Melek var svårt skadad, med stora delar av låret avslitet från pantherans bett. Pajon Roke och ihana Utjana vårdade honom länge och Nevas ville hjälpa till så mycket han kunde. Gal var förtvivlad, men när han mötte sin fader sade khan Yurgan endast: ”Du är min förstfödde nu, Gal. Säg farväl till Melek. Han har dragit skam över sin klan.” Gal gick istället ut, ledde sin trogna häst en bit utanför bosättningen och skar halsen av den, som ett offer till gudarna för att Melek skulle räddas.

Pajonen och ihanan gjorde vad de kunde och man hoppades sedan på att såret inte skulle infekteras, vilket det dock gjorde. Roke visste att det enda som skulle rädda resten av kroppen var att kapa benet men Utjana antydde att det skulle vara kvar och i skuggan av hennes visdom så lät han det vara. Melek var vid medvetande länge även om feberyran hade tagit över.

Det tog hela vinterhalvåret innan Melek kunde röra sig. Inte en gång hade han sett sin fader – endast modern Sube, nu allt mer uppriven och virrig, hade suttit vid hans sida. En dag hade febern lagt sig och Melek lyckade så stappla ut i den första vårluften, där han mötte sin fader. Yurgan sade som förut: ”Du är inte min son. Försvinn härifrån.” Han stod kvar ett tag för att betrakta lägret och inandas vårluften samtidigt som han funderade över till vilken nytta hans halvårslånga kamp hade varit.

Smått förtvivlad stapplade Melek sedan tillbaka och började packa sina få ägodelar som hade lagts i tältet. Han hörde knappt hur hans moder smög in i tältet och tyst gråtande omfamnade honom och sedan började vagga honom. Länge vaggade hon honom, innan hon sade: ”Du måste lämna oss och inte komma tillbaka förrän du är en kraftfull man. Det du inte har i styrka, tar du igen i sinnet. Jag har bett Tarog att leda dig till en vän Sodoran.” Sedan lämnade hon gråtande och lämnade Melek kvar. Tarog stod utanför och väntade.

Utan att säga farväl lämande Melek och Tarog bosättningen. På håll såg Gal sin broder, höjde en knuten hand till hälsning och Melek svarade med en öppen hand. Ett glas senare stötte Melek och Tarog på unge Nevas som varit ute och samlat örter. Nevas hade spendar mycket tid vid sidan av Melek och hjälpt till att vårda honom, trots sin faders hån. När han såg Melek ridandes med packning bort från lägret tillsammans med Tarog så förstod han vad som hade hänt. Nevas hälsade först och red därefter fram till Melek och viskade: ”Jag skall hämnas dig. Jag skall hämnas på far!”

Medan Melek och Tarog försvann bort red unge Nevas, knappt 10 vintrar gammal, runt bosättningen, tills det blivit mörkt. Då smög han tillbaka och vidare in i sin familjs tält med en skarpslipad kniv i handen. Han ställde sig över sin sovande fader, och högg. Men fadern rullade precis undan, och kniven borrade in sig i axeln. På ett ögonblick vaknade khanen, och tog ett järngrepp om Nevas arm. ”Du är inte heller min förstfödde, Nevas. Hade du varit det, hade du inte misslyckats att döda din fader.” Han slängde Nevas som en trasa ut genom tältöppningen, och sade till sina hirdmän: ”Tag honom till drakklanen. De ska nog få ordning på honom. Låt honom inte komma tillbaka förrän han är en man.”

När hirdmännen gjorde iordning hästarna för avresa så kom Gal fram och undrade vad som hade hänt. Nevas svarade att han ska skickas till drakklanen för ett misslyckat fadersmord. Gal började streta emot, han kunde inte förlora två bröder samma dag, men en av hirdmännen stannade kvar för att hålla koll på honom medan de övriga red iväg.

När Melek och Tarog skiljdes åt sa Melek: ”Du är den sista av klanen som jag ser och du kommer att bli den första av klanen som jag återser.”