Legenden om Tarbatai

Enligt legenden var Tarbatai mannen som för första gången enade de rauniska folken. Detta var tio tusen år sedan. Han ledde dem i ett härtåg ut mot världen, och för en stund såg det ut som att hela den kända världen skulle falla under raunerna.

Legenden beskriver att Tarbatai föddes då sällan tidigare skådade oväder skakade slätterna och blixtar gång på gång kastade sig mot det närbelägna Monolitberget. Redan som mycket ung var Tarbatai manisk vid idén att lägga världen under sig. Vid sin manbarhetsrit lämnade han flocken och började söka kors och tvärs över slätterna efter gudarna för att få deras stöd. Det sägs att först han i sitt sökande slutligen nådde Gryningens land – landet bortom östslätterna, där solen går upp och gudarna skapade raunafolket. Gudarna såg på och kunde inte annat än imponeras av den unge krigarens mod och önskan – så de lovade honom slutligen sina gudomliga krafter, men bara om han bedyrade att själv ge alla stora offer som kan ges – att offra sin lycka, vänskap, kärlek, familj, styrka och själ. Tarbatai tvekade inte länge – hans övertygelse om att lägga världen under sig var starkare än allt annat. Offren skulle bara drabba honom i jordelivet – men han skulle leva evigt i legenderna, och i gudarnas yurta, om han lyckades.

När Tarbatai accepterade ingöt var och en av de stora gudarna sin styrka i den unge mannen. Först de kalla gudarna: Is, Vind och Himmel. Is gav honom förmågan uthållighet mot sjukdom och väder. Vind gav honom förmågan att skjuta och rida som vinden och en närhet till slätternas djur. Himmel gav honom tanken och slutledningens förmåga. De varma gudarna, Kärlek, Krig och Eld talade därefter. Kärlek gav honom förmågan att ingjuta mod, åtrå och potens hos andra. Krig gav honom osårbarhet och blodtörst. Eld gav honom kontrollen över naturens vredeskrafter och turens gunst.

Tarbatai återvände till slätterna och kunde med sina krafter snabbt ena de rauniska folken. Han ledde dem i en aldrig tidigare skådad ryttararmé för att lägga under sig de stora rikena.

Men som legenden förtäljer blev Tarbatai en alltmer oregerlig härförare, stundtals mycket ofokuserad på sin uppgift. Han gjorde många utstickare, tycktes dansa runt som en ung hingst, innan han mystiskt bara försvann. Härtågen fortsatte en stund, men sedan förintades en av horderna av draken Warrdurkh – guden Krigs skepnad – och raunerna spreds för vinden (och lade grunden till nutidens rauniska horder). Men en besvikelse hade etsat in sig i hela det rauniska kynnet. Något var oavslutat.

Det sade att raunerna inte varit värdiga Tarbatai, att inre käbbel hade dragit Krigs straff över dem. Många sökte efter Tarbatai själv men fann honom inte. Det sades att han upptagits som en gäst bland gudarna. Det är allmänt vedertaget att Tarbatai saknar en grav och att han, symboliskt nog, aldrig dog. Han hyllas av många som en halvgud och är mål för många offer. Länge har raunerna önskat hans återkomst, och lovat sig själva att denna gången tjäna hjälten väl så att den kända världen kan läggas under raunernas hovar.

Klan Yisun

Styrs officiellt av den veke khagan Vankor, men de flesta är ense om att ett ”råd av kvinnor” styr Yisun. Klanen har en större andel kvinnor, som dessutom är mycket eftertraktade bland andra stammar och klaner. Även om Klan Yisun rent geografiskt tillhör västraunerna så har de tack vare sekel av ingiften täta band till Eviga Vindens hord men även Kärlekens stam.

Klan Yisun är de som är bofasta i Ikankor, raunernas stora mötesplats på sommaren.

Gryningens hord

Gryningens hord är en liten och utspridd hord vars enda kontakt med omvärlden är sporadiska kontakter med Alarinn (fientliga) och klan Od (vänliga). Även viss långväga handel med Ebhron. Dess historia är mycket otydlig och uppenbarligen visste ingen annan än klan Od om att den fanns. Inom Od finns ordspråket ”Man talar inte om gryningen i förtid”, vilket refererar tillbaka på en legend att Gryningens hord är utsända av gudarna för att återupprätta raunernas riken. Horden är klanlös och alla medlemmar har bara ett förnamn. Horden saknar också både pajoner och ihanor – alla medlemmar förväntas kunna tala till gudarna.

Det är också lika vanligt med kvinnliga krigare som manliga inom horden. Det finns inga tydliga familjer, och inga barn. Frågar man vart barnen är så säger alla att ”de är i drömmarnas dal, där de skyddas mot slätten – när de mognat kommer de hit på egen hand”. Alla hordens medlemmar är resliga och vackra, med korpsvart hår, svarta ögon och rena linjer. Även hästarna är mörkare och större – vissa använder seian, andra hästar är tydligt avlade med seian. Många bär vackert utsirade, flerlagrade rustningar av läder, ben och trä.

Gryningens Hord leds av en besynnerlig kvinna, Osini, en hård men kamratlig kvinna. Hon kan ena stunden vara obegriplig, andra stunden välkomnande och jovialisk. Hennes ståndpunkt är enkel – överlev och beblanda dig inte med andra.

Eviga vindens hord

(Notera att beskrivningen här nedan skiljer sig något från den officiella i Eon, särskilt då khaganen Uriangkathai flyttats till en annan hord)

Fiender: Vargens stam Vänner: Klan Yisun, Frostens hord

Khagan: Auldur Stenkind av klan Tjakars Tid: Khaganens 32:e år

Klan Takil (fem tusen ryttare), tidigare ledd av khan Yurgan – Vördad men numer fattig klan, drar släktskap till Tarbatai (den äldre). Bestals enligt sägen på hela sin flock av klanen Kutlug, den nu största boskapshållaren i Eviga vinden. Den tidigare khanen Yurgan, i fyrtioårsåldern, respekterades som en hård och rättvis khan, men enligt vissa var han vek, då han föredrog diplomati över strid. Klan Takil har en uråldrig överenskommelse med klan Od, som innebär att de bland annat skickar hirdmän till sina respektive khaner.

Klan Ydja (sju tusen ryttare), ledd av ihana Urda Stoväcka- Mystisk klan som sedan urminnes tider styrts av kvinnliga ihanor. Det sägs att en den ledande klanen Arigh för femtio generationer sedan vägrade Ydja-ihanan tillträde till hordstinget – därefter påstås impotens ha uppstått inom klanen och snart lett till dess utdöende. Sedan dess har ingen ifrågasatt Klan Ydjas mystiska seder. Många ihanor och pajoner går i lära hos Ydja. Urda Stoväcka, uråldrig med sina sextio vintrar, är mycket respekterad och anses vara synsk. Klan Ydja har ganska nära kontakter med tokonerna.

Klan Taug (två tusen ryttare), ledd av khan Ygdarsai- Klan Taug håller till kring Drakklippan och står för en stor del av horndrakarna inom den Eviga vinden. De är respekterade men deltar mycket sällan i hordens politik, på grund av att deras drakar inte samsas väl med hästar. Har många informella kontakter med de andra klanerna då många familjer skickar söner till Taug för uppfostran och chansen att få en drake präglad på sig. Taug anses också väldigt renläriga och gudstrogna.

Klan Tjakars (sju tusen ryttare), khagan Auldur- Gammal klan, som enligt flera källor var Tarbatai och dennes ättlingars högra hand. Auldur har påstått blodsbrödraskap med en Tarbatai-ättling, och hävdar sig därmed själv vara Tarbatai-ättling. Auldur är dock gammal, minst 50 vintrar, och kraftlös – han har spenderat hela sitt liv att bygga vidare på sin familjs instabila kontroll över Eviga Vinden och han vill inte rucka detta i onödan. Goda smeder, håller till vid Sodoran.

Klan Od (fem tusen ryttare), khan Ködu- Klan Od är den absolut mest vidsträckta klanen inom det kända raunaväldet, trots att den är ganska liten. De sägs komma ända från Vinds land, och man brukar säga ”med östanvinden kommer Od”. De är mycket nomadiska och kommer bara på hösten till de övriga horderna för att idka byteshandel. De föder upp en mycket seg hästras, och kommer inte sällan med underliga byten, föremål och berättelser från Méaslätten och bortom.

Klan Kutlug (nio tusen ryttare), khan Yeke- Den rikaste klanen, styrd av unge khaganen Yeke, endast tjugo vintrar. Ger sitt fulla stöd till en åldrade Auldur Stenkind, och det är ingen hemlighet att Yeke hoppas efterträda. Drar sitt ursprung till legendariske rövaren Kutlug, men hävdar sig vara mer rumsren nu.

Klan Ulagan (ett tusen ryttare), khan Bore Isträde- En liten, perifer klan som framförallt handlar eller krigar med veddo och Frostens hord. De föder upp en egen hästras som är mer lämpad för det kalla klimatet. De syns mycket sällan till av övriga klaner, men den trettioårige khan Bore har en mycket lojal klan som också alltid ställt upp för resten av horden när så behövts.

Rådet: Kutlug stödjer Tjakars med hopp om att få nästa khagan. Utan Kutlug är Tjakars svaga. Ulagan har tvingats till att stödja Tjakars, med hot om att strypa handeln. Taug stödjer Tjakars, men har ingen särskild lojalitet, troligen mest för att hålla läget stabilt. Ydja har länge talat om att Tjakars har dåliga järtecken, men de stödjer inga utmanare som inte kan visa bättre järtecken. Od stödjer traditionellt ingen, oftast tar de bara ställning då krig inletts (de ställer alltid upp).

De stora slätterna

De stora slätterna är enorma, de sträcker sig tvärs över det kända Mundana, från Kamorviken till toppen av Ebhron och Méaslätten. Traditionellt delas de dock upp i en väst- och en östsida. Västsidan sträcker sig från Kamor till Monolitberget, och därefter tar östslätterna vid.

Slätterna är dominerade av raunafolket, även om stora delar är helt obebodda. Norr om slätterna hittar man bara bosättningar av veddo. Söderut gränsar slätterna mot majoriteten av Mundanas framstående riken: Jargien, Caserion, Thalamur, Colonan och Consaber. Andra grannfolk är kamorianerna i Kamor, kragg och eyrentigrinnorna vid Kraggbergen samt tokoner och léaram vid Tokon respektive Alarinn.

Ändringar från officiella Mundana

Den officiella beskrivningen av rauner finns framförallt i Barbarer och Människofolk. I de allra flesta hänseenden följer Yerlog dessa. Vi har givetvis lagt till en massa information, bland annat språk, legender samt alla beskrivningar av östraunerna och Gryningens hord. Det vi känt oss tvingade att ändra på från officiellt material är:

  • Horden som Uriangkathai är khagan över har döpts om från ”Den eviga vindens hord” till Vredens hord. Uriangkathai är också inte ung, utan i medelåldern
  • Namnet ”den Eviga vindens hord” används istället för den löst sammankopplade hord som lever ute på de stora slätterna, öster om Ringbergen, horden där kampanjens huvudpersoner finns. Östraunerna är i praktiken samma sak som den Eviga vindens hord.
  • Bland östraunerna antar vi att ”stam” namnges som ”klan” av historiska skäl

Slätternas politik

De stora slätterna har länge varit mycket splittrade. Raunernas förmåga att ena sig finns som ett svagt minne i grannländernas historieskrivning, inte som en reell faktor. Östraunerna har alltid varit färre men också segare och mer svåra att hantera. Västraunerna har haft långa perioder av välstånd. De har delvis börjat ge upp sin nomadiska livsstil, och upprätta handel med sina grannar, framförallt Drunok, Asharien och Caserion.

De två länder med störst anledning att hålla ett öga på slätterna är Caserion och Thalamur. Båda har en ganska konkret strategi. Caserions är, föga förvånande, att idka handel, att skapa ekonomiska band, en lojalitet till pengaflöden som skulle försvinna om fred byttes mot krig. De har nära relationer med Kärlekens stam, men idkar handel med flera andra västrauniska stammar.

Thalaskierna har av naturliga skäl fokuserat mer och mer på östraunerna. Dels har befästningar rustats upp, men man har också försökt behandla den närliggande Vargens stam så väl som möjligt. Man har stående emissarier hos dessa, och genomför olika former av miltärt utbyte – rauniska hästar och rauniska legoknektar i utbyte mot vapen och guld. De hoppas kunna göra raunerna till framtida militära allierade mot sin ärkefiende, Consaber.

Consaber och Colonan har skickat expeditioner ut mot slätterna, och haft visst utbyte med raunerna, men mycket begränsat. De ser bara splittrade och tämligen ofarliga stammar som mer kämpar mot sig själva och naturens nycker än mot sina grannar.

Avstånd

Slätterna är knappa 200 mil på höjden och minst 600 mil på bredden. En normal dagsritt är 40 km, vilket är 3.75 mundanska mil. Slätten är alltså 50 dagsritter hög och 150 dagsritter bred. Den Eviga vindens hords domäner är 50 dagsritter bred och 25 dagsritter hög. I snabbt tempo och med utbyteshästar kan man dock rida sju mil (två vanliga dagsritter) eller mer per dag. Tarbatai är känd för att ha tagit sig över 90 mil på nio dagar.

Från perspektivet av klan Takil i Eviga vindens hord så är avstånden som följer:

  • Takil -> Kärlekens hord: 30 dagsritter
  • Takil -> Taug: 12 dagsritter
  • Takil -> Od: 16 dagsritter
  • Takil -> Tjakars: 4 dagsritter
  • Takil -> Ikankor: 25 dagsritter
  • Takil -> Frostens hord: 35 dagsritter
  • Takil -> Méaslätten: 50 dagsritter
  • Takil -> Pereine: 10 dagsritter

Raunernas storlek

Ingen vet riktigt hur många raunerna är. Men enligt hordernas egna uppskattningar är antalet ryttare (invånare exklusive yngre barn) som följande:

  • Eviga vindens hord: 31 000 ryttare
  • Vargens stam: 20 000 ryttare
  • Vredens hord: 24 000 ryttare
  • Kärlekens stam: 30 000 ryttare
  • De vanställda: 14 000 ryttare
  • Reptilens stam: 11 000 ryttare
  • Svärdets stam: 8000 ryttare
  • Krigets stam: 6000 ryttare
  • Åskans stam: 10 000 ryttare
  • Vita horden: 8000 ryttare
  • Frostens hord: 4000 ryttare
  • Gryningens hord: 5000 ryttare
  • Fria stammar: minst 30 000 ryttare

Totalt: 193 000 ryttare, varav minst 100 000 direkt krigföra

Raunernas potentiella allierade

  • Raunatroende kragg: ca 7000 krigföra
  • Sironkragg: ca 4000 krigföra
  • ”Fria” tokon: 30 000 krigföra

Riken nära slätterna

  • Drunok: mindre än 5000 krigföra
  • Thalamur: cirka 160 000 krigöra
  • Consaber: mindre än 30 000 krigföra plus tokoner
  • Caserion: 40 000 krigföra
  • Colonan: 10 000 krigföra
  • Pereine: 10 000 krigföra