Felix Agrippa Quintillis

En viril men äldre skintorr herre över de 60. Han har varit med i det politiska spelet länge – och det är spelet att han älskar – att vinna är sekundärt. Han är mycket omtyckt bland folket då han äger en av Davals största gladiatorarenor och är närvarande vid nästan alla typer av sociala evenemang. Hans största två fritidsintressen är att samla på erotiska skrifter och skulpturer samt samlandet av sällsynta bestar. Dessa bussas antingen ut på gladiatorarenan eller hålls för uppvisning i hans stora gods i Daval.

Han har många gånger varit i hetluften anklagad för både korruption, planer att störta kejsaren, synder gentemot Daak och liknande. Men varje gång har han klarat sig. Mycket tack vare folkets välgillande. Pöbeln älskar Felix och hans galna upptåg eftersom han vandrar bland dem och delar deras vin och bröd (när han inte är i sin stora villa och njuter av kulinariska läckerheter från hela Mundana) De gånger det blir trubbel så har det hänt att han har bussat sina gladiatorer på de som hotar honom.

Skulle det bli en möjlighet att kämpa om Kejsartronen kommer Felix glatt ge sig in i spelet. Han har spelat hela sitt liv så det är ju inte mer än rätt att det blir en riktigt utmaning såhär på ålderns höst.

(Tänk Hugh Heffner + Keith Richards + Machiavelli = Felix)

Rykten som finns om Felix:

  • Han var medlem i Glutharianerna men var för vällustig och slutade därför utav ren tristess.
  • Har vänner hos Cirefalierna
  • Har utlovat en belöning på 800.000 dinarer till den som kan fånga en riktig drake och föra den till honom.
  • Det går inte att dricka honom under bordet.
  • Pomirus – en rik handelsman som förolämpat honom och talat illa bakom hans rygg hittades mystiskt nog våldtagen till döds inne i en trollcell på gladiatorarenan.
  • En av hans söner har förskjutit honom och blivit en munk.
  • Hans dotter Illyria är nästan lika illa som Felix och minst lika förrädisk.

Första brevet till Thalamur

Har efter en svår resa slutligen kommit fram till Eviga vindens hord och deras högsäte, Sodoran. Folket är betydligt mer misstänksamma än Vargens stam och beklagligen också mer smutsiga och illaluktande. Det som vägvisarna beskrev som en stad visade sig vara ett fåtal hus och en långhall omgärdat med träckhögar, utmärglade trälar och huvuden från avrättade missdådare. Viskningarna när jag red in med mitt följe drunknade nästan i ljudet från de tusentals flugor som surrade kring träck, lik, hästar och det som de väljer att kalla mat. Jag såg till att mina raunländska vakter var alerta och höll uppsikt över handelsvarorna jag fört med mig.

Det var inga problem att få träffa deras khagan, Auldur, en gammal man som enligt ryktena skall vara försiktig, rentav feg med raunländska mått mätt men jag fann honom att vara ovanligt tillförlitlig och intelligent för att vara en av dessa barbarer. Jag berättade mitt ärende, att jag kom från södern med ett handelserbjudande samt min önskan att stanna som en thalaskisk ambassadör. Han lyssnade intresserad och jag tog in handelsvarorna i den stinkande hallen. Jag låtsades vara intresserade av det han erbjöd, de skabbiga fällarna, de taffliga läderarbetena, hästarna (bra för stäpperna kanske men inget som kan mäta sig med de thalaskiska fullbloden) och allt annat patetisk krimskrams de letade fram. De ledde till och med in trälarna men jag förklarade att jag inte var intresserad. Slutligen bytte vi varor och Auldur erbjöd mig att stanna för att lära honom mer om mitt land – varorna sände jag tillsammans med manskapet tillbaka till Thalamurs gräns.

Jag fick tillåtelse att slå upp mitt tält och han ordnade en vaktstyrka åt mig som skulle hålla borta eventuella missdådare samt hålla mig under uppsikt. Jag var ständigt i blickfånget och folk tisslade och tasslade runt mig. Kvällarna spenderade jag i Auldurs hall och berättade om världen och om mitt rike. Jag började ställa frågor om Tarbatai men fick veta att denne person begått en hel del brott mot traditionerna, bland annat dräpt sin egen far, och nu var på flykt. Detta bakslag tyngde mig då jag vare sig hade lust att jaga runt på slätterna efter honom eller dröja mig kvar onödigt länge bland dessa barbarer. Snart märkte jag dock att Auldur var ovanligt lätt att manipulera och snart hade jag lindat honom kring mitt finger. Jag har bett Auldur att fånga in denne Tarbatai levande så att jag skall få ett tillfälle att prata med honom och det verkar som han tänker göra mig till viljes. Han har sänt ut Khan Yeke av Kutlug för att fånga in honom och om turen står oss bi kommer Tarbatai vara i mitt våld innan månadsskiftet.

Er trogne tjänare

S.

Sjätte brevet till Thalamur

Just nu går allt väl. Dock är den raunländska politiken så pass stormig att den får våra egna diskussioner och intriger att verka harmlösa. Kaos präglar allt. Folk byter sida. Eder sluts. Eder bryts och när som helst kan någon ta till våld.

Det hela underlättas inte av att Tarbatai är en ytterst instabil person som styrs så gott som helt av sina känslor. Ibland lyssnar han på mina råd. Andra gånger ignorerar han mig fullständigt.

Dock har jag märkt att Tarbatai trots sin eldiga mentalitet och icke-planerade agerande hyser ett starkt intellekt och kommer nog framöver, om han lever så pass länge, att bli en god ledare. Just nu så skapar han ett tiotal fiender för vardera vän han får och så länge som han själv inte ser sina egna brister så kommer det nog fortsätta i den takten.

Jag hoppas att ett nog dråpligt nederlag skall lära honom att man måste tänka innan man agerar. Som tur är så agerar Tarbatais broder Nevas på ett mycket genomtänkt och logiskt sätt och Tarbatai lyssnar vanligen till dennes råd. Jag fruktar dock att en konflikt mellan dem skall skapa stor oreda.

Trots detta har jag lyckats manipulera rätt personer så att Tarbatais position för närvarande är relativt säker. Om detta löser sig kommer han kanske kunna utmana Uriangkathai i kampen om herraväldet över slätterna men än så länge så tycks denne vara en allt för kraftfull motståndare för att kunna besegra i regelrätt krig.

Jag håller er informerade.

Er trogne tjänare S.

Tolfte brevet till Thalamur

Har nu återvänt till eviga vindens hord. Månaden i hemlandet har gjort mig gott och det var härligt att få vara bland civiliserat folk igen. Dock måste jag erkänna att jag saknat tiden på stäppen en aning. Att träffa Tarbatai var faktiskt riktigt trevligt och det kändes som att han mognat på bara några månader. Visst är våra kulturer olika men ibland kan jag nästan glömma de primitiva drag raunerna har.

Om de hade fått lite utbildning, lite vägledning, en stark ledare och tydligt strukturerade lagar och regler så skulle de kunna bli något. Det skulle kunna bli som den forna tiden och riket Raons dagar. Dock håller deras grymma gudar dem i sitt järnhårda grepp. Så innan detta kan ske måste de ta avstånd från dessa. Mest troligt måste detta vara genom en akt av våld och död då krig, vilket de anser vara en gud i sig, är det enda de förstår sig på.

Men, jag hoppas ändå. Hoppas att de kan förändras. För visst skulle vi kunna leva i en ständig oro för detta hot i norr men tänk om de kunde ta efter våra seder. Bli ett folk – soldater i upprättandet av det coloniska imperiet. Det hade varit en resurs värd att kämpa för.

Vi förbereder oss för avfärd. Tarbatai är nu blott en hantlangare i Uriangkathais tjänst och lyder hans bud. Men han kommer så fort han får chansen agera för att avsätta honom. Tarbatai tål inte folk som trycker ned honom och hånar honom. Uriangkathai har gjort både ock och inom kort kommer Tarbatai att agera för att få bort honom.

Detta blir det sista brevet jag skriver på lång tid. Vi skall ut i krig och jag vill inte riskera att någon meddelande skulle hamna i fiendens händer. Jag använder mig dock av Elisia och hon kan komma väl till pass både som skrivare och livvakt.

Er trogne tjänare S.

Andra brevet till Sagans syster

Min allra käraste syster.

Så jag längtar efter att få se dig igen. Jag kan snart inte hålla räkning på hur många månader jag tillbringat i sällskap med detta avskyvärda folk. Jag längtar tillbaka till tiden då vi vandrade uppe efter bergsryggarna vid Kasmodiah, din skickliga dans under mysteriespelen och trösten vi gav varandra då mor dog.

Det är dessa ljusglimtar av lycka som håller mig på fötter i denna storm av kaos. Jag vet att du alltid varit intresserad av Raunlänningarna men jag kan nu berätta sanningen för dig om dem. De är inte det naturälskande och fria folk som vissa hävdar att de är. De är en primitiv och föråldrad ras likt de tiraker som vi fått höra om under utbildningen.

Visst kan man ibland överraskas av deras mod, dådkraft och skicklighet men det är endast ljusglimtar i den odyssé av förräderi, demondyrkan och illvillighet som löper genom hela deras liv. Till sina gudar offrar de människor, skrikande män och kvinnor som skärs upp framför en exalterad folkmassa för att deras visa män skall få goda omen och utläsa framtiden i deras tarmar. Lojalitet tycks inte finnas bland dem, de vänder snart kappan efter vinden och de som försöker upprätthålla någon form av heder blir snabbt undanröjda. Får de chansen så dräper de sina forna allierade, våldtar deras kvinnor och tar dem som trälar.

Jag kan inte ens föreställa mig vilken förstörelse det skulle innebära om dessa uslingar svepte ned över vårt kära rike. All den historia som skulle utplånas. Alla skrifter som skulle eldas upp för blotta nöjets skull och hur vår ståtliga kultur skulle utplånas under deras galenskap.

Jag känner tyngden av mitt ansvar. Jag måste vara den hand som styr bort dem från vårt rike och riktar sina blodtörstiga blickar mot andra mål. Inte känner jag någon kärlek för Cirefalierna eller de i Östcolonan men jag känner ändå en avsmak i munnen att de kan komma att bli erövrade av dessa odjur.

Skulle jag få min önskan skulle de alla dräpas i en våldsam farsot. Ingen skulle sakna dem och världen skulle bli en bättre plats.

Men nej. Nu har jag allt för länge tänkt mörka tankar och det finns inte mycket mer jag kan skriva om min bevingade budbärare skall orka bära meddelandet ända fram.

Hälsa far om du ser honom. Jag vet att han ofta är upptagen men du får försöka få honom att lugna ned sig, jag är rädd att han tar på sig allt för mycket saker.

Din bror S.