Amiral Tzeeman hade mer eller mindre låst in de som inte var skadade i mässhallen ombord på flagskeppet. Enligt falisk artighet och generositet som värd så bjöd han rikligt på mat och dryck även fast han inte närvarade under större delen av tiden. Det hade givetvis kommit till hans kännedom att Renzim hade varit ombord på sabriern och även dödats där och han var fast besluten att ta reda på vem den skyldige var och döma honom efter eget tycke. Trots att Cadius hade tagit på sig skulden så räckte det inte utan fler skyldiga skulle fram innan amiralen var nöjd.
Medan Rogelius, Leon och Evia sågs över av de faliska läkarna i sjukstugan, så planerade de övriga i gruppen om vad man skulle göra och säga. Man var ense om en sak: det fick inte avslöjas att det var Leon som låg bakom själva mordet på Renzim, då falierna med all säkerhet skulle upphöra med behandlingen av Leons livshotande skador. Cadius försökte flera gånger inleda förhandlingar med den faliske amiralen, men utan större framgång. Istället satte en förhörstortyr av besättningen på de sabriska skeppen igång och kapten Neres och Bavel blev allt mer desperata att få ett slut på det och försökte flera gånger ta på sig skulden för mordet på Renzim men både Zenos och Cadius var helt emot det och kunde inte tillåta det.
Under tiden tog sig de skadade från sjukstugan till mässen där man återberättade för de nyanlända om vad som hade hänt och vad som var på gång. Till slut enades man att man ville ha tag på Piet, kaptenen på den sabriska jakten, för att ta reda på ifall någon av sjömännen avslöjat sig. Vid det här laget hade falierna upphört med förhören men det visade sig dock att Piet redan hade fallit offer för de faliska förhörsmetoderna så man berättade helt enkelt för Tzeeman att det var Piet som hade varit den som låtit svärdet falla mot Renzim. Amiralen verkade dock inte tro på det överhuvudtaget men gick kapten Neres till viljes när han önskade hälsa på sin besättning på sabrierna. Förutom Bavel, så följde även Cadius, Zenos och Ardax med.
Efter visst dividerande om kaptenen skulle träffa besättningen under däck eller om besättningen skulle komma upp på däck så valde kapten att besättningen skulle komma upp efter att han sett hur bedrövligt de hade där nere. När de faliska marinkårister började hiva upp besättningsmän så försökte Ardax hjälpa till men mötte motstånd och fick vänta tills alla kommit upp innan han kunde komma ner. Väl därnere letande han runt ett tag och hittade staven bland lite bråte. Det tog inte lång tid innan Neres upptäckte Ardax och Bavel kom strax därefter. Neres och Bavel propagerade för att falierna bara skulle ta staven om de fick syn på den så Ardax gick med på att gömma staven. Han gjorde det dock inte på det sätt som sabrierna förväntade sig – genom att lägga den någonstans på skeppet – utan istället använda dess egna krafter för att gömma den.
För Cadius och Zenos blev det snabbt ganska uppenbart att Ardax hade fått tag på staven och fick det tydligt bekräftat när en av de faliska marinkåristerna gjorde ett utfall mot amiralen men slogs snabbt ner av de övriga. Amiralen som synnerligen överraskad av det som hänt beordrade att man skulle resa tillbaka till flagskeppet omgående. Väl där så fick gruppen istället bo instängda i ett förråd under natten och en konflikt började växa angående staven och det slutade med att Ardax försvann ut ur förrådet. Han passade på att smyga runt på skeppet och såg till att hämta sin järnstav där falierna förvarat den. Han återvände sedan till de andra – lite mer sansat – och gick med på att inte använda staven i onödiga syften, helst inte alls, fram till nästa hamn.
Det han dock inte gå många glas innan ett tumult verkade bryta ut utanför. Gruppen lyckades bryta upp dörren och fly ut, för att mötas av en spektakulär syn: Två drakar var i full färd med att bränna ner större delen av den faliska övärldsflottan. Neres och Bavel lyckades i tumultet bryta sig in i amiralens rum och ta flagskeppets kista. Tillsammans tog de sig sedan närmre den ännu oskadda sabriern och lyckades med viss möda flytta över kistan. Sedan bar det iväg från de brinnande faliska fartygen. När lugnet hade tilltagit och faran var över så dök Holaxor upp, generalen av den ebhronitiska armén. Det första han gjorde var att kräva staven som han fick med viss motvillighet från Ardax och samlade sedan alla för att berätta om sitt värv och vad han hade i åtanke att gruppen kunde göra – nämligen ta hand om en av den ondes inkarnationer, troligen en person i det damariska hovet. Han svarade även på de flesta av gruppens frågor, men tog sedan farväl och försvann i formen av en drake. Sabriern satt kurs mot närmsta hamn där man kunde fylla på förråden.
