Tarbatai

Enligt järtecknena den pånyttfödde Tarbatai, framtida härskare över de enade raunerna

Tarbatai (före detta Gal son av Yurgan)


Född med namnet Gal under khaganens tolfte år. Mellansonen av khan Yurgans blod. En självsäker, passionerad och stolt yngling som har något drömskt i blicken. Lyssnar mer än han ger sken av men räds inte konflikt. Spelar gärna spel och umgås med andra, oavsett bakgrund eller klass. Vill ena horderna under ett banér och låta raunerna åter stå som kungar över den kända världen. Är inte en som låter motgångar knäcka honom.

Gal har transformerats till Tarbatai, enaren. Genom offer han gjorde i Tarbatai (den äldre)s gravkammare är Gal numera känd som den store, den ende, Tarbatai. Dock har han vissa problem med att få acceptans för detta, men det är inget som slår ned honom.

Gällande kärlek lider han av splittring. Han har gott kvinnotycke men det är främst två kvinnor, jämte hans mycket ärade moder Sube, som drar i honom. Osini, kvinnan som gav honom en son och som är hård som flinta, men som delar synen och visionen om en enad raunisk värld. Å andra sidan finns fascinationen och nyfikenheten, den totala uppslukelsen som om den bejakas kan ta allt fokus, i form av den undersköna Nomarian. I sanning ett slag mellan förnuft och känsla. Mellan mål och hänförelse.

Släkt

Föräldrar: Yurgan och Sube

  1. Melek (10a – )
  2. Gal (12a – )
  3. Nevas (13a – )

Yerlog

Vinden piskade över hedarna och slet i tälten så att lågorna från brasan än krympte till en glöd, än rusade upp mot taket. Ihana Utjaka var säker på sin sak. Utströdd i hennes jurta låg bevisen. I knäet höll hon den sällsynta vithjortens pläd, som bar samma märken i nacken som den nyfödde, nu skrikandes i kapp med vinden i hövdingatältet. Det var de fyrkluvna hovarna som spådde om stor lycka – eller olycka. Trälen som khanen dräpt för en lyckosam födsel hade inte dött trots två hugg över nacken. Sonen skulle bära samma styrka, om inte mer. Hjordbefälet hade siktat hela sju bestigningar under samma kväll vilket talade sitt tydliga språk. Andra tecken talade för plötslig förändring, för stammens resning. Andra familjer hade rapporterat liknande tecken för sina nyfödda eller väntade.

Men hon oroades också. Än kunde hon inte hoppas på att Enaren, Tarbatai, var återfödd. Alltför många järtecken återstod att tolka – men vare sig det var Tarbatai, eller en ättling av liknande blod och själsstyrka, skulle det vara ett tudelat svärd. Raunafolkets rykte skulle återupprättas, men hur många osaliga själar av raunablod eller fiendeblod skulle tvingas dansa i eviga vinden? Hur skulle klanen överleva att Tarbatai gestaltats inte i khanens förstfödde, utan i andra sonen? Hur många vänskapsband skulle knäckas i takt med rikedomarna? Hur många heliga lagar skulle brytas i högmod? Tarbatais förbannelse var sann, då som nu som i all evinnerlig tid. Vinst föder makt föder förlust. Allt utom vinden är förgänglig.

Utjaka visste vad som måste göras. Det fanns mått och steg för att hålla sig väl med gudarna. Hennes roll skulle bli att vaka över den nyfödde, se till att rätt personer finns i hans närhet. Hon önskar hon bara kunde berätta profetian, för khanen eller hans son när han blivit äldre. Att slippa ansvaret. Men det vore att bryta hela stammens gudagunst för all evighet. Man kan inte leka med gudarnas insikt. Således fanns det bara en utväg. Hon lyfte den krökta kniven från golvet, fortfarande blodig från trälen, och förde in den i munnen. Hon skulle offra sin tunga till gudarna. Det skulle garantera hennes tystnad, och beveka gudarna att föra den nyfödde till insikt – innan det är för sent.

Om kampanjen

Yerlog är en kampanj i Eons värld Mundana. Kampanjen är en klassisk långkörare, en klassisk dramatisk kurva från enkel barndom till världsomkastande epik. Spelarna tar rollen av några unga och lovande individer i en raunastam, vars järtecken och profetior alla pekar mot stordåd. Slätterna har vaknat, och rollpersonerna mitt i denna storm. Kampanjen består av ett antal akter, där varje akt är en ”fisktank”, en sandlåda för rollpersonerna att röra sig i. De kan kämpa om makt eller spendera kvällarna med att spela stenekrig och samtala över elden. Mer ”vad gör ni idag” än ”ni gör det här”. Om rollpersonerna gör allt rätt finns det inget som kan stoppa dem och raunerna i sin ritt över Mundana.

Kampanjen är mycket inspirerad av allt mongoliskt, men också grekisk mytologi, Alexander den Store, antikens krigsberättelser, vikingasagor, etc. Det är en studie i öde, makt och dess offer. Kampanjen är också ”culture gaming”, försöket att få fram en distinkt känsla av en fjärran tid, med annorlunda moral, heder, språk och värld. Glöm allt du vet om vanlig fantasy, Eon och Mundana, i Yerlog vänds allt sådant upp-och-ner.

Följande verk kan ses som inspiration till kampanjen, även om långt ifrån allt användes till den.

Filmer

  • Alexander
  • Attila
  • Korpen flyger
  • Troja
  • Boudica (Warrior Queen)
  • Mongol
  • 300
  • Rome (TV-serie)
  • Diverse asiatiska filmer (’Musa – Öknens prinsessa’, ‘Warriors of heaven and earth’, ‘Kejsaren och mördaren’, ‘The fall of Otrar’, ‘Hero’, ‘Crouching tiger, hidden dragon’, ‘Resan till Xia-dynastin’)

Böcker

  • Alla böcker om Djinghis Khan
  • Alla böcker om Timur Lenk
  • Antika historieskrivare
  • Hildinger, Erik – ‘Warriors of the steppe – A military history of Central Asia 500 B.C. to 1700 A.D.’

Rollspelsmoduler

  • Vampire Dark Ages: Wind from the East
Response code is 403

Kapitel X – Faliernas flaggskepp

Amiral Tzeeman hade mer eller mindre låst in de som inte var skadade i mässhallen ombord på flagskeppet. Enligt falisk artighet och generositet som värd så bjöd han rikligt på mat och dryck även fast han inte närvarade under större delen av tiden. Det hade givetvis kommit till hans kännedom att Renzim hade varit ombord på sabriern och även dödats där och han var fast besluten att ta reda på vem den skyldige var och döma honom efter eget tycke. Trots att Cadius hade tagit på sig skulden så räckte det inte utan fler skyldiga skulle fram innan amiralen var nöjd.

Medan Rogelius, Leon och Evia sågs över av de faliska läkarna i sjukstugan, så planerade de övriga i gruppen om vad man skulle göra och säga. Man var ense om en sak: det fick inte avslöjas att det var Leon som låg bakom själva mordet på Renzim, då falierna med all säkerhet skulle upphöra med behandlingen av Leons livshotande skador. Cadius försökte flera gånger inleda förhandlingar med den faliske amiralen, men utan större framgång. Istället satte en förhörstortyr av besättningen på de sabriska skeppen igång och kapten Neres och Bavel blev allt mer desperata att få ett slut på det och försökte flera gånger ta på sig skulden för mordet på Renzim men både Zenos och Cadius var helt emot det och kunde inte tillåta det.

Under tiden tog sig de skadade från sjukstugan till mässen där man återberättade för de nyanlända om vad som hade hänt och vad som var på gång. Till slut enades man att man ville ha tag på Piet, kaptenen på den sabriska jakten, för att ta reda på ifall någon av sjömännen avslöjat sig. Vid det här laget hade falierna upphört med förhören men det visade sig dock att Piet redan hade fallit offer för de faliska förhörsmetoderna så man berättade helt enkelt för Tzeeman att det var Piet som hade varit den som låtit svärdet falla mot Renzim. Amiralen verkade dock inte tro på det överhuvudtaget men gick kapten Neres till viljes när han önskade hälsa på sin besättning på sabrierna. Förutom Bavel, så följde även Cadius, Zenos och Ardax med.

Efter visst dividerande om kaptenen skulle träffa besättningen under däck eller om besättningen skulle komma upp på däck så valde kapten att besättningen skulle komma upp efter att han sett hur bedrövligt de hade där nere. När de faliska marinkårister började hiva upp besättningsmän så försökte Ardax hjälpa till men mötte motstånd och fick vänta tills alla kommit upp innan han kunde komma ner. Väl därnere letande han runt ett tag och hittade staven bland lite bråte. Det tog inte lång tid innan Neres upptäckte Ardax och Bavel kom strax därefter. Neres och Bavel propagerade för att falierna bara skulle ta staven om de fick syn på den så Ardax gick med på att gömma staven. Han gjorde det dock inte på det sätt som sabrierna förväntade sig – genom att lägga den någonstans på skeppet – utan istället använda dess egna krafter för att gömma den.

För Cadius och Zenos blev det snabbt ganska uppenbart att Ardax hade fått tag på staven och fick det tydligt bekräftat när en av de faliska marinkåristerna gjorde ett utfall mot amiralen men slogs snabbt ner av de övriga. Amiralen som synnerligen överraskad av det som hänt beordrade att man skulle resa tillbaka till flagskeppet omgående. Väl där så fick gruppen istället bo instängda i ett förråd under natten och en konflikt började växa angående staven och det slutade med att Ardax försvann ut ur förrådet. Han passade på att smyga runt på skeppet och såg till att hämta sin järnstav där falierna förvarat den. Han återvände sedan till de andra – lite mer sansat – och gick med på att inte använda staven i onödiga syften, helst inte alls, fram till nästa hamn.

Det han dock inte gå många glas innan ett tumult verkade bryta ut utanför. Gruppen lyckades bryta upp dörren och fly ut, för att mötas av en spektakulär syn: Två drakar var i full färd med att bränna ner större delen av den faliska övärldsflottan. Neres och Bavel lyckades i tumultet bryta sig in i amiralens rum och ta flagskeppets kista. Tillsammans tog de sig sedan närmre den ännu oskadda sabriern och lyckades med viss möda flytta över kistan. Sedan bar det iväg från de brinnande faliska fartygen. När lugnet hade tilltagit och faran var över så dök Holaxor upp, generalen av den ebhronitiska armén. Det första han gjorde var att kräva staven som han fick med viss motvillighet från Ardax och samlade sedan alla för att berätta om sitt värv och vad han hade i åtanke att gruppen kunde göra – nämligen ta hand om en av den ondes inkarnationer, troligen en person i det damariska hovet. Han svarade även på de flesta av gruppens frågor, men tog sedan farväl och försvann i formen av en drake. Sabriern satt kurs mot närmsta hamn där man kunde fylla på förråden.

Kapitel V – Helveteshålet

Var massakern i Jen guds straff för munkarnas synder? För att de inte kommit längre i sitt uppdrag? Eller var det den Ondes verk, för att stärka de kätterska västlänningarna? När lamackan stävade ut mot havet fylldes bröderna av dylika tankar. Då och då samspråkade man med Avaliel och de andra. Avaliel kom från den stora skogen Sunari, men hade haft oturen att tillfångatas som slav när hon just var på väg till Helveteshålet. Hon kommenterade underligt nog inte den mystiska kvinnan munkarna nu förde med sig, ständigt insvept i en tunn kåpa. Shara hade dock varit en helt annan person sedan hon lämnade Kaal. Till synes svag och vek, mycket tystlåten och ofta med inåtvänd blick. Den enda hon tydde sig till var prior Cadius.

Fartygets kapten hade fått personliga order av Tariq att se till munkarnas väl, men han var samtidigt en man som lovade att omedelbart straffa alla som kunde störa ordningen ombord. Snart skulle den ordningen störas. Efter att man gjort ett kort stopp i Lopnor (då munkarna skräckslagna höll sig i skymundan, rädda för att bud om massakern nått kolonin) blev vädret sakta sämre. En morgon väcktes alla av ett skrik, då en momolansk passagerare återfanns död i någon mystisk sjukdom. Det dröjde inte länge förrän denna skylldes på munkarna eller deras resesällskap. Det fanns dock en annan utländsk passagerare – en gladlynt sabrisk kartritare som snart försökte sällskapa med de nu ganska inåtvända munkarna. Rogelius visade av någon anledning en stor skepsis mot mannen, medan Renzim, cirefalier och därmed ärkefiende till sabriern, snabbt blev vän med mannen. De delade intresset i det tecknade och bytte kartor och målningar med varandra. En natt dödades dock denne kartritare, mitt framför ögonen på Renzim, men i mörkret, så ingen mördare återfanns. Mördaren hade på ett ögonblick dessutom hunnit med att skära ut hjärtat på sabriern. Stämningen blev nu mycket tryckt på fartyget och i samma takt försämrades vädret. Den väntade stormen drog så slutligen över fartyget, nu nära Momolans kust. Under en hel eftermiddag och natt rev och slet vinden i seglen, vatten spolade över däck och inte en pinal förblev torr. Alla med styrka kvar i sina kroppar var uppe och hjälpte till att hala segel, surra last och reparera, men trots detta tog stormen sina liv. En mûhadinsk präst spolades överbord, och även en besättningsman. Slutligen avled Ismails skrivare. I gryningen återfanns han fastspikad en bit upp på masten med en torr och läderartad kropp. Ingen kunde förklara det skedda, eller hur alla kunnat missa hur mannen spikats upp där.

Stormen hade drivit fartyget mot Momolans kust, mot Helveteshålet, men det kunde inte längre segla för egen kraft på grund av alla skador. Likt ett spökskepp drev det bara sakta inåt land och passagerna fullbordade illusionen genom att sitta bleka och blöta utan att säga ett ord. Slutligen kom man tillräckligt nära land för att signalera på hjälp från fiskeläget. Utan ett ord satte kaptenen av munkarna med sitt sällskap i ekan som kommit och gav dem en hatisk blick i avsked. Väl framme vid byn hade de trötta munkarna endast en tanke i huvudet – finn Helveteshålet! Efter att ha väntat på att byns enda taverna öppnat gick man dit för att fråga efter vägvisare. Man möttes av misstänksamma, nästan hatiska blickar, och när de fann en kvinna som kunde vidarebefodra dem till en vägvisare envisades hon att bara samtala med kvinnorna i gruppen. Den vägvisare man slutligen fann kom att förskräcka alla.

Det var en kort, klen man med oansenlig hållning, slitna kläder och en hy täckt av ärr och tatueringar. Enligt seden bar han förstås en huvudduk som döljde det mesta av ansiktet. När munkarna frågade honom om Helveteshålet berättade han att varit medlem i kulten som bor där, men flytt. Att hans kunskaper var ovärderliga och att han var den ende som visste hur man hittade dit. Han underströk dock att han givetvis skulle riskera outhärdlig tortyr och död om han tillfångatogs av kulten igen. Således skulle han bli en dyr affär för munkarna. Hans krav var dock värre än de kunnat ana. Han krävde inte bara oerhörda summor pengar utan också fri sexuell tillgång till gruppens kvinnor. Prior Cadius vägrade givetvis och försökte pruta eller erbjuda andra belöningar än kvinnorna, men mannen var i stort sett orubblig. Slutligen lyckades man hyra honom mot löfte om att ge honom pengarna på en gång och kvinnorna senare.

Vägen till Helveteshålet skulle gå genom karg stenöken så man skaffade nödvändiga förnödenheter i byn. När man gick ut steg dock en blind, uråldrig kvinna fram och mässade något som alla tolkade som en profetia. En broder mot dödsriket falla, en annan från detsamma hämtas. En broder kämpar sida vid sida med sin blodsbroder. En svart broder vän vara. En broder likt en orm på kniven sprattla.

Kapitel IV – Åter på heligt uppdrag

Var massakern i Jen guds straff för munkarnas synder? För att de inte kommit längre i sitt uppdrag? Eller var det den Ondes verk, för att stärka de kätterska västlänningarna? När lamackan stävade ut mot havet fylldes bröderna av dylika tankar. Då och då samspråkade man med Avaliel och de andra. Avaliel kom från den stora skogen Sunari, men hade haft oturen att tillfångatas som slav när hon just var på väg till Helveteshålet. Hon kommenterade underligt nog inte den mystiska kvinnan munkarna nu förde med sig, ständigt insvept i en tunn kåpa. Shara hade dock varit en helt annan person sedan hon lämnade Kaal. Till synes svag och vek, mycket tystlåten och ofta med inåtvänd blick. Den enda hon tydde sig till var prior Cadius.

Fartygets kapten hade fått personliga order av Tariq att se till munkarnas väl, men han var samtidigt en man som lovade att omedelbart straffa alla som kunde störa ordningen ombord. Snart skulle den ordningen störas. Efter att man gjort ett kort stopp i Lopnor (då munkarna skräckslagna höll sig i skymundan, rädda för att bud om massakern nått kolonin) blev vädret sakta sämre. En morgon väcktes alla av ett skrik, då en momolansk passagerare återfanns död i någon mystisk sjukdom. Det dröjde inte länge förrän denna skylldes på munkarna eller deras resesällskap. Det fanns dock en annan utländsk passagerare – en gladlynt sabrisk kartritare som snart försökte sällskapa med de nu ganska inåtvända munkarna. Rogelius visade av någon anledning en stor skepsis mot mannen, medan Renzim, cirefalier och därmed ärkefiende till sabriern, snabbt blev vän med mannen. De delade intresset i det tecknade och bytte kartor och målningar med varandra. En natt dödades dock denne kartritare, mitt framför ögonen på Renzim, men i mörkret, så ingen mördare återfanns. Mördaren hade på ett ögonblick dessutom hunnit med att skära ut hjärtat på sabriern. Stämningen blev nu mycket tryckt på fartyget och i samma takt försämrades vädret. Den väntade stormen drog så slutligen över fartyget, nu nära Momolans kust. Under en hel eftermiddag och natt rev och slet vinden i seglen, vatten spolade över däck och inte en pinal förblev torr. Alla med styrka kvar i sina kroppar var uppe och hjälpte till att hala segel, surra last och reparera, men trots detta tog stormen sina liv. En mûhadinsk präst spolades överbord, och även en besättningsman. Slutligen avled Ismails skrivare. I gryningen återfanns han fastspikad en bit upp på masten med en torr och läderartad kropp. Ingen kunde förklara det skedda, eller hur alla kunnat missa hur mannen spikats upp där.

Stormen hade drivit fartyget mot Momolans kust, mot Helveteshålet, men det kunde inte längre segla för egen kraft på grund av alla skador. Likt ett spökskepp drev det bara sakta inåt land och passagerna fullbordade illusionen genom att sitta bleka och blöta utan att säga ett ord. Slutligen kom man tillräckligt nära land för att signalera på hjälp från fiskeläget. Utan ett ord satte kaptenen av munkarna med sitt sällskap i ekan som kommit och gav dem en hatisk blick i avsked. Väl framme vid byn hade de trötta munkarna endast en tanke i huvudet – finn Helveteshålet! Efter att ha väntat på att byns enda taverna öppnat gick man dit för att fråga efter vägvisare. Man möttes av misstänksamma, nästan hatiska blickar, och när de fann en kvinna som kunde vidarebefodra dem till en vägvisare envisades hon att bara samtala med kvinnorna i gruppen. Den vägvisare man slutligen fann kom att förskräcka alla.

Det var en kort, klen man med oansenlig hållning, slitna kläder och en hy täckt av ärr och tatueringar. Enligt seden bar han förstås en huvudduk som döljde det mesta av ansiktet. När munkarna frågade honom om Helveteshålet berättade han att varit medlem i kulten som bor där, men flytt. Att hans kunskaper var ovärderliga och att han var den ende som visste hur man hittade dit. Han underströk dock att han givetvis skulle riskera outhärdlig tortyr och död om han tillfångatogs av kulten igen. Således skulle han bli en dyr affär för munkarna. Hans krav var dock värre än de kunnat ana. Han krävde inte bara oerhörda summor pengar utan också fri sexuell tillgång till gruppens kvinnor. Prior Cadius vägrade givetvis och försökte pruta eller erbjuda andra belöningar än kvinnorna, men mannen var i stort sett orubblig. Slutligen lyckades man hyra honom mot löfte om att ge honom pengarna på en gång och kvinnorna senare.

Vägen till Helveteshålet skulle gå genom karg stenöken så man skaffade nödvändiga förnödenheter i byn. När man gick ut steg dock en blind, uråldrig kvinna fram och mässade något som alla tolkade som en profetia. En broder mot dödsriket falla, en annan från detsamma hämtas. En broder kämpar sida vid sida med sin blodsbroder. En svart broder vän vara. En broder likt en orm på kniven sprattla.