Trötta och med bedrövade hjärtan vandrade munkarna nästan hela den dagen västerut. Varje rörelse eller tecken fick det att krypa i nacken på dem, för de visste om de var jagade och hur nära jägarna dolde sig. Att de skulle bli inkvisitionens villebråd förr eller senare tycktes dem dock klart. I slutet av dagen hann dock en jargisk karavan med sikte på Jen ikapp dem. Efter inledande misstänksamhet valde munkarna att följa med och karavanledaren var mycket tacksam att få Daak välsignelse med dem på den långa resan över öknen. På kvällen, då hela karavanen med sitt hundratal djur, bistra soldater, västerländska kamelförare och lismande handelsmän hade slagit sig ned bakom en kraftig klippa, började det gå upp för munkarna vad som hänt. Men var det Daaks vilja eller trotsade de Honom? Det visade sig att karavanen redan välsignats av en av Daaks män, men med viss vämjelse konstaterade prior Cadius att denne man snarast verkade vara en av Daaks förtappade män, ty det var en kringvandrande munk med vildvuxet hår och skägg som inte tvekade att berusa sig, tala högljutt och förudmjuka bröderna.

Efter samspråk med karavanledaren visade det sig att karavanen inom ett par dagar skulle förstärkas av nomader från Tarkas. Karavanförarna har avtal med dessa för att få beskydd. Mycket riktigt stötte man på dessa beridna, svartklädda krigare som med föraktfull blick iakttog de jargiska resenärerna. Bröderna förfärades storligen över att västlänningar och nomader fritt läts dyrka sina gudar men de förstod att de nu var på väg från Jargien till själva hädandets fäste. Det kom sig dock att alla i karavanen en kväll samlades kring den äldste av nomaderna, en fårad man som mest liknade en skäggig läderbit. Denne berättade sagor och legender som de flesta närvarande fann stort nöje och spänning i. Bröderna valde att lyssna på detta och hörde då legenden, enligt den gamle en högst påtaglig sådan, om eremiten. Denne eremit som bodde i närheten, ute på en klippa i kargaste öken, var en profet som kunde se in i framtiden. Nomaderna hade länge nyttjat denne för att planera sina förflyttningar men enligt den gamle hade även jargiska munkar sökt upp denne. Hur kunde det komma sig, frågade sig bröderna? De undersökte detta vidare med den gamle och när denne erbjöd sig att låta några mannar visa dem dit valde bröderna att söka upp denne profet. De hade många frågor att ställa till denne profet. Kanske var det ett helgon eller en gudomlig divination?

Karavanen kunde förstås inte hindras i sin färd av munkarnas exkursion, det förstod de. Det beslutades samman med karavanledaren att bröderna skulle hinna ifatt karavanen efter sitt besök på den ödsliga klippan där profeten sades husera. Sagt och gjort, snart var man på väg genom den steniga terrängen samman med ett par tysta, bistra nomader. Något låg i luften, ingen visste vad. Man slog läger i det fria, bakom en klippkant som skonade dem från den stickande vinden. Mitt i natten rycktes alla upp från sin sömn. Den unge novisen hade vaknat och gått runt klippan, som om han hört något. Där hade han till sin förfäran sett något lysande, brinnande fara emot dem. Han rop fick övriga på fötter men utan förvarning slog ett enormt eldklot in i klippan. Bröderna klarade sig med svedda ögonbryn och bränd hud men nomaderna, som av välvilja mot munkarna valt att sova i kanten av klippan eller ute på marken, drabbades hårdare. En fick sin arm förkolnad av den infernaliska elden. Efter eldstormen tycktes luften sugas från platsen och ett dovt svepande hördes ovan dem. Skuggorna tycktes röra sig, men kanske berodde det på att deras syn lurats av det plötsliga ljuset.

Man fortsatte innan gryningen under tystnad. Nomaderna beklagade sig på intet sätt om deras förlorade kamrat (som de själva stuckit ned för att lindra plågorna från den förlorade armen). Var detta ett tecken från Daak? Eldstormar var annars ett fenomen som fött ur den Onde själv, det visste den skriftlärde. Så småningom syntes klippan på horisonten – en osedvanligt anonym klippa – och nomaderna stannade då och manade fram bröderna. Endast de som hade en fråga att ställa fick närma sig klippan. Under tystnad närmade sig bröderna klippan och steg upp på den, där man med lätthet kunde blicka ut flera fjärdingsväg över det platta landskapet. I en försänkning på klippans topp fann man en enkel hydda. Prior Cadius såg på de andra och gick sedan fram och knackade lätt på vad som knappast kunde kallas en port för att sedan stiga tillbaka. Ur hyddan kom snart av en man i nomadklädsel – svart kåpa och tyg virat runt ansiktet. Endast ögonen syntes på mannen och de var blå och djupa.

Det följande samtalet var kryptiskt och svårmemorerat. Profeten svarade aldrig rakt ut på någon fråga. Men han klargjorde att för att finna den Onde skulle de söka efter ”en västerländsk hynda”, i ”ett otuktens hus” och att hyndan delat säng med många män, varav en är näste mhîm i Mûhad. Han nämnde också att inkvisitionen är efter dem och att de ständigt kommer att ha både den Onde och Guds blick på sig. När de bad om att få veta något om den närmsta framtiden svarade han bara att det skulle komma en stor besvikelse som ledde dem till fiendens fiende, som ju var deras vän.

Förvirrade återvände munkarna till karavanen. Väl tillbaka fick de i förbifarten reda på att en trupp ryttare i största hast hunnit upp karavanen, sökandes efter fem munkar. Karavanledaren hade ursäktat sig och sagt att dessa för stunden lämnat karavanen för ett sidospår, vilket fått ryttarna att genast återvända. Med ens förstod munkarna hur nära deras förföljare var, och hur Gud styrt deras steg på andra stigar än inkvisitionens. De hade räddats från säker tortyr…

Färden över Tarkas beräknades ta minst två veckor. Halvvägs skulle den nuvarande nomadstammen lämna dem och en ny ta vid. Dessa mötte man en gassande dag ute i de mer sandbeklädda delarna av Tarkas. De kom mot karavanen i hög fart och för en stund skrämdes bröderna, i tron att de blev attackerade. Men nomaderna kom fram och hälsade bistert karavanledaren. De hade med sig vatten, förnödenheter, frukter och stärkande dryck men också stora mängder vapen som de bar på. På kvällen ställdes det till med festligheter. Nomaderna delade frikostigt med sig av de söta frukterna, sitt fruktvin och märkliga rökdon. Munkarna oroades av detta fördärv som drabbade de trogna men kunde göra intet för att stoppa det, mer än att uttrycka sin oro för karavanledaren som avfärdade detta.

Vad munkarna börjat misstänka blev dock sanning följande morgon. I gryningen väcktes de trötta och möra karavanresenärerna. Nomaderna deklarerade med vapen i hand och efter att ha separerat de resande i grupper att karavanen var erövrad. Nästan alla fick sina händer bundna och sedan fortsatte karavanen i högre takt. De fick reda på att de inte längre ämnade ta sig till Jen – där ju karavanen var väntad. Istället skulle de säljas som slavar i Quaran, varorna skulle lastas om till fartyg och de mer betydelsefulla personerna skulle man begära lösenpengar för. Bröderna förstod att profeten talat sanning och de försökte att icke känna förtvivlan när de i stark hetta och piskande vind tvingades framåt.

Lidandet i karavanen var stort när man anlände i Quaran. Där forslades alla fångarna in till fots, väl bevakade av både nomader och lokal milis, medan varorna genast fraktades till en annan del av hamnen. Fångarna packades in i en ranglig magasinbyggnad där redan många andra olyckliga själar samlats. Hettan var stark och lukten av hundra människors svett och urin var obehaglig för de ovana munkarna. De hade nu lämnats i en slavhandlares vård och vaktades av lättklädda och kraftiga mörkermän, darkener, med piskor och stora huggknivar. Då och då kom nya vakter in, skrek och gormade och valde ut en handfull slavar, förmodligen för omedelbar försäljning. Så småningom föll turen på munkarna. Utmattade släpades de ut och fördes upp på en scen i trä där de ställdes ut som boskap för människomassan som ständigt myllrade förbi. På vägen fick de se hur fyllemunken de mött i karavanen släpades undan och misshandlades tills hans kraxande skrik tystnade. Bud ropades ut på det högljudda, tjattrande språket och munkarna var nu rädda att tvingas skiljas från varandra och kanske aldrig ses igen. Då kom en köpman fram till scenkanten, granskade intresserat munkarna för att sedan påbörja en ettrig köpslagning med slavhandlaren. Munkarna kunde från handrörelserna gissa sig till att köpmannen önskade köpa alla munkarna tillsammans vilket gladde dem. Mycket riktigt blev de sålda och köpmannen förde dem nöjt med sig, bevakade av dennes egna vakter med stora, krökta sablar.

De fördes till en betydligt lugnare del av staden där de fick sätta sig att vila i ett skuggigt atrium. De var inte ensamma. Utöver de fem Daakbröderna fanns där även en underskön alvisk kvinna, sittandes med nedböjt huvud, en ärrig och orakad jargier som sade sig ha varit legionär, en cirefalisk konstnär i nu ganska solkiga men dyrbara kläder och en ettrig, fräsande ung kvinna av tiraksläktet, en gûrd. Anledningen till denna exotiska samling visade sig vara att deras nye ägare handlade med exotiska slavar som såldes privat till rikemän i Mûhad med smak på något extra. Fem autentiska Daakbröder ansågs säkert kunna tillfredsställa något behov hos dessa köpare. Slavarna behandlades förvånansvärt väl – de serverades vatten och tilltugg, tilläts skugga och vila och fick fritt röra sig i atriet, under uppsikt av en handfull bistra vakter. Utmattade språkade några av bröderna med de övriga slavarna men annars väntade man på vad Gud hade i förberedelse för dem.