ToDo
Akt III – Flykten mot gryningen
Svara
Etikettarkiv: Plot
Legenden om Tarbatai
Enligt legenden var Tarbatai mannen som för första gången enade de rauniska folken. Detta var tio tusen år sedan. Han ledde dem i ett härtåg ut mot världen, och för en stund såg det ut som att hela den kända världen skulle falla under raunerna.
Legenden beskriver att Tarbatai föddes då sällan tidigare skådade oväder skakade slätterna och blixtar gång på gång kastade sig mot det närbelägna Monolitberget. Redan som mycket ung var Tarbatai manisk vid idén att lägga världen under sig. Vid sin manbarhetsrit lämnade han flocken och började söka kors och tvärs över slätterna efter gudarna för att få deras stöd. Det sägs att först han i sitt sökande slutligen nådde Gryningens land – landet bortom östslätterna, där solen går upp och gudarna skapade raunafolket. Gudarna såg på och kunde inte annat än imponeras av den unge krigarens mod och önskan – så de lovade honom slutligen sina gudomliga krafter, men bara om han bedyrade att själv ge alla stora offer som kan ges – att offra sin lycka, vänskap, kärlek, familj, styrka och själ. Tarbatai tvekade inte länge – hans övertygelse om att lägga världen under sig var starkare än allt annat. Offren skulle bara drabba honom i jordelivet – men han skulle leva evigt i legenderna, och i gudarnas yurta, om han lyckades.
När Tarbatai accepterade ingöt var och en av de stora gudarna sin styrka i den unge mannen. Först de kalla gudarna: Is, Vind och Himmel. Is gav honom förmågan uthållighet mot sjukdom och väder. Vind gav honom förmågan att skjuta och rida som vinden och en närhet till slätternas djur. Himmel gav honom tanken och slutledningens förmåga. De varma gudarna, Kärlek, Krig och Eld talade därefter. Kärlek gav honom förmågan att ingjuta mod, åtrå och potens hos andra. Krig gav honom osårbarhet och blodtörst. Eld gav honom kontrollen över naturens vredeskrafter och turens gunst.
Tarbatai återvände till slätterna och kunde med sina krafter snabbt ena de rauniska folken. Han ledde dem i en aldrig tidigare skådad ryttararmé för att lägga under sig de stora rikena.
Men som legenden förtäljer blev Tarbatai en alltmer oregerlig härförare, stundtals mycket ofokuserad på sin uppgift. Han gjorde många utstickare, tycktes dansa runt som en ung hingst, innan han mystiskt bara försvann. Härtågen fortsatte en stund, men sedan förintades en av horderna av draken Warrdurkh – guden Krigs skepnad – och raunerna spreds för vinden (och lade grunden till nutidens rauniska horder). Men en besvikelse hade etsat in sig i hela det rauniska kynnet. Något var oavslutat.
Det sade att raunerna inte varit värdiga Tarbatai, att inre käbbel hade dragit Krigs straff över dem. Många sökte efter Tarbatai själv men fann honom inte. Det sades att han upptagits som en gäst bland gudarna. Det är allmänt vedertaget att Tarbatai saknar en grav och att han, symboliskt nog, aldrig dog. Han hyllas av många som en halvgud och är mål för många offer. Länge har raunerna önskat hans återkomst, och lovat sig själva att denna gången tjäna hjälten väl så att den kända världen kan läggas under raunernas hovar.
Metaplott
Bakom Yerlog finns en ganska omfattande metaplott. Men allt bygger på Legenden om Tarbatai, så börja med att läsa den!
Hela detta avsnitt är dock MASSIV SPOILER. Läser du detta är risken stor att mycket av charmen med att spela Yerlog förstörs. Jag rekommenderar endast att läsa detta om du vet med dig att du kommer spelleda Yerlog, eller om du redan spelat Yerlog!
Sanningen om Tarbatai
Legenden är sann på många områden, men inte alla. När Tarbatai red runt i världen stötte kom han ensam till Gryningens land i öster. Där fann han en bortglömd rest från förra Mörkret – en mycket kraftfull demon eller halvgud som tog skepnaden av ”Gryningens hord” – ”urrauner” och fruktade krigare i svarta, ornamentala rustningar.
Om Tarbatai gjorde en överenskommelse med offer till de rauniska gudarna, eller om det bara var till demonen Gryningens hord, är det ingen som vet. Men summan är att han naivt lovade bort saker som ingen bör lova – sin Själ, Familj, Kärlek, Vänskap, Lycka och Hälsa – för en chans att få erövra världen.
Gryningens hord red med honom, och raunerna var mycket framgångsrika. Men under härtågen insåg han efter stor vånda att han bara drog olycka över världen, raunerna och sig själv. Han såg omkring sig hur hans familj sönderföll i inre maktstrider, hur dem han älskade hatade honom, hur hans kvinnor började föda missfoster, hur raunernas grymheter plågade världen. Gryningens hord hade vid det laget assimilerats – eller på något sätt uppgått – i raunerna själva.
Många gånger sökte Tarbatai efter tecken från gudarna, efter en möjlighet att beveka dem eller undslippa offren. Men hans böner hörsammades inte. Galenskapen började krypa närmre Tarbatai och slutligen valde han att fly allt. Endast tillsammans med sitt livs obesvarade kärlek – alvkvinnan Nomarian som han kidnappat i norra Sunari – red han åter över slätterna och till Gryningens land. Han red bortom den kända världen, tills han hittade ett stort stenröse. Där begravde han metodiskt sig själv och Nomarian, i vad som blev deras egen krypta.
Men offren, eller förmågorna som givits honom, gjorde honom odödlig. Eller snarare, gudarna lät honom inte ta den enkla vägen ut. Veckor blev till år och Tarbatai dog inte, han bara förtvinade. Varken vrede eller kärlek till gudarna hjälpte honom. Lite visste han att hans namn redan var legendariskt, och att många önskade ta vid där han slutade…
Nomarian, Tarbatais vackra alvslav, hatade sin situation över allt annat, men hyste endast en sak för sin inre blick – kärleken till alven Carwelan. Den kärleken fick henne att uthärda Tarbatais galenskap och våld, fick henne att överleva på regnvatten och insekter, i tusen och åter tusen år.
Tarbatais här, å andra sidan, tappade helt sin riktning när Tarbatai försvunnit. Men Gryningens hord fanns kvar bland dem, och avsåg hetsa dem att fortsätta attackerna mot resten av världen i ett slags förtida Mörker. Detta hade noterats av drakarna, och de skickade sin oregerlige broder Warrdurkh att stoppa hären. I vad som nu kallas Andarnas dal överraskade han hären och slaktade tusental med sina eldkvastar och magi. Han jagade Gryningens hord på flykten, och raunerna splittrades internt.
Under årens lopp har olika rauner, ofta med hänvisning till släktskap med Tarbatai, ofta försökt ena sig, men ingen har i längden lyckats. Istället har man med jämna mellanrum drabbats av sjukdomen den raunländska döden, som även den spritt sig till andra delar av världen. Raunländska döden är egentligen demonen från öst – eller spåren av den – i det rauniska blodet.
Liten tidslinje
-3040 e.D.- Tarbatai enar raunerna 868 e.D. - Raon bildas norr om Nevo 1100 e.D. - Raunländska döden härjar bland raunerna 1192 e.D. - Cirefalierna landstiger i Raon 1205-1222 e.D. - Cirefalierna erövrar Nevo 1301 e.D. - Kejsarstaven försvinner 2516 e.D. - Raon faller, siste kejsaren får asyl i Consaber 2950 e.D. - Yerlog börjar (Akt II)
Draken Warrdurkh
Warrdurkh var en av de största och mest dyrkade drakarna i Colonan. Men han hade en smak för att bli dyrkad, han var en krävande herre som gärna samlade på sig skatter och för sitt höga nöjes skull åt Colonska jungfrur. Hans excesser ogillades alltmer av hans drakbröder, som de ansåg korrumperade Colonan. Så de tvingade honom att lämna Colonan och istället ta på sig den otacksamma uppgiften att vaka över slätterna och förhindra att raunerna i alltför stor utsträckning störde världsbalansen. Warrdurkh var inte det minsta nöjd över uppgiften men kunde inte gå emot sina drakbröder. Dock svor han småsint nog att hämnas på colonerna.
Warrdurkhs horn
När Colonans draktro började vackla skapade drakarna så ”Warrdurkhs horn” som en garant åt colonerna att hålla Warrdurkh på behörigt avstånd. Hornet kan sägas vara ett omvänt drakväktarhorn. Hornet var etsat med Warrdurkhs antiaspekter och dess närhet, eller framförallt dess ljus, var garanterat att orsaka stor plåga för Warrdurkh. Dessutom skulle ljudet höras av drakar över hela Mundana som skulle kunna komma för att jaga bort honom. När drakdyrkan försvann i Colonan glömdes dock hornet bort och försvann så småningom.
Sedan dess har Warrdurkh försiktigt sökt efter hornet. Han vet att han inte kan förstöra hornet, däremot så vill han försäkra sig om att människorna aldrig kan få använde det mot honom. Han förolämpas svårt av tanken att människor kan tvinga honom till någonting. Hans plan är att få tag i hornet och begrava det djupt i Monolitberget, där han under många tusen år haft sin hemvist.
Hornet stals av så småningom av caserierna som krigsgods när de först kämpade med Thalamur. Den har sedan kommit i den rike mecenaten Zarmand Ymtez av hus Yzmitzors ägo, tillsammans med ett större antal andra skatter. Mecenaten är dock oerhört paranoid. Han förvarar skatterna i två dvärgsmidda kistor, som dessutom fått magisk förstärkning.
Akt I – Alpha Orbit
Stridsgrupp Delta sammankallas till Amiral Edmund Duke’s personliga kontor för att briefas av Duke och dennes sekondanter. De möter Ula Isarki med assistenter. Captain Dekker och Prime får en särskild briefing. Stridsgruppen förs till materialdepån och får välja sin utrustning. En kort ceremoni, hedersbetygelser till Konfederationen, därefter dropship till HQ Maximilian.
Dramatis Personae
Amiral Edmund Duke: Duke är en kort, satt man med stenlika ansiktsdrag och grova händer. Han är vida ansedd som den främste amiralen med sin erfarenhet och sitt befäl över den främsta skvadronen. Han började sin militära bana som stridsvagnsskytt men avancerade snabbt uppåt. Kampen mot Korhals söner har länge varit hans personliga fejd, och han både respekterar och föraktar dessa ”terrorister”. Duke kan vara kamratlig med vem som helst, stridsgrupp Delta likaså, men det är uppenbart att han inte vill ödsla för mycket tid på mindre detaljer som dessa. Han har samtidigt förstått att Operation Neptune är av högsta vikt och han är mån om att ge den bästa möjliga briefingen och ingjuta största möjliga lojalitet hos mannarna.
Professor Engel: En stram, lång man med en kostym av gammaldags snitt som har svårt att passa in i ett militärt flaggskepp. Han är dock inte mindre säker på sig själv för det – det är uppenbart att han betraktar de flesta i sin omgivning, amiraler inkluderat, endast som verktyg. Han säger mycket lite och ingriper ogärna direkt. Han är ordförande för Konfederationens Vetenskapsakademi och hjärnan bakom Konfederationens storsatsning på xenologi, därmed den egentliga uppdragsgivaren för Operation Neptune.
Major Rieber: En teknisk major med näsa för detaljer som i egenskap av Amiral Dukes sekondant står för den egentliga briefingen och han kommer vara den som i första hand svarar på Delta:s frågor. Han har dock ingen egen uppfattning eller karaktär värd att nämna.
Scener
Amiraliteten: Flaggskeppet Norads amiralitet är inrett i äldre stil – dyrbara träpaneler från Akso II, gulddetaljer och stoppade stolar. Från Norads kliniska korridorer är det som att stiga in i en simulation. När Stridsgrupp Delta anländer till rummet – rummen snarare – möts de av Major Rieber och ett gäng assistenter, ansvariga för att knappa fram rätt information på bildskärmarna samt tillhandahålla lämpliga tystnadspliktskontrakt till mannarna i Delta. Amiralen sitter tillbakalutad bakom sitt enorma skrivbord i ena kanten på rummet och nöjer sig med att efter briefingen ge ett par visdomens ord och lyckönskningar till mannarna, samt förstås vänligt svara på eventuella frågor. Professor Engel kommer bara introduceras i förbifareten av Major Rieber och kommer stå tyst observerande om han inte utfrågas direkt.
Vid briefingen är också Dr Isarki närvarande med sina assistenter, men utbyter inte mer än ett par artighetsfraser med stridsgruppen. Efter den allmänna briefingens avslutande entledigas stridsgrupp Delta, utom Prime och Captain Dekker. Dessa får i en särskild briefing, nu med Duke och Engel mer involverade, veta vikten av uppdraget och de exakta detaljerna.
Materialdepån: Stridsgrupp Delta unnas en lyx få förunnat, att välja och vraka nästan fritt från materialdepån. Depån är redan nästan tömd på grund av stridigheterna på Chau Sara, men det finns ett par exemplar av allt som kan behövas. Utrustningen tillhandahålls över disk av ett par tekniska assistenter, som ansvarar för att hämta fram utrustningen bland de hundratalet hyllor som utgör depån. De övriga marinsoldaterna kommer med många smarta tips för vad som kan vara användbart i fält.
Instick
- Captain Dekker presenterar sig för mannarna.
- Sgt. Jones talar om försiktighetsregler för mannarna: Ironiskt då alla utom Jones har stridserfarenhet och därmed bör veta allt om att inte riskera saker i onödan.
- Pvt Sasha är gammal polare med en/några av de andra marinsoldaterna, har ett kamratligt/nostalgiskt snack om gamla dar.
Akt II – HQ Maximilian
Anländer till ett hetsigt HQ Maximilian, HQ och permissionsbas. Artillerield utgör konstant bakgrundsljud, men de flesta har fullt upp med att festa loss och våldföra sig på lokalbefolkningen, i Los Andares. Möter ett flertal intressanta karaktärer och skaffar sig den nödvändiga informationen för att fortsätta resan. De möter Major DeValier, som intygar att enda vägen till given målkoordinat är via frontsträcka Troja. De erbjuds inbäddas i hans XIIIe regemente.
Scener
HQ: Själva HQ Maximilian är ett enormt komplex som sträcker sig över utkanterna av Los Andares. Redan innan kriget var det Alpha Squadrons hembas, med inkluderande rymdhamn, och efter kriget startades har ett fält av plåtregementen, skyttegravar, vakttorn och fordonsgarage växt upp på stenslätten, samtidigt som en mängd bostadshus, garage och kontor rekvirerats för Konfederations behov. Hjärtat i komplexet är en enorm betongkloss, omgiven av tredubbla försvarssystem och automatiska missiltorn, som huserar en kalabalik av datorer, antenner, papper och lägre officerare.
När Delta kommer till HQ:t saknas all form av kontroll. Alla hänvisar till någon annan, att rekvirera utrustning kräver ifyllnad av femtioelva blanketter. Hur mycket pondus de än använder stångar de bara sina skallar blodiga mot en vägg av byråkrati. Jones blir antastad av luder Dekker möter gammal soldatvän som är helt desillusionerad och pratar om undergången Gruppen kan stoppa en våldtäkt av Angel utförd av Ron Ramirez Ordern från ovan: ”Håll fronten i två veckor oavsett förluster.”
Instick
<ngn>: ”Jag måste få mig ett rejält ligg innan jag dör!”