Scen från barndomen:

Det hade varit en torr sommar, bristen på vattnet höll fortfarande i sig in till hösten. Höstens första regndroppar hade ännu inte visat sig på de stora slätterna. Varje häst ur konvojen skapade stora dammoln som raunerna i Takil-klanen kunde se på långt avstånd. Besökarna var väntade. Konvojen på bara ett fåtal män stannade upp framför khanens tält där de tycktes ignorera den snabbt växande flocken av byborna som observerade dom. Khan Yurgan lämnade tältet. Den man som hade kommandot över konvojen var en ärrad man, hans namn var Yon och han kom ifrån klan Od.

“Vi är här för att uppfylla vår del av den månghundraåriga eden mellan Od och Takil” sade Yon.

Det talades om en ed som hade skapats många hundra år tillbaka i tiden då en allians mellan klan Od och klan Takil var nödvändig. Som en sorts garanti över deras allians så krävdes det att klan Od alltid skulle ha en hirdman så nära som möjligt till klan Takils khan. Dagen hade kommit för den tidigare hirdmannen att få en lärling. En ung man som skulle undervisas alla de nödvändiga färdigheter han skulle behöva för att kunna skydda khanen på ett värdigt och hedervärt sätt.

“Nå. Var är han då?” sade Khan Yurgan uppfordrande.

Yon steg åt sidan och lämnade vägen öppen för en ung man. Hans namn var Batuk och hade redan vid tidig ålder visat sina oerhörda skicklighet när det gällde bågar. Hans ögon sken av stolthet och heder. Han hade genom en mångfald av olika tester visat sig som den potentiellt bäste krigaren ur Ods klan. Han härstammade även från en av de finare ätterna ur Od.

Khan Yurgan steg fram och synade den unge pojken. Han var smutsig efter den oerhört långa resan och det var ganska tydligt att han hade fällt tårar under färden då smala strimmor var synliga på hans kinder.

“Nå min son. Visa vad du kan!” sade khan Yurgan.

Batuk nickade och vände sig om för att gå och hämta sin båge och sitt koger som satt fastspända på hans häst. När han väl stod vid hästen sida kom en stor man fram till honom med en stor hornbåge i handen. Det var den äldre hirdmannen till khan Yurgan. Den man som hade skickats dit för många år sedan.

“Använd den här istället, min son. Din lilla båge räcker inte till mycket” sa Udes och lämnade över sin alldeles för stora hornbåge till Batuk. “Tack.” mumlade Batuk och tog emot den. Han visste vilken heder som nu låg i hans händer. Hur många människor hade den här bågen inte dräpt?

Batuk tittade sig omkring och bad Himmel att sända honom en mäktig fågel. En fågel som var värdig hans uppvisning inför khan Yurgan. Som svar hördes ett skri, ett skri som bara kunde komma ifrån en falk. Batuk lyfte upp bågen och tog fram en pil, sneglandes mot Yurgan. Han möttes av en utforskande, frågande blick, medan övriga andaktigt titta på. Han väntade tills rätt tillfälle och drog därefter bak pilen längs strängen. Han märkte redan tidigt vilken otroligt kraft det skulle krävas för att dra tillbaka strängen till dess fulla kapacitet. Varje muskel i Batuks kropp spände sig när han försökte dra tillbaka strängen ännu längre. Med en snärt kände han att han inte orkade mer. Bågsträngen snärtade till ordentligt på Batuks handled och lämnade efter sig ett stort rött märke.

Ett mummel hördes genom folkmassan och skammen letade sig över Batuks ansikte. Udes gick fram till honom igen och räckte honom Batuks gamla båge.

“Visa nu vad du går för..” sade Udes.

Batuk lyfte upp den betydligt lättare bågen och såg återigen upp emot himmel för ett nytt byte. Han hade missat falken men såg ett annat byte. En kaja uppenbarade sig på den molniga himmeln. Batuk tog återigen sikte med sin båge och drog tillbaka strängen för att sedan släppa iväg pilen. Pilen visslade snabbt iväg emot dess byte som inte än hade märkt att han var jagad. Med ett ljudligt kraxande föll kajan sakta emot marken och ett svagt sus gick igenom folkmassan.

“Det var tur att du missade, min son. För det där var min bästa falk.” sade khan Yurgan med ett leende och lutade sig fram emot Batuk. “Men tro inte att jag litar på dig”, tillade han väsande.