Tillsammans med Od-krigarna och Udes förs de alla i en lång ritt österut. De anländer så småningom till det närmsta man kan komma Ods huvudby – en halv-permanent tältby nära en kall och strid bäck från bergen i norr (namngedd på typiskt Odskt sätt till ”Ods bäck”). Under ritten har Tarog varit sammanbiten och blek, och när de anländer är det tydligt att något av huggen han fick i striden mot Kutlug hade tagit riktigt illa. Tarog, nästan bortom medvetandet, lades snabbt in i ett av Ods tält för vård.

Bröderna möts av den fåordiga och erkänt visa khan Ködu. Han välkomnar dem men ser inte nöjd ut. Han klargör att Od uppfyllt eden till Takil mångdubbelt, och förväntar sig att Takil återbördar skulden i framtiden. Han konstaterar också att när Takil saknar khan så är Batuks uppdrag som livvakt överflödigt. Han påbjuder att Batuk kan stanna hos Od, men Batuk klargör efter en stunds fundering att han vill stanna vid Gals sida.

En karg men näringsrik måltid bjuds till de nyanlända. Batuk välkomnas av många gamla vänner och släktingar, men få ord utbyts. Under middagen berättar khan Ködu och en av Ods ihanor att det finns en gammal profetia hos Od. Den är att de en gång skall motta den framtida storkhaganen, men att denne måste renas av anden i Ods källa. Anden har sin hemvist inuti den iskalla källa i de nordliga bergen där Ods bäck börjar. Endast genom att renas av källan och motta andens välsignelse kan storkhaganen accepteras.

Khanen fortsätter sedan och säger att enda anledningen att han stödjer Gal och Takil, är att han har anledning att tro att Gal kan vara den nästa storkhaganen. Men endast ande kan göra den bedömningen, och Ködu begär därmed att Gal och hans bröder vallfärdar till källan snarast.

Sålunda reser de nästa dag, tillsammans med Yon av Od som vägvisare. Det blir en lång ritt, i allt mer stenig och kuperad terräng. Den sista dagen tvingade de vandra själva, då de vassa stenarna och allt brantare bergväggarna är omöjliga att forcera med hästar. Den sista biten får de klättra – en rejäl utmaning för alla utom Nevas med sin drake.

Väl uppe på stenplatån ser de källan, som tycks ha skapats av gudarna som en stor rund skål direkt i urberget. I källans bortre ände, vid bergväggen, syns en small grottöppning och smältvatten strömmar ned i källan från diverse sprickor i berget. Via ett par grunda rännor, som har karvats ut av årtusenden av vatten, bildas ett vattenfall som sedan blir Ods bäck.

Yon instruerar dem att anden endast talar till dem som renats i det iskalla vattnet. Han varnar för att källan är djup och att kylan kan döda en oförsiktig. Men anden talar endast under inverkan från det kylande vattnet. I tur och ordning tar sig Melek och Nevas ned i det iskalla vattnet. De simmar tvärs över källan och möts av kallduscharna från smältvattnet, och kravlar sig så småningom upp, bleka och huttrande men utan ord från anden. Gal är sist – och nu minns bröderna varför han sett så tvekande ut. Gal har haft vattuskräck sedan barndomen. Sammanbitet stiger Gal ned i källan. Han glider ut i mitten men förmår inte hålla sig flytande. Kylan gör snabbt hans muskler veka. De båda bröderna inser att han inte kommer klara det, och med hjälp av Nevas drake lyckas de dra honom i land, med blå läppar och frossa.

Då hörs vaga röster i det ständiga porlandet. Som om vattnet självt tog till orda, så hörs en profetia. Åter med gryningen, framtida storkhagan…

Under kvällen värmer de upp sig framför en flämtande brasa av kvistar och buskage, innan de nästa dag under tystnad börjar rida söderut. De väljer att rida ifrån bäcken ett tag för att jaga, och kommer under jakten söderut om Ods läger. Men när de når bäcken och börjar tvätta hararna de skjutit så rycker Yon till. Bäcken är rödfärgad av blod. Inte bara harblodet som snabbt löses upp nedströms, utan rött, skummande vatten uppströms. Från Ods läger. I sporrsträck rider de norrut, och ser bakom nästa kulle svaga rökpelare.

De når snart en fasansfull syn. Söndertrasade och brinnande tältrester. Mängder av kroppar – kvinnor, barn och män – kring bäcken. Med tårarna rinnande hittar Batuk Udes kropp framför vad som var khanens tält. Gal letar som en besatt efter Tarog – men han står ingenstans att finna.

Det måste ha varit Kutlugs män, som fegt anföll i överraskning medan många av Ods krigare var ute. De har dödat och våldfört sig på barn och kvinnor, och med största sannolikhet plundrat och tagit slavar. Eftersom varken Ködus eller Tarogs kropp återfinns måste de nu vara i Kutlugs våld.

”Jag måste spåra dem, jag måste jaga dem” yttrar Yon kort efter att de samlats i mitten av slaktplatsen. Alla nickar, men Gal svarar ”Det är vi som fört denna olycka över er. Vi måste lämna Od. Vi rider österut, mot gryningen, som anden sade”. I tyst samförstånd sitter de upp och drar åt skilda håll. Det knyter sig i magen på Gal, som lämnar Tarog, men de inser att de bara skulle rida rakt in i ett omöjligt bakhåll om de jagade efter honom.

De fortsätter ritten österut. Slätterna blir snabbt kargare, och underligare. De siktar nästan inga vanliga djur eller fåglar, däremot hör de då och då oidentifierade ljud i fjärran. De tre turas om att vakta under nätterna. Vid Meleks vaktpass en natt hörs plötsligt tjutande hundskall – av något annat än varg. Samtidigt som hästarna börjar gnägga nervöst så känner de en lätt svavelaktig stank och inser att de omringats av mörkerhundar. De springer upp från sina sovplatser då den första eldslågan slår genom mörkret och antänder ena tältet. En desperat kamp för överlevnad följer. Med hjälp av Nevas drake lyckas de slå sig ur mörkerhundarnas ring och fly från platsen, medan bestarna festar på deras riddjur. Nästan helt utan packning och med bara en häst börjar de nu vandra natten igenom och den följande dagen.

Nevas ser till att flyga i en stor cirkel runt dem, för att upptäcka alla annalkande faror. Men hoppet börjar lämna dem. Ensamma, utan riddjur, på en torr, främmande slätt. Mot eftermiddagen siktar Nevas överraskande två ryttare. De tycks vara ute på en långritt. När han rapporterar sitt fynd till de andra bestämmer de sig för att anfalla de två, och ta deras hästar. De ser ingen annan möjlighet. Med Nevas hjälp guidas de rätt, och så låter han draken göra ett nedslag som får båda att falla av sina vettskrämda hästar. Fram rusar resten. Allt för sent ser de att de två är från Od. En bitter men kort kamp följer, och de två männen – förmodligen jägare – är döda. Samvetet tynger raunabröderna…

Ingen av männen var stolta över att de dödat de två Od-ryttarna bara för deras hästar. Men de förstod, som alla rauner, att det sällan fanns andra alternativ ute på stäppen. Pajon Roke var dock mest orolig, och han valde att stanna med de två liken för att genomföra begravningsritualen natten igenom, skvättandes deras blod i olika mönster runt deras kroppar. Under tiden red de övrig till den lilla gölen Nevas siktat tidigare. Där skulle de kunna slå läger och vattna hästarna och sina egna strupar. Under kvällen spred sig ett sjukligt, purpurfärgat ljus över solnedgången i väster, som fick gölen att nästan lysa. Inte mycket sades, och så småningom kröp de in i sitt lilla tält för att sova.

Nevas vaknade långtsamt och behagligt någon gång efter solnedgången. Han hörde Vimas varma kvittrande utifrån, men det tog flera minuter innan han började undra varför hon kvittrade. Försiktigt lättade han på tältduken för att se ut. Först såg han den sovande vakten, Batuk, men sedan såg han en skog av svarta hovar – några av dem kloliknande! Deras läger var helt omringat av ett tjog ståtliga ryttare i stridsmundering. En av dem smekte förstrött Vima, som underdånigt kvittrade till svar.

Nevas väckte tyst de andra, innan de alla steg ut ur tältet. Gal frågade uppfodrande vad ryttarnas ärende var. Mannen – eller kvinnan – vid Vima svarade med egendomligt neutral röst att de var av Gryningens folk, att de undersökte sina domäner. De frågade kort ut Gal om deras förehavanden, innan de förklarade att de jagade illdådsmän i väster, och att Gal skulle följa med för att visa dem.

De red så ut, som dundrande åskmoln. Gal och hans bröder var stumma av förvåning. De hade skymtat att flera av hästarna var flertåiga – med vassa klor. Alla krigarna var välrustade med hjälmar som dolde deras ansikten. Tillsammans med de svarta ryttarna tycktes slätterna passera som ett suddigt moln runt dem. Efter en hel dags ritt var de framme vid Ods bäck – onaturligt snabbt.

De svarta ryttarna pekade ned mot dalen där bäcken slingrade sig fram. Genom en skog av taggiga buskar drog en liten karavan av avsuttna ryttare, hästar, sårade och gods. Det måste vara Kutlugs män.

Med ett skri stormade krigarna ned i dalen, utan att bry sig om de taggiga buskarna. Försvararna hade inte en chans att gruppera sig eller komma upp i sina sadlar – det var en ren slakt. Ett fåtal lyckades gömma sig eller springa iväg, men de svarta skickade män att plocka upp dem.

Nevas fann Tarog, fortfarande svårt skadad och febrig, bunden vid en bår. Han verkade ha hållits vid liv, nätt och jämt. Roke sattes genast att ge honom vård. Samtidigt följde Batuk ett spår av Odska klenoder som spritts i buskaget – då han såg en överlevande av Od. Ingen mindre än en svårt skadad khan Ködu kröp fram, med en kniv krampaktigt i handen. Även Ködu gavs den vård man kunde uppbringa, men det var tydligt att han var döende.

Han drog dock Batuk och Gal nära sig, och började berätta om dagen då Vind tog alla hästar. Männen kände igen legenden, men förstod att Ködu försökte säga något. Sensmoralen var glasklar – en klan kan vara utan khan, men inte utan flock. Ködu förklarade sedan att Gal och Batuk skulle hedra eden mellan de två klanerna. Därefter drog han sin sista suck.

Vem var ansvarig för dessa illdåd? En skadad krigare, en kvinna, började genast förhöras. Hon sade sig vara av Kärlekens stam, som sedan blivit en fri krigare. Hon berättade att de flesta av krigarna var fria som henne, och att de hyrts av män från Kutlug. Det fanns dock flera krigare från De vanställdas stam bland de döda, och Gal misstänkte att denna stam också hade ett finger med i spelet.

Efter att ha samlat ihop alla värdefullare ägodelar, och gjort ett enkelt stenröse åt Ködu och de andra av Ods döda, galopperade truppen tillbaka mot öster. Ritten var lång och tycktes nästan ske i drömtillstånd. Slätterna tycktes oändliga, och man stannade bara för kort vila och mat. Efter kanske två veckor – ingen kunde hålla reda på dagarna – nådde man den branta kanten till en frodig dal.

De svarta krigarnas ledare tog av sig sin hjälm och släppte ut sitt blanka, svarta hår. En kvinna! Hon sade kort: ”Välkommen till Gryningens land!”. I dalen kunde man skönja en bred flod, och en större bosättning.

De red alla ner och snart befann de sig i den friska floden. Hästar, rustningar och manskap tvättades. Även kvinnan, Osini, steg ned i floden och tog oblygt av sig alla kläderna. Gal hade redan börjat åtrå henne.

Efter detta bjöds en festmåltid av frukt, kött, bröd och andra godsaker. Takils män erbjöds att ställa alla frågor till Osini om detta ”Gryningens folk”. De sade sig vara de ursprungliga raunerna, som bott i denna dalen sedan urminnes tider. Deras domäner sträckte sig dock långt i alla riktningar. Osini berättade att inom Gryningens hord fanns inga giftermål och inga pajoner. Alla var lika inför gudarna. Inga barn syntes heller till – de hölls åtskilda i ”Drömmarnas dal”.

Måltiden följdes av dans, och snart hade både män och kvinnor klätt av sig för att i de rusiga ångorna delta. Gal bjöds in till Osinis tält och fullbordade där sin manliga plikt, likväl som de övriga männen fick mätta sin hunger efter många veckor på stäpperna.

Dagen därefter väcks de av en allvarsam gryningskrigare. De förs till tältet där Tarog lades, och ser snabbt att han är vit och orörlig. Samtidigt som sorgen börjar tränga fram hos dem kommer Osini in och tar till orda: ”Han är död, men inom gryningens hord har vi ålderdomliga riter och örter som kan väcka de döda. Vill ni att vi ska göra ett försök att rädda Tarog innan hans själ ridit ut på slätterna?”. Bröderna tvekar inte, och låter gryningsraunerna skrida till verket. De föses ut ur tältet, och någon timma senare tas de in igen. Tarog är vaken men stirrar med tom blick framför sig. När Gal kommer fram mumlar han bara ”Det känns som att något inuti mig är dött”.

Flera veckor gick och bröderna vilade upp sig hos Gryningens hord. Gal njöt av tiden och idkade mycket umgänge med Osini – de två tycktes nära en särskild attraktion. Inget tycks saknas Gryningens hord. När bröderna frågar får de svävande svar. Maten tycks mest finnas där. Alla är unga, vackra och ståtliga, med alla de rätta rauniska dragen. Bröderna börjar förstå efter sina frågor, att Gryningens hord är ättlingarna till deursprungliga raunerna, där de föddes av gudarna. De måste i sanning vara långt ute i öster!

Snart kommer dock på tal vad bröderna gör hos Gryningen. Inte vem som helst tillåts färdas hit. Osini talar om en profetia, att den nye Enaren ska komma från väster. Men Gryningens hord måste pröva denne, innan de kan vara säkra på hans renhet. Osini berättar för dem att norr om Gryningens land finns en plats som kallas ”Ättestupan”. Dit går hordens medlemmar för att dö, när deras tid är kommen, och där finns många kraftfulla andar med minnen från urminnes tider. Prövningen blir för Gal att hämta en av de uråldrigaste andarna, som finns i en grotta under stupet. Hon varnar för att det kan vara en obehaglig upplevelse, men endast om andarna i Ättestupan accepterar Gal så är han ren nog för att få uppfylla profetian.

Bröderna tvekar inte. De vandrar norrut längs med floden och ser snart den steniga åsen som blir allt brantare och slutligen blir till ett stup, femtio alnar högt. Vid stupets botten ligger splittrade stenblock och stora mängder ben. De rör sig närmre, och ser en urgröpning, en form av grotta, vid stupets botten. En torr dunst av död går emot dem, och det knastrar under deras stövlar där de kliver över kanske årtusenden av benfragment.

De kryper in i grottan, som tycks finnas i flera nivåer, djupt in under åsen. De tvingas klättra ner för branta stenväggar, med risk för liv och lem, tills de finner en samling urnor. De är prydda av uråldriga tecken, som de tror vara äldre raunländska. Plötsligt hör de ett viskande ljud. ”Kom hit, son”. Det hesa viskandet tycks cirkulera, komma än från ena, än från andra hållet. Lockande fortsätter rösten ”Kom hit, kom hit”. Nevas går fram till en urna, där rösten tycks komma ifrån, och öppnar den. Han kan inte se något i mörkret men sticker ned en hand…. en intensiv kyla slår över honom och ett ihåligt skratt ekar: ”Du är smittad…. ahh… du är smittad!”. Nevas stapplar tillbaka, förvirrad. Gal tvekar dock inte, utan försöker lyfta urnan. Den tycks väga som ett massivt stenblock. Med en stor kraftansträngning lyckas han lyfta urnan, och med stort besvär hjälps de åt att föra ut den. Viskningarna fortsätter, lockande och pockandes, om de stora rikedomarna som finns i urnorna. Men Nevas har lärt sig en läxa för dem alla, men ogillar blickarna de andra ger honom…

Till slut återvänder de till Gryningens land, utmattade både fysiskt och mentalt. Osini nickar gillande och låter en annan krigare ställa urnan i hennes tält, till synes utan ansträngning. Sedan säger hon: ”Ni är redo. Som profetian säger blir er uppgift att gå till raunernas födelseplats. Det är en lång resa åt sydöst, men där kommer ni finna källan till allt och där kommer Gal uppfylla profetian och bli Enaren.”

De packar sina hästar för en lång strapats och fortsätter nästa dag. Under flera dagar är det en angenäm tur längs med floden. Terrängen blir aningen mer kuperad, ett busklandskap täcker dem och åt öster sträcker sig en oändlig rad av kullar. Ett par dagar senare når de en flodkrök som Osini beskrivit, och runt flodkröken reser sig också en tät skog som fortsätter mot horisonten. De slår läger. När de suttit där ett tag hörs det rena ljudet av kvinnosång. Tarog, som inte varit sig själv sedan han uppväcktes från döden på slätten, är övertygad om att han hör Mira. Han vandrar mot skogsbrynet, som står som en vägg några stenkast bort. De andra ropar efter honom, men gör ingen ansats att stoppa honom, förrän de hör ett vrål – i skogsbrynet tycks han ha blivit fångat av ett träd, vars tjocka rötter nu slingrar runt honom. Bröderna springer fram och förstår att de drabbats av en nymf – endera vacker kvinna, endera träd med mord i sinnet. Med Tarogs yxa lyckas de slutligen hugga loss honom, skadad, och drar honom bort från träden.

Nästa dag är det dags att fortsätta, men stämningen är dämpad. De vet enligt Osinis beskrivning att de måste korsa skogen för att hitta födelseplatsen. De måste också lämna sina hästar, och tar vad de kan bära över axeln. Sedan tar de sig in i skogen med sammanbitna miner. På väg genom skogen ser de många besynnerliga djur och hör underliga läten. Batuk siktar dock det mest fantastiska djuret – en enhörning. Gal är övertygad om att det är ett gott tecken, men bestämmer sig också för att infånga det skygga djuret. En desperat jakt inleds för att få fatt i enhörningen. De springer genom den täta vegetationen och när de slutligen ger upp inser de att de inte vet vart de är. Framför sig kan de dock skönja en glänta.

I gläntan väntar ett stort och besynnerligt stenröse. Det tycks vara uråldrigt, övervuxet med träd och buskar. Detta måste vara Tarbatais grav som Osini berättat om! Med stort slit börjar de flytta bort stenar för att få en chans att komma in. Snart blottas ett mörkt inre. En stank av död slår emot dem, tusenårig död.

De vandrar försiktigt in. Det tar ett tag för deras ögon att vänja sig vid mörkret. De hör ett jämrande, snyftande. Så ser den smutsig kvinna krypa emot dem. ”Rädda mig!”. När hon kommer närmre märks det att hon är utmärglad – och att hon är en alv. Ögonen tycks utstråla ett oändligt allvar, en omätbar viljestyrka. Hennes ögon sneglar dock in mot mörkret.

Som svar hörs ett hest skratt från skuggorna. Skrattet låter fel på något sätt, ihåligt, avklippt. Fram ur skuggorna stapplar en fasansfull skepnad. Något som en gång i tid var en man, är nu ett utmärglad vandrande lik. Huden över bröstkorgen har rämnat, och blottar ett slående hjärta, som hänger nästan löst i bröstkorgen. En mycket gles hårpiska pryder varelsen, och dess ena öga plirar mot bröderna. Vid sidan hänger endast en arm, nästan livlös.

”Min älskade Nomarian, kom hit!”. Rösten tycks plötsligt starkare än vad som är möjligt, och alvkvinnan drar sig undan. Varelsen vänder sig sedan tillbaka: ”Äntligen har ni kommit! Tacka Gudarna – och förbanna dem. Äntligen!” Ett nytt, galet och hest skratt följer.

Varelsen förklarar snart att han är Tarbatai, Enaren. Bröderna drar sig till minnes legenden om Tarbatai. Han berättar att hans löfte till gudarna inte kan lösas med döden, och att han väntat, i årtusenden, på någon värdig att ta över. Han har vetat att förr eller senare sker det. Och nu är tiden kommen. Han berättar att han bär på alla gudarnas styrkor, styrkorna som gjorde det möjligt för honom att lägga världen under sina fötter. Om Gal önskar få samma styrka, måste han ärva de offer Tarbatai gjort. Det är evigt bestämt av Gudarna. Liksom i förbifarten nämner Tarbatai också att detta skulle släppa honom fri…

Gal tvekar inte. Detta är vad han alltid sökt. Att bli Tarbatai är är värt varje offer. Den gamle Tarbatai förklarar, att Gal gjort rätt att ta med sig sina bröder. De kan dela på de offer som Tarbatai själv alla burit. De kan dela på styrkorna, och tillsammans bli den kraft raunerna behöver. Efter att ha sneglat på varandra nickar alla bröderna. De är redo.

Tarbatai väser åt Nomarian, som från skuggorna hämtar en näve utsirade benbitar. ”Dessa bitar har jag karvat från mitt eget ben. De representerar de offer ni måste fördela mellan er. De representerar att offra sin Själ, sin Familj, sin Kärlek, sin Vänskap, sin Lycka och sin Hälsa.”

Gal valde snabbt att offra sin Familj – med oroade blickar från sina bröder. Därefter valde Batuk att offra sin lycka. Nevas att offra sin vänskap, medan Melek valde att offra sin Hälsa – med sitt lytta ben tyckte han att han redan påbörjat sitt offer. Kvar var Tarog, som motvilligt valde att offra Kärlek – ett val även han tyckte att gudarna redan gjort honom. Kvar är själ, och utan vidare diskussion, tar Gal denna.

”Besegla ert offer, och det eviga löfte att tjäna gudarna, genom att var och en ta en tugga av mitt hjärta, och därmed blota med min kropp. Er styrka kommer att ges er av gudarna i den takt ni visar er värdiga.” Med de orden tog Tarbatai långsamt sin hand och drog ur sitt fortfarande bultande hjärta. Med blodet vällande ur öppningarna tar var och en sin tugga. Tarbatai betraktar dem under tiden med intensiv, förhoppningsfull blick. När siste man tagit sitt bett, börjar Tarbatais kropp falla mot marken, samtidigt som en röst ekar i grottan: ”Äntligen är jag fri!”. Kvar på golvet ligger en lealös, sprucken mångtusenårig kropp. Gal proklamerar: ”Från och med nu är jag Tarbatai!”.

Vägen tillbaka tar de i ett drömliknande tillstånd. Deras kroppar och sinnen känns underliga, men samtidigt precis som förut. Tarbatai, som förut hette Gal, håller sig nära alvkvinnan Nomarian. Hon är först mycket tystlåten, men när de frågar henne kommer då och då lösryckta, mystiska svar. De inser att Nomarian levt med Tarbatai i årtusenden i den grottan. Hon har överlevt genom att äta insekter och dricka regnvatten. Hon har utstått Tarbatais vrede och galenskap. Allt för ett okänt mål. De andra skakar på huvudet, kan inte förmå sig att förstå vad som skett.

Bröderna återvände så småningom till Gryningens hord. De kände att tiden för revansch var inne. Gudarna var med dem. Och de var allierade med de renaste av rauner. Tarbatai var dock osäker på sina känslor. Hans minne av Noni av Ulagan hade börjat blekna, och han var känslomässigt i Osinis våld. Men den enigmatiska alvkvinnan Nomarian gäckade honom. Hon utstrålade insikt, en odödlig skönhet som Tarbatai, precis som sin föregångare, hade svårt att motstå. Men Nomarian visade mycket litet intresse. Hon hade knappt reagerat på sin befrielse, och stirrade ofta västerut.

När de slutligen red in mot Gryningens land samlades snabbt de urraunerna runt dem. De möttes av uppskattande, men också uppfordrande blickar. Mitt i samlingen såg de Osini stå – med en mycket ung pojke vid sin sida. < TODO mer info om Tarbatai och Osinis son!>

Bröderna längtade efter att få återvända och ena slätterna. Men Osini hade gjort det mycket tydligt: Gryningens Hord skulle aldrig rida förrän raunerna var enade. Först då skulle de sälla sig till hären. Så var profetian. Inget skulle ske i onödan. Tarbatai lovade att snabbt ena slätterna, och visa för Osini att de var redo. Hon gjorde klart att hon – och Tarbatais son – skulle vänta så länge som behövdes vid Gryningen. Detta slet i Tarbatai. Hans första barn, en son som tyckts ha alla gudarnas gunst, skulle tas ifrån honom. Men Osini var obeveklig.

Slutligen gjorde man sig redo för att lämna. Osini hade gått med på att skicka med dem en eskort om 150 gryningskrigare, som Tarbatai kunde nyttja som han önskade. Det var också så att utan Gryningens eskort hade de östliga slätterna förvillat bort var och en som försökt korsa dem. Ritten hemåt var lika drömsk som när de en gång kom till Gryningen – och gick lika snabbt. Under ritten försvinner Nomarian en kväll med Nevas heavédrake. Draken kommer tillbaka en vecka senare, med endast en vackert skriven lapp: ”Tack för lånet. Jag måste söka efter min älskade i bergen”. Både Tarbatai och Tarog känner ett hugg av saknad – båda hade förtrollats av Nomarians uråldriga skönhet.

När de anländer till Ods forna marker finner de inga spår av Od. Då och då stöter de på rösen med lik – det är uppenbart att stridigheter pågått under tiden de varit borta. En dag stöter de på en ung Od-ryttare, som berättar att hela horden enats av Auldur och letar efter Gal – inte bara Kutlug. Han berättar också att Od flytt norrut och håller sig gömda, då den grymme Kutlug-khanen Yeke dödat många Od i jakten på Gal. Tarbatai försäkrar den unge om att de kommer att hämnas, och förklarar att han numer heter Tarbatai. ”Tarbatai är tillbaka!”

Senare siktar de första spåret av horden – rökmoln. Vad som följer blir en frenetisk katt-och-råtta-lek. Tarbatai har endast de svarta ryttarna som skydd, medan Yekes armé tycks uppgå till flera tusen. Vid ett tillfälle stöter de på en Takil-falang, ledd av Ar, Yurgans hirdledare. Efter någon dags manövrerande blir det strid. Tarbatai försöker förgäves ropa åt Ar att sälla sig till honom för att ena horderna, men Ar vill inte lyssna. Hans lojalitet är fortfarande hos Yurgan, och han kan inte förlåta Tarbatai. Svartrustningarna driver Ars hird på flykten, medan Ar anfaller Tarbatai. Tarog går dock emellan, en legendarisk strid inleds. Men Krig lever i Tarog. Ar må vara Takils bäste hirdman men han kan inte stå emot gudarna. Han såras svårt och kastas av hästen. Tarbatai beordrar att de ska lämna Ar på slätten, och tar hans häst. Tungsintheten sprider sig över att ha skickat en tidigare blodsfrände till döden. De inser att detta är bara början. Mycket blod, även vänners blod, måste flyta om Tarbatai ska ena horden.

Tarbatai själv är övertygad om att han bara behöver komma till de olika stammarna, förklara att han är Tarbatai, och ena horderna. Men de andra inser att det kan bli svårare än så. Och först måste de ta sig förbi Yeke, som svurit att döda den så kallade Tarbatai. Och snart sker det oundvikliga. När Tarbatais flock når över en kulle möter de plötsligt Yekes hela samlade här, som snabbt börjar cirkulera för att omringa dem.

Men hären är inte där för att utrota dem. Yeke rider fram och begär en envig med Gal. Han lyser av självförtroende, övertygad om vinsten redan innan. Tarbatai är samtidigt mycket nöjd – bättre vinna i envig än bli anfallen av en många gånger större här. Han accepterar, och en dramatisk kamp följer. Efter många ömsesidiga småsår så dräper plötsligt Tarbatai den jämnårige Yeke, och hela Kutlug-hären blir tyst. Tarbatai triumferar, och utropar att han är Tarbatai återfödd, och kommer att ena horderna.

TODO – hur blir T fånge hos Tjakar-generalen Vulek, samt förd till Sodoran?

Tarogs sista ord: ”Tarbatai.. Min plats är vid din sida när vi lägger världen under våra hästars hovar men jag känner att jag har förlorat mig själv. Jag brinner för att erövra världen men jag har förlorat min glöd. Jag gjorde ett val, att offra min framtid för att säkra din och jag står fast vid att valet jag gjorde var vad gudarna ville. Men min broder, min härförare, min vän… Låt mig rida iväg i skymningen, låt mig finna min styrka igen, ge mig en chans att visa för gudarna vem jag verkligen är.”

Tarbatai har accepterats till den Eviga vinden, men han har också tvingats acceptera att inte ha någon formell makt. Takil har visserligen tagit honom tillbaka, men alla minns att Yurgan utnämnde unge Ködu som arvtagare, inte Gal. Få är beredda att gå emot Yurgans beslut, även om Tarbatai menar att Ködu bara är en direkt förlängning av Akta och Auldur. Tydligt är att Takil och Tjakars kommit närmre varandra under vintern som gått.

Men Tarbatai fortsätter oförtrutet att kalla sig Tarbatai, och att proklamera att han kommer ena horderna. Han har byggt upp en falang av unga Takilkrigare som själva kallar sig Tarabatais bröder. De leds av den skrupellösa Ortug, som snabbt blivit Tarbatais favorit. Samtidigt har Melek flyttat till Sodoran för att bedriva handel, till synes frustrerad över Tarbatais beteende. Batuk har ridit öster i ett försök att finna och ena Od.

Det är så tid för sommarting och alla klanerna rör sig likt karavaner mot tingestenarna i norr. Alla utom Od och Kutlug. Od är fortfarande gömda – och sannolikt skulle finna det svårt att förlåta oförätterna Yeke av Kutlug begått mot dem. Kutlug i sin tur sedan Yekes död haft inre stridigheter då ingen arvinge funnits. Många pratar om tinget, som garanterat kommer vara ett ting att minnas. Auldur är alltmer sjuklig och svag – han har mer än ett halvdussin barn- och barnbarn som kan kräva att ärva hans makt. Ryktena om Tarbatai – eller den galne Gal – är väl spridda. Kutlug önskar hämnd för sin döde khan, och ingen vet om Od ens är medlemmar av Eviga vinden längre. Dessutom ryktas det att onda järtecken setts inför tinget.

Tingestenarna är nu inhöljda i ett dammigt kaos. Tält står huller om buller i ringar runt, fördelade per klan. Ivrig handel har redan påbörjats – hornbågar, svärd, hästar, slavar och döttrar byter ägare. Drickandet har givetvis inletts i de olika gemensamma tälten.

Under kvällen går ryktet att Auldur bjudit in alla sina arvingar till ett möte. Det antas att han ska försöka lösa arvsfrågan en gång för alla – dock knappast troligt att lyckas. Tarbatai och Nevas drar och super med Ortug och hans anhang. Sagan, emissarien från Thalamur, observerar med lätt avsmak. Tarbatai smyger snart undan från supandet och finner Noni – snabbt förenar de sig i het passion och smisk (men Tarbatai kan inte tvinga bort den inre bilden av Osini).

Under natten fortsätter Nevas att rumla runt med Ortug och bröder, som dock just funnit en sovande kvinna. Hon protesterar mot deras närmanden, och försent inser Nevas att Ortug dragit kniv. Han förmår inte stoppa Ortug från att skrattandes hugga henne till döds. När han försöker ge sig på Ortug svarar denne hotfullt: ”Vi är med Tarbatai. Är du?”. Nevas backar undan men har redan börjat nära ett hat till Ortug.

I den tidiga morgonen hörs så ett skrik, och fler därtill, från Auldurs tält. Många rusar dit. De finner Auldur sittandes i tårar på en stol, med alla sina söner och barnbarn liggandes framför sig. Alla döda, mitt i måltiden de inmundigat kvällen innan. De är uppenbart förgiftade. Sagan kan inte tro sina ögon.

Under morgonen börjar en febril aktivitet. Det är dagen för utnämningar, och slutligen val av ny khagan. Men morgonens händelser har helt kastat om brädet. Vad som är klart är att endast khaner kan väljas till khagan, och för tillfället saknas khaner till många av klanerna.

Tarbatai får en inbjudan till Bore av Ulagans tält. Han sätter sig ned, dricker av det bjudna teet, då Bore berättar att han vet om Tarbatais förehavanden med Noni, och att han inte tycker det passar en ogift khandotter. Det hänger en viss hotfullhet i luften, innan han fortsätter och föreslår att Tarbatai får Nonis hand. Tarbatai accepterar, och de båda enas om att stödja varandra i tinget och framöver. En pajon kallas för att genomföra ceremonin.

Tingsdagen inleds sedan med att pajonrådet samlas för att blota och utläsa gudarnas vilja inför tinget. Utjaka, Takils ihana, tycks se en syn under ceremonin, och uttalar plötsligt med hög och hes röst: ”Tinget är ruttet”. Hon faller sedan död ihop. Det märkligaste med det hela är att Utjaka saknat tunga ända sedan Tarbatais födsel… många skakar på huvudet åt de bisarra händelserna i detta ting. Roke, som länge varit inåtvänd, blir ny pajon för Takil.

Nästa fråga är den om Tarbatai. Att kalla sig Tarbatai är inget man kan göra lättvindligt. Pajonrådet, ledda av Urda av Ydja, proklamerar att de inte sett nog av tecken från gudarna att Gal faktiskt är Tarbatai. Men de har funnit ett sätt att utröna detta. Tarbatai måste rida till den fruktade Andarnas dal, och finna anden till den pajon som sägs leva där. Denne kommer kunna sätta i klarhet om Gal verkligen är Tarbatai

Dagen fortsätter med att pajonrådet godkänner nya utnämningar. Den medtagne Auldur proklamerar att Akta blir näste khan och hans arvinge. Trots betydande oenighet accepterar rådet valet, men påbjuder att hon måste gifta sig snarast. Auldur nickar kort, och överraskar sedan alla genom att sätt en kniv i sin strupe. Sagan skakar på huvudet, medan övriga rauner inte tycks lika överraskade. Det misstänks redan av många att Auldur själv förgiftat sina barn! När Auldur förts undan proklameras Ködu som khan av Takil – allt i enlighet med Yurgans påbud från förra tinget.

Kutlug saknas fortfarande, men ett dammoln kan siktas i öster. In rider Batuk och ett större antal krigare från Od. Med bistra miner rider de genom lägret och fram till stenarna. Det proklameras att Batuk valts till ny khan av Od, vilket pajonrådet accepterar. Men det är uppenbart att Od söker hämnd och har mycket lite tilltro till tinget. Batuk söker därefter upp Tarbatai och bröderna och förklarar att Od vill se garanterat blodshämnd mot Kutlug och Auldur för de brott som begåtts mot dem.

Under dagen sker många diskussioner inför morgondagens khaganval. Förgäves försöker Tarbatai övertyga Taug om att stödja honom, men Taug förblir lojala mot traditionerna. Dels är Tarbatai inte khan, dels bröt han mot tingsfriden. Endast med hjälp av Nevas medlande undviks fortsatt konfrontation.

Melek, som spenderat en del tid med Akta på sistone, får under dagen ett oväntat förslag. Akta frågar om hon kan bli Meleks fru. Melek rådfrågar de andra, och accepterar. Men alla, även kanske Melek, inser att Akta gör detta i rent politiskt syfte. Akta har fortfarande kontrollen, även om Melek rent formellt kan se sig som khan av Tjakars. Det gör också att Melek, bisarrt nog, blir styvfar åt sin halvbror Ködu…

Under kvällen intensifieras intrigmakeriet. Melek inbjuder alla khaner, utom Batuk, till diskussioner i Tjakars tält. Många försöker utröna vad de olika khanerna kommer rösta. Och på morgonen sker så khaganvalet. Ska Akta, trots sitt kön, ha en chans att få röster till att bli khagan? Varken Taug, Ydja eller Bore tros ha möjlighet eller önskan att bli khagan. Batuk av Od tycks vara en mycket osannolik kandidat, och Kutlug är inte ens närvarande. Akta har försökt intrigera för valet av Ködu, men när rösterna slutligen läggs så blir det Batuk. Hans vänskap med Tarbatai och Takil får stå för garanti att han inte försöker sätta Eviga vinden i inre stridigheter. Od är inte helt nöjda med detta kohandlande. När sista rösten skall läggas rider plötsligt ett Kutlug-anhang in. De tycks ha valt en ny khan, för truppen leds av en enorm krigare som utropar sig som Orlik av Kutlug. Med skallande stämma klargör han att Kutlug inte länger följer förrädarna i Eviga vinden. Tinget saknar trovärdighet och kraft! Därför väljer Kutlug att lämna Eviga vinden, och de kommer ta av Eviga vinden vad de anser vara sitt rättmätiga gods. Därefter rider de i sporrsträck därifrån.

Tinget drar mot sitt slut, och många är utmattade efter alla vändningar. Då anländer överraskande utsända från Kvinnornas råd i klan Yisun, Subes fränder. De proklamerar inför tinget två saker. Om Tarbatais återkomst säger de att de sett tecken, men behöver bevis. Då Yisun plågats av attacker från draken Warrdurkh – eller guden Krig enligt vissa – menar de att om Tarbatai kan stävja draken, så ger de sitt fulla stöd. Endast den riktige Tarbatai skulle kunna göra något sådant. Det andra de har att säga är att Uriangkathais här, Vredens hord, mer eller mindre lagt Kärlekens stam under sig. Yisun räknar med att snart dela samma öde. Framförallt då Vredens hord har en mångtusenhövdad hord precis vid passet i Ringbergen – porten till Eviga vindens hord.

Ett oroat sus går genom åhörarna. Man hade hört rykten om den fruktade Uriangkathai, men ingen hade trott att han så snabbt, och så nära, skulle hota Eviga vinden. Batuks första uppgift som khagan blir att hantera detta hot. Med detta börjar tinget packas ihop. Tarbatai har blandade känslor. En frustration över att ha missat makten och att fortsätta utsättas för prövningar. Samtidigt har han vid sin sida sin vackra fru Noni, och kan nu bilda en familj han drömt om. Men han har också kastat förstulna blickar på Akta. Hon bär en särskild eld och slughet i sitt bröst, och han kan inte hjälpa att sukta efter hennes kropp. Hennes ögon tycks avslöja att hon önskar detsamma…