Högt ärade vän och medsvurne!

Det gläder mig oerhört att höra att du fått tillstånd att starta en koloni på ön Maritus, jag kan tänka mig att det finns stora tillgångar där som legat outnyttjade allt för länge, eller ännu värre, missbrukats av infödingar. Som du vet var jag under några år militärt ansvarig vid bildandet av kolonin Lomaro. Jag har inte berättat mycket om det eftersom minnena från de åren plågar mig svårt än i denna dag, många år efter att jag säkerställde ordningen och lämnade den hemska platsen, men nu när jag hörde att du skulle ge dig in i koloniseringsbranchen tänkte jag att jag borde dela med mig av mina erfarenheter, trots att det är plågsamt.

När jag och mitt kompani anlände till Lomaro såg platsen mycket fridfull ut, men den skulle snart visa sitt sanna barbariska ansikte. Jag var då endast andreman i kompaniet som var lett av Funo Lomaro. Han var en god vän och vi hade under flera år skolats tillsammans i de strategiska och taktiska konsterna av vår läromästare och mentor Leon Randarian, men det stod efter endast ett par dagar i Lomaro klart att hans inställning till barbarer var allt för mjäkig. Han trodde att det skulle räcka med att ha vakter utplacerade vid kolonins gränser, en taktik som resulterade i stora förluster; många dugliga soldater dukade under när deras vaktposteringar plötsligt blev anfallna.

Jag lyckades till sist övertyga Funo om att mer offensiva metoder behövdes. Vi skickade ut patruller för att leta upp infödingarnas närliggande bosättningar och se till att inga fanns inom flera dagsmarcher. Funo mötte sitt öde när han var ute med en av dessa patruller. Det var vid slutet av en flera dagar lång utflykt, jag var kvar i vårt basläger och såg hans patrull från vakttornet vi låtit uppföra utanför. Förmodligen släppte han lite på disciplinen när vakttornet kom innom synhåll, det hade varit en lång och utmattande utflykt. Då plötsligt uppenbarade sig en hord barbarer runt patrullen. Funo var chanslös. Jag red naturligtvis ut med en patrull, men när vi kom fram var fienden borta och de flesta av mannarna var skadade eller döda. Jag befordrades och fick ansvaret för operationen. Funos död övertygade ledningen hemma på fastlandet att mer resurser krävdes, så jag fick ytterligare manskap och utrustning.

Vi fortsatte ett tag med patrullerna, men efter att under otaliga månvarv ha sett många vänner och goda soldater duka under av pilar från osynliga bågar insåg jag att det var lönlöst. Jag gav order om att börja avverka skogen. Alla slavar som inte var absolut nödvändiga till annat fick arbeta hela dagarna med att fälla träd. Anfallen blev färre men större. I ett av de största anfallen blev jag som du vet av med mitt vänstra lillfinger. Vi förlorade många slavar. Efter ett halvår med den nya taktiken kom vändpunkten. Torrperioden var ovanligt hård detta år och jag tog ett djärvt beslut. En dag när vinden låg på hårt från havet gav jag order om att bränna skogen.

Det brann i sju dagar. Jag red ut med hela kompaniet efter att elden lagt sig. Efter nio dagar hade vi fortfarande inte sett en enda levande barbar. På den tionde dagen såg vi en grupp. De flydde i vild panik vid blotta åsynen av oss, men vi han ikapp dem och nedgjorde dem till sista man.

Jag råder dig därför att vara hård mot infödingarna från början, och omedelbart göra klart att de numer tillhör det av Daak givna Kejsardömet Jargien. Jag hoppas jag kan komma och besöka kolonin någon gång.

V.

2964 e.D.