Det är en ljuvlig sommardag. Gal, nio vintrar och hans två vintrar äldre broder Melek är ute och leker en bit från boplatsen, under överinseende av pajon Roke. Pajonen ser plötsligt en mindre gräsorm i stenröset som barnen leker runt. Han tvekar, men väljer sedan att vara tyst, för han inser med ens att det är en provning av Krig.

Det dröjer inte länge förrän Gal sätter ned foten vid ormen, alldeles innan Melek hinner uppfatta den, och ormen biter direkt stackars Gal i vaden. Gal faller ihop med ett kvävt rop. Melek står paralyserad intill men tittar på pajon Roke, som säger:

”Gör inget, barn. Detta är en prövning för Gal. Kom, Melek, låt oss gå. Gal kommer när prövningen är avklarad.”

Gal biter ihop och tar en sten och dödar ormen… sedan börjar han kravla sig hem… smärtan är enorm, men han vill inte skämma ut sig.

När Roke och Melek återvände till boplatsen möttes de av khan Yurgan, fader till Gal och Melek, som bistert synade dem. ”Var är min son?” frågade han Roke. På sedvanligt vis svarade Roke otydligt: ”Han utstår en gudarnas prövning.”. Melek fyllde i: ”Gal blev biten av en orm! Roke sade åt mig att gå hem!”. En längre stund tittade khanen på pajonen, då han i fjärran kunde skönja Gal. Han sade kort: ”Gott.”

Gal klagade aldrig över smärtan – han led i tysthet. Efter endast någon dag hade den oroväckande blånaden försvunnit. Det viskades om mirakel, att khanens andreson hade gudagunst.

En dag steg slaktarsonen Tarog, just 18 år fyllda, lyckligt inför khanen med sin blivande fru Mira. Han bad om tillåtelse att som seden lär rida med henne till den eviga vindens dal, för att där förrätta den korta ceremoni som var nödvändig innan de två kunde vigas

Khanen svarade att ritten till den eviga vindens dal är lång och kanske svår, och frågade om Tarog verkligen kunde hitta dit? Tarog tvekade – han trodde sig veta vägen, men när khanen nu frågade, så svarade han nekande. Då reste sig unge Gal, nu 10 år gammal, upp, och sade: ”Jag visar vägen, far”.

Khanen såg först förvånad ut, innan han tittade bistert mot Tarog: ”Du vet att din uppgift i ritten mot den eviga vindens dal är att skydda din blivande kvinna. Det är en av de prövningar du måste göra för att bli en god man. Men denna gången medföljer min son, och du har även ansvaret för honom. Kommer du tillbaka utan min son, kommer jag personligen skära halsen av dig och din ätt vare fördömd!”

Innan khanen skickade iväg dem berömde han traditionsenligt Tarogs val av kvinna och önskande honom all lycka till på bädden. De tre red så mot dalen, endast åtföljda av en kusin till Tarog.

Framme vid dalen, lät Gal dem vara ensamma, men nyfiket spanade han ner. Han såg hur Tarog och Mira omfamnade varandra nakna i gräset. Han blev så uppslukad att han inte hörde de annalkande ryttarna förrän det var för sent. Ned i dalen stormade ryttare, med sina yxor och snaror i högsta hugg. Tarog och hans kusin kämpade, och skadades, kusinen så svårt att han snart dog, men de kunde inte hindra ryttarna från att komma ända fram. En ryttare grep tag i Mira, en annan i Gal, innan de genast skingrade sig och började rida därifrån.

Tarog tvingades till det omöjliga valet. Skulle han rädda Mira, eller sin ätts heder och sitt eget huvud? Med ursinne insåg han sitt enda möjliga val, och satt upp och stormade efter Gals kidnappare. Ryttarna som tagit Mira var redan ur sikte.

Han tycktes rida som åskan, och kom snabbt ifatt Gals flyende kidnappare. Han ryckte båda ur sina sadlar och slängde sig sedan över dem. Han tog deras yxor och högg av lem efter lem. Slutligen skar han ut deras hjärtan och tuggade i sig dem, vrålandes mot gudarna som dragit denna olycka över honom. Gal var mållös och skamsen, men han gav en blick mot Tarog som sade allt. De två var nu för evigt förbundna av ödet.

Tarog och Gal red länge runt och sökte efter Mira, utan att finna några spår. Efter en dag red de tillsammans hem. Sedan dess har Tarog aldrig tittat åt en kvinna. Han har alltid funnits nära Gal, alltid skyddande. Men hatet och bitterheten går aldrig ur hans blick.

Scen från barndomen:

Det hade varit en torr sommar, bristen på vattnet höll fortfarande i sig in till hösten. Höstens första regndroppar hade ännu inte visat sig på de stora slätterna. Varje häst ur konvojen skapade stora dammoln som raunerna i Takil-klanen kunde se på långt avstånd. Besökarna var väntade. Konvojen på bara ett fåtal män stannade upp framför khanens tält där de tycktes ignorera den snabbt växande flocken av byborna som observerade dom. Khan Yurgan lämnade tältet. Den man som hade kommandot över konvojen var en ärrad man, hans namn var Yon och han kom ifrån klan Od.

“Vi är här för att uppfylla vår del av den månghundraåriga eden mellan Od och Takil” sade Yon.

Det talades om en ed som hade skapats många hundra år tillbaka i tiden då en allians mellan klan Od och klan Takil var nödvändig. Som en sorts garanti över deras allians så krävdes det att klan Od alltid skulle ha en hirdman så nära som möjligt till klan Takils khan. Dagen hade kommit för den tidigare hirdmannen att få en lärling. En ung man som skulle undervisas alla de nödvändiga färdigheter han skulle behöva för att kunna skydda khanen på ett värdigt och hedervärt sätt.

“Nå. Var är han då?” sade Khan Yurgan uppfordrande.

Yon steg åt sidan och lämnade vägen öppen för en ung man. Hans namn var Batuk och hade redan vid tidig ålder visat sina oerhörda skicklighet när det gällde bågar. Hans ögon sken av stolthet och heder. Han hade genom en mångfald av olika tester visat sig som den potentiellt bäste krigaren ur Ods klan. Han härstammade även från en av de finare ätterna ur Od.

Khan Yurgan steg fram och synade den unge pojken. Han var smutsig efter den oerhört långa resan och det var ganska tydligt att han hade fällt tårar under färden då smala strimmor var synliga på hans kinder.

“Nå min son. Visa vad du kan!” sade khan Yurgan.

Batuk nickade och vände sig om för att gå och hämta sin båge och sitt koger som satt fastspända på hans häst. När han väl stod vid hästen sida kom en stor man fram till honom med en stor hornbåge i handen. Det var den äldre hirdmannen till khan Yurgan. Den man som hade skickats dit för många år sedan.

“Använd den här istället, min son. Din lilla båge räcker inte till mycket” sa Udes och lämnade över sin alldeles för stora hornbåge till Batuk. “Tack.” mumlade Batuk och tog emot den. Han visste vilken heder som nu låg i hans händer. Hur många människor hade den här bågen inte dräpt?

Batuk tittade sig omkring och bad Himmel att sända honom en mäktig fågel. En fågel som var värdig hans uppvisning inför khan Yurgan. Som svar hördes ett skri, ett skri som bara kunde komma ifrån en falk. Batuk lyfte upp bågen och tog fram en pil, sneglandes mot Yurgan. Han möttes av en utforskande, frågande blick, medan övriga andaktigt titta på. Han väntade tills rätt tillfälle och drog därefter bak pilen längs strängen. Han märkte redan tidigt vilken otroligt kraft det skulle krävas för att dra tillbaka strängen till dess fulla kapacitet. Varje muskel i Batuks kropp spände sig när han försökte dra tillbaka strängen ännu längre. Med en snärt kände han att han inte orkade mer. Bågsträngen snärtade till ordentligt på Batuks handled och lämnade efter sig ett stort rött märke.

Ett mummel hördes genom folkmassan och skammen letade sig över Batuks ansikte. Udes gick fram till honom igen och räckte honom Batuks gamla båge.

“Visa nu vad du går för..” sade Udes.

Batuk lyfte upp den betydligt lättare bågen och såg återigen upp emot himmel för ett nytt byte. Han hade missat falken men såg ett annat byte. En kaja uppenbarade sig på den molniga himmeln. Batuk tog återigen sikte med sin båge och drog tillbaka strängen för att sedan släppa iväg pilen. Pilen visslade snabbt iväg emot dess byte som inte än hade märkt att han var jagad. Med ett ljudligt kraxande föll kajan sakta emot marken och ett svagt sus gick igenom folkmassan.

“Det var tur att du missade, min son. För det där var min bästa falk.” sade khan Yurgan med ett leende och lutade sig fram emot Batuk. “Men tro inte att jag litar på dig”, tillade han väsande.

Det var en vacker höstdag, med den första bitande vinden, som Melek, 13 vintrar fyllda, gick till sin far. Han sade:

”Far, jag vill göra manbarhetsriten”.

Den bistre khanen tittade upp från partiet stenekrig med brodern Gal, och sade hårt:

”Det var på tiden. Är du beredd att göra det nu?”. När Melek svarade ja reste sig även Gal upp:

”Far, även jag vill göra manbarhetsriten!”.

”Du är ung”, svarade khanen, medan ett leende spelade över läpparna: ”Om du misslyckas drar du skam över hela vår klan.”

”Jag kommer inte misslyckas”, svarade den unge Gal sturskt.

”Låt gå”, avslutade khanen.

Åskådarna i tältet drog andan och började genast mumla – två khansöner, två år i skillnad, gör manbarhetsriten samtidigt? Detta var tiden då khanen skulle se vem av hans söner som verkligen var den Förstfödde.

Första provet ut var hantverksprovet. Meleks hantverk var att hästlära, att träna ungföl till lydiga ridjur. Hela manskapat, och många åskådare, red så ut till flocken, två glas bort. Där valde Melek omsorgsfullt ett föl, och började så locka det, sakta och metodiskt, att acceptera grimma och vara lugn. Men fölet var motsträvigt och Meleks osäkerhet ökade. Efter två glas, och många frågande miner hos åskådarna, kunde Melek slutligen visa upp ett fogligt föl.

Gals prov tog vid. Han valde stenekrig för att visa på sin taktiska förmåga. Khanens förste befälhavare, den gamle Lors, erbjöd sig att ta sig an Gal. Utan att tveka iscensatte Gal en snabb taktisk offensiv och utflankerade Lors – som måhända inte spelade efter sin bästa förmåga. Åskådarna nickade och mumlade – Gal var i sanning brådmogen.

Andra provet var skytteprovet. En av khanens män, den kraftige Ar, ryckte upp en tältpåle ur marken och galopperade hundra steg bort, där han bestämd körde ned den i myllan. Melek var först ut. Lugnt träffade han rakt på pålen. Gal log dock triumferande och höjde sin båge – med osannolikt kraft slog pilen in i det mjuknande träet så att Meleks pil föll ur. Återigen nickade åskådarna.

Tredje provet skulle vara jakt och rytteri. Men khansöner får sällan de enkla prov vanliga krigarsöner ställs inför. Khanen påbjöd att alla återvände till bosättningen, så att de kunde överlägga om en lämplig utmaning. När alla de betydelsefulla männen gått in i tältet stod endast Melek och Gal kvar utanför. De tittade länge på varandra – innan Gal inledde ordbataljen. Han tittade mot den nedgående solen, och sade: ”Tänk på allt det solen ser under sin bana. Allt det skall jag erövra, Melek”. Melek muttrade till svar. Han syntes orolig och spänd. Gal var ivrig att visa sig starkare än sin äldre broder. Så småningom nöjde han sig och klättrade upp på det närmsta tältet, blickandes mot solnedgången. Sorgset såg Melek mot honom, då gamla ihanan Utjana, ”haggan”, hasade fram ur skuggorna. Hennes tunglösa mun utstötte sitt sedvanliga mumlande och hon skrockade, då hon pekade mot Gal, gjorde svepande rörelser, för att slutligen knacka Melek allvarsamt på huvudet. Melek visste att inte göra narr av henne – hon var visast av alla i klanen.

Så kom khanen ut. Med bister min sade han: ”Ert uppdrag, söner, är att nedlägga den skadade panthera som siktats i närheten. Kom inte tillbaka utan dess huvud. Om ingen av er återvänder vet jag med sanning att vår ätt är dömd av gudarna. Iväg med er!”.

Medan khanens män ställde i ordning hästarna för sönerna kom tredje sonen Nevas, 9 vintrar gammal, och ryckte i faderns kläde.

”Far, far, är inte pantheror väldigt farliga?”. Khanen svarade: ”Jo, min son, men sådan utmaning skall khanasöner klara. Annars är de inte mina söner.” Nevas fortsatte förtvivlat sin klagan, till döva öron.

Gal red först, i sporrsträck åt väster, spanandes efter rovfåglarna. Melek frågade kort en av hirdmännen: ”Var siktades pantheran?”. Mannen pekade åt norr, med klurig min, och Melek satte av i trav. Den sista solstrimman dog ut och de två pojkarna började spåra. Vid midnatt hörde de båda ett isande vrål – det kunde inte vara annat än pantheran. Gal galopperade genast mot källan, emedan Melek lät sin häst sakta och tyst röra sig framåt. De båda anlände till en sänka, och såg varandra, på motsatta sidor, i månljuset. Gal tvekade inte. Han slängde sig av hästen med huggaren i händerna och började smyga ned mellan stenblocken. Melek tog istället sin båge och gick ner i sänkan.

Just när Gal uppfattade en rörelse framför sig hörde han hur stackars Melek föll tungt i den hala slänten. Som en blixt sköt pantheran fram ur skuggorna, rakt mot Melek. Gal sprang efter med stridsvrålet i halsen, men han hann inte. Pantheran var över hans bror, slet, bet och ryckte i hans ben. Melek tjöt av skräck innan han abrupt tystnade. Ursinnigt rände Gal svärde i ryggen på besten, bara för att lyftas upp när den ilsket reste sig och snodde runt. Gal tvekade dock inte. Han ryckte ut svärdet och rände det rakt upp i käften på den attackerande pantheran. Den föll ihop över honom och översköljde honom med sitt blod. Förtvivlad kravlade han sig loss och rusade fram till sin broder, som nätt och jämt andades men utan att vara vid medvetande. Gal insåg vad han behövde göra. Med ett mäktigt hugg som ingen annan pojke hade mäktat skiljde han pantherans huvud från dess kropp, innan han visslade till sig hästen och lastade upp både broder och pantherahuvud. Sedan red han som han aldrig ridit förut, mot den annalkande gryningen.

Melek var svårt skadad, med stora delar av låret avslitet från pantherans bett. Pajon Roke och ihana Utjana vårdade honom länge och Nevas ville hjälpa till så mycket han kunde. Gal var förtvivlad, men när han mötte sin fader sade khan Yurgan endast: ”Du är min förstfödde nu, Gal. Säg farväl till Melek. Han har dragit skam över sin klan.” Gal gick istället ut, ledde sin trogna häst en bit utanför bosättningen och skar halsen av den, som ett offer till gudarna för att Melek skulle räddas.

Pajonen och ihanan gjorde vad de kunde och man hoppades sedan på att såret inte skulle infekteras, vilket det dock gjorde. Roke visste att det enda som skulle rädda resten av kroppen var att kapa benet men Utjana antydde att det skulle vara kvar och i skuggan av hennes visdom så lät han det vara. Melek var vid medvetande länge även om feberyran hade tagit över.

Det tog hela vinterhalvåret innan Melek kunde röra sig. Inte en gång hade han sett sin fader – endast modern Sube, nu allt mer uppriven och virrig, hade suttit vid hans sida. En dag hade febern lagt sig och Melek lyckade så stappla ut i den första vårluften, där han mötte sin fader. Yurgan sade som förut: ”Du är inte min son. Försvinn härifrån.” Han stod kvar ett tag för att betrakta lägret och inandas vårluften samtidigt som han funderade över till vilken nytta hans halvårslånga kamp hade varit.

Smått förtvivlad stapplade Melek sedan tillbaka och började packa sina få ägodelar som hade lagts i tältet. Han hörde knappt hur hans moder smög in i tältet och tyst gråtande omfamnade honom och sedan började vagga honom. Länge vaggade hon honom, innan hon sade: ”Du måste lämna oss och inte komma tillbaka förrän du är en kraftfull man. Det du inte har i styrka, tar du igen i sinnet. Jag har bett Tarog att leda dig till en vän Sodoran.” Sedan lämnade hon gråtande och lämnade Melek kvar. Tarog stod utanför och väntade.

Utan att säga farväl lämande Melek och Tarog bosättningen. På håll såg Gal sin broder, höjde en knuten hand till hälsning och Melek svarade med en öppen hand. Ett glas senare stötte Melek och Tarog på unge Nevas som varit ute och samlat örter. Nevas hade spendar mycket tid vid sidan av Melek och hjälpt till att vårda honom, trots sin faders hån. När han såg Melek ridandes med packning bort från lägret tillsammans med Tarog så förstod han vad som hade hänt. Nevas hälsade först och red därefter fram till Melek och viskade: ”Jag skall hämnas dig. Jag skall hämnas på far!”

Medan Melek och Tarog försvann bort red unge Nevas, knappt 10 vintrar gammal, runt bosättningen, tills det blivit mörkt. Då smög han tillbaka och vidare in i sin familjs tält med en skarpslipad kniv i handen. Han ställde sig över sin sovande fader, och högg. Men fadern rullade precis undan, och kniven borrade in sig i axeln. På ett ögonblick vaknade khanen, och tog ett järngrepp om Nevas arm. ”Du är inte heller min förstfödde, Nevas. Hade du varit det, hade du inte misslyckats att döda din fader.” Han slängde Nevas som en trasa ut genom tältöppningen, och sade till sina hirdmän: ”Tag honom till drakklanen. De ska nog få ordning på honom. Låt honom inte komma tillbaka förrän han är en man.”

När hirdmännen gjorde iordning hästarna för avresa så kom Gal fram och undrade vad som hade hänt. Nevas svarade att han ska skickas till drakklanen för ett misslyckat fadersmord. Gal började streta emot, han kunde inte förlora två bröder samma dag, men en av hirdmännen stannade kvar för att hålla koll på honom medan de övriga red iväg.

När Melek och Tarog skiljdes åt sa Melek: ”Du är den sista av klanen som jag ser och du kommer att bli den första av klanen som jag återser.”