Tillsammans med Od-krigarna och Udes förs de alla i en lång ritt österut. De anländer så småningom till det närmsta man kan komma Ods huvudby – en halv-permanent tältby nära en kall och strid bäck från bergen i norr (namngedd på typiskt Odskt sätt till ”Ods bäck”). Under ritten har Tarog varit sammanbiten och blek, och när de anländer är det tydligt att något av huggen han fick i striden mot Kutlug hade tagit riktigt illa. Tarog, nästan bortom medvetandet, lades snabbt in i ett av Ods tält för vård.

Bröderna möts av den fåordiga och erkänt visa khan Ködu. Han välkomnar dem men ser inte nöjd ut. Han klargör att Od uppfyllt eden till Takil mångdubbelt, och förväntar sig att Takil återbördar skulden i framtiden. Han konstaterar också att när Takil saknar khan så är Batuks uppdrag som livvakt överflödigt. Han påbjuder att Batuk kan stanna hos Od, men Batuk klargör efter en stunds fundering att han vill stanna vid Gals sida.

En karg men näringsrik måltid bjuds till de nyanlända. Batuk välkomnas av många gamla vänner och släktingar, men få ord utbyts. Under middagen berättar khan Ködu och en av Ods ihanor att det finns en gammal profetia hos Od. Den är att de en gång skall motta den framtida storkhaganen, men att denne måste renas av anden i Ods källa. Anden har sin hemvist inuti den iskalla källa i de nordliga bergen där Ods bäck börjar. Endast genom att renas av källan och motta andens välsignelse kan storkhaganen accepteras.

Khanen fortsätter sedan och säger att enda anledningen att han stödjer Gal och Takil, är att han har anledning att tro att Gal kan vara den nästa storkhaganen. Men endast ande kan göra den bedömningen, och Ködu begär därmed att Gal och hans bröder vallfärdar till källan snarast.

Sålunda reser de nästa dag, tillsammans med Yon av Od som vägvisare. Det blir en lång ritt, i allt mer stenig och kuperad terräng. Den sista dagen tvingade de vandra själva, då de vassa stenarna och allt brantare bergväggarna är omöjliga att forcera med hästar. Den sista biten får de klättra – en rejäl utmaning för alla utom Nevas med sin drake.

Väl uppe på stenplatån ser de källan, som tycks ha skapats av gudarna som en stor rund skål direkt i urberget. I källans bortre ände, vid bergväggen, syns en small grottöppning och smältvatten strömmar ned i källan från diverse sprickor i berget. Via ett par grunda rännor, som har karvats ut av årtusenden av vatten, bildas ett vattenfall som sedan blir Ods bäck.

Yon instruerar dem att anden endast talar till dem som renats i det iskalla vattnet. Han varnar för att källan är djup och att kylan kan döda en oförsiktig. Men anden talar endast under inverkan från det kylande vattnet. I tur och ordning tar sig Melek och Nevas ned i det iskalla vattnet. De simmar tvärs över källan och möts av kallduscharna från smältvattnet, och kravlar sig så småningom upp, bleka och huttrande men utan ord från anden. Gal är sist – och nu minns bröderna varför han sett så tvekande ut. Gal har haft vattuskräck sedan barndomen. Sammanbitet stiger Gal ned i källan. Han glider ut i mitten men förmår inte hålla sig flytande. Kylan gör snabbt hans muskler veka. De båda bröderna inser att han inte kommer klara det, och med hjälp av Nevas drake lyckas de dra honom i land, med blå läppar och frossa.

Då hörs vaga röster i det ständiga porlandet. Som om vattnet självt tog till orda, så hörs en profetia. Åter med gryningen, framtida storkhagan…

Under kvällen värmer de upp sig framför en flämtande brasa av kvistar och buskage, innan de nästa dag under tystnad börjar rida söderut. De väljer att rida ifrån bäcken ett tag för att jaga, och kommer under jakten söderut om Ods läger. Men när de når bäcken och börjar tvätta hararna de skjutit så rycker Yon till. Bäcken är rödfärgad av blod. Inte bara harblodet som snabbt löses upp nedströms, utan rött, skummande vatten uppströms. Från Ods läger. I sporrsträck rider de norrut, och ser bakom nästa kulle svaga rökpelare.

De når snart en fasansfull syn. Söndertrasade och brinnande tältrester. Mängder av kroppar – kvinnor, barn och män – kring bäcken. Med tårarna rinnande hittar Batuk Udes kropp framför vad som var khanens tält. Gal letar som en besatt efter Tarog – men han står ingenstans att finna.

Det måste ha varit Kutlugs män, som fegt anföll i överraskning medan många av Ods krigare var ute. De har dödat och våldfört sig på barn och kvinnor, och med största sannolikhet plundrat och tagit slavar. Eftersom varken Ködus eller Tarogs kropp återfinns måste de nu vara i Kutlugs våld.

”Jag måste spåra dem, jag måste jaga dem” yttrar Yon kort efter att de samlats i mitten av slaktplatsen. Alla nickar, men Gal svarar ”Det är vi som fört denna olycka över er. Vi måste lämna Od. Vi rider österut, mot gryningen, som anden sade”. I tyst samförstånd sitter de upp och drar åt skilda håll. Det knyter sig i magen på Gal, som lämnar Tarog, men de inser att de bara skulle rida rakt in i ett omöjligt bakhåll om de jagade efter honom.

De fortsätter ritten österut. Slätterna blir snabbt kargare, och underligare. De siktar nästan inga vanliga djur eller fåglar, däremot hör de då och då oidentifierade ljud i fjärran. De tre turas om att vakta under nätterna. Vid Meleks vaktpass en natt hörs plötsligt tjutande hundskall – av något annat än varg. Samtidigt som hästarna börjar gnägga nervöst så känner de en lätt svavelaktig stank och inser att de omringats av mörkerhundar. De springer upp från sina sovplatser då den första eldslågan slår genom mörkret och antänder ena tältet. En desperat kamp för överlevnad följer. Med hjälp av Nevas drake lyckas de slå sig ur mörkerhundarnas ring och fly från platsen, medan bestarna festar på deras riddjur. Nästan helt utan packning och med bara en häst börjar de nu vandra natten igenom och den följande dagen.

Nevas ser till att flyga i en stor cirkel runt dem, för att upptäcka alla annalkande faror. Men hoppet börjar lämna dem. Ensamma, utan riddjur, på en torr, främmande slätt. Mot eftermiddagen siktar Nevas överraskande två ryttare. De tycks vara ute på en långritt. När han rapporterar sitt fynd till de andra bestämmer de sig för att anfalla de två, och ta deras hästar. De ser ingen annan möjlighet. Med Nevas hjälp guidas de rätt, och så låter han draken göra ett nedslag som får båda att falla av sina vettskrämda hästar. Fram rusar resten. Allt för sent ser de att de två är från Od. En bitter men kort kamp följer, och de två männen – förmodligen jägare – är döda. Samvetet tynger raunabröderna…