Andra brevet till Sagans syster

Min allra käraste syster.

Så jag längtar efter att få se dig igen. Jag kan snart inte hålla räkning på hur många månader jag tillbringat i sällskap med detta avskyvärda folk. Jag längtar tillbaka till tiden då vi vandrade uppe efter bergsryggarna vid Kasmodiah, din skickliga dans under mysteriespelen och trösten vi gav varandra då mor dog.

Det är dessa ljusglimtar av lycka som håller mig på fötter i denna storm av kaos. Jag vet att du alltid varit intresserad av Raunlänningarna men jag kan nu berätta sanningen för dig om dem. De är inte det naturälskande och fria folk som vissa hävdar att de är. De är en primitiv och föråldrad ras likt de tiraker som vi fått höra om under utbildningen.

Visst kan man ibland överraskas av deras mod, dådkraft och skicklighet men det är endast ljusglimtar i den odyssé av förräderi, demondyrkan och illvillighet som löper genom hela deras liv. Till sina gudar offrar de människor, skrikande män och kvinnor som skärs upp framför en exalterad folkmassa för att deras visa män skall få goda omen och utläsa framtiden i deras tarmar. Lojalitet tycks inte finnas bland dem, de vänder snart kappan efter vinden och de som försöker upprätthålla någon form av heder blir snabbt undanröjda. Får de chansen så dräper de sina forna allierade, våldtar deras kvinnor och tar dem som trälar.

Jag kan inte ens föreställa mig vilken förstörelse det skulle innebära om dessa uslingar svepte ned över vårt kära rike. All den historia som skulle utplånas. Alla skrifter som skulle eldas upp för blotta nöjets skull och hur vår ståtliga kultur skulle utplånas under deras galenskap.

Jag känner tyngden av mitt ansvar. Jag måste vara den hand som styr bort dem från vårt rike och riktar sina blodtörstiga blickar mot andra mål. Inte känner jag någon kärlek för Cirefalierna eller de i Östcolonan men jag känner ändå en avsmak i munnen att de kan komma att bli erövrade av dessa odjur.

Skulle jag få min önskan skulle de alla dräpas i en våldsam farsot. Ingen skulle sakna dem och världen skulle bli en bättre plats.

Men nej. Nu har jag allt för länge tänkt mörka tankar och det finns inte mycket mer jag kan skriva om min bevingade budbärare skall orka bära meddelandet ända fram.

Hälsa far om du ser honom. Jag vet att han ofta är upptagen men du får försöka få honom att lugna ned sig, jag är rädd att han tar på sig allt för mycket saker.

Din bror S.