Etikettarkiv: handout

2965 Felix tredje brev

Postat av
Svara

Kära Marius,

Det sörjer mig att du missade min födelsedagsfest då det inte är var dag man fyller 60. Men för att du inte helt skall gå miste om detaljerna, och kanske ångra dig lite i efterhand, så skall jag ge en kort redogörelse över kvällen.

Jag hade låtit utsmycka min vackra villa i sen-jargisk stil och under dagen fick enklare personer från folket komma och hälsa mig lycka och välgång medan jag satt under min baldakin. Det är förnöjsamt att se att man har kunnat glädja så många. Fick många fina gåvor, sådant som andra skulle kastat bort, men för mig visar dessa på folkets kärlek och jag värderar dem högt. Innan middagssolen blev för het så drog jag mig tillbaka.

På kvällen öppnades portarna till den riktiga festen. Det var inte lätt att skriva inbjudningslistan. Min villa har ju begränsad plats trots att min trädgård är mycket stor för att vara i Daval. Men strax över 400 gäster tog jag emot. Vackra lyktor händes upp i de lummiga träden och de skickligaste musikerna från hela Mundana underhöll med sina sånger och melodier.

När gästerna kom in så lät jag slavarna svalka deras fötter med snökylt vatten. De fick njuta av mängder av olika oliver i olja, stekta hasselmöss, beströdda med honung och vallmofrö. Vidare fanns det frästa korvar från Firina på silvergaller och meloriska plommon och granatäpplen. Självklart serverades det rikligt med honungsvin som det sig bör till dessa enklare rätter.  Allt detta bars omkring av nakna darkenslavinnor, inoljade och pudrade med guldstoft.

De som hade gåvor fick föra fram dem till en särskild paviljong där jag mottog dem. Det var mycket det gamla vanliga, lite guld, lite ädelstenar. Men vissa gåvor stod ut. Min unga skyddsling Iadon som är notarie på biblioteket hade hittat gamla bortglömda erotiska skrifter, riktligt illustrerade. Sedan fick jag en stor och muskulös kraggbarbar till gladiatorarenan av Livia, hon är så omtänksam. Men den bästa gåvan var nog en missleslavinna jag fick av den ständigt leende cirefaliern Zazamel. Jag säger såhär i efterhand att har man inte prövat en missla så bör man göra det, mycket annorlunda och spännande. Dessutom är hon mycket flitig och lydig.

Nåväl, åter till kvällen. Folket bjöds sedan att sätta sig till bords och jag tog huvudsätet iklädd en mycket smakfull purpurfärgad skrud. Till musik bars maten in. Det var rykande oxkött som var rött och blodigt i mitten, rostade testiklar, kokade kräftor och krabbor, jäst fisk och kryddade fågelbröst. Det serverades vin från de finaste gårdarna och från de mest fjärran rikena. Sedan rullades huvudrätten in. En helstekt cyklop på ett spett. Jag gjorde själv äran att skära upp dess hopsydda buk med en vass kniv och därifrån flög det ut trastar som sedan slavarna fångade med håvar och nät så de kunde griljeras till efterrätten.
Att räkna upp alla andra rätter som bars in skulle ta allt för lång tid och som tur är så känner jag många storätare som inte har några problem att sätta i sig mängder med mat. Det bittra vinet från Ebhron som jag serverade förvånade många men jag förkunnad att detta vin var det dyraste vin de någonsin druckit även om det smakade som ättika. Därefter lät jag slavarna lägga en flodpärla i varje mugg så att den skulle lösas upp av det sura vinet. Folk skrattade och applåderade och då varje bägare var värd med än 1000 denarer så slukade det girigt för att komma åt pärlan.

Kvällen fortgick med dansare från de nordliga provinserna. Inoljade gladiatorer som fick brottas med varandra och slavutlottning. Snart släppte vinet på hämningarna och till och med de torraste av mina gäster förlustade sig. Det är som jag säger, med bara tillräckligt med mod och vin så blir var man en sodomit och var kvinna tappar alla tankar på kyskhet och ”korrekt” beteende. Först när solen stod högt på himlen så lämnade de sista gästerna min villa. De som somnat fick sova i trädgården under skuggande baldakiner.

Så min vän. Du missade festernas fest. Det stora problemet är bara hur jag skall kunna överträffa mig själv då jag fyller 65. Men har redan börjat göra upp planer.
Jo. Förutom detta har jag blivit invald i Fakturatorrådet. Alltid kan man ju reta upp någon med denna titel och den makt det innebär. Så nu är jag på allvar en del av den Jargiska politiken. Synd bara att det inte kommit tidigare då man var yngre och en aning hungrigare.

Må du ha hälsa och förstånd.
/Felix, 2965 e.D.

2965 Brev från Marius till Felix

Postat av
Svara

2965 e.D.

Kära Felix,

Jag hoppas allt är väl med dig! Jag har precis återvänt från min senaste tur till den boplats jag anlagt bortom det blå havet. Jag har nu slutligt namngivit platsen ”Maritus”. Jag hade ursprungligen tänkt att döpa den till ”Marius” efter mig själv, men efter att min fru deklarerat att vi män alltid har storhetsvansinne och helst skulle döpa världen efter oss själva, beslutade jag mig för ”Maritus”. Tillika delar för att blidka henne som att reta upp henne.

Som du förstår har jag inte återvänt till Daval eller Lagath, då jag hade besökt dig personligen istället för dessa ständigt opersonliga brev. Jag befinner mig nu på Palatia Fortunatis i Jarum. Om du vågar dig ut hit till ”vildmarken” någon gång skulle jag gärna vilja visa dig detta palats. Det är verkligen en oas här i Jargiens utkanter, på gränsen mot ökenlandskapet Tarkas, och utan det hade det knappast varit värt att besöka Jarum. Ättens främsta företrädare har alla egna inkvarteringar här och den gemensamma trädgården blir bara mer och mer behaglig med åren.

Döm om min förvåning när en bankrutt Fortunatis vid namn Gregarius hade inkvarterat sig i palatset under min bortavaro. Dessutom i en del av min privata villa på palatsområdet. Denne stackars man, som jag knappt hört talas om tidigare, har spelet bort hela sin förmögenhet på casinot i Szal Dorian och är nu utfattig. Då beger man sig tydligen till de rika släktingarna i Jarum och tiger pengar. Karln är ofantligt arrogant och viftar med nåt gammalt skuldebrev han fick ärva av sin far där min gren av ätten tydligen lånat fem tusen denarer för något drygt hundra år sedan. Hade han inte varit så imbecill och uppblåst hade han fått pengarna för länge sedan, utan skuldebrev. Mina legater har fört en skicklig domstolsprocess mot honom och den gode magistraten av Jarum, Marxinno Fortunatis, har beslutat att ogiltigförklara skuldebrevet. Gregarius är nu skyldig mig 2.500 denarer för rättegångskostnaderna istället. Dessutom snart hemlös. Nog om detta.

Jag har när du får detta brev antagligen precis avrest mot Daval, dock med ett kort uppehåll hos min syssling Falx a Fortunatis, guvernören av Lativa i Larum, och min vingård utanför staden. Det borde alltså ta mig ytterligare någon dryg månad innan jag anländer till mitt residens i Daval. Jag ser mycket fram mot att åter få dela ett glas vin med dig en varm sommarkväll!

Innan dess, och med denna leverans skickar jag en gåva från Tharhai – en pantera! Vi stötte under en expedition in i fastlandet på denna eldsprutande best. Den infångades efter en tre timmar lång jakt och hela sju av mina inhyrda soldater fick sätta livet till. De lokala medicinmännen lyckades dock till slut skjuta besten med tillräckligt många bedövningspilar för att den skulle somna in. Jag vet att din önskan om att infånga en drake ännu inte infriats och tydligen skall dessa djur vara väl lämpade för just detta ändamål. Om du vill använda panteran till detta eller enkom för ditt nästa gladiatorspel överlåter jag naturligtvis till dig. Eftersom panteran rent formellt tillhör CCA vore jag tacksam om vi vid dess död kunde få tillbaks dess doftkörtlar för att kunna framställa den populära Pantera-parfymen. Odjuret finns upptaget i räkenskapsböckerna och det är tyvärr minst lika stor byråkrati i de jargiska handelshusen som i det jargiska kejsardömet i övrigt, som du känner till… Jag bävar för de blanketter jag behöver fylla i för att få en avskrivning av dessa doftkörtlar till stånd.

Det hela får mig plötsligt att tänka på den gång i Erat när vi båda skrämde slag på såväl Antonius Botaneiates som Darrian med det uppstoppade hyggelmonstret du visade mig i arkivet. Minns deras miner när det där monstret vrålandes dök upp i en av pelargångarna i trädgården! Jag skrattar fortfarande gott åt Darrians min! Antonius som sedan skällde ut dig efter noter och kallade dig för den ”barnsligaste mannen i historien”! På sedvanligt vis lyckades du dock komma undan genom att gömma dig hos din dåvarande älskarinna Abelia, prefektens dotter, medan jag själv, en ”oskyldig” sjuttonåring, under tiden fick en grundlig utskällning av – just det – prefekten.

Ibland saknar jag vår tid i Erat väldigt. Det var en frihet vi antagligen aldrig kommer få återuppleva. Kejsardömets framtid har sedan dess i mina ögon blivit allt mörkare. Eller så har man helt enkelt med åldern insett att de fagra ord som förmedlas via dessa universitet var föremål för en tung granskning av kejsardömets censorer.

På tal om sådant här tvingas jag också lägga ner lite tid på ett ärende du vet att jag knappast uppskattar att behöva ödsla tid på. Det gäller såklart ”familjepolitik”. En man vid namn Orlandus Quintillis, alltså en av dina ättlingar, har ställt till massa förtret här i Okrana. Han är godsägare i de östra delarna av denna väldiga provins, men har nu helt plötsligt fått för sig att han också behöver en ämbetstitel. Som du säkert känner till är min ätt Fortunatis petig med att behålla alla exaktor- och magistrattitlar i vad många inom ätten anser vara ”deras” provins. Orlandus har nu tydligen börjat muta folk till höger och vänster för att erhålla ett sådant ämbete i provinsen. Det här har tydligen upprört många Fortunatis här, särskilt som du är medveten om våra båda ätters redan ansträngda relation.

Jag vore tacksam om du kunde få den här Orlandus att dra sig ur detta. Jag kan personligen bekosta en sådan titel i provinsen Mihrit åt honom om det behövs för att han ska dra sig ur. Jag föreslog mina släktingar att jag helt enkelt skulle köpa hans lilla farm, men det tyckte de tydligen inte var rätt sätt. Alla dessa ämbetstitlar? Vad ska de med dem till? De lägger ju bara än mer ok på deras axlar…

Jag ser mycket fram emot att träffa dig min käre vän! Förbered nu ett ståtligt gladiatorspel så ska jag införskaffa det bästa av viner åt vår återträff vid mitt uppehåll i Lativa.

/Marius

2964 Brev från Valthian till Marius

Postat av
Svara

Högt ärade vän och medsvurne!

Det gläder mig oerhört att höra att du fått tillstånd att starta en koloni på ön Maritus, jag kan tänka mig att det finns stora tillgångar där som legat outnyttjade allt för länge, eller ännu värre, missbrukats av infödingar. Som du vet var jag under några år militärt ansvarig vid bildandet av kolonin Lomaro. Jag har inte berättat mycket om det eftersom minnena från de åren plågar mig svårt än i denna dag, många år efter att jag säkerställde ordningen och lämnade den hemska platsen, men nu när jag hörde att du skulle ge dig in i koloniseringsbranchen tänkte jag att jag borde dela med mig av mina erfarenheter, trots att det är plågsamt.

När jag och mitt kompani anlände till Lomaro såg platsen mycket fridfull ut, men den skulle snart visa sitt sanna barbariska ansikte. Jag var då endast andreman i kompaniet som var lett av Funo Lomaro. Han var en god vän och vi hade under flera år skolats tillsammans i de strategiska och taktiska konsterna av vår läromästare och mentor Leon Randarian, men det stod efter endast ett par dagar i Lomaro klart att hans inställning till barbarer var allt för mjäkig. Han trodde att det skulle räcka med att ha vakter utplacerade vid kolonins gränser, en taktik som resulterade i stora förluster; många dugliga soldater dukade under när deras vaktposteringar plötsligt blev anfallna.

Jag lyckades till sist övertyga Funo om att mer offensiva metoder behövdes. Vi skickade ut patruller för att leta upp infödingarnas närliggande bosättningar och se till att inga fanns inom flera dagsmarcher. Funo mötte sitt öde när han var ute med en av dessa patruller. Det var vid slutet av en flera dagar lång utflykt, jag var kvar i vårt basläger och såg hans patrull från vakttornet vi låtit uppföra utanför. Förmodligen släppte han lite på disciplinen när vakttornet kom innom synhåll, det hade varit en lång och utmattande utflykt. Då plötsligt uppenbarade sig en hord barbarer runt patrullen. Funo var chanslös. Jag red naturligtvis ut med en patrull, men när vi kom fram var fienden borta och de flesta av mannarna var skadade eller döda. Jag befordrades och fick ansvaret för operationen. Funos död övertygade ledningen hemma på fastlandet att mer resurser krävdes, så jag fick ytterligare manskap och utrustning.

Vi fortsatte ett tag med patrullerna, men efter att under otaliga månvarv ha sett många vänner och goda soldater duka under av pilar från osynliga bågar insåg jag att det var lönlöst. Jag gav order om att börja avverka skogen. Alla slavar som inte var absolut nödvändiga till annat fick arbeta hela dagarna med att fälla träd. Anfallen blev färre men större. I ett av de största anfallen blev jag som du vet av med mitt vänstra lillfinger. Vi förlorade många slavar. Efter ett halvår med den nya taktiken kom vändpunkten. Torrperioden var ovanligt hård detta år och jag tog ett djärvt beslut. En dag när vinden låg på hårt från havet gav jag order om att bränna skogen.

Det brann i sju dagar. Jag red ut med hela kompaniet efter att elden lagt sig. Efter nio dagar hade vi fortfarande inte sett en enda levande barbar. På den tionde dagen såg vi en grupp. De flydde i vild panik vid blotta åsynen av oss, men vi han ikapp dem och nedgjorde dem till sista man.

Jag råder dig därför att vara hård mot infödingarna från början, och omedelbart göra klart att de numer tillhör det av Daak givna Kejsardömet Jargien. Jag hoppas jag kan komma och besöka kolonin någon gång.

V.

2964 e.D.

2960 Antonius brev till alla

Postat av
Svara

2960 e.D.

Kära Bröder,

Jag skall fatta mig kort. Det är ännu inte utropat, men när ni får mitt brev så har jag utnämnts till Jargus nye consilator! Detta är en framgång utan motstycke för Blå sällskapet. Aldrig har vi varit så nära. Jag har arbetat målmedvetet ända sedan tiden på St Yrgams för att detta ska ske. Nu äntligen har mina böner hörts.

Min position inom kejsardömet kommer drastiskt förändras. Jag kommer få fyll insyn i statsapparaten. Jag kommer få ett sigill med långtgående befogenheter. Kejsaren själv kommer lystra till mina råd. Tro mig, bröder, jag kommer verka för sällskapet från att första glaset vänts. Jag har inga illusioner om att Jargus kommer att ändra sitt sätt bara tack vare mina råd, men kanske kan jag påverka i rätt riktning.

Mina bröder, jag måste också varna er. Som consilator har jag plötsligt många fler fiender. Många vill höra vad jag säger och läsa vad jag skriver för att använda det mot mig. Mina brev kommer framöver vara mycket sporadiska. När de kommer så levereras de av personligt bud. Jag kommer att använda mitt hemliga sigill från St Yrgams.

Consilator Antonius Vincafluva Botaneiates

2957 Brev från Valthian till Darrian

Postat av
Svara

Käre D,

Du kanske minns hur jag under vår studietid i St Yrgams ofta hävdade att vi kanske inte behöver avsätta Jargus för att få igenom en återgång till forna tiders storslagna kejsardöme. Det kanske äntligen har hänt, helt utan vår inblandning. Den gamle verkar ha vaknat till och har beordrat ett snabbt och storskaligt anfall av Drunok! När du läser detta är, om allt går enligt planerna, jag och mitt lätta kavalleri långt inne bakom fiendens linjer.

Det skall bli skönt med ett snabbt och hederligt fälttåg mot ett nästan civiliserat folk, inte alls som de där hemska åren av ständiga överfall när vi anlade kolonin Lomaro. Men det blir nog inte bara ärofyllda segrar, det finns ju trots vår överlägsenhet vissa faror med krig. I Lomaro miste jag ju som du vet inte bara ett finger, det höll mig även ifrån att vara hos mina bröder för att hindra dem från den tragiska fejd som blev deras död, och det är ju inte helt omöjligt att även denna  strid för Kejsardömmets och Daaks ära kommer tvinga mig och många andra till stora uppoffringar. Men jag tar gärna dessa risker i hopp om att detta krig är början på en ny guldålder för vår kära nation. Men det kräver nog att ni som stannar hemma driver på och uppmuntrar Jargus på nytt uppflammande glöd. Även om det visar sig att vi måste skaffa en ny kejsare så är det viktigt att folket och framför allt de styrande klasserna ser på det här initiativet med glädje så att det blir denna framåtanda som tonsätter den kommande utvecklingen och inte den långa tidigare perioden av stagnation och apati.

Jag kan tyvärr inte bidra med något här på hemmaplan, då jag inte har någon tid att arrangera sådant, jag är redan på väg mot fronten och skriver detta i det flackande ljuset från en av legionens dåliga vaxljus. Jag är övertygad om att ni andra kämpar lika hårt här hemma för vår sak som jag kommer att kämpa bakom fiendens linjer för den samma.

Hoppas vi ses igen,
V.
2957 e.D.