Eviga vindens hord var äntligen slutligen enad under Tarbatai (men i tvingad allians med Uriangkathais Vredens hord), och Kutlug var försvunna och påstått utan allierade. Uriangkathai hade redan Kärlekens stam under sitt förfogande, och skulle under våren rida mot Caserion.

Det var överenskommet att Eviga vinden skulle möta upp via den östra vägen för att förena sig med Vredens hord mot Caserion. Men en raunastam fanns mellan slätterna och civilisationen – den krigiska Vargens stam. Vargens stam levde söder om Kagamarken, precs norr om Thalamur och Caserion. De har en lång historia av att plåga civilisationen, men det är allmänt känt i den Eviga vinden att de mjuknat under de senaste generationerna, att de blivit rika och feta på handel med fienden.

Enda vägen in för Eviga vinden var dock via den förrädiska och farliga Kagamarken. Kanske var det en del av Uriangkathais plan för att strategiskt försvaga Eviga vinden. Kanske var det för att överraska Caserion med en andra raunarméer från ett håll de inte förväntat sig.

Genom historien hade många rauniska härförare försökt göra härtåg genom Kagamarken – och de flesta hade misslyckats. Sumpmarkerna sägs ha slukat tiotusentals raunaliv, och andarnas klagan kan fortfarande höras där. Men Tarbatai trodde ändock det var möjligt – han var övertygad om att de hade gudarna med sig. Mot sina härförares råd beslöt han att den Eviga vinden – utan exilstammarna Kutlug och Od – skulle anfalla och lägga Vargens stam under sig.

Hans dilemma var också att Noni var havande. Tarbatai ville inte riskera att missa sin sons födsel, och han litade inte nog på Akta, som enkelt skulle kontrollera bosättningen i Tarbatais frånvaro. Så han beordrade att Noni skulle tas med på härtåget. Noni valde att inte protestera.

Försiktigt, och mycket långsammare än man tänkt, rörde sig armén genom träsklandet. Taugs heavédrakar var till stor hjälp för att spana framåt. Efter ett par dagar siktade de spanare från Vargens stam och angrep dem. De fångade två, men en lyckades fly. Oroad att överraskningsmomentet manade Tarbatai på hären, även om fler och fler olyckor började ske. Tarbatai red i fören, med Batuk och de unga hirdmännen i Tarabatais broderskap. De kunde höra hur träskmarkerna viskade till dem, och täta, låga dimmoln började dra in över området. Noni hade börjat må dåligt de senaste dagarna, hon tycktes febrig och yrade allt mer under dagen.

Plötsligt hörde de stridsrop, någonstans i dimman. De kunde inte se var deras egen här var, men från olika håll hördes rop. Alla drog vapen, och bildade en cirkel runt Noni, hopsjunken på sin häst. Som om saker inte kunde bli värre, skrek plötsligt Noni till. Vettskrämd var Tarbatai snabbt vid hennes sida. Ihanan som reste med Noni konstaterade att hennes värkar börjat – alldeles för tidigt. Samtidigt började hirdmännen i utkanten av ringen strida men inkommande fiender.

Tarbatai lyfte av Noni, försökte springa undan från stridskaoset. Batuk var vid hans sida. Vid en göl lade han ned Noni på sin mantel, och kunde bara se på när hon i svåra smärtor födde deras barn. Under tiden kämpade hirdmännen tappert, men i underläge, mot den anstormande fienden. Tarbatai blev allt mer desperat, och som om det inte var nog, hördes åskmoln och regn började falla.

Men när barnet kom fram hördes inget vanlig barnaskri. Ett hest gurglande kunde höras, men barnet som låg mellan Nonis ben var underligt format, blekt och grått. Men det som var underligast, var att det stirrade rakt i Tarbatais ögon, med en blick som av en demon. Tarbatai var förtvivlad. Samtidigt som Noni matt frågade om barnet tog han upp missfostret och tvekade i vad som kändes som en oändlighet. Sedan slängde han barnet i gölen, med ett rop av klagan. Från under gölens brunaktiga yta så fortsatte Tarbatais son att stirra mot honom…

Med ett snodde Tarbatai runt, och klagoropet förbyttes till vansinnesilska. Med ett vrål drog han sitt svärd och stormade mot fienden. Och unisont hördes ett massivt åskdunder. När Tarbatai klöv den första fienden, slog en ljungeld ner genom dimmorna, rakt bland fienden, och en varm stank av bränt kött slog emot dem. Tarbatai kände i sinnet molnen ovan sig. Han kände att Eld var med honom. Blixt efter blixt började slå ner, samtidigt som starka vindar skingrade dimmorna. Snart flydde fienderna i ren panik, många oförsiktiga föll ner i gölar utan att kunna ta sig upp.

Batuk hade stannat kvar hos Noni, skyddat henne med sin kropp. Men han sneglade mot gölen, begrundade sina alternativ. Därefter sträckte han sig ned, och lyfta upp barnet, som på något mystiskt sätt fortfarande tycktes vara vid liv. Livlös, men levande. Han lindade in det i sin packning, såg till att några hirdmän ställde sig vid Nonis sida, och satte sedan upp i sadeln. Emedan resten av hären samlade sig, red han i sporrsträck norrut, och sedan österut…

Allt Tarbatai berättade för Noni var att barnet var dödfött. Hon var utom sig av sorg, och skickades hem. Men Tarbatai och hären fortsatte. Tarbatai var nu mycket mörk till sinnet. Han tålde ingen emotsägelse. Snart var hela hären genom Kagamarken, men ingen Vargens stam fanns att finna. Det tycktes som att de flytt undan och nu omgrupperade sig.

TODO <episoden då Tarbatai skallar ihjäl Taugs khan> <Batuks ritt till Gryningen>

<slaget mot Vargen, där Sagans alla rekommendationer ignoreras av Tarbatai men man vinner med stora förluster. Batuk skjuter mycket långt tack vare Vind.>

<Sagans konspirerande och brevskickande>