Kapitel IV – Åter på heligt uppdrag

Var massakern i Jen guds straff för munkarnas synder? För att de inte kommit längre i sitt uppdrag? Eller var det den Ondes verk, för att stärka de kätterska västlänningarna? När lamackan stävade ut mot havet fylldes bröderna av dylika tankar. Då och då samspråkade man med Avaliel och de andra. Avaliel kom från den stora skogen Sunari, men hade haft oturen att tillfångatas som slav när hon just var på väg till Helveteshålet. Hon kommenterade underligt nog inte den mystiska kvinnan munkarna nu förde med sig, ständigt insvept i en tunn kåpa. Shara hade dock varit en helt annan person sedan hon lämnade Kaal. Till synes svag och vek, mycket tystlåten och ofta med inåtvänd blick. Den enda hon tydde sig till var prior Cadius.

Fartygets kapten hade fått personliga order av Tariq att se till munkarnas väl, men han var samtidigt en man som lovade att omedelbart straffa alla som kunde störa ordningen ombord. Snart skulle den ordningen störas. Efter att man gjort ett kort stopp i Lopnor (då munkarna skräckslagna höll sig i skymundan, rädda för att bud om massakern nått kolonin) blev vädret sakta sämre. En morgon väcktes alla av ett skrik, då en momolansk passagerare återfanns död i någon mystisk sjukdom. Det dröjde inte länge förrän denna skylldes på munkarna eller deras resesällskap. Det fanns dock en annan utländsk passagerare – en gladlynt sabrisk kartritare som snart försökte sällskapa med de nu ganska inåtvända munkarna. Rogelius visade av någon anledning en stor skepsis mot mannen, medan Renzim, cirefalier och därmed ärkefiende till sabriern, snabbt blev vän med mannen. De delade intresset i det tecknade och bytte kartor och målningar med varandra. En natt dödades dock denne kartritare, mitt framför ögonen på Renzim, men i mörkret, så ingen mördare återfanns. Mördaren hade på ett ögonblick dessutom hunnit med att skära ut hjärtat på sabriern. Stämningen blev nu mycket tryckt på fartyget och i samma takt försämrades vädret. Den väntade stormen drog så slutligen över fartyget, nu nära Momolans kust. Under en hel eftermiddag och natt rev och slet vinden i seglen, vatten spolade över däck och inte en pinal förblev torr. Alla med styrka kvar i sina kroppar var uppe och hjälpte till att hala segel, surra last och reparera, men trots detta tog stormen sina liv. En mûhadinsk präst spolades överbord, och även en besättningsman. Slutligen avled Ismails skrivare. I gryningen återfanns han fastspikad en bit upp på masten med en torr och läderartad kropp. Ingen kunde förklara det skedda, eller hur alla kunnat missa hur mannen spikats upp där.

Stormen hade drivit fartyget mot Momolans kust, mot Helveteshålet, men det kunde inte längre segla för egen kraft på grund av alla skador. Likt ett spökskepp drev det bara sakta inåt land och passagerna fullbordade illusionen genom att sitta bleka och blöta utan att säga ett ord. Slutligen kom man tillräckligt nära land för att signalera på hjälp från fiskeläget. Utan ett ord satte kaptenen av munkarna med sitt sällskap i ekan som kommit och gav dem en hatisk blick i avsked. Väl framme vid byn hade de trötta munkarna endast en tanke i huvudet – finn Helveteshålet! Efter att ha väntat på att byns enda taverna öppnat gick man dit för att fråga efter vägvisare. Man möttes av misstänksamma, nästan hatiska blickar, och när de fann en kvinna som kunde vidarebefodra dem till en vägvisare envisades hon att bara samtala med kvinnorna i gruppen. Den vägvisare man slutligen fann kom att förskräcka alla.

Det var en kort, klen man med oansenlig hållning, slitna kläder och en hy täckt av ärr och tatueringar. Enligt seden bar han förstås en huvudduk som döljde det mesta av ansiktet. När munkarna frågade honom om Helveteshålet berättade han att varit medlem i kulten som bor där, men flytt. Att hans kunskaper var ovärderliga och att han var den ende som visste hur man hittade dit. Han underströk dock att han givetvis skulle riskera outhärdlig tortyr och död om han tillfångatogs av kulten igen. Således skulle han bli en dyr affär för munkarna. Hans krav var dock värre än de kunnat ana. Han krävde inte bara oerhörda summor pengar utan också fri sexuell tillgång till gruppens kvinnor. Prior Cadius vägrade givetvis och försökte pruta eller erbjuda andra belöningar än kvinnorna, men mannen var i stort sett orubblig. Slutligen lyckades man hyra honom mot löfte om att ge honom pengarna på en gång och kvinnorna senare.

Vägen till Helveteshålet skulle gå genom karg stenöken så man skaffade nödvändiga förnödenheter i byn. När man gick ut steg dock en blind, uråldrig kvinna fram och mässade något som alla tolkade som en profetia. En broder mot dödsriket falla, en annan från detsamma hämtas. En broder kämpar sida vid sida med sin blodsbroder. En svart broder vän vara. En broder likt en orm på kniven sprattla.