Var massakern i Jen guds straff för munkarnas synder? För att de inte kommit längre i sitt uppdrag? Eller var det den Ondes verk, för att stärka de kätterska västlänningarna? När lamackan stävade ut mot havet fylldes bröderna av dylika tankar. Då och då samspråkade man med Avaliel och de andra. Avaliel kom från den stora skogen Sunari, men hade haft oturen att tillfångatas som slav när hon just var på väg till Helveteshålet. Hon kommenterade underligt nog inte den mystiska kvinnan munkarna nu förde med sig, ständigt insvept i en tunn kåpa. Shara hade dock varit en helt annan person sedan hon lämnade Kaal. Till synes svag och vek, mycket tystlåten och ofta med inåtvänd blick. Den enda hon tydde sig till var prior Cadius.

Fartygets kapten hade fått personliga order av Tariq att se till munkarnas väl, men han var samtidigt en man som lovade att omedelbart straffa alla som kunde störa ordningen ombord. Snart skulle den ordningen störas. Efter att man gjort ett kort stopp i Lopnor (då munkarna skräckslagna höll sig i skymundan, rädda för att bud om massakern nått kolonin) blev vädret sakta sämre. En morgon väcktes alla av ett skrik, då en momolansk passagerare återfanns död i någon mystisk sjukdom. Det dröjde inte länge förrän denna skylldes på munkarna eller deras resesällskap. Det fanns dock en annan utländsk passagerare – en gladlynt sabrisk kartritare som snart försökte sällskapa med de nu ganska inåtvända munkarna. Rogelius visade av någon anledning en stor skepsis mot mannen, medan Renzim, cirefalier och därmed ärkefiende till sabriern, snabbt blev vän med mannen. De delade intresset i det tecknade och bytte kartor och målningar med varandra. En natt dödades dock denne kartritare, mitt framför ögonen på Renzim, men i mörkret, så ingen mördare återfanns. Mördaren hade på ett ögonblick dessutom hunnit med att skära ut hjärtat på sabriern. Stämningen blev nu mycket tryckt på fartyget och i samma takt försämrades vädret. Den väntade stormen drog så slutligen över fartyget, nu nära Momolans kust. Under en hel eftermiddag och natt rev och slet vinden i seglen, vatten spolade över däck och inte en pinal förblev torr. Alla med styrka kvar i sina kroppar var uppe och hjälpte till att hala segel, surra last och reparera, men trots detta tog stormen sina liv. En mûhadinsk präst spolades överbord, och även en besättningsman. Slutligen avled Ismails skrivare. I gryningen återfanns han fastspikad en bit upp på masten med en torr och läderartad kropp. Ingen kunde förklara det skedda, eller hur alla kunnat missa hur mannen spikats upp där.

Stormen hade drivit fartyget mot Momolans kust, mot Helveteshålet, men det kunde inte längre segla för egen kraft på grund av alla skador. Likt ett spökskepp drev det bara sakta inåt land och passagerna fullbordade illusionen genom att sitta bleka och blöta utan att säga ett ord. Slutligen kom man tillräckligt nära land för att signalera på hjälp från fiskeläget. Utan ett ord satte kaptenen av munkarna med sitt sällskap i ekan som kommit och gav dem en hatisk blick i avsked. Väl framme vid byn hade de trötta munkarna endast en tanke i huvudet – finn Helveteshålet! Efter att ha väntat på att byns enda taverna öppnat gick man dit för att fråga efter vägvisare. Man möttes av misstänksamma, nästan hatiska blickar, och när de fann en kvinna som kunde vidarebefodra dem till en vägvisare envisades hon att bara samtala med kvinnorna i gruppen. Den vägvisare man slutligen fann kom att förskräcka alla.

Det var en kort, klen man med oansenlig hållning, slitna kläder och en hy täckt av ärr och tatueringar. Enligt seden bar han förstås en huvudduk som döljde det mesta av ansiktet. När munkarna frågade honom om Helveteshålet berättade han att varit medlem i kulten som bor där, men flytt. Att hans kunskaper var ovärderliga och att han var den ende som visste hur man hittade dit. Han underströk dock att han givetvis skulle riskera outhärdlig tortyr och död om han tillfångatogs av kulten igen. Således skulle han bli en dyr affär för munkarna. Hans krav var dock värre än de kunnat ana. Han krävde inte bara oerhörda summor pengar utan också fri sexuell tillgång till gruppens kvinnor. Prior Cadius vägrade givetvis och försökte pruta eller erbjuda andra belöningar än kvinnorna, men mannen var i stort sett orubblig. Slutligen lyckades man hyra honom mot löfte om att ge honom pengarna på en gång och kvinnorna senare.

Vägen till Helveteshålet skulle gå genom karg stenöken så man skaffade nödvändiga förnödenheter i byn. När man gick ut steg dock en blind, uråldrig kvinna fram och mässade något som alla tolkade som en profetia. En broder mot dödsriket falla, en annan från detsamma hämtas. En broder kämpar sida vid sida med sin blodsbroder. En svart broder vän vara. En broder likt en orm på kniven sprattla.

Var massakern i Jen guds straff för munkarnas synder? För att de inte kommit längre i sitt uppdrag? Eller var det den Ondes verk, för att stärka de kätterska västlänningarna? När lamackan stävade ut mot havet fylldes bröderna av dylika tankar. Då och då samspråkade man med Avaliel och de andra. Avaliel kom från den stora skogen Sunari, men hade haft oturen att tillfångatas som slav när hon just var på väg till Helveteshålet. Hon kommenterade underligt nog inte den mystiska kvinnan munkarna nu förde med sig, ständigt insvept i en tunn kåpa. Shara hade dock varit en helt annan person sedan hon lämnade Kaal. Till synes svag och vek, mycket tystlåten och ofta med inåtvänd blick. Den enda hon tydde sig till var prior Cadius.

Fartygets kapten hade fått personliga order av Tariq att se till munkarnas väl, men han var samtidigt en man som lovade att omedelbart straffa alla som kunde störa ordningen ombord. Snart skulle den ordningen störas. Efter att man gjort ett kort stopp i Lopnor (då munkarna skräckslagna höll sig i skymundan, rädda för att bud om massakern nått kolonin) blev vädret sakta sämre. En morgon väcktes alla av ett skrik, då en momolansk passagerare återfanns död i någon mystisk sjukdom. Det dröjde inte länge förrän denna skylldes på munkarna eller deras resesällskap. Det fanns dock en annan utländsk passagerare – en gladlynt sabrisk kartritare som snart försökte sällskapa med de nu ganska inåtvända munkarna. Rogelius visade av någon anledning en stor skepsis mot mannen, medan Renzim, cirefalier och därmed ärkefiende till sabriern, snabbt blev vän med mannen. De delade intresset i det tecknade och bytte kartor och målningar med varandra. En natt dödades dock denne kartritare, mitt framför ögonen på Renzim, men i mörkret, så ingen mördare återfanns. Mördaren hade på ett ögonblick dessutom hunnit med att skära ut hjärtat på sabriern. Stämningen blev nu mycket tryckt på fartyget och i samma takt försämrades vädret. Den väntade stormen drog så slutligen över fartyget, nu nära Momolans kust. Under en hel eftermiddag och natt rev och slet vinden i seglen, vatten spolade över däck och inte en pinal förblev torr. Alla med styrka kvar i sina kroppar var uppe och hjälpte till att hala segel, surra last och reparera, men trots detta tog stormen sina liv. En mûhadinsk präst spolades överbord, och även en besättningsman. Slutligen avled Ismails skrivare. I gryningen återfanns han fastspikad en bit upp på masten med en torr och läderartad kropp. Ingen kunde förklara det skedda, eller hur alla kunnat missa hur mannen spikats upp där.

Stormen hade drivit fartyget mot Momolans kust, mot Helveteshålet, men det kunde inte längre segla för egen kraft på grund av alla skador. Likt ett spökskepp drev det bara sakta inåt land och passagerna fullbordade illusionen genom att sitta bleka och blöta utan att säga ett ord. Slutligen kom man tillräckligt nära land för att signalera på hjälp från fiskeläget. Utan ett ord satte kaptenen av munkarna med sitt sällskap i ekan som kommit och gav dem en hatisk blick i avsked. Väl framme vid byn hade de trötta munkarna endast en tanke i huvudet – finn Helveteshålet! Efter att ha väntat på att byns enda taverna öppnat gick man dit för att fråga efter vägvisare. Man möttes av misstänksamma, nästan hatiska blickar, och när de fann en kvinna som kunde vidarebefodra dem till en vägvisare envisades hon att bara samtala med kvinnorna i gruppen. Den vägvisare man slutligen fann kom att förskräcka alla.

Det var en kort, klen man med oansenlig hållning, slitna kläder och en hy täckt av ärr och tatueringar. Enligt seden bar han förstås en huvudduk som döljde det mesta av ansiktet. När munkarna frågade honom om Helveteshålet berättade han att varit medlem i kulten som bor där, men flytt. Att hans kunskaper var ovärderliga och att han var den ende som visste hur man hittade dit. Han underströk dock att han givetvis skulle riskera outhärdlig tortyr och död om han tillfångatogs av kulten igen. Således skulle han bli en dyr affär för munkarna. Hans krav var dock värre än de kunnat ana. Han krävde inte bara oerhörda summor pengar utan också fri sexuell tillgång till gruppens kvinnor. Prior Cadius vägrade givetvis och försökte pruta eller erbjuda andra belöningar än kvinnorna, men mannen var i stort sett orubblig. Slutligen lyckades man hyra honom mot löfte om att ge honom pengarna på en gång och kvinnorna senare.

Vägen till Helveteshålet skulle gå genom karg stenöken så man skaffade nödvändiga förnödenheter i byn. När man gick ut steg dock en blind, uråldrig kvinna fram och mässade något som alla tolkade som en profetia. En broder mot dödsriket falla, en annan från detsamma hämtas. En broder kämpar sida vid sida med sin blodsbroder. En svart broder vän vara. En broder likt en orm på kniven sprattla.

Följande morgon satte den lilla karavanen av mot Alkharzan, Mûhads legendomsusade huvudstad. Köpmannen visade sig vara ganska vänlig och han hade ingenting emot att samspråka med slavarna lite då och då. Munkarna hade nu börjat ana oråd och försökte övertala köpmannen att släppa dem eftersom de hade ett viktigt uppdrag att utföra. Något sådant ville dock inte västlänningen höra på och tröttnade på munkbrödernas tjatande. Istället hade den forne legionären, kallad Rogelius, börjat viska om flykt. Munkarna var tveksamma inför denne man som ständigt svor och visade liten respekt för deras kåpor och de var även tveksamma till en riskabel flykt. Rogelius gav dock inte mycket för deras tvekan men tycktes få både cirefaliern Renzim och alvkvinnan Avaliel på sin sida. Vakterna märkte dock att något var på tok och höll vaksamt ett öga på slavarna som tvingades viska fram sina planer på nätterna. Halvvägs till Alkharzan beslöt Rogelius för att, med munkarnas hjälp, fly. Detta hade föregåtts av att tiraken redan på något mystiskt sätt flytt under en tidigare natt. Under stort tumult lyckades både Rogelius och Avaliel att med stulna eller gömda knivar ta varsin köpmannen och en vakt till fånga. I gengäld lyckades de kvarvarande vakterna ta några av munkbröderna vid strupen. Situationen blev genast mycket pressad. Prior Cadius och köpmannen började förhandla om saken. Slutligen gav köpmannen med sig under stor klagan och släppte iväg först alla som inte var direkt fångade, slutligen även priorn. De flyende vek snart av från vägen och ut i öknen vilket skulle vara deras enda chans att komma undan det uppbåd köpmannen nu säkerligen kallat på. Förhoppningen var att gå tvärs över öknen och nå Jen. Men en tvekan uppstod bland munkarna. Vad hade profetian sagt? Vad skulle de egentligen göra? De valde att trots allt svika sina flyktkamrater och vänta upp förföljarna som nu kunde skymtas alldeles nära. Rogelius med följe hann inte protestera utan flydde vidare. Snart var munkarna tillbaka i köpmannens vård.

Leende sade han att detta var väntat, men att han fortfarande saknade en mycket dyrbar alvslav. Han bad följdaktligen munkarna att berätta vart de kunnde finna henne. De svarade, tämligen ärligt, att de inte visste. De var dock avsiktligt luddiga i beskrivningen var de andra sprang. Detta förstod köpmannen som snart blev ilsken och lät en vakt hålla en kniv mot unge Andros strupe. ”Alvslaven är mer värd än alla er tillsammans”, deklarerade han, ”och jag kommer skära halsen av er i tur och ordning tills ni berättat var hon är”. Munkarna gav då en något utförligare beskrivning men köpmannen insåg att det inte var lönt att pressa dem mer. Istället fortsatte de med raska steg till Alkharzan.

Så småningom anlände de till den enorma staden och förundrades mycket när de fördes genom dess osande dofter, låga lerhus, enorma palats och borgar. De fördes till vad som tycktes vara en stor, inhägnad villa med trädgård bredvid Alkharzans universitet. När de fördes in i trädgården via en bakdörr förstod de att de skulle säljas. Snart kom en ung kvinna med darkenska drag och serverade utsökt frukt och källvatten, medan de stod och väntade i den prunkande trädgården med porlande vatten och sötaktiga dofter. Deras köpare kom så fram, Ismail, rektor för Alkharzans universitet. Han lade ingen större vikt vid att granska dem utan småpratade istället med dem och förklarade att de inte alls skulle behandlas som låga slavar utan skulle högaktas för sin kunskap och sin härkomst. Han betalade utan omsvep köpmannen som snabbt drog sig undan med sina vakter och lät Ismails egen bevakning ta över.

Ismail tycktes nästan behandla de förvirrade och trötta munkarna som gäster. Han bjöd dem på mat, talade om rutinerna för dem och visade slavbyggnaden där de inhystes tillsammans med hushållets andra slavar – ett trettiotal. Han klargjorde dock att även om munkarna respekterades av honom var de slavar och han kunde således göra som han behagade med deras liv, inklusive att ända det. De var också förbjudna att tala jargiska eller utöva sin religion och förväntades lära sig mûhadinska snarast (som tur vad var prior Cadius och broder Zenos någorlunda insatta i språket).

Det visade sig att munkarna skulle bli lärare i den privatutbildning rektorn regisserade. Han utbildade själv några av Mûhads mest framstående barn: sonen till kefalen av Alkharzan, en systerdotter till Mhîm samt en son till en okänd men uppenbarligen extremt rik herre. Munkarnas ansvar var att ge en rättvisade bild av sin tro och sitt land, något rektor Ismail inte trodde västlänningar kunde tillräckligt väl. Bröderna fick snart problem. Deras elever visade sin klasstillhörighet och förakt för munkarna ständigt under lektionerna och de övriga slavarna blev allt misstänksammare mot hedningarna som så uppenbart favoriserades av hushållets herre. Dessutom tycktes olyckor och onda tecken förfölja munkarna – takbyggen raserade alldeles intill munkarna, plötsliga fall i trappan, tappade svärd i fäktningsövningar och annat. Snart beskyllde slavarna munkarna för matstöld, ett mycket allvarligt brott, och unge broder Leon sattes i lås och bom. Dessutom hade Andros börjat ställa till med problem för de pressade munkarna. Han tycktes ohälsosamt intresserad av den fagra slavinnan Namoi, hon som välkomnat dem när de anlände, och detta kulminerade då Andros misshandlades svårt av vakterna efter att enligt utsago ha hittats i ett förrådsrum i Namois famn.

De träffade sällan sin herre Ismail, men de få gångerna bjöd han dem i rikliga mängder på mat, starkdryck och även kvinnor. Med stort besvär kunde munkarna avhålla sig från dessa frestelser. Ismail var också mycket intresserad av munkarnas tankar och planer. Allt eftersom började han förstå att munkarna var på ett uppdrag, vilket tycktes intressera honom och kittla hans fantasi. De fick även möta Ismails bror, krigaren Tariq. Denne tillhörde kefalen av Alkharzans egna styrkor, som nyligen kommit i gräl med gästande Mhîms livgarde, vilket orsakade många soldaters död till följd av bråk eller domar. Tariq eftersöktes av gardet och var i färd med att lämna huvudstaden för en säkrare ort. Tariq gästade dock vissa middagar samman med Ismail och munkarna, där han storligen förskräckte bröderna genom att utan omsvep och på plats halshugga en slavinna som burit fram vad som misstänktes vara förgiftad mat. Ismails villa tycktes snärjas i allt tätare intriger.

Det hela fick sitt slut då ett bråk uppstod mellan de högbördiga eleverna under en av munkarnas lektioner. Bråket hade föregåtts av mystiska händelser och när det skedde ingrep inte Ismails vakter i tid. Mhîms systerdotter knivhöggs av sonen till kefalen innan munkarna själva ingrep. Inom kort visste hela staden vad som hänt. I tur och ordning besökte ansvariga för kefalen och för Mhîm villan för att med styrka uttrycka sin förfäran. Kefalen menade att detta var en komplott mot hans son och att munkarna var medskyldiga eller åtminstone kunde spä på det hela och manade på deras omedelbara avrättning, medan Mhîms utsände lovade en enorm belöning till dem eftersom de ingripit till systerdotterns fördel. Ismail fann för gott att skicka munkarna med Tariq från staden för att inte mer oro skulle ställas till.

Munkarna for dock iväg med tydliga anvisningar. De hade bit för bit berättat för Ismail om sitt uppdrag, profetiorna och tidigare händelser. Ismail, som forskade aktivt i profetior, var mycket mån om att få reda på mer och beordrade munkarna att fortsätta sitt uppdrag på hans vägnar och rapportera till honom. Han påminde dem dock om att de fortfarande var hans slavar och att Tariq var deras ställföreträdande herre. Efter dessa ord svepte Tariq bistert med sig munkarna (samt även Ismails bäste vakt, en skrivare och slavinnan Namoi).

Trötta och med bedrövade hjärtan vandrade munkarna nästan hela den dagen västerut. Varje rörelse eller tecken fick det att krypa i nacken på dem, för de visste om de var jagade och hur nära jägarna dolde sig. Att de skulle bli inkvisitionens villebråd förr eller senare tycktes dem dock klart. I slutet av dagen hann dock en jargisk karavan med sikte på Jen ikapp dem. Efter inledande misstänksamhet valde munkarna att följa med och karavanledaren var mycket tacksam att få Daak välsignelse med dem på den långa resan över öknen. På kvällen, då hela karavanen med sitt hundratal djur, bistra soldater, västerländska kamelförare och lismande handelsmän hade slagit sig ned bakom en kraftig klippa, började det gå upp för munkarna vad som hänt. Men var det Daaks vilja eller trotsade de Honom? Det visade sig att karavanen redan välsignats av en av Daaks män, men med viss vämjelse konstaterade prior Cadius att denne man snarast verkade vara en av Daaks förtappade män, ty det var en kringvandrande munk med vildvuxet hår och skägg som inte tvekade att berusa sig, tala högljutt och förudmjuka bröderna.

Efter samspråk med karavanledaren visade det sig att karavanen inom ett par dagar skulle förstärkas av nomader från Tarkas. Karavanförarna har avtal med dessa för att få beskydd. Mycket riktigt stötte man på dessa beridna, svartklädda krigare som med föraktfull blick iakttog de jargiska resenärerna. Bröderna förfärades storligen över att västlänningar och nomader fritt läts dyrka sina gudar men de förstod att de nu var på väg från Jargien till själva hädandets fäste. Det kom sig dock att alla i karavanen en kväll samlades kring den äldste av nomaderna, en fårad man som mest liknade en skäggig läderbit. Denne berättade sagor och legender som de flesta närvarande fann stort nöje och spänning i. Bröderna valde att lyssna på detta och hörde då legenden, enligt den gamle en högst påtaglig sådan, om eremiten. Denne eremit som bodde i närheten, ute på en klippa i kargaste öken, var en profet som kunde se in i framtiden. Nomaderna hade länge nyttjat denne för att planera sina förflyttningar men enligt den gamle hade även jargiska munkar sökt upp denne. Hur kunde det komma sig, frågade sig bröderna? De undersökte detta vidare med den gamle och när denne erbjöd sig att låta några mannar visa dem dit valde bröderna att söka upp denne profet. De hade många frågor att ställa till denne profet. Kanske var det ett helgon eller en gudomlig divination?

Karavanen kunde förstås inte hindras i sin färd av munkarnas exkursion, det förstod de. Det beslutades samman med karavanledaren att bröderna skulle hinna ifatt karavanen efter sitt besök på den ödsliga klippan där profeten sades husera. Sagt och gjort, snart var man på väg genom den steniga terrängen samman med ett par tysta, bistra nomader. Något låg i luften, ingen visste vad. Man slog läger i det fria, bakom en klippkant som skonade dem från den stickande vinden. Mitt i natten rycktes alla upp från sin sömn. Den unge novisen hade vaknat och gått runt klippan, som om han hört något. Där hade han till sin förfäran sett något lysande, brinnande fara emot dem. Han rop fick övriga på fötter men utan förvarning slog ett enormt eldklot in i klippan. Bröderna klarade sig med svedda ögonbryn och bränd hud men nomaderna, som av välvilja mot munkarna valt att sova i kanten av klippan eller ute på marken, drabbades hårdare. En fick sin arm förkolnad av den infernaliska elden. Efter eldstormen tycktes luften sugas från platsen och ett dovt svepande hördes ovan dem. Skuggorna tycktes röra sig, men kanske berodde det på att deras syn lurats av det plötsliga ljuset.

Man fortsatte innan gryningen under tystnad. Nomaderna beklagade sig på intet sätt om deras förlorade kamrat (som de själva stuckit ned för att lindra plågorna från den förlorade armen). Var detta ett tecken från Daak? Eldstormar var annars ett fenomen som fött ur den Onde själv, det visste den skriftlärde. Så småningom syntes klippan på horisonten – en osedvanligt anonym klippa – och nomaderna stannade då och manade fram bröderna. Endast de som hade en fråga att ställa fick närma sig klippan. Under tystnad närmade sig bröderna klippan och steg upp på den, där man med lätthet kunde blicka ut flera fjärdingsväg över det platta landskapet. I en försänkning på klippans topp fann man en enkel hydda. Prior Cadius såg på de andra och gick sedan fram och knackade lätt på vad som knappast kunde kallas en port för att sedan stiga tillbaka. Ur hyddan kom snart av en man i nomadklädsel – svart kåpa och tyg virat runt ansiktet. Endast ögonen syntes på mannen och de var blå och djupa.

Det följande samtalet var kryptiskt och svårmemorerat. Profeten svarade aldrig rakt ut på någon fråga. Men han klargjorde att för att finna den Onde skulle de söka efter ”en västerländsk hynda”, i ”ett otuktens hus” och att hyndan delat säng med många män, varav en är näste mhîm i Mûhad. Han nämnde också att inkvisitionen är efter dem och att de ständigt kommer att ha både den Onde och Guds blick på sig. När de bad om att få veta något om den närmsta framtiden svarade han bara att det skulle komma en stor besvikelse som ledde dem till fiendens fiende, som ju var deras vän.

Förvirrade återvände munkarna till karavanen. Väl tillbaka fick de i förbifarten reda på att en trupp ryttare i största hast hunnit upp karavanen, sökandes efter fem munkar. Karavanledaren hade ursäktat sig och sagt att dessa för stunden lämnat karavanen för ett sidospår, vilket fått ryttarna att genast återvända. Med ens förstod munkarna hur nära deras förföljare var, och hur Gud styrt deras steg på andra stigar än inkvisitionens. De hade räddats från säker tortyr…

Färden över Tarkas beräknades ta minst två veckor. Halvvägs skulle den nuvarande nomadstammen lämna dem och en ny ta vid. Dessa mötte man en gassande dag ute i de mer sandbeklädda delarna av Tarkas. De kom mot karavanen i hög fart och för en stund skrämdes bröderna, i tron att de blev attackerade. Men nomaderna kom fram och hälsade bistert karavanledaren. De hade med sig vatten, förnödenheter, frukter och stärkande dryck men också stora mängder vapen som de bar på. På kvällen ställdes det till med festligheter. Nomaderna delade frikostigt med sig av de söta frukterna, sitt fruktvin och märkliga rökdon. Munkarna oroades av detta fördärv som drabbade de trogna men kunde göra intet för att stoppa det, mer än att uttrycka sin oro för karavanledaren som avfärdade detta.

Vad munkarna börjat misstänka blev dock sanning följande morgon. I gryningen väcktes de trötta och möra karavanresenärerna. Nomaderna deklarerade med vapen i hand och efter att ha separerat de resande i grupper att karavanen var erövrad. Nästan alla fick sina händer bundna och sedan fortsatte karavanen i högre takt. De fick reda på att de inte längre ämnade ta sig till Jen – där ju karavanen var väntad. Istället skulle de säljas som slavar i Quaran, varorna skulle lastas om till fartyg och de mer betydelsefulla personerna skulle man begära lösenpengar för. Bröderna förstod att profeten talat sanning och de försökte att icke känna förtvivlan när de i stark hetta och piskande vind tvingades framåt.

Lidandet i karavanen var stort när man anlände i Quaran. Där forslades alla fångarna in till fots, väl bevakade av både nomader och lokal milis, medan varorna genast fraktades till en annan del av hamnen. Fångarna packades in i en ranglig magasinbyggnad där redan många andra olyckliga själar samlats. Hettan var stark och lukten av hundra människors svett och urin var obehaglig för de ovana munkarna. De hade nu lämnats i en slavhandlares vård och vaktades av lättklädda och kraftiga mörkermän, darkener, med piskor och stora huggknivar. Då och då kom nya vakter in, skrek och gormade och valde ut en handfull slavar, förmodligen för omedelbar försäljning. Så småningom föll turen på munkarna. Utmattade släpades de ut och fördes upp på en scen i trä där de ställdes ut som boskap för människomassan som ständigt myllrade förbi. På vägen fick de se hur fyllemunken de mött i karavanen släpades undan och misshandlades tills hans kraxande skrik tystnade. Bud ropades ut på det högljudda, tjattrande språket och munkarna var nu rädda att tvingas skiljas från varandra och kanske aldrig ses igen. Då kom en köpman fram till scenkanten, granskade intresserat munkarna för att sedan påbörja en ettrig köpslagning med slavhandlaren. Munkarna kunde från handrörelserna gissa sig till att köpmannen önskade köpa alla munkarna tillsammans vilket gladde dem. Mycket riktigt blev de sålda och köpmannen förde dem nöjt med sig, bevakade av dennes egna vakter med stora, krökta sablar.

De fördes till en betydligt lugnare del av staden där de fick sätta sig att vila i ett skuggigt atrium. De var inte ensamma. Utöver de fem Daakbröderna fanns där även en underskön alvisk kvinna, sittandes med nedböjt huvud, en ärrig och orakad jargier som sade sig ha varit legionär, en cirefalisk konstnär i nu ganska solkiga men dyrbara kläder och en ettrig, fräsande ung kvinna av tiraksläktet, en gûrd. Anledningen till denna exotiska samling visade sig vara att deras nye ägare handlade med exotiska slavar som såldes privat till rikemän i Mûhad med smak på något extra. Fem autentiska Daakbröder ansågs säkert kunna tillfredsställa något behov hos dessa köpare. Slavarna behandlades förvånansvärt väl – de serverades vatten och tilltugg, tilläts skugga och vila och fick fritt röra sig i atriet, under uppsikt av en handfull bistra vakter. Utmattade språkade några av bröderna med de övriga slavarna men annars väntade man på vad Gud hade i förberedelse för dem.