”Välgång gå med den som utför det arbete han åtagit sig, ty han skall i sanning vara välsignad. En helig uppgift väl utförd är en välsignelse i Guds ögon.”

Så talar Skriften, och så lyder Ordet.

Ändå kan jag i denna stund icke finna någon tröst i dessa heliga ord. Det står nu helt klart för mig att vi måste lämna klostret för ett liv på flykt. En flykt undan den heliga inkvisitionen, men också en flykt undan den olycksbådande profetia som så oväntat kastat våra enkla liv över ända.

Trots abbotens välsignelse och försäkran om att våra handlingar är Herrens vilja, fylls jag av en känsla av olust och oro. Aldrig hade jag trott att jag skulle behöva lämna mitt kära Tyramos än en gång, och aldrig ens i mina vildaste feberdrömmar hade jag kunnat föreställa mig att jag, som vigt mitt liv åt att försvara den heliga kyrkan mot alla dess fiender, skulle förföljas och jagas av inkvisitionen.

Utan tvekan är mina färdkamrater lika oroade som jag, även om det märks tydligare på dem som inte har någon vana av livet utanför klostrets skyddade murar. Jag kom tidigare på mig själv med att hysa agg mot novisen Andros, vars ungdomliga nyfikenhet och flyktiga handlag försatt oss i denna situation. Dock inser jag nu, efter bön och reflektion, att intet ont uppsåt står att finna hos pojken. Förvisso är det Daak som lett oss in på denna farofyllda stig, och förvisso skall vi alla undkomma oskadda om vi förlitar oss på Hans nåd och vägledning.

Jag har också bett för inkvisitorerna som förföljer oss. Även goda män kan utföra onda dåd, det säger oss Skriften. Jag ber Herren Gud låta sanningens ljus lysa över deras sinnen, och att Han må visa dem den rätta stigen och förjaga Antimons bländverk.

Sist ber jag även för mig själv, och för mina färdkamrater. Må mitt sinne och min odödliga själ vara som en befästning, starka nog att motstå Den Ondes avskyvärda frestelser. Må St. Argora vägleda oss på vår långa färd, och må Herrens kärleksfulla ljus lysa över hednalandets mörker.

Gud välsigne oss alla.