Sommaren hade anlänt och tiden för årets ting närmade sig med stormsteg. Resan till tingstenarna var inte lång, men den brännande hettan som Himmel plågade slätterna med var svår att undvika. Stämningen bland Takils hird var svår. Akta hade tidigare hämtats av klan Tjakars för ett par veckor sedan, vilket mycket enkelt kunde märkas på Khan Yurgan. Khan Yurgan red i fronten, tätt följd av Gal, Udes och Batuk. Knappt något sades under ritten, endast mummel kunde urskiljas från Yurgans håll.

Endast Gal tog till orda med sin tyste far. Han uttryckte sig motvilja mot Akta, och fråga uppfordrande vad planen var för att Takil skulle ta kontrollen över horden. Alla visste att Auldur nog inte skulle överleva en vinter till, och det var dags att Takil visade vad de gick för. Yurgan svarade undvikande och ilsket, vilket tillslut fick Gal att anklaga honom för vekhet. Yurgan närapå drog sitt svärd i vredesmod, men lät istället ilskan sjunka undan.

Sällskapet anlände till Tingstenarna efter en 6 dagars lång färd. De var knappast de första som hade anlänt, redan en dag innan tinget skulle öppnas var slätten runt om tingstenarna fyllda med hästhjordar och tältbyar. Det var lerigt och dammigt på samma gång. Många rauner hade samlats här, inte bara för att följa tinget utan även för att handla och att träffa både vänner och ovänner. Så fort de anlänt till den utsedda platsen för klanens tält så satte genast Yurgan iväg emot klan Tjakars tält och lät resten av hirden sätta upp tälten. Gal, inte mycket sämre än sin far, gick emot det stora dryckestältet som fanns i närheten, tätt följd av Melek, Tarog, Batuk och Ar. Pajon Roke försvann själv iväg till det stora Pajon-tältet.

Väl inne i dryckestältet var det allt annat än tyst, det skrålades för fullt och många rauner tog tillfället i ta ut sina aggressioner innan tinget hunnit börja. Det bjöds på jäst zaghur (alkoholhaltig yoghurt) då de inte ville ha alltför många fulla rauner vilket den starkare Himmelbärsdrycken brukade orsaka.

Männen talade om vitt och brett, skojade och drack sig glada. Men de tystnade då en underskön, späd kvinna trädde in i tältet. Gals blick naglade sig snabb fast vid henne, under övrigas råa skämtande. En annan man tipsade att det var Noni, dottern till khan Bore Isträde av klan Ulagan - långt uppe i norr.

Drickandet fortsätter under kvällen. Batuk själv försvann ganska snabbt iväg emot klan Ods tält, vilket motsvarade ett litet tält med tre eller fyra medlemmar ur klanen. Det var inte ofta som någon större skara från Od kom till tinget då de oftast befann sig alldeles för långt bort för att kunna skicka större sällskap. Dessa män som hade anlänt var de som ofta hälsade på lite här och var i resten av rauna-samhället eftersom de oftast befann sig i de västra delarna av klan Ods territorium. De fyra männen söp under tystnad och samförstånd – man skall betänka att Batuk inte träffat de sina på åratal och mycket saknade de vida slätterna i öst.

Lätt överförfriskade rumlar de andra ut i lägret. Gal kommer från de andra och stöter under den heta sommarnatten på Noni, som utan pardon förför honom och älskar med honom i gräset. Hon visar tendenser på en önskan att vara i kontroll – en helt annan sida en den beskedliga och mjuka framtoningen på dagen.

Kvällen föll förvånansvärt snabbt och redan innan raunerna insett det så var det morgon. Det var tingsdagen! Redan tidigt på morgonen började förberedelserna av pajonerna. Det var statyer som skulle resas, blodsoffer som skulle ske samt diverse andra förberedelser. Som vanligt så restes det stora podiet högst upp på en kulle vid tingstenarna. Det dröjde inte lång tid för större delen av raunerna att samlas runtom podiet, det var dags. Khanerna för klanerna stod redo bakom podiet där själve Khagan Auldur nu reste sig. Pajonerna stod vid sidan och försökte få folkmassan att tystna så att ritualen kunde börja.

Tillsammans med pajonerna blotar Khagan Auldur två trälar, och ber om goda järtecken. Pajonerna, ledda av ihana Urda Stoväcka, ser bekymrade ut. Auldur tar till orda. Han menar att slätterna står inför ett stort val. Att riskera splittring, eller enande. Han talar sedan om den långa historien hos de två främsta klanerna – Tjakars och Takil. Två klaner som inte alltid kommit överens, men som alltid satt hedern, äran och den Eviga vinden främst. Han har vid det laget bjudit upp en tungsint khan Yurgan.

Auldur fortsätter sedan. Han proklamerar att pajonerna och ihanorna på flera håll sett oroväckande spådomar. Han berättar sedan att klanen Ydja särskilt sett dessa, och funnit en profetia. Den lyder: ”Takils ätt skall falla, återföds i gryningen”. Ett sus går genom åskådarskaran. Auldur tittar uppfordrande mot Yurgan och Urda, som både bekräftar. Han ger en konstpaus, för att sedan fortsätta. Från sin hird förs Akta och en ung, försiktig pojke fram. Han presenterar Akta som sin dotter, och pojken, Ködu, som son till Yurgan, och den framtida khanen av förenade Takil och Tjakar, tillika khagan. En våg av mummel går genom folkmassan. Alla stirrar mot Yurgan. Gal och hans bröder framförallt. Auldur frågar: ”är det inte sant?” och Yurgan svarar jakande. ”Det är sant”. En omtöckning tycks sprida sig bland folket.

Yurgan vände sig hastigt om och lämnar podiet, med en förstulen blick åt Gal. Han kallar snabbt till sig sin häst och red västerut. Gal hade aldrig vart så här ursinnig. Gal kallade snabbt till sig Tarog och sina hästar, de skulle följa efter Yurgan. Det tog inte lång tid innan de red ikapp honom och fick honom att sakta ned. Yurgan satt och offrade sitt eget blod till några små trästatyetter.

Gal anklagade Yurgan för vekhet, för att ha lurats av Auldur men Yurgan bara skakade på huvudet. Med stor sorg försökte han förklara att han aldrig ville Gal illa, men att gudarna redan gett sitt straff – spådomen var tolkad och svaret var entydigt – klan Takil måste falla. Han bad Gal, utan egentligt hopp, att inte ta till vapen, utan att acceptera historiens gång. Gal var ursinnig. Yurgan vände sig om, försökte nå sin häst. Gal tog då tag i Yurgans axel, vägrade att släppa honom. Gal tvingade Yurgan att sakta vända sig om och med gråten i halsen vandrade båda hans händer sakta upp emot Yurgans hals.

“Gör det!” sa Yurgan. Hans röst var likgiltig, som om han hade gjort sitt. “Far.. Jag hatade dig aldrig!” sade Gal och tryckte åt.

Yurgan började sakta att bli allt blåare i ansiktet. De båda sade inget till varandra, men Yurgans blick var låst vid Gals. Sakta försvann livet ur faderns kropp tills dess att den nästan majestätiskt sjönk ihop. Gal sänkte sakta kroppen och lät den ligga på marken och han gick sedan ner på knä vid kroppen, med ögonen fyllda av tårar.

Tarog blickade bort. Åskmoln var synliga i horisonten och det dröjde inte långt innan mullret hördes. Men det var inte bara det som var störde honom, det var även ryttarna som stod och blickade ned över sällskapet. Sakta satte dom fart ned emot Tarog och Gal, Tarog lösgjorde snabbt sina båda yxor och försökte urskilja vilken av ryttarna som skulle komma till attack först. Ryttarna närmade sig allt snabbare och nu märkte även Gal dem. Även han reste sig upp och såg emot dem. Ryttarna vek istället av tvärt från Tarog och Gal, och vrålande:

“Khanen är död. Khanen är död!”. Ekot av deras vrål reste med vindens kraft när de galopperade tillbaka emot lägret.

Udes och Batuk stod och blickade ut emot de håll som Yurgan, Gal och Tarog hade försvunnit. Åskmolnen vid horisonten kunde bara betyda en enda sak. Pajonen gick upp till dem, till synes lika oroad. Sube kommer fram, tillsynes inte överraskad men tung i sinnet. Hon säger att hon sett Gal storhet i sina syner, och att hon inte tvekar på dem. Han kommer ena klanerna. Men inte nu. Hon ber Udes att uppfylla det uråldriga avtalet, och ta Gal samt hans närmaste som hirdmän i Od. Udes funderar ett ögonblick, och accepterar. Han bjuder även Batuk att följa med – det finns ingen khan av Takil att skydda. Men han avslutar med att med dov röst konstatera att framtiden är mörk och Krig tycks sitta till häst…

De red, så fort de kunde. På vägen till Gal och Tarog mötte de upp ryttarna och hörde ropen skalla. Yurgan var död. Tingsfriden var bruten. Framtiden var osäker och sällskapet hade inte mycket till val, de var tvungna att försvinna härifrån och det fort. De anlände till platsen där Yurgan hade dött där Gal och Tarog väntade dem. Melek och Sube satte av och gick fram till kroppen, rörde vid kroppen.

“Ni måste ge er av, rid tills hästarna inte längre orkar. Rid mot öst där ni skall möta Od. Udes och Batuk kommer att leda er rätt. Men stanna inte en sekund längre än ni behöver, för nu är det ni som är bytet. Åk först till Taug och hämta upp eran broder och fortsätt sedan raka vägen till Od. Må ni rida med Vind i ryggen!”

Bröderna kramade om sin mor och satte sedan upp och red. De red i många dagar, stannade bara när hästarna krävde det. Till slut kom de till Taugs områden där de kunde fylla på sina förråd via de kontakter som Tarog hade i området. De hämtade upp Nevas och fortsatte österut. Dagarna gick och den stämning som rådde i sällskapet var tryckt. Alla visste att vid vilket ögonblick så som helst så skulle hämnden vara över dem. Oturligt nog, så var det precis vad som väntade.

En morgon, då sällskapet just hade lämnat lägerplatsen så såg de dammoln i väster. De visste att det inte bådade gott utan sporrade hästarna ännu mer.

“Fortsätt rid, stanna inte en för ett ögonblick..” sade Udes och satte iväg mot en närbelägen kulle innan någon överhuvudtaget hade tid att säga något. Men sällskapet visste redan vad som gällde, de hade letat sig in på Ods område och nu behövde de förstärkningar. Snart hörde de Ods horn ljuda över slätterna.

Sällskapet red, de red och dammolnet bakom dem närmade sig mer för varje glas som gick blev hästarna allt tröttare och tröttare. Vid ett tillfälle red de ifrån dammolnet men misstänkte bara att jägarna bytte hästar. Då visste de att det var ute med dem – de skulle aldrig kunna fly från ryttare med utvilade hästar när deras egna riddjur var på bristningsgränsen.

Snabbt knappade förföljarna in, tills bara några hundra fot kvarstod. Då föll den första hästen, och drog med sig fler. Handlöst föll Melek, Gal till marken och slog sig illa. Deras hästar var döda innan de slagit i marken, och inom kort skulle förföljarna hinna upp dem. Tarog och Roke lyckades stoppa sina hästar och snabbt ta sig tillbaka. Det var dags att ta den sista striden.

De drog sina vapen och såg mot de annalkande ryttarna. De var av klan Kutlug, Takils värsta fiender. Med dova svordomar förberedde de sig. Sedan drog de in som en storm över dem. Melek träffades svårt och slungades till marken, men ryttarna påbörjade en vid cirkel för att åter angripa. Endast Tarog hade lyckats träffa en av hästarna, vars ryttare snabbt drog sig ur striden.

Gal och Batuk drog sina bågar, kanske kunde de fälla någon fiende innan de hann tillbaka. Det var dock lönlöst, andra anfallsvågen var lika oundviklig som Vind. Denna gången träffades Batuk rakt över ansiktet med en bister raunklinga och föll genast svårt blödande till marken. Återigen visade Tarog att Krig levde i honom – med sina två krokar drog han ned en av ryttarna på marken för att därefter snabbt kapa huvudet av mannen. Han orsakade stor skade bland Kutlug, men ådrog sig även många mothugg – som han skakade av sig utan en min.

Då hörde de hornen till svar. Bakom dem stormade en stor kolonn av grönmärkta Od-ryttare fram, med sina bågar i högsta hugg. Ett regn av välriktade pilar mötte de förvånade Kutlug-krigarna och var tredje föll död eller sårad ur sadeln. Kutlug gjorde som de alltid gjort och flydde därmed striden.

Tillsammans med Od-krigarna och Udes förs de alla i en lång ritt österut. De anländer så småningom till det närmsta man kan komma Ods huvudby – en halv-permanent tältby nära en kall och strid bäck från bergen i norr (namngedd på typiskt Odskt sätt till ”Ods bäck”). Under ritten har Tarog varit sammanbiten och blek, och när de anländer är det tydligt att något av huggen han fick i striden mot Kutlug hade tagit riktigt illa. Tarog, nästan bortom medvetandet, lades snabbt in i ett av Ods tält för vård.

Bröderna möts av den fåordiga och erkänt visa khan Ködu. Han välkomnar dem men ser inte nöjd ut. Han klargör att Od uppfyllt eden till Takil mångdubbelt, och förväntar sig att Takil återbördar skulden i framtiden. Han konstaterar också att när Takil saknar khan så är Batuks uppdrag som livvakt överflödigt. Han påbjuder att Batuk kan stanna hos Od, men Batuk klargör efter en stunds fundering att han vill stanna vid Gals sida.

En karg men näringsrik måltid bjuds till de nyanlända. Batuk välkomnas av många gamla vänner och släktingar, men få ord utbyts. Under middagen berättar khan Ködu och en av Ods ihanor att det finns en gammal profetia hos Od. Den är att de en gång skall motta den framtida storkhaganen, men att denne måste renas av anden i Ods källa. Anden har sin hemvist inuti den iskalla källa i de nordliga bergen där Ods bäck börjar. Endast genom att renas av källan och motta andens välsignelse kan storkhaganen accepteras.

Khanen fortsätter sedan och säger att enda anledningen att han stödjer Gal och Takil, är att han har anledning att tro att Gal kan vara den nästa storkhaganen. Men endast ande kan göra den bedömningen, och Ködu begär därmed att Gal och hans bröder vallfärdar till källan snarast.

Sålunda reser de nästa dag, tillsammans med Yon av Od som vägvisare. Det blir en lång ritt, i allt mer stenig och kuperad terräng. Den sista dagen tvingade de vandra själva, då de vassa stenarna och allt brantare bergväggarna är omöjliga att forcera med hästar. Den sista biten får de klättra – en rejäl utmaning för alla utom Nevas med sin drake.

Väl uppe på stenplatån ser de källan, som tycks ha skapats av gudarna som en stor rund skål direkt i urberget. I källans bortre ände, vid bergväggen, syns en small grottöppning och smältvatten strömmar ned i källan från diverse sprickor i berget. Via ett par grunda rännor, som har karvats ut av årtusenden av vatten, bildas ett vattenfall som sedan blir Ods bäck.

Yon instruerar dem att anden endast talar till dem som renats i det iskalla vattnet. Han varnar för att källan är djup och att kylan kan döda en oförsiktig. Men anden talar endast under inverkan från det kylande vattnet. I tur och ordning tar sig Melek och Nevas ned i det iskalla vattnet. De simmar tvärs över källan och möts av kallduscharna från smältvattnet, och kravlar sig så småningom upp, bleka och huttrande men utan ord från anden. Gal är sist – och nu minns bröderna varför han sett så tvekande ut. Gal har haft vattuskräck sedan barndomen. Sammanbitet stiger Gal ned i källan. Han glider ut i mitten men förmår inte hålla sig flytande. Kylan gör snabbt hans muskler veka. De båda bröderna inser att han inte kommer klara det, och med hjälp av Nevas drake lyckas de dra honom i land, med blå läppar och frossa.

Då hörs vaga röster i det ständiga porlandet. Som om vattnet självt tog till orda, så hörs en profetia. Åter med gryningen, framtida storkhagan…

Under kvällen värmer de upp sig framför en flämtande brasa av kvistar och buskage, innan de nästa dag under tystnad börjar rida söderut. De väljer att rida ifrån bäcken ett tag för att jaga, och kommer under jakten söderut om Ods läger. Men när de når bäcken och börjar tvätta hararna de skjutit så rycker Yon till. Bäcken är rödfärgad av blod. Inte bara harblodet som snabbt löses upp nedströms, utan rött, skummande vatten uppströms. Från Ods läger. I sporrsträck rider de norrut, och ser bakom nästa kulle svaga rökpelare.

De når snart en fasansfull syn. Söndertrasade och brinnande tältrester. Mängder av kroppar – kvinnor, barn och män – kring bäcken. Med tårarna rinnande hittar Batuk Udes kropp framför vad som var khanens tält. Gal letar som en besatt efter Tarog – men han står ingenstans att finna.

Det måste ha varit Kutlugs män, som fegt anföll i överraskning medan många av Ods krigare var ute. De har dödat och våldfört sig på barn och kvinnor, och med största sannolikhet plundrat och tagit slavar. Eftersom varken Ködus eller Tarogs kropp återfinns måste de nu vara i Kutlugs våld.

”Jag måste spåra dem, jag måste jaga dem” yttrar Yon kort efter att de samlats i mitten av slaktplatsen. Alla nickar, men Gal svarar ”Det är vi som fört denna olycka över er. Vi måste lämna Od. Vi rider österut, mot gryningen, som anden sade”. I tyst samförstånd sitter de upp och drar åt skilda håll. Det knyter sig i magen på Gal, som lämnar Tarog, men de inser att de bara skulle rida rakt in i ett omöjligt bakhåll om de jagade efter honom.

De fortsätter ritten österut. Slätterna blir snabbt kargare, och underligare. De siktar nästan inga vanliga djur eller fåglar, däremot hör de då och då oidentifierade ljud i fjärran. De tre turas om att vakta under nätterna. Vid Meleks vaktpass en natt hörs plötsligt tjutande hundskall – av något annat än varg. Samtidigt som hästarna börjar gnägga nervöst så känner de en lätt svavelaktig stank och inser att de omringats av mörkerhundar. De springer upp från sina sovplatser då den första eldslågan slår genom mörkret och antänder ena tältet. En desperat kamp för överlevnad följer. Med hjälp av Nevas drake lyckas de slå sig ur mörkerhundarnas ring och fly från platsen, medan bestarna festar på deras riddjur. Nästan helt utan packning och med bara en häst börjar de nu vandra natten igenom och den följande dagen.

Nevas ser till att flyga i en stor cirkel runt dem, för att upptäcka alla annalkande faror. Men hoppet börjar lämna dem. Ensamma, utan riddjur, på en torr, främmande slätt. Mot eftermiddagen siktar Nevas överraskande två ryttare. De tycks vara ute på en långritt. När han rapporterar sitt fynd till de andra bestämmer de sig för att anfalla de två, och ta deras hästar. De ser ingen annan möjlighet. Med Nevas hjälp guidas de rätt, och så låter han draken göra ett nedslag som får båda att falla av sina vettskrämda hästar. Fram rusar resten. Allt för sent ser de att de två är från Od. En bitter men kort kamp följer, och de två männen – förmodligen jägare – är döda. Samvetet tynger raunabröderna…

Ingen av männen var stolta över att de dödat de två Od-ryttarna bara för deras hästar. Men de förstod, som alla rauner, att det sällan fanns andra alternativ ute på stäppen. Pajon Roke var dock mest orolig, och han valde att stanna med de två liken för att genomföra begravningsritualen natten igenom, skvättandes deras blod i olika mönster runt deras kroppar. Under tiden red de övrig till den lilla gölen Nevas siktat tidigare. Där skulle de kunna slå läger och vattna hästarna och sina egna strupar. Under kvällen spred sig ett sjukligt, purpurfärgat ljus över solnedgången i väster, som fick gölen att nästan lysa. Inte mycket sades, och så småningom kröp de in i sitt lilla tält för att sova.

Nevas vaknade långtsamt och behagligt någon gång efter solnedgången. Han hörde Vimas varma kvittrande utifrån, men det tog flera minuter innan han började undra varför hon kvittrade. Försiktigt lättade han på tältduken för att se ut. Först såg han den sovande vakten, Batuk, men sedan såg han en skog av svarta hovar – några av dem kloliknande! Deras läger var helt omringat av ett tjog ståtliga ryttare i stridsmundering. En av dem smekte förstrött Vima, som underdånigt kvittrade till svar.

Nevas väckte tyst de andra, innan de alla steg ut ur tältet. Gal frågade uppfodrande vad ryttarnas ärende var. Mannen – eller kvinnan – vid Vima svarade med egendomligt neutral röst att de var av Gryningens folk, att de undersökte sina domäner. De frågade kort ut Gal om deras förehavanden, innan de förklarade att de jagade illdådsmän i väster, och att Gal skulle följa med för att visa dem.

De red så ut, som dundrande åskmoln. Gal och hans bröder var stumma av förvåning. De hade skymtat att flera av hästarna var flertåiga – med vassa klor. Alla krigarna var välrustade med hjälmar som dolde deras ansikten. Tillsammans med de svarta ryttarna tycktes slätterna passera som ett suddigt moln runt dem. Efter en hel dags ritt var de framme vid Ods bäck – onaturligt snabbt.

De svarta ryttarna pekade ned mot dalen där bäcken slingrade sig fram. Genom en skog av taggiga buskar drog en liten karavan av avsuttna ryttare, hästar, sårade och gods. Det måste vara Kutlugs män.

Med ett skri stormade krigarna ned i dalen, utan att bry sig om de taggiga buskarna. Försvararna hade inte en chans att gruppera sig eller komma upp i sina sadlar – det var en ren slakt. Ett fåtal lyckades gömma sig eller springa iväg, men de svarta skickade män att plocka upp dem.

Nevas fann Tarog, fortfarande svårt skadad och febrig, bunden vid en bår. Han verkade ha hållits vid liv, nätt och jämt. Roke sattes genast att ge honom vård. Samtidigt följde Batuk ett spår av Odska klenoder som spritts i buskaget – då han såg en överlevande av Od. Ingen mindre än en svårt skadad khan Ködu kröp fram, med en kniv krampaktigt i handen. Även Ködu gavs den vård man kunde uppbringa, men det var tydligt att han var döende.

Han drog dock Batuk och Gal nära sig, och började berätta om dagen då Vind tog alla hästar. Männen kände igen legenden, men förstod att Ködu försökte säga något. Sensmoralen var glasklar – en klan kan vara utan khan, men inte utan flock. Ködu förklarade sedan att Gal och Batuk skulle hedra eden mellan de två klanerna. Därefter drog han sin sista suck.

Vem var ansvarig för dessa illdåd? En skadad krigare, en kvinna, började genast förhöras. Hon sade sig vara av Kärlekens stam, som sedan blivit en fri krigare. Hon berättade att de flesta av krigarna var fria som henne, och att de hyrts av män från Kutlug. Det fanns dock flera krigare från De vanställdas stam bland de döda, och Gal misstänkte att denna stam också hade ett finger med i spelet.

Efter att ha samlat ihop alla värdefullare ägodelar, och gjort ett enkelt stenröse åt Ködu och de andra av Ods döda, galopperade truppen tillbaka mot öster. Ritten var lång och tycktes nästan ske i drömtillstånd. Slätterna tycktes oändliga, och man stannade bara för kort vila och mat. Efter kanske två veckor – ingen kunde hålla reda på dagarna – nådde man den branta kanten till en frodig dal.

De svarta krigarnas ledare tog av sig sin hjälm och släppte ut sitt blanka, svarta hår. En kvinna! Hon sade kort: ”Välkommen till Gryningens land!”. I dalen kunde man skönja en bred flod, och en större bosättning.

De red alla ner och snart befann de sig i den friska floden. Hästar, rustningar och manskap tvättades. Även kvinnan, Osini, steg ned i floden och tog oblygt av sig alla kläderna. Gal hade redan börjat åtrå henne.

Efter detta bjöds en festmåltid av frukt, kött, bröd och andra godsaker. Takils män erbjöds att ställa alla frågor till Osini om detta ”Gryningens folk”. De sade sig vara de ursprungliga raunerna, som bott i denna dalen sedan urminnes tider. Deras domäner sträckte sig dock långt i alla riktningar. Osini berättade att inom Gryningens hord fanns inga giftermål och inga pajoner. Alla var lika inför gudarna. Inga barn syntes heller till – de hölls åtskilda i ”Drömmarnas dal”.

Måltiden följdes av dans, och snart hade både män och kvinnor klätt av sig för att i de rusiga ångorna delta. Gal bjöds in till Osinis tält och fullbordade där sin manliga plikt, likväl som de övriga männen fick mätta sin hunger efter många veckor på stäpperna.

Dagen därefter väcks de av en allvarsam gryningskrigare. De förs till tältet där Tarog lades, och ser snabbt att han är vit och orörlig. Samtidigt som sorgen börjar tränga fram hos dem kommer Osini in och tar till orda: ”Han är död, men inom gryningens hord har vi ålderdomliga riter och örter som kan väcka de döda. Vill ni att vi ska göra ett försök att rädda Tarog innan hans själ ridit ut på slätterna?”. Bröderna tvekar inte, och låter gryningsraunerna skrida till verket. De föses ut ur tältet, och någon timma senare tas de in igen. Tarog är vaken men stirrar med tom blick framför sig. När Gal kommer fram mumlar han bara ”Det känns som att något inuti mig är dött”.

Flera veckor gick och bröderna vilade upp sig hos Gryningens hord. Gal njöt av tiden och idkade mycket umgänge med Osini – de två tycktes nära en särskild attraktion. Inget tycks saknas Gryningens hord. När bröderna frågar får de svävande svar. Maten tycks mest finnas där. Alla är unga, vackra och ståtliga, med alla de rätta rauniska dragen. Bröderna börjar förstå efter sina frågor, att Gryningens hord är ättlingarna till deursprungliga raunerna, där de föddes av gudarna. De måste i sanning vara långt ute i öster!

Snart kommer dock på tal vad bröderna gör hos Gryningen. Inte vem som helst tillåts färdas hit. Osini talar om en profetia, att den nye Enaren ska komma från väster. Men Gryningens hord måste pröva denne, innan de kan vara säkra på hans renhet. Osini berättar för dem att norr om Gryningens land finns en plats som kallas ”Ättestupan”. Dit går hordens medlemmar för att dö, när deras tid är kommen, och där finns många kraftfulla andar med minnen från urminnes tider. Prövningen blir för Gal att hämta en av de uråldrigaste andarna, som finns i en grotta under stupet. Hon varnar för att det kan vara en obehaglig upplevelse, men endast om andarna i Ättestupan accepterar Gal så är han ren nog för att få uppfylla profetian.

Bröderna tvekar inte. De vandrar norrut längs med floden och ser snart den steniga åsen som blir allt brantare och slutligen blir till ett stup, femtio alnar högt. Vid stupets botten ligger splittrade stenblock och stora mängder ben. De rör sig närmre, och ser en urgröpning, en form av grotta, vid stupets botten. En torr dunst av död går emot dem, och det knastrar under deras stövlar där de kliver över kanske årtusenden av benfragment.

De kryper in i grottan, som tycks finnas i flera nivåer, djupt in under åsen. De tvingas klättra ner för branta stenväggar, med risk för liv och lem, tills de finner en samling urnor. De är prydda av uråldriga tecken, som de tror vara äldre raunländska. Plötsligt hör de ett viskande ljud. ”Kom hit, son”. Det hesa viskandet tycks cirkulera, komma än från ena, än från andra hållet. Lockande fortsätter rösten ”Kom hit, kom hit”. Nevas går fram till en urna, där rösten tycks komma ifrån, och öppnar den. Han kan inte se något i mörkret men sticker ned en hand…. en intensiv kyla slår över honom och ett ihåligt skratt ekar: ”Du är smittad…. ahh… du är smittad!”. Nevas stapplar tillbaka, förvirrad. Gal tvekar dock inte, utan försöker lyfta urnan. Den tycks väga som ett massivt stenblock. Med en stor kraftansträngning lyckas han lyfta urnan, och med stort besvär hjälps de åt att föra ut den. Viskningarna fortsätter, lockande och pockandes, om de stora rikedomarna som finns i urnorna. Men Nevas har lärt sig en läxa för dem alla, men ogillar blickarna de andra ger honom…

Till slut återvänder de till Gryningens land, utmattade både fysiskt och mentalt. Osini nickar gillande och låter en annan krigare ställa urnan i hennes tält, till synes utan ansträngning. Sedan säger hon: ”Ni är redo. Som profetian säger blir er uppgift att gå till raunernas födelseplats. Det är en lång resa åt sydöst, men där kommer ni finna källan till allt och där kommer Gal uppfylla profetian och bli Enaren.”

De packar sina hästar för en lång strapats och fortsätter nästa dag. Under flera dagar är det en angenäm tur längs med floden. Terrängen blir aningen mer kuperad, ett busklandskap täcker dem och åt öster sträcker sig en oändlig rad av kullar. Ett par dagar senare når de en flodkrök som Osini beskrivit, och runt flodkröken reser sig också en tät skog som fortsätter mot horisonten. De slår läger. När de suttit där ett tag hörs det rena ljudet av kvinnosång. Tarog, som inte varit sig själv sedan han uppväcktes från döden på slätten, är övertygad om att han hör Mira. Han vandrar mot skogsbrynet, som står som en vägg några stenkast bort. De andra ropar efter honom, men gör ingen ansats att stoppa honom, förrän de hör ett vrål – i skogsbrynet tycks han ha blivit fångat av ett träd, vars tjocka rötter nu slingrar runt honom. Bröderna springer fram och förstår att de drabbats av en nymf – endera vacker kvinna, endera träd med mord i sinnet. Med Tarogs yxa lyckas de slutligen hugga loss honom, skadad, och drar honom bort från träden.

Nästa dag är det dags att fortsätta, men stämningen är dämpad. De vet enligt Osinis beskrivning att de måste korsa skogen för att hitta födelseplatsen. De måste också lämna sina hästar, och tar vad de kan bära över axeln. Sedan tar de sig in i skogen med sammanbitna miner. På väg genom skogen ser de många besynnerliga djur och hör underliga läten. Batuk siktar dock det mest fantastiska djuret – en enhörning. Gal är övertygad om att det är ett gott tecken, men bestämmer sig också för att infånga det skygga djuret. En desperat jakt inleds för att få fatt i enhörningen. De springer genom den täta vegetationen och när de slutligen ger upp inser de att de inte vet vart de är. Framför sig kan de dock skönja en glänta.

I gläntan väntar ett stort och besynnerligt stenröse. Det tycks vara uråldrigt, övervuxet med träd och buskar. Detta måste vara Tarbatais grav som Osini berättat om! Med stort slit börjar de flytta bort stenar för att få en chans att komma in. Snart blottas ett mörkt inre. En stank av död slår emot dem, tusenårig död.

De vandrar försiktigt in. Det tar ett tag för deras ögon att vänja sig vid mörkret. De hör ett jämrande, snyftande. Så ser den smutsig kvinna krypa emot dem. ”Rädda mig!”. När hon kommer närmre märks det att hon är utmärglad – och att hon är en alv. Ögonen tycks utstråla ett oändligt allvar, en omätbar viljestyrka. Hennes ögon sneglar dock in mot mörkret.

Som svar hörs ett hest skratt från skuggorna. Skrattet låter fel på något sätt, ihåligt, avklippt. Fram ur skuggorna stapplar en fasansfull skepnad. Något som en gång i tid var en man, är nu ett utmärglad vandrande lik. Huden över bröstkorgen har rämnat, och blottar ett slående hjärta, som hänger nästan löst i bröstkorgen. En mycket gles hårpiska pryder varelsen, och dess ena öga plirar mot bröderna. Vid sidan hänger endast en arm, nästan livlös.

”Min älskade Nomarian, kom hit!”. Rösten tycks plötsligt starkare än vad som är möjligt, och alvkvinnan drar sig undan. Varelsen vänder sig sedan tillbaka: ”Äntligen har ni kommit! Tacka Gudarna – och förbanna dem. Äntligen!” Ett nytt, galet och hest skratt följer.

Varelsen förklarar snart att han är Tarbatai, Enaren. Bröderna drar sig till minnes legenden om Tarbatai. Han berättar att hans löfte till gudarna inte kan lösas med döden, och att han väntat, i årtusenden, på någon värdig att ta över. Han har vetat att förr eller senare sker det. Och nu är tiden kommen. Han berättar att han bär på alla gudarnas styrkor, styrkorna som gjorde det möjligt för honom att lägga världen under sina fötter. Om Gal önskar få samma styrka, måste han ärva de offer Tarbatai gjort. Det är evigt bestämt av Gudarna. Liksom i förbifarten nämner Tarbatai också att detta skulle släppa honom fri…

Gal tvekar inte. Detta är vad han alltid sökt. Att bli Tarbatai är är värt varje offer. Den gamle Tarbatai förklarar, att Gal gjort rätt att ta med sig sina bröder. De kan dela på de offer som Tarbatai själv alla burit. De kan dela på styrkorna, och tillsammans bli den kraft raunerna behöver. Efter att ha sneglat på varandra nickar alla bröderna. De är redo.

Tarbatai väser åt Nomarian, som från skuggorna hämtar en näve utsirade benbitar. ”Dessa bitar har jag karvat från mitt eget ben. De representerar de offer ni måste fördela mellan er. De representerar att offra sin Själ, sin Familj, sin Kärlek, sin Vänskap, sin Lycka och sin Hälsa.”

Gal valde snabbt att offra sin Familj – med oroade blickar från sina bröder. Därefter valde Batuk att offra sin lycka. Nevas att offra sin vänskap, medan Melek valde att offra sin Hälsa – med sitt lytta ben tyckte han att han redan påbörjat sitt offer. Kvar var Tarog, som motvilligt valde att offra Kärlek – ett val även han tyckte att gudarna redan gjort honom. Kvar är själ, och utan vidare diskussion, tar Gal denna.

”Besegla ert offer, och det eviga löfte att tjäna gudarna, genom att var och en ta en tugga av mitt hjärta, och därmed blota med min kropp. Er styrka kommer att ges er av gudarna i den takt ni visar er värdiga.” Med de orden tog Tarbatai långsamt sin hand och drog ur sitt fortfarande bultande hjärta. Med blodet vällande ur öppningarna tar var och en sin tugga. Tarbatai betraktar dem under tiden med intensiv, förhoppningsfull blick. När siste man tagit sitt bett, börjar Tarbatais kropp falla mot marken, samtidigt som en röst ekar i grottan: ”Äntligen är jag fri!”. Kvar på golvet ligger en lealös, sprucken mångtusenårig kropp. Gal proklamerar: ”Från och med nu är jag Tarbatai!”.

Vägen tillbaka tar de i ett drömliknande tillstånd. Deras kroppar och sinnen känns underliga, men samtidigt precis som förut. Tarbatai, som förut hette Gal, håller sig nära alvkvinnan Nomarian. Hon är först mycket tystlåten, men när de frågar henne kommer då och då lösryckta, mystiska svar. De inser att Nomarian levt med Tarbatai i årtusenden i den grottan. Hon har överlevt genom att äta insekter och dricka regnvatten. Hon har utstått Tarbatais vrede och galenskap. Allt för ett okänt mål. De andra skakar på huvudet, kan inte förmå sig att förstå vad som skett.

Bröderna återvände så småningom till Gryningens hord. De kände att tiden för revansch var inne. Gudarna var med dem. Och de var allierade med de renaste av rauner. Tarbatai var dock osäker på sina känslor. Hans minne av Noni av Ulagan hade börjat blekna, och han var känslomässigt i Osinis våld. Men den enigmatiska alvkvinnan Nomarian gäckade honom. Hon utstrålade insikt, en odödlig skönhet som Tarbatai, precis som sin föregångare, hade svårt att motstå. Men Nomarian visade mycket litet intresse. Hon hade knappt reagerat på sin befrielse, och stirrade ofta västerut.

När de slutligen red in mot Gryningens land samlades snabbt de urraunerna runt dem. De möttes av uppskattande, men också uppfordrande blickar. Mitt i samlingen såg de Osini stå – med en mycket ung pojke vid sin sida. < TODO mer info om Tarbatai och Osinis son!>

Bröderna längtade efter att få återvända och ena slätterna. Men Osini hade gjort det mycket tydligt: Gryningens Hord skulle aldrig rida förrän raunerna var enade. Först då skulle de sälla sig till hären. Så var profetian. Inget skulle ske i onödan. Tarbatai lovade att snabbt ena slätterna, och visa för Osini att de var redo. Hon gjorde klart att hon – och Tarbatais son – skulle vänta så länge som behövdes vid Gryningen. Detta slet i Tarbatai. Hans första barn, en son som tyckts ha alla gudarnas gunst, skulle tas ifrån honom. Men Osini var obeveklig.

Slutligen gjorde man sig redo för att lämna. Osini hade gått med på att skicka med dem en eskort om 150 gryningskrigare, som Tarbatai kunde nyttja som han önskade. Det var också så att utan Gryningens eskort hade de östliga slätterna förvillat bort var och en som försökt korsa dem. Ritten hemåt var lika drömsk som när de en gång kom till Gryningen – och gick lika snabbt. Under ritten försvinner Nomarian en kväll med Nevas heavédrake. Draken kommer tillbaka en vecka senare, med endast en vackert skriven lapp: ”Tack för lånet. Jag måste söka efter min älskade i bergen”. Både Tarbatai och Tarog känner ett hugg av saknad – båda hade förtrollats av Nomarians uråldriga skönhet.

När de anländer till Ods forna marker finner de inga spår av Od. Då och då stöter de på rösen med lik – det är uppenbart att stridigheter pågått under tiden de varit borta. En dag stöter de på en ung Od-ryttare, som berättar att hela horden enats av Auldur och letar efter Gal – inte bara Kutlug. Han berättar också att Od flytt norrut och håller sig gömda, då den grymme Kutlug-khanen Yeke dödat många Od i jakten på Gal. Tarbatai försäkrar den unge om att de kommer att hämnas, och förklarar att han numer heter Tarbatai. ”Tarbatai är tillbaka!”

Senare siktar de första spåret av horden – rökmoln. Vad som följer blir en frenetisk katt-och-råtta-lek. Tarbatai har endast de svarta ryttarna som skydd, medan Yekes armé tycks uppgå till flera tusen. Vid ett tillfälle stöter de på en Takil-falang, ledd av Ar, Yurgans hirdledare. Efter någon dags manövrerande blir det strid. Tarbatai försöker förgäves ropa åt Ar att sälla sig till honom för att ena horderna, men Ar vill inte lyssna. Hans lojalitet är fortfarande hos Yurgan, och han kan inte förlåta Tarbatai. Svartrustningarna driver Ars hird på flykten, medan Ar anfaller Tarbatai. Tarog går dock emellan, en legendarisk strid inleds. Men Krig lever i Tarog. Ar må vara Takils bäste hirdman men han kan inte stå emot gudarna. Han såras svårt och kastas av hästen. Tarbatai beordrar att de ska lämna Ar på slätten, och tar hans häst. Tungsintheten sprider sig över att ha skickat en tidigare blodsfrände till döden. De inser att detta är bara början. Mycket blod, även vänners blod, måste flyta om Tarbatai ska ena horden.

Tarbatai själv är övertygad om att han bara behöver komma till de olika stammarna, förklara att han är Tarbatai, och ena horderna. Men de andra inser att det kan bli svårare än så. Och först måste de ta sig förbi Yeke, som svurit att döda den så kallade Tarbatai. Och snart sker det oundvikliga. När Tarbatais flock når över en kulle möter de plötsligt Yekes hela samlade här, som snabbt börjar cirkulera för att omringa dem.

Men hären är inte där för att utrota dem. Yeke rider fram och begär en envig med Gal. Han lyser av självförtroende, övertygad om vinsten redan innan. Tarbatai är samtidigt mycket nöjd – bättre vinna i envig än bli anfallen av en många gånger större här. Han accepterar, och en dramatisk kamp följer. Efter många ömsesidiga småsår så dräper plötsligt Tarbatai den jämnårige Yeke, och hela Kutlug-hären blir tyst. Tarbatai triumferar, och utropar att han är Tarbatai återfödd, och kommer att ena horderna.

TODO – hur blir T fånge hos Tjakar-generalen Vulek, samt förd till Sodoran?

Tarogs sista ord: ”Tarbatai.. Min plats är vid din sida när vi lägger världen under våra hästars hovar men jag känner att jag har förlorat mig själv. Jag brinner för att erövra världen men jag har förlorat min glöd. Jag gjorde ett val, att offra min framtid för att säkra din och jag står fast vid att valet jag gjorde var vad gudarna ville. Men min broder, min härförare, min vän… Låt mig rida iväg i skymningen, låt mig finna min styrka igen, ge mig en chans att visa för gudarna vem jag verkligen är.”