Det var dags att bryta upp lägret och dra vidare. Marken hade förvandlats till en lerig sörja efter att guden Is grepp släppt. Under tystnad deltog bröderna Gal, Melek och Nevas i arbetet att packa ihop de stora tälten och fästa dem på sina slädar.

Flocken drog österut. Mer orört, vårfrodigt bete. Fyra dagar bort hördes dock annalkande ryttare. Som alltid ute på slätterna drog män och kvinnor händerna mot sina vapen – man vet aldrig vad som komma skall. Snart siktas åtta ryttare som i hög takt – så hög takt leran tillåter – rider mot dem. Som sig bör skickar Yurgan ut några av sina hirdmän för att utröna deras ärende.

När det visade sig att de bar bud till Yurgan, och endast Yurgan, spred sig viss misstänksamhet bland sönerna. Det syntes att ryttarna var från klan Tjakars. Yurgan red så ut med några av sina hirdmän och mötte upp budbärarna. Efter ett kort samtal red han tillbaka och manade på flocken. Han var dock synbart svår till sinnet och han bytte många blickar med Akta.

Efter en vecka fann man så småningom en lämplig lägerplats. Marken var stenig – mer jobb att sätta tälten, men mindre besvär med leran. På vägen hade man mött Bore och dennes flock och därmed fördubblat arbetsstyrkan. Innan lägret kunde resas var dock pajon Roke påbjuden att offra för att utröna platsens gudagunst. Detta tog lång tid, och de mer otåliga hade redan börjat spänna upp sina tält då Roke reste sig och påtalade att platsen var duglig.

Under kvällen höll man ånyo en fest för att fira den nya lägerplatsen. Här skulle man förbli åtminstone någon månad och betet var gott. Men förråden sinade, både manskap och boskap var magra. En jakt var väntad, men våren första stora jakt var av stor andlig vikt. Vem skulle få leda den?

Khan Yurgan äskade tystnad och talade: ”Flocken behöver en jakt. Jag ålägger min son Gal att leda detta jaktlag, för första gången. Det är hög tid att han tar på sig detta ansvar. Jag kommer inte att delta på jakten.” Det mumlades i folksamlingen – hade Yurgan försonats med Gal eller var det ytterligare en prövning?

Gal tog dock sin uppgift på högsta allvar. Han började samla ihop de bästa jägarna, inklusive sina två bröder, till jaktlaget. Samtidigt förstod pajon Roke sin uppgift – att offra till Visa om god jaktlycka, och framförallt, vart bästa bytet fanns. Ritualen pågick hela natten, och strax innan gryningen reste han sig upp och väckte Gal:

”Jag har sökt gudarna och vet nu att vi skall jaga österut.” Österut väntades man kunna finna vildhästar. Jaktlaget samlades snabbt och satt upp, lätt utrustade och med en extra häst per man.

Aldrig tidigare hade jaktlaget haft en heavédrake till hjälp, och det visade sig vara direkt nödvändigt. Nevas cirkulerade ständigt ovan dem, spanandes och med god hjälp av sin drakes skarpa blick. Efter fem dagar såg Nevas så liten grupp vildhästar på väg söderut och han flög genast tillbaka för att meddela sina jaktkamrater.

Jaktlaget delades i två, det ena lett av Gal och det andra av Oreg. Gals grupp skulle leda bytet mot Oreg. Nevas valde dock att dyka ned sin drake vilket fick gruppen att splittra sig. Gal red mot ena halvan. Medan Batuk med lätthet nedlade den andra hästen red Gal i full galopp efter gruppens hingst. En viljornas kamp tycktes utbryta då Gal pressade sin egna hingst allt närmre. Till slut var han så nära att han kunde slänga sig över – vigt hoppade han över till vildhästen, för att genast skära strupen av den. Tumlande föll hästen och Gal slängde sig av.

Alla utom en av hästarna nedlades. Gal prisades för sitt mod, och för att vinna hingstens styrkor skar Gal av dess kön och åt det. Han kände hur styrkan for genom honom. Jaktlaget gjorde snabbt iordning kropparna och samlade gräs för att bättre kunna bevara köttet på vägen tillbaka. Det beslutades att halva jaktlaget skulle skickas hem med köttet, så kunde Gal och hans bröder stanna för att försöka jaga några örnar nära bergen.

Två dagar senare slog man läger för natten och avnjöt en ordentlig häststek. Medan de satt där började plötsligt Nevas drake kvittra och skrika. Var det fara å färde? Nevas satte genast upp och lät draken lyfta med tunga vingslag. Nevas hörde det – andra kvitter – fler heavédrakar. Ovanligt. Tre stycken mörka skuggor for med hög hastighet förbi. De flög i högsta hastighet norrut. Även Nevas drake var orolig och tycktes vilja följa dem.

När de isande skrien började höras var det uppenbart vad vilken fara drakarna flydde ifrån. En efter en svarade skrien, som utan tvekan tillhörde pantheror. Nevas rapporterade tillbaka till jaktlaget, samtidigt som han försökte lugna sin drake.

Oreg reste sig genast, med allvarsam min: ”Vi bör genast dra oss undan. Sannolikt är pantherorna bara intresserade av drakarna. De kommer inte att bry sig om oss.” Men Gals ögon lyste och han svarade: ”Nej. Vi skall jaga dem.”

Oreg förstod att Gal menade fullaste allvar, och klargjorde snabbt hur pantheror jagade. Enda chansen att ta dem vore att ta dem en efter en. Pantheror är dock fruktansvärt sluga och skulle snabbt genomskåda taktiken. De skulle försöka samla sig i en grupp och göra utfall mot männen. Han avslutade med att konstatera torrt att inte alla skulle överleva denna drabbing.

Melek skickades att ta undan hästarna till en säkrare plats, medan de övriga snabbt gjorde sig redo. Planen var att låta Nevas med sin drake locka fram en panthera, döda den, och sedan locka de andra pantherorna till draken igen.

Det blev en hård strid. Pantherornas isande skrin sköt över slätten och deras fruktade eldkvastar lyste upp himlen. Batuk anfölls och blev svårt biten. Endast med stort hjältemod och övernaturlig styrka kunde Tarog och Gal tillsammans nedlägga hela tre pantheror. De övriga pantherorna, sannolikt två stycken, insåg sitt underläge och drog sig undan.

Resan hem var tung och svår. Batuk vred sig i smärtor, och många bar småsår och sönderrivna kläder. När de kom hem hyllades de dock som hjältar. Den enda som inte syntes glad var khan Yurgan…