När tinget var över hade Tarbatai inget annat val än att följa pajonernas råd. De behövde söka upp ”den vandrande pajonen” och få sitt öde utläst av denna. Om de fann denne skulle det vara tecken nog på att Tarbatai hade rätt och därmed skulle pajonerna ge honom sitt fortsatta stöd.

Med bara sina närmaste män, det vill säga sina bröder och sin återfunne pajon Roke (nu Takils pajon), gav de sig av västerut. Roke tydde de otydliga tecknen i skyn och i drömmarna. När de rest halvvägs fann de att de var övervakade av två spejare. Dessa konfronterades och dräptes, men först efter att de avslöjat att ”Tarbatai” sökte efter dem. Det kunde inte vara någon annan än den hotande Uriangkathai, men unge Tarbatai vredgades svårt över skymfen att någon annan orätteligen bar namnet Tarbatai.

De fortsatte och nådde Andarnas dal. Det sades att Den vandrande pajonen fanns i denna dal, men det sades också att endast väntade gäster kunde överleva skräcken och beröringen från tusen och åter tusen själar. Roke berättade att enligt legenden fångades Tarbatais armé i dalen under svåra oväder då draken Warrdurkh, Krig själv, drog ner och utplånade armén. Tarbatai hade redan då försvunnit och återfanns aldrig…

De lämnade hästarna och steg ned i dalen med dess kusliga stenpelare och skarpa kanter. En kyla omgav dem och snart började de höra spridda, viskande röster. Roke tycktes svårt skärrad och förvirrad. Det blev mörkt men Tarbatai manade på dem. Till slut fann de en öppning i sidan av klippan och de steg in. Längst in i en karg grotta hörde de en skrovlig röst. I skenet av ingenting syntes hans guldfärgade ansikte, uråldriga ögon och framför honom låg ett bräde översållat av pjäser. Den gamle klargjorde att han skulle ingå ett vad med Tarbatai – om Tarbatai kunde vinna mot pajonen i spelet, så skulle denne uttala sin spådom över dem alla. Om inte, skulle han få deras själar som sällskap.

Partiet tycktes hålla på i en evighet. Gång på gång var Tarbatai redo att göra ett drag, för att in i det sista inse ett misstag och korrigera det med gudarnas gunst. Och varje gång tycktes pajonen möta dragen lika obesvärat. Men slutligen vann Tarbatai partiet med minsta möjliga marginal. Pajonen gladdes åt detta och delgav dem alla sina spådomar. De offer de tidigare delat upp mellan sig – offer av Själ, Kärlek, Familj, Vänskap, Lycka och Hälsa – kom inte utan gunst från gudarna. Den gamle Tarbatai hade stötts av alla gudar förenade, men nu var stödet uppdelat. Tarbatai var för evigt sammankopplad med Eld och Kärlek. Drakryttaren Nevas var sammankopplad med Is. Den sluge Melek tillhörde Himmel. Vilde Batuk hade Vinds eviga stöd – och den förlorade Tarog var ett med Krig.

Han fortsatte med att beskriva styrkorna hos dem:

”Tarbatai, Eld ger dig gudarnas tursamhet och kraften att betvinga naturens vrede. Kärlek ger dig förmågan att väcka åtrå hos alla kvinnor, och att gjuta moral i varje man.”

”Nevas, Is ger dig förmågan att uthärda naturens alla plågor, och att slå split eller misstänksamhet hos andra”.

”Melek, Himmel ger dig förmågan att skapa guld, framgång och intelligensen att genomskåda intrigerna.”

”Batuk, Vind ger dig förmågan att rida med vindens hastighet, att låta Vind bära dina pilar fjärran och att höra gräset växa”.

”Tarog, som är förlorad, har getts förmågan att inte kunna dräpas av en svuren fiende, att hans yxa dräper alla som fläckats av hans blod, och ett Krigs raseri som skrämmer den starkaste man”.

Pajonen avslutade med att varna. Han varnade dem för att inte offra. Om de höll sig väl med sina gudar, och inte uppfyllde de svåra offer de påtagit sig, skulle gudarna finna ett sätt att offra åt dem ändå. Och de kan vara säkra på att gudarna inte väljer ett behagligt sätt.

På vägen ut från Andarnas dal, strax innan gryningen, lyfter plötsligt Nevas drake Vima med ett kvävt tjut och försvinner i hög hastighet. Nevas ropar förskräckt, men hinner inte göra mer då en enorm skugga drar över dem och ett dovt skri ekar i dalen. I samma stund känns det som om något trevar i deras sinnen. Ögonblicket är snart över, och Vima återvänder i välbehållen några minuter senare, men Roke är övertygad – de har just fått påhälsning från draken Warrdurkh.

Alla hade samlats i rådshallen i Sodoran – många hade inte fått plats och trängdes utanför portarna. Rådslaget gällde vad som skulle ske med Kutlug och hotet från väst – Uriangkathai. Den oerfarne och nytilsatte khagan Batuk av Od tycktes villrådig. Thalaskiske utbölingen Sagan stod nära till hands i sin svarta skrud och viskade råd eller lögner – vem vet. Vackra Akta, moder till Takils barnakhan Ködu, Meleks fru och tidigare fru till brödernas fader Yurgan hade nu riktat sitt intresse mot Batuk. Och där stog nu Tarbatai längst fram.

Vissa krävde krig mot Uriangkathai, men de flesta insåg det omöjliga i detta – och Tarbatai tycktes inte ha modet att trotsa fiendens överlägsna numerär. Klan Kutlug härjade fortfarande Eviga vindens betesmarker utan att någon tog krafttag mot dem – men de var allierade med Uriangkathai och vad skulle ske om man gick ut i krig mot dessa? Hämndaktioner? Skulle Uriangkathai – vars mångtusenhövdade armé väntade vid passet genom Ringbergen – utnyttja de inre stridigheterna i Eviga vinden? Men att inte göra något och blunda för Kutlug vore att förlora ansiktet och dessutom skulle klan Od aldrig acceptera ett sådant beslut från sin khan och khagan.

Det beslutades att en enad här av Od, Takil och Tjakars skulle dra västerut för att driva bort och hämnas på Kutlug. Akta lovade att sköta politiken hemma i Sodoran, men skickade sin son Ködu med Khagan Batuk för att lära sig av fälttåget. Väl ute på slätterna tycktes Kutlug gäcka dem. Uppenbart var att många redan lämnat sina land, och tagit boskapen med sig. Att de dragit västerut till Uriangkathais öppna famn blev allt tydligare. Vad värre var – förmodade Kutlug-krigare hade stormat in i Takils hemläger medan männen var ute på krigståg och kidnappat Sube, Tarbatais moder. Tarbatai sökte högt och lågt utan att finna mer än två unga Kutlug-flickor som vallade kvarblivet boskap. Melek och Roke lät dräpa båda flickorna trots derast klaganden.

För att lättare finna Kutlug-asen hade de delat upp sig. Batuk red med Ods män, men Tarbatai och hans bröder red på egen hand med ett mindre uppbåd av Takils manskap. Förvånade blev de när de snart upptäckte en inridande trupp med många fanor och klanmärken. Det var sändebudet Entor från Uriangkathai. Han bedyrade sina fredliga syften inför Tarbatai och visade att de medtagit många gåvor. Kvinnoslavar, goda vapen och ädelstenar. Allt för att visa att Uriangkathai inte önskade något otalt med Tarbatai. Istället var Tarbatai inbjuden att omedelbart infinna sig vid Uriangkathais hov väster om Ringbergen.

Det bestämdes att endast ett fåtal skulle resa dit. Tarbatai, Melek, Nevas och Sagan. Batuk fick inte delta och fick inte heller reda på vad som hänt förrän det var försent. De red samman med Entor västerut i hög takt. Snart såg de Uriangkathais förtrupper och rökpelarna som steg upp från plundringstågen i Kärlekens stam. De fördes in i mitten på det gigantiska härlägret, fram till ett enormt paradtält med upphöjt golv och allehanda utsmyckningar. Där inne, på en tron och omgiven av oskulder från alla underlydande folk, satt Uriangkathai. Hans blick var stenhård och trots sin korta kropp strålade hans styrka ut över tältet. Uppenbart var också att tältets övriga inbjudna – hirdledare, underhållare, rådgivare och pajoner – alla hyste största respekt för den brutale ledaren.

Utan omsvep gick Uriangkathai in på vad som spelade roll. Han skulle ge Tarbatai den Eviga Vinden – närmare bestämt khagan-posten. I utbyte skulle Tarbatai sälla sig till Uriangkathai i dennes planerade plundring av Caserion. Tarbatai sökte tvinga fram ur Uriangkathai om denne hade något med Subes bortrövande att göra, utan att lyckas. Storkhaganen lovade blott att låta sitt manskap leta på sitt håll efter henne.

Tarbatai med följe lät sig sedan bjudas under en vecka av allsköns förulustelser och nöjen, men ständigt jagades Tarbatai av sina tankar om modern. Så snart bröt de upp, med löfte att möta Uriangkathai i krigståg till våren, och red iväg för att leta efter henne. Både Melek och Sagan hade dock annat att stå i. Sagan for söderut för att träffa sin släkt i Thalamur och Melek, som verkade sjuk och trött, bad att få ta sig till sin fru i Sodoran, samt att få berätta planerna för Batuk. Dilemmat var ju förstås att Tarbatai givits khagantiteln men detta utan att någon talat med vännen och sittande khaganen Batuk. Skulle han acceptera Tarbatais och Uriangkathais beslut – det skulle innebära stor skam och ett säkert förlorat stöd hos Od. Eller skulle han kämpa emot sin blodsbroder, en snudd på omöjlig kamp?

Först när vintern blivit bitande återvände Tarbatai och Nevas samt de Tarbatai-trogna som kallade sig ”Tarbatais bröder”. Dessutom följde Entor med tillsammans med 250 av Uriangkathais bästa krigare – för att ”övervaka” att Tarbatais tillträde till khaganposten gick rätt till. De hade dräpt och torterat de få Kutlug-krigare de funnit, men utan resultat. Efter att de mödosamt halat ut alla tarmar hos två arma Kutlug insåg Tarbatai det lönlösa och valde att förrätta ett offer. Han valde att offra alla goda minnen tillsammans med Sube, allt för att få insikt i vart han skulle leta. Men offret gav ingen annan insikt än att det var lönlöst, och han återvände sålunda.

I Sodorans rådshall trädde han så inför khagan Batuk. Akta konfronterade honom och menade att Tarbatai endast gick i Uriangkathais koppel, att han nesligt försökte ta makten från sin ärade blodsbroder. De två männen gick så undan för att tala i enskildhet, och när de kom tillbaka konstaterade Batuk utan vidare omsvep att han skulle stiga ned som khagan. Han var beredd att offra sin ära åt Tarbatai. Därefter gick han ut, hämtade sina få ägodelar och galopperade ut i vintern.

Sodoran var nu fyllt till bredden av de många krigare som tagit vinterläger där. Snart hördes oreda från västra delen av lägret – när Tarbatai skyndat sig dit visade det sig att hela Od-hären, ledda av Yon, hade brutit upp. En hätsk diskussion inleddes. Yon vägrade följa en hord där deras khagan avsatts bara månader senare av en Tarbatai som gång på gång dragit klanen inför problem. Yon menade att Tarbatai brutit den heliga eden mellan klan Takil och klan Od. Efter en spänd ordväxling, med Uriangkathais krigare redo att på Tarbatais kommando anfalla Od, lät Tarbatai klanen gå. Stolta red Od-krigarna österut…

Eviga vindens hord var äntligen slutligen enad under Tarbatai (men i tvingad allians med Uriangkathais Vredens hord), och Kutlug var försvunna och påstått utan allierade. Uriangkathai hade redan Kärlekens stam under sitt förfogande, och skulle under våren rida mot Caserion.

Det var överenskommet att Eviga vinden skulle möta upp via den östra vägen för att förena sig med Vredens hord mot Caserion. Men en raunastam fanns mellan slätterna och civilisationen – den krigiska Vargens stam. Vargens stam levde söder om Kagamarken, precs norr om Thalamur och Caserion. De har en lång historia av att plåga civilisationen, men det är allmänt känt i den Eviga vinden att de mjuknat under de senaste generationerna, att de blivit rika och feta på handel med fienden.

Enda vägen in för Eviga vinden var dock via den förrädiska och farliga Kagamarken. Kanske var det en del av Uriangkathais plan för att strategiskt försvaga Eviga vinden. Kanske var det för att överraska Caserion med en andra raunarméer från ett håll de inte förväntat sig.

Genom historien hade många rauniska härförare försökt göra härtåg genom Kagamarken – och de flesta hade misslyckats. Sumpmarkerna sägs ha slukat tiotusentals raunaliv, och andarnas klagan kan fortfarande höras där. Men Tarbatai trodde ändock det var möjligt – han var övertygad om att de hade gudarna med sig. Mot sina härförares råd beslöt han att den Eviga vinden – utan exilstammarna Kutlug och Od – skulle anfalla och lägga Vargens stam under sig.

Hans dilemma var också att Noni var havande. Tarbatai ville inte riskera att missa sin sons födsel, och han litade inte nog på Akta, som enkelt skulle kontrollera bosättningen i Tarbatais frånvaro. Så han beordrade att Noni skulle tas med på härtåget. Noni valde att inte protestera.

Försiktigt, och mycket långsammare än man tänkt, rörde sig armén genom träsklandet. Taugs heavédrakar var till stor hjälp för att spana framåt. Efter ett par dagar siktade de spanare från Vargens stam och angrep dem. De fångade två, men en lyckades fly. Oroad att överraskningsmomentet manade Tarbatai på hären, även om fler och fler olyckor började ske. Tarbatai red i fören, med Batuk och de unga hirdmännen i Tarabatais broderskap. De kunde höra hur träskmarkerna viskade till dem, och täta, låga dimmoln började dra in över området. Noni hade börjat må dåligt de senaste dagarna, hon tycktes febrig och yrade allt mer under dagen.

Plötsligt hörde de stridsrop, någonstans i dimman. De kunde inte se var deras egen här var, men från olika håll hördes rop. Alla drog vapen, och bildade en cirkel runt Noni, hopsjunken på sin häst. Som om saker inte kunde bli värre, skrek plötsligt Noni till. Vettskrämd var Tarbatai snabbt vid hennes sida. Ihanan som reste med Noni konstaterade att hennes värkar börjat – alldeles för tidigt. Samtidigt började hirdmännen i utkanten av ringen strida men inkommande fiender.

Tarbatai lyfte av Noni, försökte springa undan från stridskaoset. Batuk var vid hans sida. Vid en göl lade han ned Noni på sin mantel, och kunde bara se på när hon i svåra smärtor födde deras barn. Under tiden kämpade hirdmännen tappert, men i underläge, mot den anstormande fienden. Tarbatai blev allt mer desperat, och som om det inte var nog, hördes åskmoln och regn började falla.

Men när barnet kom fram hördes inget vanlig barnaskri. Ett hest gurglande kunde höras, men barnet som låg mellan Nonis ben var underligt format, blekt och grått. Men det som var underligast, var att det stirrade rakt i Tarbatais ögon, med en blick som av en demon. Tarbatai var förtvivlad. Samtidigt som Noni matt frågade om barnet tog han upp missfostret och tvekade i vad som kändes som en oändlighet. Sedan slängde han barnet i gölen, med ett rop av klagan. Från under gölens brunaktiga yta så fortsatte Tarbatais son att stirra mot honom…

Med ett snodde Tarbatai runt, och klagoropet förbyttes till vansinnesilska. Med ett vrål drog han sitt svärd och stormade mot fienden. Och unisont hördes ett massivt åskdunder. När Tarbatai klöv den första fienden, slog en ljungeld ner genom dimmorna, rakt bland fienden, och en varm stank av bränt kött slog emot dem. Tarbatai kände i sinnet molnen ovan sig. Han kände att Eld var med honom. Blixt efter blixt började slå ner, samtidigt som starka vindar skingrade dimmorna. Snart flydde fienderna i ren panik, många oförsiktiga föll ner i gölar utan att kunna ta sig upp.

Batuk hade stannat kvar hos Noni, skyddat henne med sin kropp. Men han sneglade mot gölen, begrundade sina alternativ. Därefter sträckte han sig ned, och lyfta upp barnet, som på något mystiskt sätt fortfarande tycktes vara vid liv. Livlös, men levande. Han lindade in det i sin packning, såg till att några hirdmän ställde sig vid Nonis sida, och satte sedan upp i sadeln. Emedan resten av hären samlade sig, red han i sporrsträck norrut, och sedan österut…

Allt Tarbatai berättade för Noni var att barnet var dödfött. Hon var utom sig av sorg, och skickades hem. Men Tarbatai och hären fortsatte. Tarbatai var nu mycket mörk till sinnet. Han tålde ingen emotsägelse. Snart var hela hären genom Kagamarken, men ingen Vargens stam fanns att finna. Det tycktes som att de flytt undan och nu omgrupperade sig.

TODO <episoden då Tarbatai skallar ihjäl Taugs khan> <Batuks ritt till Gryningen>

<slaget mot Vargen, där Sagans alla rekommendationer ignoreras av Tarbatai men man vinner med stora förluster. Batuk skjuter mycket långt tack vare Vind.>

<Sagans konspirerande och brevskickande>

• Intriger med cirefalierna, Yzmitzor, Melek?
• Förenar sig med Uriangkathai
• Träffar nye Tarog, i Uriangkathais tjänst
• Belägrar och anfaller staden Haraziz Krack