Sommaren hade anlänt och tiden för årets ting närmade sig med stormsteg. Resan till tingstenarna var inte lång, men den brännande hettan som Himmel plågade slätterna med var svår att undvika. Stämningen bland Takils hird var svår. Akta hade tidigare hämtats av klan Tjakars för ett par veckor sedan, vilket mycket enkelt kunde märkas på Khan Yurgan. Khan Yurgan red i fronten, tätt följd av Gal, Udes och Batuk. Knappt något sades under ritten, endast mummel kunde urskiljas från Yurgans håll.

Endast Gal tog till orda med sin tyste far. Han uttryckte sig motvilja mot Akta, och fråga uppfordrande vad planen var för att Takil skulle ta kontrollen över horden. Alla visste att Auldur nog inte skulle överleva en vinter till, och det var dags att Takil visade vad de gick för. Yurgan svarade undvikande och ilsket, vilket tillslut fick Gal att anklaga honom för vekhet. Yurgan närapå drog sitt svärd i vredesmod, men lät istället ilskan sjunka undan.

Sällskapet anlände till Tingstenarna efter en 6 dagars lång färd. De var knappast de första som hade anlänt, redan en dag innan tinget skulle öppnas var slätten runt om tingstenarna fyllda med hästhjordar och tältbyar. Det var lerigt och dammigt på samma gång. Många rauner hade samlats här, inte bara för att följa tinget utan även för att handla och att träffa både vänner och ovänner. Så fort de anlänt till den utsedda platsen för klanens tält så satte genast Yurgan iväg emot klan Tjakars tält och lät resten av hirden sätta upp tälten. Gal, inte mycket sämre än sin far, gick emot det stora dryckestältet som fanns i närheten, tätt följd av Melek, Tarog, Batuk och Ar. Pajon Roke försvann själv iväg till det stora Pajon-tältet.

Väl inne i dryckestältet var det allt annat än tyst, det skrålades för fullt och många rauner tog tillfället i ta ut sina aggressioner innan tinget hunnit börja. Det bjöds på jäst zaghur (alkoholhaltig yoghurt) då de inte ville ha alltför många fulla rauner vilket den starkare Himmelbärsdrycken brukade orsaka.

Männen talade om vitt och brett, skojade och drack sig glada. Men de tystnade då en underskön, späd kvinna trädde in i tältet. Gals blick naglade sig snabb fast vid henne, under övrigas råa skämtande. En annan man tipsade att det var Noni, dottern till khan Bore Isträde av klan Ulagan - långt uppe i norr.

Drickandet fortsätter under kvällen. Batuk själv försvann ganska snabbt iväg emot klan Ods tält, vilket motsvarade ett litet tält med tre eller fyra medlemmar ur klanen. Det var inte ofta som någon större skara från Od kom till tinget då de oftast befann sig alldeles för långt bort för att kunna skicka större sällskap. Dessa män som hade anlänt var de som ofta hälsade på lite här och var i resten av rauna-samhället eftersom de oftast befann sig i de västra delarna av klan Ods territorium. De fyra männen söp under tystnad och samförstånd – man skall betänka att Batuk inte träffat de sina på åratal och mycket saknade de vida slätterna i öst.

Lätt överförfriskade rumlar de andra ut i lägret. Gal kommer från de andra och stöter under den heta sommarnatten på Noni, som utan pardon förför honom och älskar med honom i gräset. Hon visar tendenser på en önskan att vara i kontroll – en helt annan sida en den beskedliga och mjuka framtoningen på dagen.

Kvällen föll förvånansvärt snabbt och redan innan raunerna insett det så var det morgon. Det var tingsdagen! Redan tidigt på morgonen började förberedelserna av pajonerna. Det var statyer som skulle resas, blodsoffer som skulle ske samt diverse andra förberedelser. Som vanligt så restes det stora podiet högst upp på en kulle vid tingstenarna. Det dröjde inte lång tid för större delen av raunerna att samlas runtom podiet, det var dags. Khanerna för klanerna stod redo bakom podiet där själve Khagan Auldur nu reste sig. Pajonerna stod vid sidan och försökte få folkmassan att tystna så att ritualen kunde börja.

Tillsammans med pajonerna blotar Khagan Auldur två trälar, och ber om goda järtecken. Pajonerna, ledda av ihana Urda Stoväcka, ser bekymrade ut. Auldur tar till orda. Han menar att slätterna står inför ett stort val. Att riskera splittring, eller enande. Han talar sedan om den långa historien hos de två främsta klanerna – Tjakars och Takil. Två klaner som inte alltid kommit överens, men som alltid satt hedern, äran och den Eviga vinden främst. Han har vid det laget bjudit upp en tungsint khan Yurgan.

Auldur fortsätter sedan. Han proklamerar att pajonerna och ihanorna på flera håll sett oroväckande spådomar. Han berättar sedan att klanen Ydja särskilt sett dessa, och funnit en profetia. Den lyder: ”Takils ätt skall falla, återföds i gryningen”. Ett sus går genom åskådarskaran. Auldur tittar uppfordrande mot Yurgan och Urda, som både bekräftar. Han ger en konstpaus, för att sedan fortsätta. Från sin hird förs Akta och en ung, försiktig pojke fram. Han presenterar Akta som sin dotter, och pojken, Ködu, som son till Yurgan, och den framtida khanen av förenade Takil och Tjakar, tillika khagan. En våg av mummel går genom folkmassan. Alla stirrar mot Yurgan. Gal och hans bröder framförallt. Auldur frågar: ”är det inte sant?” och Yurgan svarar jakande. ”Det är sant”. En omtöckning tycks sprida sig bland folket.

Yurgan vände sig hastigt om och lämnar podiet, med en förstulen blick åt Gal. Han kallar snabbt till sig sin häst och red västerut. Gal hade aldrig vart så här ursinnig. Gal kallade snabbt till sig Tarog och sina hästar, de skulle följa efter Yurgan. Det tog inte lång tid innan de red ikapp honom och fick honom att sakta ned. Yurgan satt och offrade sitt eget blod till några små trästatyetter.

Gal anklagade Yurgan för vekhet, för att ha lurats av Auldur men Yurgan bara skakade på huvudet. Med stor sorg försökte han förklara att han aldrig ville Gal illa, men att gudarna redan gett sitt straff – spådomen var tolkad och svaret var entydigt – klan Takil måste falla. Han bad Gal, utan egentligt hopp, att inte ta till vapen, utan att acceptera historiens gång. Gal var ursinnig. Yurgan vände sig om, försökte nå sin häst. Gal tog då tag i Yurgans axel, vägrade att släppa honom. Gal tvingade Yurgan att sakta vända sig om och med gråten i halsen vandrade båda hans händer sakta upp emot Yurgans hals.

“Gör det!” sa Yurgan. Hans röst var likgiltig, som om han hade gjort sitt. “Far.. Jag hatade dig aldrig!” sade Gal och tryckte åt.

Yurgan började sakta att bli allt blåare i ansiktet. De båda sade inget till varandra, men Yurgans blick var låst vid Gals. Sakta försvann livet ur faderns kropp tills dess att den nästan majestätiskt sjönk ihop. Gal sänkte sakta kroppen och lät den ligga på marken och han gick sedan ner på knä vid kroppen, med ögonen fyllda av tårar.

Tarog blickade bort. Åskmoln var synliga i horisonten och det dröjde inte långt innan mullret hördes. Men det var inte bara det som var störde honom, det var även ryttarna som stod och blickade ned över sällskapet. Sakta satte dom fart ned emot Tarog och Gal, Tarog lösgjorde snabbt sina båda yxor och försökte urskilja vilken av ryttarna som skulle komma till attack först. Ryttarna närmade sig allt snabbare och nu märkte även Gal dem. Även han reste sig upp och såg emot dem. Ryttarna vek istället av tvärt från Tarog och Gal, och vrålande:

“Khanen är död. Khanen är död!”. Ekot av deras vrål reste med vindens kraft när de galopperade tillbaka emot lägret.

Udes och Batuk stod och blickade ut emot de håll som Yurgan, Gal och Tarog hade försvunnit. Åskmolnen vid horisonten kunde bara betyda en enda sak. Pajonen gick upp till dem, till synes lika oroad. Sube kommer fram, tillsynes inte överraskad men tung i sinnet. Hon säger att hon sett Gal storhet i sina syner, och att hon inte tvekar på dem. Han kommer ena klanerna. Men inte nu. Hon ber Udes att uppfylla det uråldriga avtalet, och ta Gal samt hans närmaste som hirdmän i Od. Udes funderar ett ögonblick, och accepterar. Han bjuder även Batuk att följa med – det finns ingen khan av Takil att skydda. Men han avslutar med att med dov röst konstatera att framtiden är mörk och Krig tycks sitta till häst…

De red, så fort de kunde. På vägen till Gal och Tarog mötte de upp ryttarna och hörde ropen skalla. Yurgan var död. Tingsfriden var bruten. Framtiden var osäker och sällskapet hade inte mycket till val, de var tvungna att försvinna härifrån och det fort. De anlände till platsen där Yurgan hade dött där Gal och Tarog väntade dem. Melek och Sube satte av och gick fram till kroppen, rörde vid kroppen.

“Ni måste ge er av, rid tills hästarna inte längre orkar. Rid mot öst där ni skall möta Od. Udes och Batuk kommer att leda er rätt. Men stanna inte en sekund längre än ni behöver, för nu är det ni som är bytet. Åk först till Taug och hämta upp eran broder och fortsätt sedan raka vägen till Od. Må ni rida med Vind i ryggen!”

Bröderna kramade om sin mor och satte sedan upp och red. De red i många dagar, stannade bara när hästarna krävde det. Till slut kom de till Taugs områden där de kunde fylla på sina förråd via de kontakter som Tarog hade i området. De hämtade upp Nevas och fortsatte österut. Dagarna gick och den stämning som rådde i sällskapet var tryckt. Alla visste att vid vilket ögonblick så som helst så skulle hämnden vara över dem. Oturligt nog, så var det precis vad som väntade.

En morgon, då sällskapet just hade lämnat lägerplatsen så såg de dammoln i väster. De visste att det inte bådade gott utan sporrade hästarna ännu mer.

“Fortsätt rid, stanna inte en för ett ögonblick..” sade Udes och satte iväg mot en närbelägen kulle innan någon överhuvudtaget hade tid att säga något. Men sällskapet visste redan vad som gällde, de hade letat sig in på Ods område och nu behövde de förstärkningar. Snart hörde de Ods horn ljuda över slätterna.

Sällskapet red, de red och dammolnet bakom dem närmade sig mer för varje glas som gick blev hästarna allt tröttare och tröttare. Vid ett tillfälle red de ifrån dammolnet men misstänkte bara att jägarna bytte hästar. Då visste de att det var ute med dem – de skulle aldrig kunna fly från ryttare med utvilade hästar när deras egna riddjur var på bristningsgränsen.

Snabbt knappade förföljarna in, tills bara några hundra fot kvarstod. Då föll den första hästen, och drog med sig fler. Handlöst föll Melek, Gal till marken och slog sig illa. Deras hästar var döda innan de slagit i marken, och inom kort skulle förföljarna hinna upp dem. Tarog och Roke lyckades stoppa sina hästar och snabbt ta sig tillbaka. Det var dags att ta den sista striden.

De drog sina vapen och såg mot de annalkande ryttarna. De var av klan Kutlug, Takils värsta fiender. Med dova svordomar förberedde de sig. Sedan drog de in som en storm över dem. Melek träffades svårt och slungades till marken, men ryttarna påbörjade en vid cirkel för att åter angripa. Endast Tarog hade lyckats träffa en av hästarna, vars ryttare snabbt drog sig ur striden.

Gal och Batuk drog sina bågar, kanske kunde de fälla någon fiende innan de hann tillbaka. Det var dock lönlöst, andra anfallsvågen var lika oundviklig som Vind. Denna gången träffades Batuk rakt över ansiktet med en bister raunklinga och föll genast svårt blödande till marken. Återigen visade Tarog att Krig levde i honom – med sina två krokar drog han ned en av ryttarna på marken för att därefter snabbt kapa huvudet av mannen. Han orsakade stor skade bland Kutlug, men ådrog sig även många mothugg – som han skakade av sig utan en min.

Då hörde de hornen till svar. Bakom dem stormade en stor kolonn av grönmärkta Od-ryttare fram, med sina bågar i högsta hugg. Ett regn av välriktade pilar mötte de förvånade Kutlug-krigarna och var tredje föll död eller sårad ur sadeln. Kutlug gjorde som de alltid gjort och flydde därmed striden.