Har efter en svår resa slutligen kommit fram till Eviga vindens hord och deras högsäte, Sodoran. Folket är betydligt mer misstänksamma än Vargens stam och beklagligen också mer smutsiga och illaluktande. Det som vägvisarna beskrev som en stad visade sig vara ett fåtal hus och en långhall omgärdat med träckhögar, utmärglade trälar och huvuden från avrättade missdådare. Viskningarna när jag red in med mitt följe drunknade nästan i ljudet från de tusentals flugor som surrade kring träck, lik, hästar och det som de väljer att kalla mat. Jag såg till att mina raunländska vakter var alerta och höll uppsikt över handelsvarorna jag fört med mig.

Det var inga problem att få träffa deras khagan, Auldur, en gammal man som enligt ryktena skall vara försiktig, rentav feg med raunländska mått mätt men jag fann honom att vara ovanligt tillförlitlig och intelligent för att vara en av dessa barbarer. Jag berättade mitt ärende, att jag kom från södern med ett handelserbjudande samt min önskan att stanna som en thalaskisk ambassadör. Han lyssnade intresserad och jag tog in handelsvarorna i den stinkande hallen. Jag låtsades vara intresserade av det han erbjöd, de skabbiga fällarna, de taffliga läderarbetena, hästarna (bra för stäpperna kanske men inget som kan mäta sig med de thalaskiska fullbloden) och allt annat patetisk krimskrams de letade fram. De ledde till och med in trälarna men jag förklarade att jag inte var intresserad. Slutligen bytte vi varor och Auldur erbjöd mig att stanna för att lära honom mer om mitt land – varorna sände jag tillsammans med manskapet tillbaka till Thalamurs gräns.

Jag fick tillåtelse att slå upp mitt tält och han ordnade en vaktstyrka åt mig som skulle hålla borta eventuella missdådare samt hålla mig under uppsikt. Jag var ständigt i blickfånget och folk tisslade och tasslade runt mig. Kvällarna spenderade jag i Auldurs hall och berättade om världen och om mitt rike. Jag började ställa frågor om Tarbatai men fick veta att denne person begått en hel del brott mot traditionerna, bland annat dräpt sin egen far, och nu var på flykt. Detta bakslag tyngde mig då jag vare sig hade lust att jaga runt på slätterna efter honom eller dröja mig kvar onödigt länge bland dessa barbarer. Snart märkte jag dock att Auldur var ovanligt lätt att manipulera och snart hade jag lindat honom kring mitt finger. Jag har bett Auldur att fånga in denne Tarbatai levande så att jag skall få ett tillfälle att prata med honom och det verkar som han tänker göra mig till viljes. Han har sänt ut Khan Yeke av Kutlug för att fånga in honom och om turen står oss bi kommer Tarbatai vara i mitt våld innan månadsskiftet.

Er trogne tjänare

S.

Just nu går allt väl. Dock är den raunländska politiken så pass stormig att den får våra egna diskussioner och intriger att verka harmlösa. Kaos präglar allt. Folk byter sida. Eder sluts. Eder bryts och när som helst kan någon ta till våld.

Det hela underlättas inte av att Tarbatai är en ytterst instabil person som styrs så gott som helt av sina känslor. Ibland lyssnar han på mina råd. Andra gånger ignorerar han mig fullständigt.

Dock har jag märkt att Tarbatai trots sin eldiga mentalitet och icke-planerade agerande hyser ett starkt intellekt och kommer nog framöver, om han lever så pass länge, att bli en god ledare. Just nu så skapar han ett tiotal fiender för vardera vän han får och så länge som han själv inte ser sina egna brister så kommer det nog fortsätta i den takten.

Jag hoppas att ett nog dråpligt nederlag skall lära honom att man måste tänka innan man agerar. Som tur är så agerar Tarbatais broder Nevas på ett mycket genomtänkt och logiskt sätt och Tarbatai lyssnar vanligen till dennes råd. Jag fruktar dock att en konflikt mellan dem skall skapa stor oreda.

Trots detta har jag lyckats manipulera rätt personer så att Tarbatais position för närvarande är relativt säker. Om detta löser sig kommer han kanske kunna utmana Uriangkathai i kampen om herraväldet över slätterna men än så länge så tycks denne vara en allt för kraftfull motståndare för att kunna besegra i regelrätt krig.

Jag håller er informerade.

Er trogne tjänare S.

Har nu återvänt till eviga vindens hord. Månaden i hemlandet har gjort mig gott och det var härligt att få vara bland civiliserat folk igen. Dock måste jag erkänna att jag saknat tiden på stäppen en aning. Att träffa Tarbatai var faktiskt riktigt trevligt och det kändes som att han mognat på bara några månader. Visst är våra kulturer olika men ibland kan jag nästan glömma de primitiva drag raunerna har.

Om de hade fått lite utbildning, lite vägledning, en stark ledare och tydligt strukturerade lagar och regler så skulle de kunna bli något. Det skulle kunna bli som den forna tiden och riket Raons dagar. Dock håller deras grymma gudar dem i sitt järnhårda grepp. Så innan detta kan ske måste de ta avstånd från dessa. Mest troligt måste detta vara genom en akt av våld och död då krig, vilket de anser vara en gud i sig, är det enda de förstår sig på.

Men, jag hoppas ändå. Hoppas att de kan förändras. För visst skulle vi kunna leva i en ständig oro för detta hot i norr men tänk om de kunde ta efter våra seder. Bli ett folk – soldater i upprättandet av det coloniska imperiet. Det hade varit en resurs värd att kämpa för.

Vi förbereder oss för avfärd. Tarbatai är nu blott en hantlangare i Uriangkathais tjänst och lyder hans bud. Men han kommer så fort han får chansen agera för att avsätta honom. Tarbatai tål inte folk som trycker ned honom och hånar honom. Uriangkathai har gjort både ock och inom kort kommer Tarbatai att agera för att få bort honom.

Detta blir det sista brevet jag skriver på lång tid. Vi skall ut i krig och jag vill inte riskera att någon meddelande skulle hamna i fiendens händer. Jag använder mig dock av Elisia och hon kan komma väl till pass både som skrivare och livvakt.

Er trogne tjänare S.