Har nu återvänt till eviga vindens hord. Månaden i hemlandet har gjort mig gott och det var härligt att få vara bland civiliserat folk igen. Dock måste jag erkänna att jag saknat tiden på stäppen en aning. Att träffa Tarbatai var faktiskt riktigt trevligt och det kändes som att han mognat på bara några månader. Visst är våra kulturer olika men ibland kan jag nästan glömma de primitiva drag raunerna har.

Om de hade fått lite utbildning, lite vägledning, en stark ledare och tydligt strukturerade lagar och regler så skulle de kunna bli något. Det skulle kunna bli som den forna tiden och riket Raons dagar. Dock håller deras grymma gudar dem i sitt järnhårda grepp. Så innan detta kan ske måste de ta avstånd från dessa. Mest troligt måste detta vara genom en akt av våld och död då krig, vilket de anser vara en gud i sig, är det enda de förstår sig på.

Men, jag hoppas ändå. Hoppas att de kan förändras. För visst skulle vi kunna leva i en ständig oro för detta hot i norr men tänk om de kunde ta efter våra seder. Bli ett folk – soldater i upprättandet av det coloniska imperiet. Det hade varit en resurs värd att kämpa för.

Vi förbereder oss för avfärd. Tarbatai är nu blott en hantlangare i Uriangkathais tjänst och lyder hans bud. Men han kommer så fort han får chansen agera för att avsätta honom. Tarbatai tål inte folk som trycker ned honom och hånar honom. Uriangkathai har gjort både ock och inom kort kommer Tarbatai att agera för att få bort honom.

Detta blir det sista brevet jag skriver på lång tid. Vi skall ut i krig och jag vill inte riskera att någon meddelande skulle hamna i fiendens händer. Jag använder mig dock av Elisia och hon kan komma väl till pass både som skrivare och livvakt.

Er trogne tjänare S.