Etikettarkiv: Krönika

Kapitel I – Klostret Tyramos

Postat av
1

Det kom sig så att en dag i den tidiga våren år 2968 efter Reningen att maskineriet som drev vindspelet på det lilla klostret Tyramos av Argoraorden, genom Guds försorg eller den Ondes verk, föll itu i en skrämmande explosion då den unge novis Andros städade det under uppsikt av sin mästare broder Zenos. Andros klarade sig med mindre blessyrer med klostret mekanik stannade med ens och inte längre kunde smeden blåsa liv i sin härd, vatten pumpas från brunnen eller bälgen till glasblåseriet skötas.

Munkarna samlades till möte av abbot Yapatros som med viss förfäran berättade nyheten för sina bröder, som alla beklagade sig över att denna olycka dragits över klostret och alla undrade vad synd som fått Gud att straffa dem på dylikt sätt. Broder Apathos menade med religiös iver att detta var straffet för det högmod man visat genom att förlita sig på ett människokonstruerat maskineri och inte de av skapelsen givna mänskliga krafterna. Han manade även för digra straff för den oaktsamhet den unge novisen bevisligen visat.

Närmsta större stad i dessa delarna av Okrana var Jarum och inte ens där kunde man veta om någon skulle kunna tillverka den dyrbara mekaniken. Då yconomia tillika kapellmästare tillika prior Cadius meddelat bröderna att en reparation skulle ta stor tid och gräva djupa hål i klostrets kassa beslöts senare av abboten att man i hemlighet skulle skicka en expedition till närbelägna klostret Gisamon, för där hävdades av den unge novis Andros att det fanns ett dylikt maskineri. Man beslöt att inte förfära de övriga bröderna med detta beslut, eftersom alla visste att klostret Gisamon var bannlyst av inkvisitionen. De som skickades var novis Andros – som kände vägen till klostret, dennes mästare Zenos – som var mekaniskt lärd, prior Cadius – lojal ledare för expeditionen, broder Eppius – som visste om expeditionen och därmed säkrast följde med samt unge broder Leon – ärad tempelriddare och försvarare av expeditionen.

Expeditionen gav sig snarast av med de förnödenheter som krävdes och kom fram till Gisamon när skymningen fallit. Skrämmande var synen när den ruinlika byggnaden klängde uppför de vassa, karga klipporna i den av vinden ylande mörkret. Ingen ville dock övernatta på platsen så man beslöt att snarast göra sitt värv. Efter besvärlig klättring fann de ett ras i bakre delen av muren och kunde där ta sig in på klosterområdet. Överallt lyste röda Daakkors i månskenet, bemålade på väggar som evighetens övervakare utsända av inkvisitionens män. När de trädde in i rummet som hyste maskineriet såg de hur alla hyllor var välta, lådor sönderslagna och föremålen spridda under dammlagret på golvet. Klostret var noga och skyndsamt genomsökt, var brödernas slutsats. Novis Andros sändes under golvet för att hämta maskineriet medan övriga bröder under tystnad väntade. Endast mystiskla klappranden hördes över vindilarna, ljud som broder Leon och prior Cadius beslöt sig för att undersöka. Skräcken grep tag om deras hjärtan och de bad till den Allsmäktige att inte onda andar hemsökte dem men de fann endast en trasig fönsterlucka besviket slå mot väggen. De fann dock även en samling munkkåpor, två dussin eller mer, alla utspridda på golvet. Var ägarna till dessa befann sig tordes de inte tänka på.

Andros fann dock mer än bara mekanik under golvet. Bland råttornas avföring grävde han även fram tyginvikta böcker med vackert utsirade och värdefulla omslag. Under stor tvekan beslöts det att dessa böcker, skrivna på ålderdomlig kejserlig jargiska, skulle tagas med, detta trots abbotens tydliga förmananden om att intet föremål annat än maskineriet skulle röras. Prior Cadius resonerade dock som så att inkvisitionen säkerligen måste ha misstagit sig på dessa väl dolda böcker att de sålunda måste föras till inkvisitionen med snar verkan. På vägen tillbaka till Tyramos läste dock priorn i böckerna och fann inget uppenbart kätterskt, bara berättelser om Tarkas och om Okranas bildande. Alla bröderna visste dock att kätteriet inte alltid kunde synas annat än med tränad inkvisitors ögon.

Abbot Yapatros mottog bröderna med glädje när de återvände med de korrekta mekaniska delarna och reparationsarbetet påbörjades genast. När prior Cadius visade upp böckerna blev den gamle abboten dock tyst. Efter snabba överläggningar beslöts det att Tyramos skulle göra sig ära i att hjälpa inkvisitionen med analysen av dessa misstänkt kätterska skrifter. Abboten skulle personligen se till att inkvisitionen kallades till platsen snarast och under tiden skulle expeditionsmedlemmarna gå igenom skrifterna. Det var dock fortfarande av vikt att hålla affären hemligt eftersom man inte vill dra olycka över övriga klosterbröder.

Sagt och gjort, munkarna med broder Eppius – klostrets bibliotecor – i spetsen började det mödosamma arbetet att tyda de gamla skrifterna. En bok gick igenom Okranas tidiga historia och berättade om de helgon som funnes där. Munkarna fann inget kätterskt i detta. Den andra boken handlade om barbarerna i Tarkas och deras historia. Här fördes fram något mer kätterska tankar då bokens författare (sannolikt flera) hävdade att barbarerna i själva verket var civiliserade och på många punkter mer högstående än jargierna, vilket var en klar förnekelse av skapelsen. Den tredje boken var en samling dunkla profetior. När dessa studerades noggrannare av de fromma bröderna fann man till sin förfäran profetior som redan tycktes ha slagit in. ”Antimon skall återfödas som sonen till en västerländsk hynda. Detta har skett då kejsaren regererat längre än ett sekel och då råttorna festar på aboraten.” För nio år sedan avled aboraten, enligt ryktena uppäten av råttor i tornet i Binkh, och kejsaren sägs ha regerat i snart 130 år. Dessutom skulle den Onde ha infekterat den kyrkliga makten, underförstått inkvisitionen. När bröderna läste fler profetior fick de alltmer tecken på att boken var skriven av en som i sanning kunde se in i framtidens dimsjok.

Var boken och profetiorna kätterska? Eller hade de funnit Guds ord, inbäddade bland de kätterska tecknen? Vem kunde man lita på? Bröderna hann inte kontemplera detta förrän abbotens assistent kom och begärde alla böckerna. Dessa skulle förvaras hos abboten utan att någon fick röra dem, var abbotens order. Bröderna med prior Cadius i spetsen ställde sig undrande till detta men böjde sig givetvis för abbotens vilja och lät det bero. På kvällen samlades alla i kyrkan för att med sång och böner frälsa alla dödas själar på Alla själars natt. Abbot Yapatros var uppenbart tagen. Efter midnattsbönen begärde abboten förvånande nog upp expeditionsmedlemmarna till sin kammare.

Där berättade han med stor känslorörelse att han fått ett brev av inkvisitionen i Jarum. Detta förkunnade att böckerna omedelbart måste skyddas och att alla som varit i kontakt med skrifterna skulle hämtas för förhör redan nästa gryning. Abboten uttryckte sina farhågor för att dessa förhör skulle riskera brödernas liv och det kunde han inte bära i sitt hjärta. Sålunda rådde han de förskräckta bröderna att redan denna natt lämna klostret i all hast. Abboten skulle ta på sig allt ansvar för händelsen och överlämna skrifterna till inkvisitionen. Han rådde munkarna att lämna landet via karavanleden och ta skydd tillsvidare i Jen i Ziu. Där skulle de förhoppningsvis vara säkra tillsvidare och abboten skulle personligen se till att de kunde få återkomma snarast, bara han kunde få inkvisitionen att nöja sig med skrifterna.

Munkarna lämnade klostret under tystnad den kalla natten. Stor sorg bodde i deras hjärtan och likaså i abboten som stod kvar på den öde gården. Tankarna på inkvisitionen kunde inte döljas i sinnet. Vad skulle de göra med abboten? Vad skulle de göra med klostret? Vad skulle de göra i sin jakt på sanningen? Skulle bröderna någonsin få återse sitt hem?

Terz Cirza krönikor

Postat av
Svara

2:e Mhalo: Harazmel, Vanetzicon och Tzilan samlas över en lätt middag för att diskutera tillvägagångssättet inför expeditionen.

3:e Mhalo: Alla samlas på morgonen vid hamnen och får se den ståtliga karacken. Efter att alla hälsat på varandra och fartyget välsignats i Cirzas namn stiger de ombord och avnjuter en lätt måltid samtidigt som de ser det vackra Ciremelo försvinna i fjärran. Fartyget eskorteras av två faliska örlogsfartyg.

4:e Mhalo: På kvällen passeras Thummons portar och fartyget träder in i Takalorrsundet. Ett tirakiskt kaparfartyg förföljer dem ett tag, men avviker sedan.

5:e – 7:e Mhalo: Händelselös resa till havs.

8:e Mhalo: Vid lunchtid anländer fartyget till Rampors hamn. Man förfäras över den stora närvaron av tiraker. Man skickar ett bud för att meddela sin ankomst till presidenten över Västmark.

Under dagen kommer en juvelerare som febrilt försöker sälja sina varor. Bland varorna fanns bland annat något som verkade vara en uråldrig ring. Tzilan promenerade ut i staden för att finna örter.

Ett svar anländer från presidenten som bjuder in dem till en bankett på kvällen. Presidentpalatset var ingen imponerande byggnad och maten var sådär. Emellertid gav en privat audiens med presidenten desto mer, då Vanetzicon tycktes få möjligheten att skriva handelsavtal, Harazmel lovades att ett tempel skulle få byggas i Rampor och Nerzelan lovades tillgång till presidentens bibliotek.

9:e Mhalo: Tzilan hjälper till vid en operation hos stadens stadsvakt och inköper örter. Nerzelan besöker biblioteket, medan Vanetzicon och Harazmel möter ansvariga för deras respektive områden, handel och religion.

På kvällen försöker man hyra en matros i hamnen för att använd som försöksobjekt, men efter ett stöldförsök hugger Zhaza av tjuvens hand och Zhaza och Vanetzicon tvingas fly tillbaka till fartyget. Stadsvakten gick på expeditionens linje, men många i hamnen var uttalat aggressiva mot expeditionen.

10:e Mhalo: Under uselt väder med regn och stormvindar avreser man från Rampor med sikte mot Talon.

11:e Mhalo: Vädret har blivit bättre och vid skymningen anländer man i Talon. Expeditionen promenerade in i den imponerande men lilla staden och intog kvällsvard på stadens bästa cirefaliska taverna. De bjuds på det finaste krögaren Rizot kan erbjuda utan att behöva betala. De får även reda på en del om den cirefaliska närvaron i staden.

Senare på kvällen går återigen Vanetzicon och Zhaza för att finna en matros under förespeglingen att de behöver hyra arbetskraft. De lyckas finna en man, som dock är mycket stor och kraftig. Mannen låses efter lite problem in i en av cellhytterna

På natten uppstår tumult vid cellen och en strid mellan fången och flera tempelvakter uppstår. Fången blir svårt huggen och Tzilan beslutar att operera direkt under natten. Nerzelan väcks då han begärt att få närvara och operationen sker på den fortfarande levande fången.

12:e Mhalo: Under dagen avreser Tzilan inåt landet då han får bud om ett akutfall hos en cirefalier. Som tack för hjälpen bjuder mannen, en cirefalisk vinodlare vid namn Temanz, hela expeditionen på kvällsvard följande kväll. Tzilan återvänder till Talon och meddelar detta.

De andra går på stadens marknader och överlämnar delar av fartygets gåvolast till krögaren Rizot som så frikostigt bjöd dem kvällen innan.

13:e Mhalo: Resan inåt land påbörjas vid lunchtid efter att man hyrt hästar, vagn och liknande av Temiranz. Dessa skall senare återlämnas i Kemithor Riskoz. De stannar hos Temanz och bjuds på en storslagen kvällsvard. På kvällen, efter många glas vin, berättar Temanz att det sägs finna en cirefalisk ruin eller gravplats ute i skogen i närheten. Han föreslår att expeditionen tar en titt på det.

14:e Mhalo: En mindre expedition in i skogen görs i ordning, med hästar, proviant, stigfinnare och dylikt. Man tar sig in mot platsen som skall ligga vid en älv, på en plats någonstans mellan byarna Skogsby och Raghamra. På eftermiddagen beslutar man att dela upp sig för att ha en chans att hitta platsen. Expeditionen delas i tre grupper, där alla grupper får varsin tempelvakt och stigfinnare. En grupp består av Tzilan, Vanetzicon och Zhaza, en av Harazmel, Lezhari och Nerzelan och en av Temanz med lite av hans folk. Man kommer överens om att mötas senare. Dessvärre blir det mörkt betydligt snabbare än tänkt, och grupperna hittar inte tillbaka till varandra.

Harazmel, Lezhari och Nerzelan tycks dock ha funnit platsen på kvällen, då de hittar fornfynd i en glänta vid en älv. Nerzelan hittar ett antikt cirefaliskt svärd. Vanetzicon och Zhaza skiljs dock från Tzilan och stigfinnaren och tempelvakten då de försöker jaga ifatt en hjort. De två hittar inte tillbaka utan övernattar under bar himmel. Under natten vaknar Vanetzicon av en mardröm men lugnas av Zhaza.

Under natten hörs mystiska ljud i gläntan. Lezhari letar runt och finner att Nerzelans svärd låg gömt under Harazmels bädd. Hade Harazmel stulit det? Lezhari kommer överens med Nerzelan att inte nämna det.

15:e mhalo: I gryningen rider Zhaza och Vanetzicon norrut för att finna älven. De finner den efter några timmar och badar där, båda två. Sedan följer de den uppströms och möter så småningom Harazmels grupp vid gläntan.

De samlas för att diskutera vad som ska göra. De skickar Lezhari att leta efter spår av de andra. Lezhari finner dem inte, men däremot en sandbank längre uppströms som visar tydliga tecken på strid. Han återvänder sedan. De övriga finner spår av civila vagnar och samoriska föremål på platsen, och att det tyder på att en strid är orsaken till alla föremålen. De blir oense om de ska stanna eller inte.

Senare dyker en stigfinnare upp med en häst från Temanz grupp, med proviant. Zhaza, Vanetzicon och en stigfinnare färdas in i skogen igen för att spåra vart den nya hästen kom från och kanske hitta de övriga. Lezhari och Nerzelan återvänder på kvällen till sandbanken för att undersöka. Spåren är nästan bortsköljda. På vägen hem hör de kvistar som bryts och ser beridna skuggor som förföljer dem.

Vanetzicon och Zhaza finner inget under natten och väljer att återvända. Stigfinnaren skickar de dock vidare i spårens riktning för att försöka hitta de andra och meddela dem att de kan ta sig hem på egen hand.

16:e mhalo: Efter en skrämmande natt då den andre stigfinnare och tempelvakten försvunnit möts den skrämda gruppen av Zhaza och Vanetzicon som återvänder i gryningen. Under dagen finner man en mystisk medaljong som tycks dra åt älven. Efter att det antika svärdet börjat utsöndra blod mystiskt och de funnit en mattbit under vattnet som kan vara en samorisk relik. På kvällen har de börjat räkna ut vad de ska göra men samtidigt blir det onaturligt mörkt och de tycker sig se skuggor i utkanterna av gläntan.

De kan inte enas om vad som rättmätigt borde göras med föremålen. De flesta vill kasta i medaljongen i älven, eftersom den dras dit, men Vanetzicon försöker hindra dem. Efter att det nästan utbrutit våld kastas dock medaljongen i, samtidigt som de tycker sig se spökryttare som kommer mot dem från gläntan. De försöker ta sig över vadstället, men då kommen flodvåg och älven blir allt stridare. Många håller på att falla i de livsfarliga virvlarna men räddas av andra. Till slut lyckas de ta sig över, i sist stund, då vadstället bryts sönder av vattenstyrkan och slungas iväg nedströms. Mattbiten faller i vattnet men Zhaza slänger sig efter och dras med av strömmen.

De övriga försöker hinna upp Zhaza längs med flodkanten men hinner inte. De finner henne dock en bit längre nedströms, genomblöt. Hon lyckades inte få tag i mattbiten. De slår läger på behörigt avstånd från vadstället.

17:e mhalo: Efter att ha vandrat nedströms finner de en väg och tar sig söderut till Temanz vingård. De får reda på att de andra grupperna lyckats återvända tidigare till vingården. Man skickar ut folk för att leta efter försvunna stigfinnare och tempelvakter, medan expeditionen vilar.

18:e mhalo: En vilodag. De som var ute i skogen verkar inte vara så benägna att prata om vad som hänt, och säger de något verkar de tala i gåtor. Under dagen kommer en kurir med ett brev till Vanetzicon. Det visar sig vara ett brev från storprimasen, adresserat direkt till Vanetzicon, där han ber att expeditionen skall vänta på en grupp jargiska forskare som vill samresa med expeditionen, främst för att ha en möjlighet att röra sig fritt i Soldarn (där man ju ser med stor misstänksamhet mot jargier).

19:e mhalo: Tzilan besöker Raghamra för att köpa örter och han kommer hem med bland annat ett stort parti bark som skall förädlas till en medicin. På kvällen bjuder Tzeman på vin och en del inkluderande Tzeman, dricker lite för mycket.

20:e mhalo: På morgonen anländer de väntade jargierna, och efter att de presenterat sig gör man i ordning för avresa. Inte alla i expeditionen är nöjda med jargiernas närvaro. De måste dessutom börja kalla jargierna vid sabriska namn, eftersom det är mindre misstänkt.

Expeditionen övernattar i en mindre by vid Östälv.

21:e mhalo: Efter middagstid anländer expeditionen till Hadarlon. Efter att ha tagit in på ett värdshus bjuds de att besöka borgmästaren i Wulfs hallar för en mindre festlighet. Borgmästaren gör klart att expeditionen är mycket välkommen att bo i den stora zorianborgen där hertig Yssec håller till. Harazmel och Vanetzicon försöker febrilt avböja, men till ingen nytta. Expeditionen flyttar över alla sina föremål till borgen, där alla zorianriddare verkar mycket misstänksamma.

22:e mhalo: Hela dagen går åt till att besöka det berömda biblioteket eller gå på stadens marknader. De tycks vara förföljda av zorianriddare, och jargierna håller sig undan. På biblioteken upptäcker man dock inget av större vikt, men Nerzelan får gått om anteckningar rörande invasionen av Soldarn, och han tycks dessutom få historiska kopplingar till de fornlämningar som man hittade i skogen en vecka tidigare.

23:e mhalo: På morgonen avreser man mot Iracskogen. Man når till vägskälet till Kemithor Riskoz efter drygt halva dagen. Där skall vagnen, flera hästar och några skrivare, tjänare och tempelvakter fortsätta till Kemithor Riskoz, där de skall möta fartyget och återlämna de lånade hästarna till Temiranz. De tar även med sig brev för att posta från Kemithor Riskoz, bland annat ett brev från Harazmel till storprimasen.

När de sedan fortsätter verkar de vara förföljda av zorianriddare, och när de anländer till Sista byn vid skogsbrynet till Iracskogen stannar riddarna på samma gästgiveri, och de sover till och med på samma våning. De samtalar kort med expeditionen och presenterar sig som riddar Dremel och riddar Loke.

24:e mhalo: Tidigt på morgonen vaknar alla av ett kvinnoskri. En piga har funnit Harazmels och expeditionens förste skrivare, Dalm, död utanför ett fönster på andra våningen. Chocken är stor, men snart börjar man undersöka vad som hänt. Zorianriddarna tar kommandot, eftersom de är ansvariga för dylika sysslor till vardags, och de börjar genast att förhöra möjliga vittnen.

Dalm bärs in i ett verktygskjul och undersöks av Tzilan för att utröna dödsorsaken. Nacken var bruten, men det är svårt att få reda på mycket mer. När Tzilan är klar påbörjar Harazmel i ensamhet den sista välsignelsen. Harazmel verkar mycket tagen.

Vanetzicon misstänker dock zorianriddarna för dådet. Intrigerande är stort och även expeditionen hör efter för att se vad som kan ha hänt. Samtidigt skickar man ut drängar och tjänare att samla ris för ett bål till Dalm, så att hans aska kan spridas på passande sätt. Efter att bålet gjorts i ordning bränns Dalms kropp, och efteråt bjuder gästgivaren på minnesvin. När detta är över skickas Zhaza att hitta stigfinnare för att snarast avresa genom Iracskogen. Man hittar en stigfinnare vid namn Rakom som ska visa dem genom skogen den följande morgonen. Zorianriddarna insisterar på att eskortera expeditionen genom skogen och ända fram till Boron.

25:e mhalo: I gryningen avreser expeditionen i hög takt genom Iracskogen. Resan är händelselös, men det märks att Nerzelan och den jargiska kvinnan Preatra tycks ha funnit varandra. På kvällen blir dock Rakom plötsligt sjuk efter ett glas vin. Han får svåra magsmärtor och ganska snabbt är det klart att sjukdomen är mycket svår, eftersom han skrek högt av smärta. Tzilan gjorde snabbt i ordning för att operera honom inne i sitt tält. Han avled dock och begravdes ute i skogen under natten.

Många var dock misstänksamma och undrade vad som hänt, särskilt Zorianriddarna. Inom expeditionen talades det om att Tzilan förgiftat Rakom.

26:e mhalo: Stämningen var mycket dålig efter det obehagliga dödsfallet under gårdagskvällen. Mannen hade verkligen lidit. Ingen säger mycket och på kvällen övernattar man i byn Vretmårda.

27:e mhalo: Vid middagstid anländer man till Boron. Stämningen är fortfarande dålig. Man tar in på värdshuset Tornet mitt emot Zorianborgen mitt i staden. Värdshuset håller mycket hög klass. För att bli lite uppiggande går flera av expeditionens medlemmar på marknad, där Vanetzicon bland annat köper en gedigen käpp. På kvällen bjuds man på en fantastisk vildsvinsmåltid med bärgröt och soldiskt vin. På kvällen samtalas det mycket med jargierna.

28:e mhalo: Zorianriddarna, som ständigt tycks ha expeditionen under uppsikt, meddelar att de fått audiens hos Cerubiel, samoritemplets överhuvud. Audiensen är intetsägande, men man får reda på vilka ställen man kan besöka i Boron. Tzilan vill besöka nunneklostret i staden för att titta på deras läkarvård och örtasamling och Nerzelan vill ta en titt i stadens bibliotek för att få lite historisk information. Alla bjuds dessutom till en rundvandring i staden.

På kvällen bjuds de till ett niorätters gästabud hos Zorianorden. Många adliga i trakten har också kommit dit och de flesta upplever festligheterna som mycket trevliga. Vanetzicon får särskilt god kontakt med en baron Une, som visade sig vara en riktig festprisse som bjöd expeditionen och Vanetzicon att jaga med honom någon gång.

1:a zirra: En helig dag för samoritroende. Expeditionen bjuds till en religiös högtid i stadens katedral. Den är mycket lång och innehåller mycket vacker men oförståelig sång av munk- och nunnekörer. I slutet av mässan meddelas det dock att man nyligen funnit samorimannen Kjal död. Kjal var tydligen en urgammal och mycket vis samoriman, men han tycks ha dött av naturliga orsaker. Mässan förlängs och sorgen är stor bland soldierna.

På eftermiddagen har görs en utflykt till en närbelägen helig lund, där man äter god mat och samtalar.

2:a zirra: Denna dag visas expeditionen runt i staden av samorimän och zorianriddare. Tzilan och Vanetzicon besöker nunneklostret och tittar på deras kryddträdgård samt sjukstuga. Nerzelan besöker samoritemplets bibliotek. De övriga visas runt i staden och får se alla viktiga byggnadsverk. Arkitekturen är imponerande, men knappast vacker som falisk arkitektur.

På kvällen, när expeditionen befinner sig i värdshuset Tornet, meddelar en zorianriddare att en viktig person har blivit mördad. Mindre tumult uppstår men ganska snart är det klart att expeditionen är misstänkt och de sätts i husarrest. Zorianordens barske utredare anländer och frågar ut medlemmarna.

3:e zirra: Tidigt på morgonen väcks alla av zorianriddare som barskt proklamerar att de skall genomsöka värdshuset efter bevis. Det är inte klart vad de finner för något, och tumult uppstår när Zhaza plötsligt lyckas tända på trappan till andra våningen. Hon hävdar att hon råkade, men snart förs de alla till Zorianborgen medan man febrilt försöker släcka värdshuset. De låses in i en större cell i borgen, men flera inom expeditionen klagar högljutt.

4:e zirra: Alla förhörs. Vanetzicon skäller ut en zorianriddare för behandlingen av expeditionen, men det verkar inte hjälpa.

På eftermiddagen släpps plötsligt expeditionen, men jargierna syns inte till. Man får med sig all sin utrustning, men mycket har brunnit upp i värdshuset. Det görs klart att expeditionen inte är välkommen tillbaka till Boron, eller ens Soldarn.

När alla ridit en bit på vägen från Boron hinns de upp av en kurir som samtalar med Vanetzicon, för att sedan försvinna. Vanetzicon berättar inte vad det rörde sig om, men det är tydligt att Vanetzicon hade något med frisläppningen att göra.

5-13:e zirra: En mödosam färd mot Feman Riskoz företas. Man beslutar att köpa en vagn i en by på vägen för att mildra för de äldre herrarna i sällskapet. Stämningen är tryckt. Nerzelan verkar vara tagen av jargiernas försvinnande (de antas ha torterats av zorianriddarna). Vanetzicon säger inget om vad som egentligen hände.

På kvällen den 13:e zirra anländer de mycket trötta till Feman Riskoz.

Harazmels dagbocksanteckningar

Postat av
Svara

<Okänt datum>

  1. Vid kvällsmåltiden anlände ett bud till Vanezicon. Det visar sig vara ett brev från storprimas. Förstår ej varför budet sändes till Vanezicon. Det borde ju rätteligen ha sänts till mig.
  2. Vanezicon drar sig tillbaka. När han återvänder har han förstört brevet och har med sig endast en textremsa ur brevet. Remsan innehåller en uppmaning om att han skulle förstöra brevet. Hur har han mage att göra det? Jag borde ju givetvis fått läsa försändelsen. Jag får diskutera detta med honom senare.
  3. Vanezicon meddelar att brevet påbjuder att vi skall invänta ett sällskap av fyra jargier och sedan färdas till Boron tillsammans med dem.
  4. I ljuset av att en ny konflikt mellan Jargien och Soldarn nyligen brutit ut verkar det ju onekligen något underligt att vi skall eskortera fyra jargier rätt in i Samoritemplets högsäte. Kan detta vara Cirzas vilja? Jag är förstås övertygad om att storprimas i sin stora visdom alltid handlar rätt.
  5. Vid kvällningen ber jag att få tala med Vanezicon i enrum. Jag ber om svar på de frågor som bekymrat mig.
  6. Han förklarar att brevet kom till honom eftersom det sänds via Temiranz. Storprimas uttryckte i brevet en direkt uppmaning om att brevet skulle förstöras av den som först läst det. Givetvis kunde ju inte Vanezicon gå emot en sådan order.
  7. Vanezicon ber mig tänkta tillbaka på strapatserna vid vadstället. Han påpekar att både Lezhari och även Zhaza går emot mina respektive sina direkta order. Jag har själv inte tänkt på det tidigare i någon större utsträckning. Jag får diskutera detta med Lezhari.
  8. Vanezicon berättar även att han vid vadstället upplevt vad han beskrev som en mörk kraft som försökte besätta honom. Jag misstänker att det rör sig om en andevarelse. Utan tvekan kan platsen ha hållit kvar andar från de döda. Vanezicon är orolig för att den skulle finnas kvar inom honom. Jag lovar att se igenom den knapphändiga information jag har i ämnet.
  9. Vi talar även om våra minnen från vår gemensamma uppväxt. Det kändes som om vi fick en mycket bättre kontakt.

<Okänt datum>

  1. Dagen har varit lugn. Tzilan beger sig in till staden tidigt på morgonen och har ännu inte kommit tillbaka. Säkerligen anländer han snart.
  2. Enligt vad mina böcker visar bör andevarelsen Vanezicon ej längre besvära honom då de nästan uteslutande är bundna till en specifik plats eller händelse. Jag får tala med honom om detta imorgon.

<Okänt datum>

  1. Tidigt denna morgon anlände de fyra jargierna. De ber att få tala med Vanezicon. Återigen uppträder Vanezicon som gruppens ledare. Det bör ej fortsätta. Får ta upp detta med honom vid nästa samtal.
  2. Efter att ha talat med Vanezicon i enrum återvänder gruppens ledare till vårt samlingsrum.
  3. Han presenterar sig som Arkadius. <Beskrivning av honom>. Därefter presenterar han i tur och ordning <jargier nummer två> <jargier nummer tre> <jargier nummer fyra>.
  4. När solen står som högst på himlen avreser vi så mot Hadarlon. Då vår färdväg nu ändrats till att innefatta Boron sänds ett bud iväg för att skeppet istället skall invänta oss i Kemitor Riskoz.
  5. Under färden samtalar jag med Vanezicon. Jag förklarar för honom att anden ej längre bör plåga honom vilket gör Vanezicon mycket lättad.
  6. Vanezicon påpekar även att jargierna kom till honom först då han är handelshuset Temiranz representant. Det fanns alltså en alldeles utmärkt förklaring.
  7. Jag måste sluta tänka på Vanezicon som en rival. Han är ju min vän.
  8. Funderade en stor del av resan kring de senaste dagarnas händelser. Jag kan inte förstå vad de cirefaliska trupperna gjort, då jag har en känsla av att de även pådrog sig Cirzas vrede. Jag får försöka finna svar på denna fråga i de bibliotek vi anländer till. Jag har stora förhoppningar om att Hadarlons bibliotek skall avslöja delar av denna gåta för mig.
  9. Vi anländer vid skymningen till en liten by vid namn Fältby.
  10. Jag samtalade där med Lezhari och bad att få höra hans tankar kring hans beslut att gå emot min order.
  11. Det han säger verkar onekligen riktigt. Jag medger själv att jag var ur stånd att fatta beslut vid tidpunkten. Dock finns Vanezicons varningsord kvar i bakhuvudet.

Harazmels första brev till storprimas

Postat av
Svara

Högst ärade Ciremaliz,

Jag, Tzorza Harazmel av husfurst Mzians familj från Ciremelo, har nu i enlighet med Ers Excellens vilja lett denna av Cirza välsignade expedition i nitton dagar. Under denna tid har stora händelser inträffat, vilka Jag härmed ämnar skildra.

Det är med glädje Jag först kan förtälja att Våra kontakter med Västmarks President förbättrats. Cirza-templet har av Presidenten lovats att ett tempel skall få uppföras i huvudstaden Rampor, något Jag personligen framförhandlat. Jag ser med glädje fram mot att besöka bygget när Vår expedition åter är på väg mot Vårt signade moderland.

Vad Jag nu kommer att förtälja är av stor vikt för Vår expedition och är resans hittintills otvivelaktigt märkligaste episod. Händelsen utspelade sig inte långt efter det att expeditionen anlänt till Soldarns huvudstad Talon. Denna händelse har satt djupa spår i hela Vår expedition, och har väckt svåra frågor på många plan.

Expeditionen bjöds in till vinodlare Temanz av husfurst Nahrzasz familj från Remzian Krack som tack för att Mästerkirurg Tzilan av markfurst Kzazians familj från Zamm Mian behandlat ett akutfall på dennes gård. Vinodlare Temanz talade under bjudningen om en plats inne i den närliggande skogen, som han refererade till som en cirefalisk ruin eller gravplats. Då denna plats kunde vara knuten till den cirefaliska erövringen av Soldarn och således mycket intressant för Vår expedition, beslöt Jag att platsen omgående skulle besökas.

Tidigt nästa morgon begav sig Vår expedtion iväg mot platsen, som skulle ligga ett stycke in i skogen. Under eftermiddagen delade Jag upp expeditionen i tre delar för att på så sätt effektivisera Vårt sökande. Den del av expeditionen där Jag själv befann Mig lyckades lokalisera platsen vid kvällningen, innan Vi ännu hunnit återförenas med de övriga grupperna. Vi gjorde flera fynd av ting som sannolikt var mycket gamla. Historiker Nerzelan av husfurst Durzmal från Zhirim Mian var intresserad tillika imponerad av flera av Våra fynd, särskilt ett vad som förefaller vara mycket ålderdomligt svärd, ej olikt de cirefalierna använt anno dazumal.

Då mörkret sedan länge infunnit sig beslöt Jag att nattläger skulle upprättas på platsen. Det är från och med denna natt som förunderliga saker började inträffa. Det svärd Herr Nerzelan intresserat sig för och under natten förvarat tätt intill sig, befann sig vid gryningen intill Min sovplats, trots att Primasväktare Lezhari av furst Zhaziors familj från Ciremelo som med Cirzas hjälp troget vakat över Vår expedition försäkrade att ingen flyttat svärdet under natten. Flera av expeditionens medlemmar tyckte sig även ha sett otydliga varelser i skuggorna eller ha hört mystiska röster. Även Jag själv upplevde stundtals dessa fenomen.

Med dessa händelser i tankarna ägnade Jag flera timmar av den följande dagen åt en ritual för att söka Cirzas vägledning. Samtidigt undersökte expeditionen platsen mer noggrant och fann tydliga spår av en strid, vilken sannolikt ägt rum för mycket länge sedan. Vi fann även en medaljong som hela tiden tycktes dra mot älven, intill vilken Vi hade Vårt läger. Vi kunde konstatera att det på platsen en gång funnits både cirefalier och soldier, de senare sannolikt av deras packning att döma samorimän. Vid vadstället, under vattnet, fann Vi också en mattbit, vilken skulle kunna tänkas vara en samorisk relik.

Allt av vad som nu följer förstår Jag ej till fullo. Jag redogör därför här för vad Jag upplevt och hoppas att Ers Excellens mer tydligt kan se det samband Jag själv inte kan.

Efter att det cirefaliska svärdet på ett oförklarligt sätt hade börjat utsöndra en blodliknande vätska och medaljongen allt starkare drog mot älven insåg Jag att en åtgärd måste vidtagas. Skogen runt platsen tycktes bli mörkare. Många av expeditionens medlemmar anser sig nu än tydligare ha uppfattat en närvaro av människoliknande skepnader. Älven som tidigare endast varit en lugn bäck, brusade upp likt en vårflod.

Splittring uppstod inom expeditionen kring vad som borde göras med föremålen. Jag var själv vid tillfället djupt skärrad. Vi beslöt slutligen att medaljongen skulle kastas ned i älven, dit den drog. Plötsligt tycktes skogen på den sida av älven där Vi stod fyllas av okända mörka riddare som kom ridandes mot Oss i ett vansinnigt tempo. Expeditionen försökte ta sig över den rasande älven över till motsatt sida för att undkomma detta mörka hot. Genom hjältemodiga insatser av många individer lyckades hela Vår expedition ta sig över till andra sidan. Den mattbit Vi funnit under vattnet rycktes plötsligt loss i den vilda strömmen och en av expeditionens medlemmar kastade sig efter den i ett försök att fånga den, men misslyckades.

Jag har själv inget klart minne av vad som härefter hände, men medlemmar i expeditionen hävdar att skogen på den sida till vilken Vi kom tycktes vara fylld av vänliga människor och varma känslor. Det var i detta ögonblick av förvirring som båda dessa upplevda folkmassor plötsligt försvann och också samma ögonblick som älven åter började rinna likt en stilla bäck. Ingenting av det Vi nyss upplevt tycktes finnas kvar.

Vad Jag ännu ej fått klarhet i är det faktum att både Jag själv och många övriga av expeditionens medlemmar upplevde att det var de mörka och ogästvänliga skepnaderna var cirefaliska, och att människorna på den fridsamma sidan tycktes vara soldier. Vad som kan vara anledningen till detta övergår för tillfället mitt förstånd. Jag, Tzorza Harazmel, ber härmed ödmjukt Ers Excellens om råd i denna fråga.

De gudfruktiga män Ers Excellens vist beslutat ingå i Vår expedition har skött Sina förelagda uppgifter väl. Inte minst Gruvmäster Vanetzicon av husfurst Nihariz familj från Uzharon har visat sig vara expeditionen mycket behjälplig.

En händelse som dock förbryllat Mig är det faktum att det brev Ers Excellens skrev, var adresserat till Mäster Vanetzicon. I enlighet med vad Jag förstår var Ers Excellens vilja så läste dock ingen, Mig själv inräknat, förutom Mäster Vanetzicon vad som stod i brevet. Jag såg dock det sigill med vilket Ers Excellens själv signerat det.

De tre jargierna Ers Excellens i detta brev ombad Mig införliva i Vår expedition har anlänt. Trots att Jag personligen ännu ej lärt känna dem till fullo, är Jag övertygad om att de kommer att tillföra expeditionen mycket, just så som Ers Excellens säkerligen avsåg.

Sedan dessa märkliga händelser har expeditionen rest vidare till Hadarlon, där Vi genomfört ett officiellt besök och även fått tillgång till stadens stora bibliotek. Historiker Nerzelan har där funnit en del material kring händelsen i skogen, men inget som kastar ett klart sken över vad som där en gång hänt. Vid tidpunkten för nedtecknandet detta brev ämnar Jag leda expeditionen vidare genom Iraacskogen med riktning mot Boron.

Med en önskan om förböner i Cirzas namn för Vår expedition, Må Cirza vandra med Oss,

Harazmel Tzorza iz Mzian ret iz Ciremelo

Hadarlon, 22:e Mhalo 5011.

Harazmels andra brev till storprimas

Postat av
Svara

Högst ärade Ciremaliz,

Jag, Tzorza Harazmel av husfurst Mzians familj från Ciremelo, skriver nu till Ers högst ärade Excellens ett andra brev för att redogöra vad som inträffat under expeditionens vidare resor. Somligt av det Jag ämnar berätta gör Jag med stor sorg.

Under besöket i Hadarlon avlade expeditionen ett besök hos Hertig Yssec namn. Hertigen insisterade på att expeditionen under sitt besök skulle ha sitt natthärbärge i Zorianorderns borg. Jag kunde för stunden inte hitta en lösning för att slippa detta utan att stöta Mig med hertigen. Trots detta avlöpte besöket utan problem.

Efter en dag i Hadarlon ledde Jag expeditionen vidare i riktning mot staden Boron. Expeditionen påbörjade alltså en resa genom Iraacskogen. Det är med oändligt stor sorg Jag måste förtälja att Tempelman Dalm namn under denna färd har avlidit. Denna oerhört tragiska incident skedde vidare under mycket osäkra omständigheter.

Expeditionen tillbringade natten i ett värdshus i en liten by vid namn Sista byn precis i brynet till Iraacskogen. Under kvällen anlände två Zorianriddare med väpnare och sökte även de natthärbärge på värdshuset.

När vi alla gått till sängs och sov djupt väcktes Vi av ett skrik. Jag störtade upp ur sängen för att undersöka vad saken gällde. Jag gick ut i korridoren och såg flera andra människor som stod och tittade ut genom ett vidöppet fönster. Även Jag skyndade mig dit och vad Jag där fick se har tagit Mig hårt. Min högst älskade skrivare Dalm, må Cirza vandra med honom, låg nedanför fönstret död på marken.

Ännu har vi ingen förklaring till hur detta har gått till. Att händelsen skulle vara en olyckshändelse håller Jag för högst osannolikt. Även då Jag inte har någon form av bevis är de grupper Jag främst misstänker Zorianriddarna som anlänt tillika Jargierna som vid tiden för denna händelse fortfarande följde med Vår expedition.

Jag har dock givit Dalm, må Cirza vandra med honom, en sista välsignelse som sig bör.

Den vidare färden mot Boron skedde av förståeliga orsaker under tystnad och en stor sorg vilade över Vår expedition.

<Händelserna i Boron … >

<Otrevlig stämning i Feman Riskoz (eller var det nu var) …>

Med en önskan om förböner i Cirzas namn för Vår expedition, Må Cirza vandra med Oss,

Harazmel Tzorza iz Mzian ret iz Ciremelo

Hadarlon, datum 5011.