Etikettarkiv: fantasy

Szakar

Postat av
Svara

Szakar Syfitolor (Petter)

Szakar är en cirefalisk ung man som nyligen blivit en del av den Ebhronitiska kulturen och är en medlem av krigarordern och hus Syfitol. Szakar har alltjämt en stark koppling till sin riktiga familj och inte fullt ut anammat det Ebhronitiska sättet att leva. Hans familj sägs också ha sålt allt de hade för att kunna ge honom en god utbildning och köpa (vissa skulle säga muta) honom en ingång till det Ebhronitiska samhället.

Szakar är tränad av en cirefalisk klingmästare och detta har gjort honom en naturlig del av krigarordern. Han är lärling och högra hand till Kapten Zviadi och är ålagd att övervaka och hjälpa till med försvaret av kolonin.  

Szakar förstår vikten av styrka och makt. Har man denna på sin sida kan man göra vad man vill. Självklart kan man spela spelet utan att fuska men om man på detta sätt riskerar att förlora är det bättre att sparka undan benen på motståndaren. Szakar saknar dock en del av disciplinen som krävs. Innerst inne är han allt för nyfiken och äventyrlig och även om han vill hålla huvudet kallt och vara taktisk är det svårt för honom att inte släppa greppet och kasta sig in i något nytt och bara improvisera utan att planera. Trots allt vill han bara leva och upptäcka nya saker och inte vara fast i det sociala spel som han är inmutad i. Sedan finns det något annat där på Luberos. Han har haft otaliga drömmar om ön, redan innan han kom dit, och sedan ankomsten har de blivit fler och allt kraftfullare.

Bakgrund

När jag var liten var havet mitt hem. De första stapplande stegen togs på det gungande däcket på familjens fartyg ”Ruzanions pärla”. Jag vaggades till sömns av vågorna och tittade fascinerat på seglen som slog i vinden och fåglarna som följde skeppet så långt ut till havs. Jag fick det berättat att vi hade lämnat det som var kolonin Asharion sedan det primitiva folket där gjort uppror och att min fader och moder nu var så tyngda av skuld (själslig som ekonomisk) att vi färdades mellan hamnstäder, öar och olika riken i jakt på något jag inte kunde förstå.

Min far satt mestadels i sin hytt, uppsvälld och däst, och drack vin från morgon till kväll. Min mor försökte hålla sig för sig själv men så fort de kom nära varandra brast de ut i våldsamma gräl. Min farfar, och tillika morfar, sade att det berodde på att de var syskon och att de likt som när de var små alltid bråkat.  Han skrattade dock åt deras utbrott och tog mig i sitt knä och kallade mig för hans lilla sparv.

Han var en klingmästare och det var till största del för att stilla sin egen tristess som han började undervisa mig. På det gungande däcket i regn som i solsken i dyningar som i stiltje möttes våra klingor och han var snar till att ge mig en örfil när jag gjorde för många misstag men sedan snabbt ge mig en godsak om jag gjort något riktigt duktigt.

Jag fick lida den klassiska undervisningen med rigorös skolgång och disciplin av min privatlärare men tankarna drev iväg som molnen på himlen och jag fastnade aldrig för de tjocka böckerna eller de heliga rullarna. Skeppet var en egen värld och nätterna bjöd på mer spännande äventyr. Jag visste varje skrymsle och varje vrå. Kunde krypa längst in under skrovet vid barlasten, stjäla mat från förrådet eller starksprit från kaggarna. Jag kunde sitta gömd i skuggorna och lyssna i timmar under däck medan sjömännen spelade tärning och berättade historier om vilddjur, bestar, skökor och kungar. De visste hur man förutsade vädret genom att blanda salt och sött vatten och spegla himlen i det. De drack rikligt för att hålla humöret uppe och jag såg hur vuxna och starka män kunde bli som barn och utan skam gråta i varandras armar.

Vi anlöpte i hamn gång på gång alltid i en främmande stad och min far och mor klädde upp sig i sina finaste kläder och anlade sina vackraste leenden och gick stolta och självsäkra upp mot palats och borgar. När de kom tillbaka var blickarna nedslagna och strax seglade vi vidare.

Slutligen anlände vi till riket Ebhron. En plats som de flesta sjömän sade låg vid världens ände. Här blev vi mottagna och fick slå oss till ro. Men för min del blev det en tid av prövningar. Jag var rastlös på land och stirrade alltid ut mot havet. Språket var nytt och kändes grovt och tungt att uttala och folket var annorlunda. De ting som jag fått veta sedan barndomen om familjens styrka, sammanhållning samt blodets renhet ifrågasattes och jag fick höra hur barn togs från sina familjer och spreds ut över riket utan någon koppling till sitt ursprung.

Jag fick dock alltid veta att jag var speciell. Att jag var annorlunda. Min far och mor pratade om det faliska blodet och att vi formade våra egna lagar och att jag skulle återupprätta familjens ära.

Under några år spenderade min familj sina sista tillgångar. Skeppet såldes, juvelerna gavs i ”gåvor” för att vi skulle bli emottagna och rätt dörrar skulle öppnas. Min farfar (morfar) dog inte långt efter ankomsten och han lämnade sin melomanklinga till mig.

Slutligen var ”avtalet” ingått. Jag blev en del av krigarordern och hus Syfitol. Jag lämnade mitt hem och fick börja ett nytt liv med en ny familj. Med charm och manipulation hade jag inte svårt att få vänner men jag föraktade det stela systemet. Den eviga maktkampen. Men så kom beslutet att jag skulle bli lärling till Zviadi på den nya kolonin på Luberos. Detta väckte ogillande i mitt ”hus” då många ansåg (rätteligen) att min familj mutat mig till den positionen.

För mig lät det dock spännande. En ny tid på en ny värld. En okänd ö fylld med mysterier och bort från det hårda och kvävande styret i Ebhron. Kanske en möjlighet till frihet.

Relationer

Dobax: Har ett tråkigt och översittande beteende, men är en skicklig person väl värd att hålla sig väl med.

Parda: Förmodligen samma mål som mig, men verkar labil. Mycket attraktiv!

Kapten Zviadi: Verkar inte kunna hantera Luberos, en svaghet som jag kan utnyttja för att ta hans position. Men under tiden gäller det att hålla sig väl uppåt!

Obulbul: Har många spännande historier och gillar att prata om sjölivet, en mycket trevlig person att spendera en fartygsresa med!

Adzizmar: En likasinnad, förmodligen – känner en koppling till denne samt intresse för vad denne håller på med.

Personlighet och motiv

  • Beteende: Social, pratar mycket, stora och yviga gester.
  • Motiv: Familjens önskan och planer driver karaktären till Luberos för att med den faliska listen hamna i en maktposition som är inkomstbringande och som kommer kunna upprätta familjens ekonomiska situation och anseende.
  • Kärlek: Blir attraherad av de som är lite mer djuriska och farliga. De skall helst vara rebelliska och bryta invanda mönster. Allt för väna och tama gör honom snabbt uttråkad.
  • Rädsla: Att fastna i det sociala spelet och att inte kunna bryta sig loss. Att förlora all sin frihet. Fruktar och undviker sjuka människor, finner dem obehagliga.

2969 Brev från Darrian

Postat av
Svara

Daval 20/2 – 2969

Mina bästa och äldsta vänner och förtrogna,

Inledningsvis vill jag tack er alla för era lyckönskningar och presenter vid min fyrtionde födelsedag. Festen var ett gott tillfälle att minns svunna tider och samtidigt blicka framåt. Jag vill också tacka Antonos och sällskapet för förtroendet att bli andre man i Sällskapet. Jag är övertygad om att jag kan leverera.

Jag tror också att jag kommer att finna mig väl i Daval, speciellt med vänner som ni, och Daaks godhjärtade blick som vakar över oss alla. Det är inte ofta vi får en chans att sammanstråla allihop – jag tror inte det har skett sedan åren i Erat. Det var beklagligt att ni inte har möjlighet att träffa min kära hustru Atina. Jag valde att inte ta med henne. Jag är rädd att Daval hade gett henne för många intryck och tyvärr inte hjälpt henne i hennes sorg. Arma själ.

Jag kan inte låta bli att minnas Erat. Jag kanske börjar bli en gammal och nostalgisk man men födelsedagsfesten fick mig att tänka tillbaka på vår tid förr. En enklare tid, om jag så får säga. Felix, du verkar fortfarande ha energi som en ungdom, och med lömsk blick och fuktiga läppar betraktar du fortfarande de unga och sköna, ger dem en smekning över deras lena hy. Vissa saker förändras aldrig, gamle vän! V, dina ord som skallrar om förändring klingar lika fast nu som vid kvällsvarderna på St Yrgams. Ditt krigarhjärta höljer fortfarande en glöd som du inte har låtit fallna och stelna. Må Daak vara med dig alltid, kamrat! Marius, alltid ivrig och hungrig, alltid är det viktigast att synas. Din entré till festen är fortfarande något som det tisslas och tasslas om bland tjänstefolket på godset jag lånar. Jag förlåter dig den här gången också, men försök gärna att vara lite mer lågmäld nästa gång. Se till så att inte Daak ser dig som uppstudsig! Det var tråkigt att de övriga från Erat inte kunde närvara så att vi hade kunnat ha en fullständig sammankomst.

Er förtrogne
Darrian Everni Victorinas

2968 Brev från Marius till Valthian

Postat av
Svara

Kära Broder Valthian,

jag tackar vänligast för din hjälp när det gäller min näst äldste son Flavius önskan att få genomföra en grundläggande militärtjänstgöring. Hans två år inom kejsardömets legioner, och dessutom den ökända ’Corer Fexiores’, har gjort honom gott. Även Flavius är mycket tacksam för din hjälp och ditt goda mentorskap åt honom under hans tid. Det glädjer mig mycket att en av mina söner väljer den militära banan och dessutom i armén. Flavius var länge inriktad på att liksom mig tjänstgöra inom flottan. Jag har dig mycket att tacka för att han kommit på bättre tankar. Du vet hur mycket jag älskar havet och framförallt skepp, men den jargiska flottan, som jag tidigare förlänats titeln imperator navale över, är ju inte särdeles ståtlig. Såväl sabrierna som cirefalierna har ekor med bättre stridskapacitet än delar av vår flotta. Det är synd och skam att den ståtliga kejserliga flottan tillåtits förfalla så under Jargus tid.

Hursom har Flavius beslutat sig för att vid stridsakademin i Megara studera militär strategi och historia. Det glädjer mig mycket!

När du nu blivit av med en Fortunatis hoppas jag att du tar emot en annan. Det var länge sedan jag hade tid över för mig själv och Daval har på sistone börjat tråka mig.  Jag har tröttnat till leda på alla dessa kejserliga blanketter som skickas till mig att jag beslutat att elda upp dem alla och betala de baskade förseningsavgifterna istället. Det visade sig att de blanketter som anlänt under en månads tid räckte gott och väl för att värma större delen av hushållet i närmare ett dygn. Nu behöver jag lite omväxling och hoppas att du vill ha förbarmade över mig i denna fråga.

För några år sedan besökte jag ju dig och din bataljon under en dryg månads tid och deltog i era sedvanliga aktiviteter. Detta skänkte mig stor glädje och jag hoppas nu att du är villig att ta emot mig under en liknande tidsperiod för att dela ett par stop öl med dig och dina mannar och även få pröva att svinga min värja, vilken dina mannar vid åsyn skrattar gott åt. Jag har också sökt tillse att din gamla kamrat vapenmästaren Izman Regelius medföljer frånDaval till dig för detta besök, men det verkar som den gode Izman har viktigare saker för sig bland hovets damer. De vore trevligt om vi tre kunde återuppleva några av de stunder vi upplevt tillsammans på St Yrgams.

Angående St Yrgams stötte jag nyligen ihop med en av våra plågoandar från denna tid – professor Ervius Donato. Jag mötte honom helt plötsligt där på gatan i Daval. Eller jag tror det var han. Han stannade till ett kort ögonblick och stirrade förvånat in i mina ögon. Hans ansikte var vedervärdigt åldrat och ärjat av hans märkliga hudsjukdom, men hans ögon lyste fortfarande klara, med en gulaktig ton. Han höll sig fortfarande med långa naglar och stripigt hår. Jag kom på mig själv med att än en gång, liksom senaste gången jag såg honom för snart tjugo år sedan, instinktivt vika av med blicken. När jag, till skillnad från vad jag vågat förr, tittade upp igen, var han som bortblåst.

Jag grämer mig ibland att vi tillät denne man göra det han gjorde mot Lukas.  Vi hade kunnat stoppa det! En så ung och svag pojke som Lukas var! Vår vän! Eller i alla fall vår broder. Och vi gjorde ingenting. Vi hade lätt kunnat stå upp mot Ervius om vi velat, men vi lät det hända. Och vissa av oss själva gjorde värre saker. Eller hur Valthian?
Jag har försökt söka upp Lukas flera gånger sedan Erat. Vissa har sagt att han tog sitt eget liv bara någon dryg månad efter att vi lämnat Erat. Funnen i en av stadens sämre gränder, påstås det. Men inga bevis. Och andra säger att de sett honom levande flera år senare. Hans mor lever än, har aldrig blivit sig själv sedan Lukas försvann. Jag ga henne ett exemplar av min bok, det kanske piggar upp.

I vilket fall har jag tänkt bege mig till mitt residens iFlavare som ju bara ligger några dagsmarscher från din bataljons bas. Mina döttrar medföljer dit och det vore trevligt om du hade möjlighet att personligen titta förbi ett par dagar som svar på detta brev. Särskilt Tullia tjatar om att få träffa dig. Antagligen eftersom du är den ende påMundana som hittills låtit henne vilt svinga ett svärd. Tur att det var din slav hon träffade och inte något dyrt prydnadsföremål eller liknande.

Sist men inte minst måste jag också ödmjukast få tacka för dina insatser hos Imperatorernas byråkrater här i Daval. Ditt föredrag om hur mycket effektivare den militära postgången skulle vara om den sköttes av CCA:s postverk istället för av militära kurir i fredstid har tydligtvis gjort ett stort intryck på byråkraterna. De har beslutat att låta legionen som är stationerad i Tibara under en period nyttja CCA:s kurirer för postgången för senare utvärderingar. Som tack för din insats kommer givetvis CCA att visa sin generositet.

På återseende,
Marius Fortunatis, 2968 e.D.

2968 Brev från Jarim

Postat av
Svara

Kära Valthian, Marius, Felix,

Jag har inte skrivit till er på länge och vi har inte träffats på ännu längre. Mitt ärende är dessvärre inte endast för vänskap och glada historier. Ni har säkerligen mottagit Antonius brev rörande den nye sekondanten, och jag vet att ni alla var nära bekanta med Darrian. Men jag har mina farhågor om denne nye sekondant. Ni kan inte ha undgått att Athors sten försvunnit, ett stort orosmoln för alla kyrkotrogna. Hans andra affärer är oklara likaså. Vad jag fått erfara menar vissa att Darrian ändrats mycket på sistone, att han blivit en mer hänsynslös och kall människa.

Dessa må vara kvaliteter Antononius söker för sin sekondant, men i min mening bör sekondanten svara först och främst för värderingarna i det Blå Sällskapet, och i andra hand för sin egen framgång. Jag kan yppa för er att Antonius tidigare talat med mig om att utnämna mig som sekondant. Min erfarenhet inom Blå sällskapet är svåröverträffad, och som rådsherre av Erat har jag nära kontakter med de lärda och universitete – där våra rötter ligger, bröder.

Jag ber er, far varsamt med mitt brev och mina åsikter, som yppats i förtroende. Förhoppningsvis kommer vi få en chans att samtala någon gång snart, men jag ber er också att skriva tillbaka med era tankar.

Er frände,
Rådsherre Jarim Lascaris, 2968 e.D.

2968 Brev från Antonius till alla

Postat av
Svara

Kära Bröder,

Det Blå sällskapet leder vidare! In Bla no Vida! Vi välkomnar era framgångar i livet!
Jag skriver dock till er för allvars skull. Vårt kejsardöme, vår moder, är lika sjuk, om inte sjukare, än förr. Förbannelsen Jargus vilar än över oss. Men tro mig bröder, det kan inte vara längre till! Det talas om deklaration av galenskap, att Consiliet ska förklara Jargus ofullmäktig. Han kan nu spendera veckor utan att utföra en endaste av sina plikter då han är upptagen med sina studier av främmande skrifter och astrologier – tursamt nog kan jag och Consilator Randarian utföra det mesta som förväntas av kejsaren.

Jag vill också skriva till er för den glada nyheten att vår broder Prior Darrius Everni Victorinas nu är sekondant i vårt Sällskap! Ni känner honom alla, hans nit och flit har tagit honom långt. Prior Victorinas efterträder som ni förstår den sedan länge bortgångne Arius Zeno. Denna befordran har länge varit planerad., och jag hoppas ni alla kan stå bakom Prior Victorinas som om han vore mig. Prior Victorinas kommer att flytta till Daval, och bistå mig i bevarandet och expanderandet av det Blå sällskapet.

För att fira detta tillfälle bjuder jag också in er alla till ett tvådagars konvent för Sällskapet, där vi inte bara skall äta och dricka gott utan även dryfta viktiga ämnen kring kejsardömets framtid, likväl som er egen framgång. Som alltid ställer Blå sällskapet upp för att lösa problem som hindrar er framgång. Starka medlemmar leder till ett starkt Sällskap! Jag hoppas vid den Ende att ni alla kan närvara.

Skål för er framgång, sucesium flua.
Consilator Antonius Vincafluva Botaneiates, 2968 e.D.