Det kom sig så att en dag i den tidiga våren år 2968 efter Reningen att maskineriet som drev vindspelet på det lilla klostret Tyramos av Argoraorden, genom Guds försorg eller den Ondes verk, föll itu i en skrämmande explosion då den unge novis Andros städade det under uppsikt av sin mästare broder Zenos. Andros klarade sig med mindre blessyrer med klostret mekanik stannade med ens och inte längre kunde smeden blåsa liv i sin härd, vatten pumpas från brunnen eller bälgen till glasblåseriet skötas.
Munkarna samlades till möte av abbot Yapatros som med viss förfäran berättade nyheten för sina bröder, som alla beklagade sig över att denna olycka dragits över klostret och alla undrade vad synd som fått Gud att straffa dem på dylikt sätt. Broder Apathos menade med religiös iver att detta var straffet för det högmod man visat genom att förlita sig på ett människokonstruerat maskineri och inte de av skapelsen givna mänskliga krafterna. Han manade även för digra straff för den oaktsamhet den unge novisen bevisligen visat.
Närmsta större stad i dessa delarna av Okrana var Jarum och inte ens där kunde man veta om någon skulle kunna tillverka den dyrbara mekaniken. Då yconomia tillika kapellmästare tillika prior Cadius meddelat bröderna att en reparation skulle ta stor tid och gräva djupa hål i klostrets kassa beslöts senare av abboten att man i hemlighet skulle skicka en expedition till närbelägna klostret Gisamon, för där hävdades av den unge novis Andros att det fanns ett dylikt maskineri. Man beslöt att inte förfära de övriga bröderna med detta beslut, eftersom alla visste att klostret Gisamon var bannlyst av inkvisitionen. De som skickades var novis Andros – som kände vägen till klostret, dennes mästare Zenos – som var mekaniskt lärd, prior Cadius – lojal ledare för expeditionen, broder Eppius – som visste om expeditionen och därmed säkrast följde med samt unge broder Leon – ärad tempelriddare och försvarare av expeditionen.
Expeditionen gav sig snarast av med de förnödenheter som krävdes och kom fram till Gisamon när skymningen fallit. Skrämmande var synen när den ruinlika byggnaden klängde uppför de vassa, karga klipporna i den av vinden ylande mörkret. Ingen ville dock övernatta på platsen så man beslöt att snarast göra sitt värv. Efter besvärlig klättring fann de ett ras i bakre delen av muren och kunde där ta sig in på klosterområdet. Överallt lyste röda Daakkors i månskenet, bemålade på väggar som evighetens övervakare utsända av inkvisitionens män. När de trädde in i rummet som hyste maskineriet såg de hur alla hyllor var välta, lådor sönderslagna och föremålen spridda under dammlagret på golvet. Klostret var noga och skyndsamt genomsökt, var brödernas slutsats. Novis Andros sändes under golvet för att hämta maskineriet medan övriga bröder under tystnad väntade. Endast mystiskla klappranden hördes över vindilarna, ljud som broder Leon och prior Cadius beslöt sig för att undersöka. Skräcken grep tag om deras hjärtan och de bad till den Allsmäktige att inte onda andar hemsökte dem men de fann endast en trasig fönsterlucka besviket slå mot väggen. De fann dock även en samling munkkåpor, två dussin eller mer, alla utspridda på golvet. Var ägarna till dessa befann sig tordes de inte tänka på.
Andros fann dock mer än bara mekanik under golvet. Bland råttornas avföring grävde han även fram tyginvikta böcker med vackert utsirade och värdefulla omslag. Under stor tvekan beslöts det att dessa böcker, skrivna på ålderdomlig kejserlig jargiska, skulle tagas med, detta trots abbotens tydliga förmananden om att intet föremål annat än maskineriet skulle röras. Prior Cadius resonerade dock som så att inkvisitionen säkerligen måste ha misstagit sig på dessa väl dolda böcker att de sålunda måste föras till inkvisitionen med snar verkan. På vägen tillbaka till Tyramos läste dock priorn i böckerna och fann inget uppenbart kätterskt, bara berättelser om Tarkas och om Okranas bildande. Alla bröderna visste dock att kätteriet inte alltid kunde synas annat än med tränad inkvisitors ögon.
Abbot Yapatros mottog bröderna med glädje när de återvände med de korrekta mekaniska delarna och reparationsarbetet påbörjades genast. När prior Cadius visade upp böckerna blev den gamle abboten dock tyst. Efter snabba överläggningar beslöts det att Tyramos skulle göra sig ära i att hjälpa inkvisitionen med analysen av dessa misstänkt kätterska skrifter. Abboten skulle personligen se till att inkvisitionen kallades till platsen snarast och under tiden skulle expeditionsmedlemmarna gå igenom skrifterna. Det var dock fortfarande av vikt att hålla affären hemligt eftersom man inte vill dra olycka över övriga klosterbröder.
Sagt och gjort, munkarna med broder Eppius – klostrets bibliotecor – i spetsen började det mödosamma arbetet att tyda de gamla skrifterna. En bok gick igenom Okranas tidiga historia och berättade om de helgon som funnes där. Munkarna fann inget kätterskt i detta. Den andra boken handlade om barbarerna i Tarkas och deras historia. Här fördes fram något mer kätterska tankar då bokens författare (sannolikt flera) hävdade att barbarerna i själva verket var civiliserade och på många punkter mer högstående än jargierna, vilket var en klar förnekelse av skapelsen. Den tredje boken var en samling dunkla profetior. När dessa studerades noggrannare av de fromma bröderna fann man till sin förfäran profetior som redan tycktes ha slagit in. ”Antimon skall återfödas som sonen till en västerländsk hynda. Detta har skett då kejsaren regererat längre än ett sekel och då råttorna festar på aboraten.” För nio år sedan avled aboraten, enligt ryktena uppäten av råttor i tornet i Binkh, och kejsaren sägs ha regerat i snart 130 år. Dessutom skulle den Onde ha infekterat den kyrkliga makten, underförstått inkvisitionen. När bröderna läste fler profetior fick de alltmer tecken på att boken var skriven av en som i sanning kunde se in i framtidens dimsjok.
Var boken och profetiorna kätterska? Eller hade de funnit Guds ord, inbäddade bland de kätterska tecknen? Vem kunde man lita på? Bröderna hann inte kontemplera detta förrän abbotens assistent kom och begärde alla böckerna. Dessa skulle förvaras hos abboten utan att någon fick röra dem, var abbotens order. Bröderna med prior Cadius i spetsen ställde sig undrande till detta men böjde sig givetvis för abbotens vilja och lät det bero. På kvällen samlades alla i kyrkan för att med sång och böner frälsa alla dödas själar på Alla själars natt. Abbot Yapatros var uppenbart tagen. Efter midnattsbönen begärde abboten förvånande nog upp expeditionsmedlemmarna till sin kammare.
Där berättade han med stor känslorörelse att han fått ett brev av inkvisitionen i Jarum. Detta förkunnade att böckerna omedelbart måste skyddas och att alla som varit i kontakt med skrifterna skulle hämtas för förhör redan nästa gryning. Abboten uttryckte sina farhågor för att dessa förhör skulle riskera brödernas liv och det kunde han inte bära i sitt hjärta. Sålunda rådde han de förskräckta bröderna att redan denna natt lämna klostret i all hast. Abboten skulle ta på sig allt ansvar för händelsen och överlämna skrifterna till inkvisitionen. Han rådde munkarna att lämna landet via karavanleden och ta skydd tillsvidare i Jen i Ziu. Där skulle de förhoppningsvis vara säkra tillsvidare och abboten skulle personligen se till att de kunde få återkomma snarast, bara han kunde få inkvisitionen att nöja sig med skrifterna.
Munkarna lämnade klostret under tystnad den kalla natten. Stor sorg bodde i deras hjärtan och likaså i abboten som stod kvar på den öde gården. Tankarna på inkvisitionen kunde inte döljas i sinnet. Vad skulle de göra med abboten? Vad skulle de göra med klostret? Vad skulle de göra i sin jakt på sanningen? Skulle bröderna någonsin få återse sitt hem?
