Sagan

Sagan Jehanir Illhiva ätt Cartika

Thalaskisk medborgare som är utsänd av uppsatta personer i det stolta riket för att finna den nya Tabatai som setts i magiska syner och järtecken. Målet är att skapa en allians med den nya Tarbatai och hålla relationen mellan raunerna och Thalamur fredlig. Sagan erbjuder sina kunskaper om omvärlden samt sin taktiska kunskap i strid där han är mycket skicklig. Även om Sagans förflutna är höljt i mysterier så har han berättat att han varit en befälhavare i det thalaskiska kavalleriet.

Fysiskt

En lång man, rakryggad och vältränad som håller sitt huvud högt. Han har korpsvart, midjelångt hår, som börjat bli grått vid tinningarna. Det är flätat och flätan hålls i slutet ihop av ett antal silverringar. Ansiktet är smalt med välmarkerade kindben, hög panna, smala läppar, mörka ögonbryn och gröna utforskande ögon. Dragen är nobla och rena och han har en trolsk utstrålning. Kroppen är täckt av svarta slingrande ärristningar som sträcker sig över ryggen, ut över armarna och ned på händerna.

Kläder, rustning och ägodelar

Kläderna är i tjockt tyg, vida ärmar i svart med mörklila inslag och sirliga silverbroderier. Manteln är i tjock svart, pälsbrämad vadmal, med ett kraftigt silversmycke som håller den samman.

Under kläderna bärs ättesymbolen i silver.

Rustning: En lång fjällpansarskjorta med svarta, matta metallfjäll. Underbensskenor i mörkt härdat läder och ett par kraftiga svarta läderhandskar. Hjälmen är i svärtad metall, dess framsida är formad som ett känslolöst ansikte, tre smala metallhorn böjer sig bak, tätt efter hjälmen.

Mentalt

Är en social individ som gärna hänger sig åt diskussioner och lär sig nya ting. Dock har han en kylig yta bakom sin sociala fasad som är svår att tränga igenom. Han släpper aldrig någon riktigt in på livet och pratar helst inte om sig själv.

Ibland drabbas han av en våldsam avundsjuka. Han kan se ett föremål eller en person som han bara måste ha. Då kommer han manipulera personer i sin omgivning och ibland gå till direkt aktion för att få det. När han väl fått objektet för sin avundsjuka så brukar han snabbt tappa intresset för det.

Hans mörkaste hemlighet är dock lusten efter blod och människokött. Har han tillfället att sluka köttet av ett färskt lik har han svårt att motstå det. Det ger honom en enorm tillfredställelse att sluka delar av en annan besjälad varelses kropp. I de mörka fantasierna lägrar han män och kvinnor, dräper dem under akten och äter av dem efteråt. Han försöker dock slå undan denna djuriska sida som så river i honom.

Det kan vara värt att nämna att Sagan blir mer och mer makthungrig och efter att ha insett att han själv är en ”ättling” till de gamla coloniska kejsarna beslutar han att använda raunerna som sitt redskap och tar därför hälp av Tarbatai och hans ”bröder” för att få tag på kejsarstaven. I slutändan så beslutar han att leda ned raun-armén i Thalamur och med dessa bakom sig tvinga till sig tronen – sedan skulle självklart raunerna vara kokta förr eller senare då han redan hade massvis med planer på att utplåna dem. Sådana bestar kan ju inte få löpa fritt.

Dock så hade Sagan ett problem. Han var hopplöst förälskad i Xinu-inkarnaten L’meas och det gjorde att han försökte sluta sig till de rauniska gudarna – eller rättare sagt stjäla deras krafter. Genom att döda Kara, som var inkarnaten för krig, så skulle han inte bara bli osårbar från alla som var hans fiender utan han skulle inte kunna känna kärlek. Det hela gick dock fel och Sagan flydde efter en blodig kupp tillsammans med Batuk till en befäst thalaskisk fästning och beslöt att slå ut Raunerna istället och således få Thalamurs respekt (Sagan hade vid denna tid börjat visa tydliga tecken på galenskap – vilket förvisso kan vara ett bevis för det kejserliga blodet).

Många ting skedde mot slutet. Han dödade Batuk och gjorde honom till en vandöd tjänare och fick honom att döda Tarbatai. Men Sagans hybris gjorde att Alan Ajav, som nu inte var mycket mer än ett förvridet monster, lyckades fånga in honom. Sagan vägrade dock ge honom kejsarstaven och Alan dödade då honom.

Batuk

Fåordig jägare från öster och edsvuren livvakt till Gals ätt; har ett nära band till Vind

Född under khaganens nionde år i klan Od. Var vid 10 års ålder den bäst lämpade krigaren och skickades därför iväg till klan Takil enligt en urgammal ed mellan Takil och Od. Har sedan barnsben vart en oerhört skicklig bågskytt. Ägnar större delen av sin vakna tid som livvakt åt Gal enligt den urgamla eden, därav är Batuk en väldigt fokuserad man som alltid är på sin vakt. Är även ganska skicklig när det gäller jakt.

Nevas

Till synes oansenlig yngsta broder till Gal, blev drakryttare efter att ha försökt mörda sin fader.

Nevas son av Yurgan

Född under khaganens 13:e år. Blev ivägskickad till Taug efter ett misslyckat mordförsök på fadern våren efter sin 10:de vinter. Har haft ett hårt liv bland drakryttarna där han inte blivit helt väl behandlad, och har därför tillbringat stor del av sin ungdom ensam ute på slätten.

Nevas är ganska ful. Han är kort och har brutit näsan som sedan läkt snett. Ojämn skäggväxt som han bara rakar nån gång i veckan. Håret har han i en kort fläta i nacken, men mycket av det är för kort för att hållas kvar och hänger därför löst.

Han söker alltid alternativ innan han ger sig in i strid, men är helt samvetslös och rent av grym när han väl slåss. Hämndlysten och makthungrig.

Släkt

Föräldrar: Yurgan och Sube

  1. Melek (10a – )
  2. Gal (12a – )
  3. Nevas (13a – )

Melek

Äldre broder till Gal, en krympling i Gals skugga, men slugare än de flesta

Melek son av Yurgan

Född under khaganens tionde år som khan Yurgans äldsta son. Påbörjade mandomsriten på våren efter sin 13:e vinter men blev allvarligt skadad i vänstra benet under en pantherajakt tillsammans med Gal. Khanen frånsade sig fadersskapet och Melek förvisades ett halvår senare när han hämtat sig från skadorna. Han tog sig söderut och träffade på en cirefalisk köpmän och spenderade två år i Thalamur och sex år i Cirefalien (Caserion) samt en stund i Kärlekens stam på vägen hem.

Hans skada gör att han knappt kan röra sig till fots så han håller sig helst på hästryggen och till skillnad från många rauner så har han inte utfört krigarriten. Kluven mellan den civiliserade värld han levt i och klanen på stäppen och vill gärna återvända söderut någon dag.

Föräldrar: Yurgan och Sube

  1. Melek (10a – )
  2. Gal (12a – )
  3. Nevas (13a – )

Tarbatai

Enligt järtecknena den pånyttfödde Tarbatai, framtida härskare över de enade raunerna

Tarbatai (före detta Gal son av Yurgan)


Född med namnet Gal under khaganens tolfte år. Mellansonen av khan Yurgans blod. En självsäker, passionerad och stolt yngling som har något drömskt i blicken. Lyssnar mer än han ger sken av men räds inte konflikt. Spelar gärna spel och umgås med andra, oavsett bakgrund eller klass. Vill ena horderna under ett banér och låta raunerna åter stå som kungar över den kända världen. Är inte en som låter motgångar knäcka honom.

Gal har transformerats till Tarbatai, enaren. Genom offer han gjorde i Tarbatai (den äldre)s gravkammare är Gal numera känd som den store, den ende, Tarbatai. Dock har han vissa problem med att få acceptans för detta, men det är inget som slår ned honom.

Gällande kärlek lider han av splittring. Han har gott kvinnotycke men det är främst två kvinnor, jämte hans mycket ärade moder Sube, som drar i honom. Osini, kvinnan som gav honom en son och som är hård som flinta, men som delar synen och visionen om en enad raunisk värld. Å andra sidan finns fascinationen och nyfikenheten, den totala uppslukelsen som om den bejakas kan ta allt fokus, i form av den undersköna Nomarian. I sanning ett slag mellan förnuft och känsla. Mellan mål och hänförelse.

Släkt

Föräldrar: Yurgan och Sube

  1. Melek (10a – )
  2. Gal (12a – )
  3. Nevas (13a – )