Ingen av männen var stolta över att de dödat de två Od-ryttarna bara för deras hästar. Men de förstod, som alla rauner, att det sällan fanns andra alternativ ute på stäppen. Pajon Roke var dock mest orolig, och han valde att stanna med de två liken för att genomföra begravningsritualen natten igenom, skvättandes deras blod i olika mönster runt deras kroppar. Under tiden red de övrig till den lilla gölen Nevas siktat tidigare. Där skulle de kunna slå läger och vattna hästarna och sina egna strupar. Under kvällen spred sig ett sjukligt, purpurfärgat ljus över solnedgången i väster, som fick gölen att nästan lysa. Inte mycket sades, och så småningom kröp de in i sitt lilla tält för att sova.

Nevas vaknade långtsamt och behagligt någon gång efter solnedgången. Han hörde Vimas varma kvittrande utifrån, men det tog flera minuter innan han började undra varför hon kvittrade. Försiktigt lättade han på tältduken för att se ut. Först såg han den sovande vakten, Batuk, men sedan såg han en skog av svarta hovar – några av dem kloliknande! Deras läger var helt omringat av ett tjog ståtliga ryttare i stridsmundering. En av dem smekte förstrött Vima, som underdånigt kvittrade till svar.

Nevas väckte tyst de andra, innan de alla steg ut ur tältet. Gal frågade uppfodrande vad ryttarnas ärende var. Mannen – eller kvinnan – vid Vima svarade med egendomligt neutral röst att de var av Gryningens folk, att de undersökte sina domäner. De frågade kort ut Gal om deras förehavanden, innan de förklarade att de jagade illdådsmän i väster, och att Gal skulle följa med för att visa dem.

De red så ut, som dundrande åskmoln. Gal och hans bröder var stumma av förvåning. De hade skymtat att flera av hästarna var flertåiga – med vassa klor. Alla krigarna var välrustade med hjälmar som dolde deras ansikten. Tillsammans med de svarta ryttarna tycktes slätterna passera som ett suddigt moln runt dem. Efter en hel dags ritt var de framme vid Ods bäck – onaturligt snabbt.

De svarta ryttarna pekade ned mot dalen där bäcken slingrade sig fram. Genom en skog av taggiga buskar drog en liten karavan av avsuttna ryttare, hästar, sårade och gods. Det måste vara Kutlugs män.

Med ett skri stormade krigarna ned i dalen, utan att bry sig om de taggiga buskarna. Försvararna hade inte en chans att gruppera sig eller komma upp i sina sadlar – det var en ren slakt. Ett fåtal lyckades gömma sig eller springa iväg, men de svarta skickade män att plocka upp dem.

Nevas fann Tarog, fortfarande svårt skadad och febrig, bunden vid en bår. Han verkade ha hållits vid liv, nätt och jämt. Roke sattes genast att ge honom vård. Samtidigt följde Batuk ett spår av Odska klenoder som spritts i buskaget – då han såg en överlevande av Od. Ingen mindre än en svårt skadad khan Ködu kröp fram, med en kniv krampaktigt i handen. Även Ködu gavs den vård man kunde uppbringa, men det var tydligt att han var döende.

Han drog dock Batuk och Gal nära sig, och började berätta om dagen då Vind tog alla hästar. Männen kände igen legenden, men förstod att Ködu försökte säga något. Sensmoralen var glasklar – en klan kan vara utan khan, men inte utan flock. Ködu förklarade sedan att Gal och Batuk skulle hedra eden mellan de två klanerna. Därefter drog han sin sista suck.

Vem var ansvarig för dessa illdåd? En skadad krigare, en kvinna, började genast förhöras. Hon sade sig vara av Kärlekens stam, som sedan blivit en fri krigare. Hon berättade att de flesta av krigarna var fria som henne, och att de hyrts av män från Kutlug. Det fanns dock flera krigare från De vanställdas stam bland de döda, och Gal misstänkte att denna stam också hade ett finger med i spelet.

Efter att ha samlat ihop alla värdefullare ägodelar, och gjort ett enkelt stenröse åt Ködu och de andra av Ods döda, galopperade truppen tillbaka mot öster. Ritten var lång och tycktes nästan ske i drömtillstånd. Slätterna tycktes oändliga, och man stannade bara för kort vila och mat. Efter kanske två veckor – ingen kunde hålla reda på dagarna – nådde man den branta kanten till en frodig dal.

De svarta krigarnas ledare tog av sig sin hjälm och släppte ut sitt blanka, svarta hår. En kvinna! Hon sade kort: ”Välkommen till Gryningens land!”. I dalen kunde man skönja en bred flod, och en större bosättning.

De red alla ner och snart befann de sig i den friska floden. Hästar, rustningar och manskap tvättades. Även kvinnan, Osini, steg ned i floden och tog oblygt av sig alla kläderna. Gal hade redan börjat åtrå henne.

Efter detta bjöds en festmåltid av frukt, kött, bröd och andra godsaker. Takils män erbjöds att ställa alla frågor till Osini om detta ”Gryningens folk”. De sade sig vara de ursprungliga raunerna, som bott i denna dalen sedan urminnes tider. Deras domäner sträckte sig dock långt i alla riktningar. Osini berättade att inom Gryningens hord fanns inga giftermål och inga pajoner. Alla var lika inför gudarna. Inga barn syntes heller till – de hölls åtskilda i ”Drömmarnas dal”.

Måltiden följdes av dans, och snart hade både män och kvinnor klätt av sig för att i de rusiga ångorna delta. Gal bjöds in till Osinis tält och fullbordade där sin manliga plikt, likväl som de övriga männen fick mätta sin hunger efter många veckor på stäpperna.

Dagen därefter väcks de av en allvarsam gryningskrigare. De förs till tältet där Tarog lades, och ser snabbt att han är vit och orörlig. Samtidigt som sorgen börjar tränga fram hos dem kommer Osini in och tar till orda: ”Han är död, men inom gryningens hord har vi ålderdomliga riter och örter som kan väcka de döda. Vill ni att vi ska göra ett försök att rädda Tarog innan hans själ ridit ut på slätterna?”. Bröderna tvekar inte, och låter gryningsraunerna skrida till verket. De föses ut ur tältet, och någon timma senare tas de in igen. Tarog är vaken men stirrar med tom blick framför sig. När Gal kommer fram mumlar han bara ”Det känns som att något inuti mig är dött”.