helt annan sida en den beskedliga och mjuka framtoningen på dagen.

Kvällen föll förvånansvärt snabbt och redan innan raunerna insett det så var det morgon. Det var tingsdagen! Redan tidigt på morgonen började förberedelserna av pajonerna. Det var statyer som skulle resas, blodsoffer som skulle ske samt diverse andra förberedelser. Som vanligt så restes det stora podiet högst upp på en kulle vid tingstenarna. Det dröjde inte lång tid för större delen av raunerna att samlas runtom podiet, det var dags. Khanerna för klanerna stod redo bakom podiet där själve Khagan Auldur nu reste sig. Pajonerna stod vid sidan och försökte få folkmassan att tystna så att ritualen kunde börja.

Tillsammans med pajonerna blotar Khagan Auldur två trälar, och ber om goda järtecken. Pajonerna, ledda av ihana Urda Stoväcka, ser bekymrade ut. Auldur tar till orda. Han menar att slätterna står inför ett stort val. Att riskera splittring, eller enande. Han talar sedan om den långa historien hos de två främsta klanerna – Tjakars och Takil. Två klaner som inte alltid kommit överens, men som alltid satt hedern, äran och den Eviga vinden främst. Han har vid det laget bjudit upp en tungsint khan Yurgan.

Auldur fortsätter sedan. Han proklamerar att pajonerna och ihanorna på flera håll sett oroväckande spådomar. Han berättar sedan att klanen Ydja särskilt sett dessa, och funnit en profetia. Den lyder: ”Takils ätt skall falla, återföds i gryningen”. Ett sus går genom åskådarskaran. Auldur tittar uppfordrande mot Yurgan och Urda, som både bekräftar. Han ger en konstpaus, för att sedan fortsätta. Från sin hird förs Akta och en ung, försiktig pojke fram. Han presenterar Akta som sin dotter, och pojken, Ködu, som son till Yurgan, och den framtida khanen av förenade Takil och Tjakar, tillika khagan. En våg av mummel går genom folkmassan. Alla stirrar mot Yurgan. Gal och hans bröder framförallt. Auldur frågar: ”är det inte sant?” och Yurgan svarar jakande. ”Det är sant”. En omtöckning tycks sprida sig bland folket.

Yurgan vände sig hastigt om och lämnar podiet, med en förstulen blick åt Gal. Han kallar snabbt till sig sin häst och red västerut. Gal hade aldrig vart så här ursinnig. Gal kallade snabbt till sig Tarog och sina hästar, de skulle följa efter Yurgan. Det tog inte lång tid innan de red ikapp honom och fick honom att sakta ned. Yurgan satt och offrade sitt eget blod till några små trästatyetter.

Gal anklagade Yurgan för vekhet, för att ha lurats av Auldur men Yurgan bara skakade på huvudet. Med stor sorg försökte han förklara att han aldrig ville Gal illa, men att gudarna redan gett sitt straff – spådomen var tolkad och svaret var entydigt – klan Takil måste falla. Han bad Gal, utan egentligt hopp, att inte ta till vapen, utan att acceptera historiens gång. Gal var ursinnig. Yurgan vände sig om, försökte nå sin häst. Gal tog då tag i Yurgans axel, vägrade att släppa honom. Gal tvingade Yurgan att sakta vända sig om och med gråten i halsen vandrade båda hans händer sakta upp emot Yurgans hals.

“Gör det!” sa Yurgan. Hans röst var likgiltig, som om han hade gjort sitt. “Far.. Jag hatade dig aldrig!” sade Gal och tryckte åt.

Yurgan började sakta att bli allt blåare i ansiktet. De båda sade inget till varandra, men Yurgans blick var låst vid Gals. Sakta försvann livet ur faderns kropp tills dess att den nästan majestätiskt sjönk ihop. Gal sänkte sakta kroppen och lät den ligga på marken och han gick sedan ner på knä vid kroppen, med ögonen fyllda av tårar.

Tarog blickade bort. Åskmoln var synliga i horisonten och det dröjde inte långt innan mullret hördes. Men det var inte bara det som var störde honom, det var även ryttarna som stod och blickade ned över sällskapet. Sakta satte dom fart ned emot Tarog och Gal, Tarog lösgjorde snabbt sina båda yxor och försökte urskilja vilken av ryttarna som skulle komma till attack först. Ryttarna närmade sig allt snabbare och nu märkte även Gal dem. Även han reste sig upp och såg emot dem. Ryttarna vek istället av tvärt från Tarog och Gal, och vrålande:

“Khanen är död. Khanen är död!”. Ekot av deras vrål reste med vindens kraft när de galopperade tillbaka emot lägret.

Udes och Batuk stod och blickade ut emot de håll som Yurgan, Gal och Tarog hade försvunnit. Åskmolnen vid horisonten kunde bara betyda en enda sak. Pajonen gick upp till dem, till synes lika oroad. Sube kommer fram, tillsynes inte överraskad men tung i sinnet. Hon säger att hon sett Gal storhet i sina syner, och att hon inte tvekar på dem. Han kommer ena klanerna. Men inte nu. Hon ber Udes att uppfylla det uråldriga avtalet, och ta Gal samt hans närmaste som hirdmän i Od. Udes funderar ett ögonblick, och accepterar. Han bjuder även Batuk att följa med – det finns ingen khan av Takil att skydda. Men han avslutar med att med dov röst konstatera att framtiden är mörk och Krig tycks sitta till häst…

De red, så fort de kunde. På vägen till Gal och Tarog mötte de upp ryttarna och hörde ropen skalla. Yurgan var död. Tingsfriden var bruten. Framtiden var osäker och sällskapet hade inte mycket till val, de var tvungna att försvinna härifrån och det fort. De anlände till platsen där Yurgan hade dött där Gal och Tarog väntade dem. Melek och Sube satte av och gick fram till kroppen, rörde vid kroppen.

“Ni måste ge er av, rid tills hästarna inte längre orkar. Rid mot öst där ni skall möta Od. Udes och Batuk kommer att leda er rätt. Men stanna inte en sekund längre än ni behöver, för nu är det ni som är bytet. Åk först till Taug och hämta upp eran broder och fortsätt sedan raka vägen till Od. Må ni rida med Vind i ryggen!”

Bröderna kramade om sin mor och satte sedan upp och red. De red i många dagar, stannade bara när hästarna krävde det. Till slut kom de till Taugs områden där de kunde fylla på sina förråd via de kontakter som Tarog hade i området. De hämtade upp Nevas och fortsatte österut. Dagarna gick och den stämning som rådde i sällskapet var tryckt. Alla visste att vid vilket ögonblick så som helst så skulle hämnden vara över dem. Oturligt nog, så var det precis vad som väntade.

En morgon, då sällskapet just hade lämnat lägerplatsen så såg de dammoln i väster. De visste att det inte bådade gott utan sporrade hästarna ännu mer.

“Fortsätt rid, stanna inte en för ett ögonblick..” sade Udes och satte iväg mot en närbelägen kulle innan någon överhuvudtaget hade tid att säga något. Men sällskapet visste redan vad som gällde, de hade letat sig in på Ods område och nu behövde de förstärkningar. Snart hörde de Ods horn ljuda över slätterna.

Sällskapet red, de red och dammolnet bakom dem närmade sig mer för varje glas som gick blev hästarna allt tröttare och tröttare. Vid ett tillfälle red de ifrån dammolnet men misstänkte bara att jägarna bytte hästar. Då visste de att det var ute med dem – de skulle aldrig kunna fly från ryttare med utvilade hästar när deras egna riddjur var på bristningsgränsen.

Snabbt knappade förföljarna in, tills bara några hundra fot kvarstod. Då föll den första hästen, och drog med sig fler. Handlöst föll Melek, Gal till marken och slog sig illa. Deras hästar var döda innan de slagit i marken, och inom kort skulle förföljarna hinna upp dem. Tarog och Roke lyckades stoppa sina hästar och snabbt ta sig tillbaka. Det var dags att ta den sista striden.

De drog sina vapen och såg mot de annalkande ryttarna. De var av klan Kutlug, Takils värsta fiender. Med dova svordomar förberedde de sig. Sedan drog de in som en storm över dem. Melek träffades svårt och slungades till marken, men ryttarna påbörjade en vid cirkel för att åter angripa. Endast Tarog hade lyckats träffa en av hästarna, vars ryttare snabbt drog sig ur striden.

Gal och Batuk drog sina bågar, kanske kunde de fälla någon fiende innan de hann tillbaka. Det var dock lönlöst, andra anfallsvågen var lika oundviklig som Vind. Denna gången träffades Batuk rakt över ansiktet med en bister raunklinga och föll genast svårt blödande till marken. Återigen visade Tarog att Krig levde i honom – med sina två krokar drog han ned en av ryttarna på marken för att därefter snabbt kapa huvudet av mannen. Han orsakade stor skade bland Kutlug, men ådrog sig även många mothugg – som han skakade av sig utan en min.

Då hörde de hornen till svar. Bakom dem stormade en stor kolonn av grönmärkta Od-ryttare fram, med sina bågar i högsta hugg. Ett regn av välriktade pilar mötte de förvånade Kutlug-krigarna och var tredje föll död eller sårad ur sadeln. Kutlug gjorde som de alltid gjort och flydde därmed striden.