Min allra käraste syster.

Så jag längtar efter att få se dig igen. Jag kan snart inte hålla räkning på hur många månader jag tillbringat i sällskap med detta avskyvärda folk. Jag längtar tillbaka till tiden då vi vandrade uppe efter bergsryggarna vid Kasmodiah, din skickliga dans under mysteriespelen och trösten vi gav varandra då mor dog.

Det är dessa ljusglimtar av lycka som håller mig på fötter i denna storm av kaos. Jag vet att du alltid varit intresserad av Raunlänningarna men jag kan nu berätta sanningen för dig om dem. De är inte det naturälskande och fria folk som vissa hävdar att de är. De är en primitiv och föråldrad ras likt de tiraker som vi fått höra om under utbildningen.

Visst kan man ibland överraskas av deras mod, dådkraft och skicklighet men det är endast ljusglimtar i den odyssé av förräderi, demondyrkan och illvillighet som löper genom hela deras liv. Till sina gudar offrar de människor, skrikande män och kvinnor som skärs upp framför en exalterad folkmassa för att deras visa män skall få goda omen och utläsa framtiden i deras tarmar. Lojalitet tycks inte finnas bland dem, de vänder snart kappan efter vinden och de som försöker upprätthålla någon form av heder blir snabbt undanröjda. Får de chansen så dräper de sina forna allierade, våldtar deras kvinnor och tar dem som trälar.

Jag kan inte ens föreställa mig vilken förstörelse det skulle innebära om dessa uslingar svepte ned över vårt kära rike. All den historia som skulle utplånas. Alla skrifter som skulle eldas upp för blotta nöjets skull och hur vår ståtliga kultur skulle utplånas under deras galenskap.

Jag känner tyngden av mitt ansvar. Jag måste vara den hand som styr bort dem från vårt rike och riktar sina blodtörstiga blickar mot andra mål. Inte känner jag någon kärlek för Cirefalierna eller de i Östcolonan men jag känner ändå en avsmak i munnen att de kan komma att bli erövrade av dessa odjur.

Skulle jag få min önskan skulle de alla dräpas i en våldsam farsot. Ingen skulle sakna dem och världen skulle bli en bättre plats.

Men nej. Nu har jag allt för länge tänkt mörka tankar och det finns inte mycket mer jag kan skriva om min bevingade budbärare skall orka bära meddelandet ända fram.

Hälsa far om du ser honom. Jag vet att han ofta är upptagen men du får försöka få honom att lugna ned sig, jag är rädd att han tar på sig allt för mycket saker.

Din bror S.

Min allra käraste syster

Här kommer ännu ett brev från mig, långt uppe i norr bland det primitiva folket. Jag är ledsen att höra att ditt äktenskap inte blev av som planerat men antar att du är nöjd eftersom du sällan talat särskilt väl om ätten Vaganda. Dessutom vad skulle din älskare säga?

Här på slätterna finns det inga direkt lämpliga kandidater till giftermål om man inte uppskattar håriga och illaluktande makar och makor. Något som förmodligen skulle locka svinherdarna i öst-colonan. De är så lika. Här kastar man avföringen på marken utanför tältet, likadant gör de i öst-colonan i sina städer. Kan de måhända ha samma ursprung?

Men visst finns det några skönheter här på stäppen. Har umgåtts en del med en kvinna som heter Akta, en vis och manipulativ sådan. Dock så hyser hon ett skarpt sinne, det skarpaste jag stött på här i vildmarken, och hon utnyttjar mig lika mycket som jag utnyttjar henne. Hon är numer gift med en av Tarbatais bröder, Melek, och visst kände jag dock ett sting av svartsjuka. Men jag skulle inte säga att jag ”vill ha henne”. Visst hon är ett nöje för stunden men inte mer än så. Skulle inte kunna ta med henne hem till Thalamur, det hade varit för skamligt.

Dessutom så stör mig inte äktenskapet så mycket. Akta föraktar Melek och har så vitt jag vet inte delat hans bädd. Själv har jag delat hennes flera gånger före och flera gånger efter äktenskapet. Hon är lika djurisk som hon är vacker och jag kan le åt Meleks illa förtäckta förolämpningar då jag timmarna innan gjort saker med hans kvinna som han bara kan drömma om.

Nåväl. Du får lycka till med allt. Nu skall jag spela stenekrig med Tarbatai. Ett spel där han oavbrutet besegrar mig. Synd bara att den taktiken inte kommer honom vara till hjälp på slagfältet då han blir allt för uppeldad och kaotisk i dessa skeden.

Ser fram emot då vi får träffas.

Din bror.

S.

Syster,

Jag återvänder hem. Inom en eller två veckors tid kommer vi att träffas. Tarbatai och hans anhang är splittrat för vinden och var de är på väg och vad de skall göra vet jag inte. De har dragit en drakes vrede över sig, denne ödelade deras lägerplats och de främsta av deras ledare. Numer är den eviga vinden splittrad och ledarlös så mitt ärende är för närvarande över.

Jag har med mig många historier från slätterna och har redan nu börjat skriva på en bok om det raunländska folket och deras seder. Med mig har jag även två personer, två av deras ledare, khanen Akta och hennes son, khanen Ködu. Akta är svårt skadad av drakens eld men med den läkevård som finns i Thalamur är jag säker på att hon skall kunna klara sig. Även om jag fann det viktigt att återvända i all häst till mitt rike så kunde jag inte lämna henne där bland de förkolnade resterna av deras läger.

Tills vi ses igen

S.