Följande morgon satte den lilla karavanen av mot Alkharzan, Mûhads legendomsusade huvudstad. Köpmannen visade sig vara ganska vänlig och han hade ingenting emot att samspråka med slavarna lite då och då. Munkarna hade nu börjat ana oråd och försökte övertala köpmannen att släppa dem eftersom de hade ett viktigt uppdrag att utföra. Något sådant ville dock inte västlänningen höra på och tröttnade på munkbrödernas tjatande. Istället hade den forne legionären, kallad Rogelius, börjat viska om flykt. Munkarna var tveksamma inför denne man som ständigt svor och visade liten respekt för deras kåpor och de var även tveksamma till en riskabel flykt. Rogelius gav dock inte mycket för deras tvekan men tycktes få både cirefaliern Renzim och alvkvinnan Avaliel på sin sida. Vakterna märkte dock att något var på tok och höll vaksamt ett öga på slavarna som tvingades viska fram sina planer på nätterna. Halvvägs till Alkharzan beslöt Rogelius för att, med munkarnas hjälp, fly. Detta hade föregåtts av att tiraken redan på något mystiskt sätt flytt under en tidigare natt. Under stort tumult lyckades både Rogelius och Avaliel att med stulna eller gömda knivar ta varsin köpmannen och en vakt till fånga. I gengäld lyckades de kvarvarande vakterna ta några av munkbröderna vid strupen. Situationen blev genast mycket pressad. Prior Cadius och köpmannen började förhandla om saken. Slutligen gav köpmannen med sig under stor klagan och släppte iväg först alla som inte var direkt fångade, slutligen även priorn. De flyende vek snart av från vägen och ut i öknen vilket skulle vara deras enda chans att komma undan det uppbåd köpmannen nu säkerligen kallat på. Förhoppningen var att gå tvärs över öknen och nå Jen. Men en tvekan uppstod bland munkarna. Vad hade profetian sagt? Vad skulle de egentligen göra? De valde att trots allt svika sina flyktkamrater och vänta upp förföljarna som nu kunde skymtas alldeles nära. Rogelius med följe hann inte protestera utan flydde vidare. Snart var munkarna tillbaka i köpmannens vård.

Leende sade han att detta var väntat, men att han fortfarande saknade en mycket dyrbar alvslav. Han bad följdaktligen munkarna att berätta vart de kunnde finna henne. De svarade, tämligen ärligt, att de inte visste. De var dock avsiktligt luddiga i beskrivningen var de andra sprang. Detta förstod köpmannen som snart blev ilsken och lät en vakt hålla en kniv mot unge Andros strupe. ”Alvslaven är mer värd än alla er tillsammans”, deklarerade han, ”och jag kommer skära halsen av er i tur och ordning tills ni berättat var hon är”. Munkarna gav då en något utförligare beskrivning men köpmannen insåg att det inte var lönt att pressa dem mer. Istället fortsatte de med raska steg till Alkharzan.

Så småningom anlände de till den enorma staden och förundrades mycket när de fördes genom dess osande dofter, låga lerhus, enorma palats och borgar. De fördes till vad som tycktes vara en stor, inhägnad villa med trädgård bredvid Alkharzans universitet. När de fördes in i trädgården via en bakdörr förstod de att de skulle säljas. Snart kom en ung kvinna med darkenska drag och serverade utsökt frukt och källvatten, medan de stod och väntade i den prunkande trädgården med porlande vatten och sötaktiga dofter. Deras köpare kom så fram, Ismail, rektor för Alkharzans universitet. Han lade ingen större vikt vid att granska dem utan småpratade istället med dem och förklarade att de inte alls skulle behandlas som låga slavar utan skulle högaktas för sin kunskap och sin härkomst. Han betalade utan omsvep köpmannen som snabbt drog sig undan med sina vakter och lät Ismails egen bevakning ta över.

Ismail tycktes nästan behandla de förvirrade och trötta munkarna som gäster. Han bjöd dem på mat, talade om rutinerna för dem och visade slavbyggnaden där de inhystes tillsammans med hushållets andra slavar – ett trettiotal. Han klargjorde dock att även om munkarna respekterades av honom var de slavar och han kunde således göra som han behagade med deras liv, inklusive att ända det. De var också förbjudna att tala jargiska eller utöva sin religion och förväntades lära sig mûhadinska snarast (som tur vad var prior Cadius och broder Zenos någorlunda insatta i språket).

Det visade sig att munkarna skulle bli lärare i den privatutbildning rektorn regisserade. Han utbildade själv några av Mûhads mest framstående barn: sonen till kefalen av Alkharzan, en systerdotter till Mhîm samt en son till en okänd men uppenbarligen extremt rik herre. Munkarnas ansvar var att ge en rättvisade bild av sin tro och sitt land, något rektor Ismail inte trodde västlänningar kunde tillräckligt väl. Bröderna fick snart problem. Deras elever visade sin klasstillhörighet och förakt för munkarna ständigt under lektionerna och de övriga slavarna blev allt misstänksammare mot hedningarna som så uppenbart favoriserades av hushållets herre. Dessutom tycktes olyckor och onda tecken förfölja munkarna – takbyggen raserade alldeles intill munkarna, plötsliga fall i trappan, tappade svärd i fäktningsövningar och annat. Snart beskyllde slavarna munkarna för matstöld, ett mycket allvarligt brott, och unge broder Leon sattes i lås och bom. Dessutom hade Andros börjat ställa till med problem för de pressade munkarna. Han tycktes ohälsosamt intresserad av den fagra slavinnan Namoi, hon som välkomnat dem när de anlände, och detta kulminerade då Andros misshandlades svårt av vakterna efter att enligt utsago ha hittats i ett förrådsrum i Namois famn.

De träffade sällan sin herre Ismail, men de få gångerna bjöd han dem i rikliga mängder på mat, starkdryck och även kvinnor. Med stort besvär kunde munkarna avhålla sig från dessa frestelser. Ismail var också mycket intresserad av munkarnas tankar och planer. Allt eftersom började han förstå att munkarna var på ett uppdrag, vilket tycktes intressera honom och kittla hans fantasi. De fick även möta Ismails bror, krigaren Tariq. Denne tillhörde kefalen av Alkharzans egna styrkor, som nyligen kommit i gräl med gästande Mhîms livgarde, vilket orsakade många soldaters död till följd av bråk eller domar. Tariq eftersöktes av gardet och var i färd med att lämna huvudstaden för en säkrare ort. Tariq gästade dock vissa middagar samman med Ismail och munkarna, där han storligen förskräckte bröderna genom att utan omsvep och på plats halshugga en slavinna som burit fram vad som misstänktes vara förgiftad mat. Ismails villa tycktes snärjas i allt tätare intriger.

Det hela fick sitt slut då ett bråk uppstod mellan de högbördiga eleverna under en av munkarnas lektioner. Bråket hade föregåtts av mystiska händelser och när det skedde ingrep inte Ismails vakter i tid. Mhîms systerdotter knivhöggs av sonen till kefalen innan munkarna själva ingrep. Inom kort visste hela staden vad som hänt. I tur och ordning besökte ansvariga för kefalen och för Mhîm villan för att med styrka uttrycka sin förfäran. Kefalen menade att detta var en komplott mot hans son och att munkarna var medskyldiga eller åtminstone kunde spä på det hela och manade på deras omedelbara avrättning, medan Mhîms utsände lovade en enorm belöning till dem eftersom de ingripit till systerdotterns fördel. Ismail fann för gott att skicka munkarna med Tariq från staden för att inte mer oro skulle ställas till.

Munkarna for dock iväg med tydliga anvisningar. De hade bit för bit berättat för Ismail om sitt uppdrag, profetiorna och tidigare händelser. Ismail, som forskade aktivt i profetior, var mycket mån om att få reda på mer och beordrade munkarna att fortsätta sitt uppdrag på hans vägnar och rapportera till honom. Han påminde dem dock om att de fortfarande var hans slavar och att Tariq var deras ställföreträdande herre. Efter dessa ord svepte Tariq bistert med sig munkarna (samt även Ismails bäste vakt, en skrivare och slavinnan Namoi).