Det var en vacker höstdag, med den första bitande vinden, som Melek, 13 vintrar fyllda, gick till sin far. Han sade:

”Far, jag vill göra manbarhetsriten”.

Den bistre khanen tittade upp från partiet stenekrig med brodern Gal, och sade hårt:

”Det var på tiden. Är du beredd att göra det nu?”. När Melek svarade ja reste sig även Gal upp:

”Far, även jag vill göra manbarhetsriten!”.

”Du är ung”, svarade khanen, medan ett leende spelade över läpparna: ”Om du misslyckas drar du skam över hela vår klan.”

”Jag kommer inte misslyckas”, svarade den unge Gal sturskt.

”Låt gå”, avslutade khanen.

Åskådarna i tältet drog andan och började genast mumla – två khansöner, två år i skillnad, gör manbarhetsriten samtidigt? Detta var tiden då khanen skulle se vem av hans söner som verkligen var den Förstfödde.

Första provet ut var hantverksprovet. Meleks hantverk var att hästlära, att träna ungföl till lydiga ridjur. Hela manskapat, och många åskådare, red så ut till flocken, två glas bort. Där valde Melek omsorgsfullt ett föl, och började så locka det, sakta och metodiskt, att acceptera grimma och vara lugn. Men fölet var motsträvigt och Meleks osäkerhet ökade. Efter två glas, och många frågande miner hos åskådarna, kunde Melek slutligen visa upp ett fogligt föl.

Gals prov tog vid. Han valde stenekrig för att visa på sin taktiska förmåga. Khanens förste befälhavare, den gamle Lors, erbjöd sig att ta sig an Gal. Utan att tveka iscensatte Gal en snabb taktisk offensiv och utflankerade Lors – som måhända inte spelade efter sin bästa förmåga. Åskådarna nickade och mumlade – Gal var i sanning brådmogen.

Andra provet var skytteprovet. En av khanens män, den kraftige Ar, ryckte upp en tältpåle ur marken och galopperade hundra steg bort, där han bestämd körde ned den i myllan. Melek var först ut. Lugnt träffade han rakt på pålen. Gal log dock triumferande och höjde sin båge – med osannolikt kraft slog pilen in i det mjuknande träet så att Meleks pil föll ur. Återigen nickade åskådarna.

Tredje provet skulle vara jakt och rytteri. Men khansöner får sällan de enkla prov vanliga krigarsöner ställs inför. Khanen påbjöd att alla återvände till bosättningen, så att de kunde överlägga om en lämplig utmaning. När alla de betydelsefulla männen gått in i tältet stod endast Melek och Gal kvar utanför. De tittade länge på varandra – innan Gal inledde ordbataljen. Han tittade mot den nedgående solen, och sade: ”Tänk på allt det solen ser under sin bana. Allt det skall jag erövra, Melek”. Melek muttrade till svar. Han syntes orolig och spänd. Gal var ivrig att visa sig starkare än sin äldre broder. Så småningom nöjde han sig och klättrade upp på det närmsta tältet, blickandes mot solnedgången. Sorgset såg Melek mot honom, då gamla ihanan Utjana, ”haggan”, hasade fram ur skuggorna. Hennes tunglösa mun utstötte sitt sedvanliga mumlande och hon skrockade, då hon pekade mot Gal, gjorde svepande rörelser, för att slutligen knacka Melek allvarsamt på huvudet. Melek visste att inte göra narr av henne – hon var visast av alla i klanen.

Så kom khanen ut. Med bister min sade han: ”Ert uppdrag, söner, är att nedlägga den skadade panthera som siktats i närheten. Kom inte tillbaka utan dess huvud. Om ingen av er återvänder vet jag med sanning att vår ätt är dömd av gudarna. Iväg med er!”.

Medan khanens män ställde i ordning hästarna för sönerna kom tredje sonen Nevas, 9 vintrar gammal, och ryckte i faderns kläde.

”Far, far, är inte pantheror väldigt farliga?”. Khanen svarade: ”Jo, min son, men sådan utmaning skall khanasöner klara. Annars är de inte mina söner.” Nevas fortsatte förtvivlat sin klagan, till döva öron.

Gal red först, i sporrsträck åt väster, spanandes efter rovfåglarna. Melek frågade kort en av hirdmännen: ”Var siktades pantheran?”. Mannen pekade åt norr, med klurig min, och Melek satte av i trav. Den sista solstrimman dog ut och de två pojkarna började spåra. Vid midnatt hörde de båda ett isande vrål – det kunde inte vara annat än pantheran. Gal galopperade genast mot källan, emedan Melek lät sin häst sakta och tyst röra sig framåt. De båda anlände till en sänka, och såg varandra, på motsatta sidor, i månljuset. Gal tvekade inte. Han slängde sig av hästen med huggaren i händerna och började smyga ned mellan stenblocken. Melek tog istället sin båge och gick ner i sänkan.

Just när Gal uppfattade en rörelse framför sig hörde han hur stackars Melek föll tungt i den hala slänten. Som en blixt sköt pantheran fram ur skuggorna, rakt mot Melek. Gal sprang efter med stridsvrålet i halsen, men han hann inte. Pantheran var över hans bror, slet, bet och ryckte i hans ben. Melek tjöt av skräck innan han abrupt tystnade. Ursinnigt rände Gal svärde i ryggen på besten, bara för att lyftas upp när den ilsket reste sig och snodde runt. Gal tvekade dock inte. Han ryckte ut svärdet och rände det rakt upp i käften på den attackerande pantheran. Den föll ihop över honom och översköljde honom med sitt blod. Förtvivlad kravlade han sig loss och rusade fram till sin broder, som nätt och jämt andades men utan att vara vid medvetande. Gal insåg vad han behövde göra. Med ett mäktigt hugg som ingen annan pojke hade mäktat skiljde han pantherans huvud från dess kropp, innan han visslade till sig hästen och lastade upp både broder och pantherahuvud. Sedan red han som han aldrig ridit förut, mot den annalkande gryningen.