2960 Antonius brev till alla

2960 e.D.

Kära Bröder,

Jag skall fatta mig kort. Det är ännu inte utropat, men när ni får mitt brev så har jag utnämnts till Jargus nye consilator! Detta är en framgång utan motstycke för Blå sällskapet. Aldrig har vi varit så nära. Jag har arbetat målmedvetet ända sedan tiden på St Yrgams för att detta ska ske. Nu äntligen har mina böner hörts.

Min position inom kejsardömet kommer drastiskt förändras. Jag kommer få fyll insyn i statsapparaten. Jag kommer få ett sigill med långtgående befogenheter. Kejsaren själv kommer lystra till mina råd. Tro mig, bröder, jag kommer verka för sällskapet från att första glaset vänts. Jag har inga illusioner om att Jargus kommer att ändra sitt sätt bara tack vare mina råd, men kanske kan jag påverka i rätt riktning.

Mina bröder, jag måste också varna er. Som consilator har jag plötsligt många fler fiender. Många vill höra vad jag säger och läsa vad jag skriver för att använda det mot mig. Mina brev kommer framöver vara mycket sporadiska. När de kommer så levereras de av personligt bud. Jag kommer att använda mitt hemliga sigill från St Yrgams.

Consilator Antonius Vincafluva Botaneiates

2957 Brev från Darrian till Valthian

2957 e.D.
V!

Det glädjer mig oerhört att se ditt brev och att Daak håller sin skyddande hand över dig och ditt manskap. Även om jag stödjer ert uppdrag under Honom så är jag oroad över den blodspillan som väntas. Drunok är en broderskyrka, även om de tolkat Boken annorlunda.
Tiden här i klostret förflyter snabbt trots monotona uppgifter, men jag har mina mål tydlig framför mina ögon. Teologin är ett intressant ämne som jag snabbt satt mig in i. Endast genom att förstå Den Helige kan De Blå segra. Du är min bäste vän från den tiden, och det kommer jag aldrig att glömma, vad som än sker i framtiden.  Jag hoppas du biktar dig så att du kan utrensa det onda inom dig.

Antonius har skickat brev till mig, han är intresserad av mina framgångar. Jag hoppas bara att det inte är på samma sätt som Felix såg på Lukas. Usch, det är en vedervärdig historia, verkligen fruktansvärd. Jag förvånades över att inte Den Ende själv markerade men ju mer jag följer i Hans ledsagningar inser jag hur svårt det måste vara för Honom att blanda sig våra vardagsbestyr. Som du säger, folket verkar lida mer arm än mycket länge. Vår respekterade kejsare verkar inte lyfta ett finger för att styra upp situationen. Jag undrar om det är något jag, eller alla vi, missar. Något vi inte ser som ter sig självklart för Jargus? Men vad skulle det vara?

Nej, nu ringer klockorna för kvällsvard. Mäster blir högröd i ansiktet och tvekar inte att bruka käppen på de som är sena så detta blir mina sista ord för den här gången. Jag hoppas att vi återses snart igen, min vän.

D.

2954 Brev från Antonius

Kära Bröder,

Min sorg och saknad är stor. Vår tid tillsammans på St Yrgams har varit en dröm. En dröm som fostrat oss att gå starka ut i livet och leva i framgång – för Jargien behöver oss. Men nu är den slut för gott.

Låt oss minnas de goda stunderna tillsammans. Låt oss minnas Marius ständiga frågor och Felix tålmodiga svar. Låt oss minnas hur Valthian lärde oss god svärdskonst. Låt oss minnas Darrians högläsningar, eller Jarims upplyftande och ack så spontana tal.
De minnen som inte varit goda skall vi låta vila i ro. Vi har alla gjort saker vi ångrat. Det får inte spridas rykten och osämja i vårt sällskap – det vore att splittra allt vi byggt upp. Unge Lukas har lämnat sällskapet efter det som skedde. Han hade inte viljestyrkan. Jag vill inte att ni ska klandra Felix för det han anklagats för. Han har intygat för mig, och jag tror på honom, att allt Felix gjorde var i välmening och att han trodde att Lukas samtyckte. Vi alla såg Lukas svagheter, och kanske var vi inte förlåtande nog mot honom. Den Ende kommer att göra sin utmätning i sinom tid, låt oss nu gå vidare.

Låt oss återvända till Erat för att träffas när tiden är mogen. Till dess, skriv och skriv, ty vårt sällskap lever endast på vår vänskap.

Antonius Botaneiates, primär
2954 e.D.

2951 Brev från Lukas till Blå sällskapet

Mina vänner,

Jag kommer snart tillbaka till Erat. Jag längtar så. Jag vill gärna vara med på er festlighet nästa månad. Ni verkar ha glömt att fråga mig om den tidigare. En fråga till Felix: vill du ha tillbaka boken på festen eller kan jag låna den ett tag till? Jag tycker att det är svåra områden att plugga in och skulle behöva mer stöd och hjälp.

Kommer det att vara några unga fröknar på festen? Eller är det bara får blåblodingar? Nog för att det är spännande och lärorikt att plugga men det vore inte fel att få känna på lite kvinnohull ibland. Felix har berättat mycket om det. Sedan vill jag gärna se infödingstroféerna du pratat om, Herr Randarian. Darrian sade hade inte sett dem och var nyfiken.

Det känns tråkigt och ensamt utan er. Jag önskar jag hade familj att återvända till som er. Jag har bara Den Helige att vända mig till. Jag hoppas för bättring i Jargien, som ni också gör.

Hälsningar,

Lukas, en av de blå

Luberos Arv

Introduktion

Den fuktiga luften dallrade nästan hörbart. Det knäppte i de omgivande, uråldriga träden och han hade glömt att han vadade i träsklandets nästan oljiga vatten. Vani’atan framför honom upptog hela hans sinne. Hennes blick brände rakt igenom honom. Med obevekligt växande hänförelse såg han hur Vani’atan och hennes bröder metodiskt tecknade symboler i luften i en ohyggligt långsam dans. Efter att med blicken följt samma symbol upprepas tio, tjugo kanske trettio gånger tycktes det lilla ljus som fanns i gläntan söka sig till rörelsen, och fylla i den likt en pensel. Plötsligt hördes ljudet av en nästan blöt implosion och en kort förändring av trycket i gläntan. Det tidigare skrumpna växtliknande ägget Vani’atan höll tycktes i detsamma fyllas med något…

När de senare vandrade längs med bergskammen mot Ibaeros högg det till i hans hjärta då han insåg att han bara var en främling, en kort vindpust, en plötsligt passerande främmande doft. Han sneglade mot Vani’atan som sorgelöst kivades med sina bröder utan oro för stupet nedanför dem, utan krav på att prestera. Samtidigt, när han blickade ned mot den fjärran viken såg han de många fartygen, röken och ljusen från Luberos-kolonin, som börjat äta sig in på den förhärskande djungeln. Hans blick vandrade tillbaka till de många äggen som dinglade från Vani’atans bälte, och han insåg med ens att det fanns medlemmar i Huset som skulle vara mycket intresserade av att veta mer om dessa…

Luberos arv

Luberos arv är en kampanj som handlar om möten mellan två starka, annorlunda men av ödet sammanflätade kulturer: Ebhron i sin storhets dagar och den mystiska alvklanen Nie’nidor. Mötet sker på den stora, fuktiga och skogsbeklädda ön Luberos, som i sig bär på många hemligheter och starka urkrafter. Mötet innebär inte bara en kulturell maktkamp utan också känsloladdade möten mellan kampanjens rollpersoner. Kampanjen spelas över en vecka men historien spänner över mer än en människogeneration i speltid.

Kampanjdata

Datum: en vecka i juni eller första veckan juli
Preliminära spelare: Marco, Petter, Fredrik, Niklas, Alex, Paul
Värld: Mundana, mer än tusen år innan den normala nutiden
Regler: Eon IV

Tema

Temat på kampanjen har ett par viktiga element:

  • Kärlek: Rollpersonernas fokus ska ligga i relationer, längtan, önskningar, åtrå, fiendeskap och tragedi. Samma ingredienser som Romeo och Julia eller Othello.
  • Konflikt mellan kulturer: klassisk problematik med inspiration från vår tids kolonisering. Mötet mellan två helt olika folk och maktkampen som kommer ur det. Polarisering.
  • Tidsperspektiv: Alverna lever mycket länge, och Ibaeros har levt utan yttre kontakt under mycket lång tid. Ebhroniterna är del av ett samhälle där den enskilda människan och dess liv är obetydligt.
  • Mystik: Något är konstigt med Luberos. Något är skevt med Ordens logik. Något är udda med Ibaeros. Något är sällsamt med Luberos flora och fauna. En gnutta weird, helt enkelt.

Rollpersoner

Vi har förut spelat culture gaming där alla (nåja) RPer tillhör en främmande kultur och de andra folken är ”de konstiga” Vi har testat i NX att spela två uppsättningar karaktärer på varsin sida av samhället fast i helt olika scener. Jag tänkte att vi kan pröva något annat: att hälften av RPna tillhör ena sidan, andra hälften tillhör andra. Då blir kulturkrockarna och relationerna något som utspelas mitt i gruppen. Samtidigt är det en risk att alla RP snabbt förenas och glömmer vart de kommer från. Så tanken är att vi i valda scener spelar bara den ena eller andra sidan – hos alverna eller hos människorna. De spelare som har en RP från andra sidan tar istället en egen utvald statist, som är deras RPs motpol. Människospelaren kanske gestaltar den konservative gamle alvledaren som inte ser människor som annat än kortlivade parasiter.
Enligt denna logik hoppas jag att vi åtminstone kan ha en manlig alv, en kvinnlig alv, en människoman och en människokvinna. Några av dessa bör redan ha nära relationer med varandra från början.

Alvrollerna

RPna bland alverna tillhör de yngre och oförstörda. Deras liv bjuder på mycket lite fara, och tack vare de många själaväxterna som förser dem med föda och lyckorök har de inget att oroa sig. Istället spenderar de dagarna med att utforska ön eller hjälpa släkten väcka själaäggen genom olika ceremonier och ritualer. De lever i en stark gemenskap, där alla känner alla, alla delar med varandra, där alla räknas som släktingar. När Ebhroniterna anländer i sina skepp ser alvrollerna detta som något fantastiskt, en möjlighet att nå utanför ön, att lära sig mer om det främmande. Under kampanjens gång kommer alvrollerna inte åldras nämnvärt, och kommer att kämpa med att förstå det mänskliga perspektivet.

Människorollerna

Männniskorollerna börjar som tonåringar men slutar förmodligen som åldringar. De tillhör, per definition, särskilt utvalda som är på Luberos för att lägga grunden till en framgångsrik koloni. Hela Ebhrons system är en stark meritokrati där alla kämpar för att visa sin duglighet, och vet att de när som helst kan petas ned av en broder eller syster. De har alla lämnat sina biologiska familjer för att leva med sina hus, de avdelningar av Ebhrons styrande ordnar som slipar sin förmåga i olika specialiserade områden. De är välutbildade och är på Luberos för att utöka Ebhrons rike, handel och kunskap. De anser sig tillhöra en upplyst klass där alla är inkluderade och alla kan vinna. Samtidigt är de del i ett stort maskineri med brutal intern politik. Människorollerna har förmodligen en analytisk inställning till Luberos, men kommer ha många chanser att förföras av den alviska livsstilen, av det främmande och underliga, av gemenskapen.