Bakom Yerlog finns en ganska omfattande metaplott. Men allt bygger på Legenden om Tarbatai, så börja med att läsa den!

Hela detta avsnitt är dock MASSIV SPOILER. Läser du detta är risken stor att mycket av charmen med att spela Yerlog förstörs. Jag rekommenderar endast att läsa detta om du vet med dig att du kommer spelleda Yerlog, eller om du redan spelat Yerlog!

Sanningen om Tarbatai

Legenden är sann på många områden, men inte alla. När Tarbatai red runt i världen stötte kom han ensam till Gryningens land i öster. Där fann han en bortglömd rest från förra Mörkret – en mycket kraftfull demon eller halvgud som tog skepnaden av ”Gryningens hord” – ”urrauner” och fruktade krigare i svarta, ornamentala rustningar.

Om Tarbatai gjorde en överenskommelse med offer till de rauniska gudarna, eller om det bara var till demonen Gryningens hord, är det ingen som vet. Men summan är att han naivt lovade bort saker som ingen bör lova – sin Själ, Familj, Kärlek, Vänskap, Lycka och Hälsa – för en chans att få erövra världen.

Gryningens hord red med honom, och raunerna var mycket framgångsrika. Men under härtågen insåg han efter stor vånda att han bara drog olycka över världen, raunerna och sig själv. Han såg omkring sig hur hans familj sönderföll i inre maktstrider, hur dem han älskade hatade honom, hur hans kvinnor började föda missfoster, hur raunernas grymheter plågade världen. Gryningens hord hade vid det laget assimilerats – eller på något sätt uppgått – i raunerna själva.

Många gånger sökte Tarbatai efter tecken från gudarna, efter en möjlighet att beveka dem eller undslippa offren. Men hans böner hörsammades inte. Galenskapen började krypa närmre Tarbatai och slutligen valde han att fly allt. Endast tillsammans med sitt livs obesvarade kärlek – alvkvinnan Nomarian som han kidnappat i norra Sunari – red han åter över slätterna och till Gryningens land. Han red bortom den kända världen, tills han hittade ett stort stenröse. Där begravde han metodiskt sig själv och Nomarian, i vad som blev deras egen krypta.

Men offren, eller förmågorna som givits honom, gjorde honom odödlig. Eller snarare, gudarna lät honom inte ta den enkla vägen ut. Veckor blev till år och Tarbatai dog inte, han bara förtvinade. Varken vrede eller kärlek till gudarna hjälpte honom. Lite visste han att hans namn redan var legendariskt, och att många önskade ta vid där han slutade…

Nomarian, Tarbatais vackra alvslav, hatade sin situation över allt annat, men hyste endast en sak för sin inre blick – kärleken till alven Carwelan. Den kärleken fick henne att uthärda Tarbatais galenskap och våld, fick henne att överleva på regnvatten och insekter, i tusen och åter tusen år.

Tarbatais här, å andra sidan, tappade helt sin riktning när Tarbatai försvunnit. Men Gryningens hord fanns kvar bland dem, och avsåg hetsa dem att fortsätta attackerna mot resten av världen i ett slags förtida Mörker. Detta hade noterats av drakarna, och de skickade sin oregerlige broder Warrdurkh att stoppa hären. I vad som nu kallas Andarnas dal överraskade han hären och slaktade tusental med sina eldkvastar och magi. Han jagade Gryningens hord på flykten, och raunerna splittrades internt.

Under årens lopp har olika rauner, ofta med hänvisning till släktskap med Tarbatai, ofta försökt ena sig, men ingen har i längden lyckats. Istället har man med jämna mellanrum drabbats av sjukdomen den raunländska döden, som även den spritt sig till andra delar av världen. Raunländska döden är egentligen demonen från öst – eller spåren av den – i det rauniska blodet.

Liten tidslinje

 -3040 e.D.- Tarbatai enar raunerna
 868 e.D. - Raon bildas norr om Nevo
 1100 e.D. - Raunländska döden härjar bland raunerna
 1192 e.D. - Cirefalierna landstiger i Raon
 1205-1222 e.D. - Cirefalierna erövrar Nevo
 1301 e.D. - Kejsarstaven försvinner
 2516 e.D. - Raon faller, siste kejsaren får asyl i Consaber
 2950 e.D. - Yerlog börjar (Akt II)

Draken Warrdurkh

Warrdurkh var en av de största och mest dyrkade drakarna i Colonan. Men han hade en smak för att bli dyrkad, han var en krävande herre som gärna samlade på sig skatter och för sitt höga nöjes skull åt Colonska jungfrur. Hans excesser ogillades alltmer av hans drakbröder, som de ansåg korrumperade Colonan. Så de tvingade honom att lämna Colonan och istället ta på sig den otacksamma uppgiften att vaka över slätterna och förhindra att raunerna i alltför stor utsträckning störde världsbalansen. Warrdurkh var inte det minsta nöjd över uppgiften men kunde inte gå emot sina drakbröder. Dock svor han småsint nog att hämnas på colonerna.

Warrdurkhs horn

När Colonans draktro började vackla skapade drakarna så ”Warrdurkhs horn” som en garant åt colonerna att hålla Warrdurkh på behörigt avstånd. Hornet kan sägas vara ett omvänt drakväktarhorn. Hornet var etsat med Warrdurkhs antiaspekter och dess närhet, eller framförallt dess ljus, var garanterat att orsaka stor plåga för Warrdurkh. Dessutom skulle ljudet höras av drakar över hela Mundana som skulle kunna komma för att jaga bort honom. När drakdyrkan försvann i Colonan glömdes dock hornet bort och försvann så småningom.

Sedan dess har Warrdurkh försiktigt sökt efter hornet. Han vet att han inte kan förstöra hornet, däremot så vill han försäkra sig om att människorna aldrig kan få använde det mot honom. Han förolämpas svårt av tanken att människor kan tvinga honom till någonting. Hans plan är att få tag i hornet och begrava det djupt i Monolitberget, där han under många tusen år haft sin hemvist.

Hornet stals av så småningom av caserierna som krigsgods när de först kämpade med Thalamur. Den har sedan kommit i den rike mecenaten Zarmand Ymtez av hus Yzmitzors ägo, tillsammans med ett större antal andra skatter. Mecenaten är dock oerhört paranoid. Han förvarar skatterna i två dvärgsmidda kistor, som dessutom fått magisk förstärkning.