En dag steg slaktarsonen Tarog, just 18 år fyllda, lyckligt inför khanen med sin blivande fru Mira. Han bad om tillåtelse att som seden lär rida med henne till den eviga vindens dal, för att där förrätta den korta ceremoni som var nödvändig innan de två kunde vigas
Khanen svarade att ritten till den eviga vindens dal är lång och kanske svår, och frågade om Tarog verkligen kunde hitta dit? Tarog tvekade – han trodde sig veta vägen, men när khanen nu frågade, så svarade han nekande. Då reste sig unge Gal, nu 10 år gammal, upp, och sade: ”Jag visar vägen, far”.
Khanen såg först förvånad ut, innan han tittade bistert mot Tarog: ”Du vet att din uppgift i ritten mot den eviga vindens dal är att skydda din blivande kvinna. Det är en av de prövningar du måste göra för att bli en god man. Men denna gången medföljer min son, och du har även ansvaret för honom. Kommer du tillbaka utan min son, kommer jag personligen skära halsen av dig och din ätt vare fördömd!”
Innan khanen skickade iväg dem berömde han traditionsenligt Tarogs val av kvinna och önskande honom all lycka till på bädden. De tre red så mot dalen, endast åtföljda av en kusin till Tarog.
Framme vid dalen, lät Gal dem vara ensamma, men nyfiket spanade han ner. Han såg hur Tarog och Mira omfamnade varandra nakna i gräset. Han blev så uppslukad att han inte hörde de annalkande ryttarna förrän det var för sent. Ned i dalen stormade ryttare, med sina yxor och snaror i högsta hugg. Tarog och hans kusin kämpade, och skadades, kusinen så svårt att han snart dog, men de kunde inte hindra ryttarna från att komma ända fram. En ryttare grep tag i Mira, en annan i Gal, innan de genast skingrade sig och började rida därifrån.
Tarog tvingades till det omöjliga valet. Skulle han rädda Mira, eller sin ätts heder och sitt eget huvud? Med ursinne insåg han sitt enda möjliga val, och satt upp och stormade efter Gals kidnappare. Ryttarna som tagit Mira var redan ur sikte.
Han tycktes rida som åskan, och kom snabbt ifatt Gals flyende kidnappare. Han ryckte båda ur sina sadlar och slängde sig sedan över dem. Han tog deras yxor och högg av lem efter lem. Slutligen skar han ut deras hjärtan och tuggade i sig dem, vrålandes mot gudarna som dragit denna olycka över honom. Gal var mållös och skamsen, men han gav en blick mot Tarog som sade allt. De två var nu för evigt förbundna av ödet.
Tarog och Gal red länge runt och sökte efter Mira, utan att finna några spår. Efter en dag red de tillsammans hem. Sedan dess har Tarog aldrig tittat åt en kvinna. Han har alltid funnits nära Gal, alltid skyddande. Men hatet och bitterheten går aldrig ur hans blick.
