En uråldrig alvkvinna som tillfångatogs av den legendariske raunakhaganen Tarbatai (den äldre) för tusentals år sedan. När Tarbatai begravde sig själv levande i en grotta tog han med sig Nomarian som enda sällskap. Men varken Tarbatai eller Nomarian kunde dö, och i oräknelig tid plågades Nomarian. Det enda som höll henne vid liv var hennes intensiva kärlek till hennes förlovade, Carwelan.
Född före khagan Auldurs tillträdande (tio år innan?) Takils pajonlärling sedan många år tillbaka, då ihanan vägrat dö. Enastående förmåga att hitta i andevärlden sedan han offrat sitt öga till den. Står så att säga alltid med ena benet i andevärlden, och därför frånvarande eller otydlig, men kan även uppträda hetsigt och barskt. Mycket av vad det innebär att vara raun har inte Roke utövat så mycket, vilket förändras när hans sargade och seniga kropp får resa och slåss med de andra.
Född under khaganens fjärde år, son till slaktaren Ödek. Offrade sin enda kärlek och blivande fru Mira för att rädda Gal, son av Yurgan. Har sedan denna ödesdigra händelse blivit tystlåten och bister men även en fenomenal krigare som helt och hållet saknar rädsla och förmåga att visa nåd. Följer Gal och skyddar honom i alla lägen. Sökte i åratal efter den bortrövade Mira men har gett upp hoppet och tar ut sin eviga smärta i brutalitet mot fienden i strid. Har trots sin ålder inte tagit någon ny kvinna till fru. Ägnar stor del av sin tid till att träna de klanmedlemmar han anser vara värdiga. Utsätter ofta sina lärlingar för svåra prövningar.
Thalaskisk medborgare som är utsänd av uppsatta personer i det stolta riket för att finna den nya Tabatai som setts i magiska syner och järtecken. Målet är att skapa en allians med den nya Tarbatai och hålla relationen mellan raunerna och Thalamur fredlig. Sagan erbjuder sina kunskaper om omvärlden samt sin taktiska kunskap i strid där han är mycket skicklig. Även om Sagans förflutna är höljt i mysterier så har han berättat att han varit en befälhavare i det thalaskiska kavalleriet.
En lång man, rakryggad och vältränad som håller sitt huvud högt. Han har korpsvart, midjelångt hår, som börjat bli grått vid tinningarna. Det är flätat och flätan hålls i slutet ihop av ett antal silverringar. Ansiktet är smalt med välmarkerade kindben, hög panna, smala läppar, mörka ögonbryn och gröna utforskande ögon. Dragen är nobla och rena och han har en trolsk utstrålning. Kroppen är täckt av svarta slingrande ärristningar som sträcker sig över ryggen, ut över armarna och ned på händerna.
Kläderna är i tjockt tyg, vida ärmar i svart med mörklila inslag och sirliga silverbroderier. Manteln är i tjock svart, pälsbrämad vadmal, med ett kraftigt silversmycke som håller den samman.
Under kläderna bärs ättesymbolen i silver.
Rustning: En lång fjällpansarskjorta med svarta, matta metallfjäll. Underbensskenor i mörkt härdat läder och ett par kraftiga svarta läderhandskar. Hjälmen är i svärtad metall, dess framsida är formad som ett känslolöst ansikte, tre smala metallhorn böjer sig bak, tätt efter hjälmen.
Är en social individ som gärna hänger sig åt diskussioner och lär sig nya ting. Dock har han en kylig yta bakom sin sociala fasad som är svår att tränga igenom. Han släpper aldrig någon riktigt in på livet och pratar helst inte om sig själv.
Ibland drabbas han av en våldsam avundsjuka. Han kan se ett föremål eller en person som han bara måste ha. Då kommer han manipulera personer i sin omgivning och ibland gå till direkt aktion för att få det. När han väl fått objektet för sin avundsjuka så brukar han snabbt tappa intresset för det.
Hans mörkaste hemlighet är dock lusten efter blod och människokött. Har han tillfället att sluka köttet av ett färskt lik har han svårt att motstå det. Det ger honom en enorm tillfredställelse att sluka delar av en annan besjälad varelses kropp. I de mörka fantasierna lägrar han män och kvinnor, dräper dem under akten och äter av dem efteråt. Han försöker dock slå undan denna djuriska sida som så river i honom.
Det kan vara värt att nämna att Sagan blir mer och mer makthungrig och efter att ha insett att han själv är en ”ättling” till de gamla coloniska kejsarna beslutar han att använda raunerna som sitt redskap och tar därför hälp av Tarbatai och hans ”bröder” för att få tag på kejsarstaven. I slutändan så beslutar han att leda ned raun-armén i Thalamur och med dessa bakom sig tvinga till sig tronen – sedan skulle självklart raunerna vara kokta förr eller senare då han redan hade massvis med planer på att utplåna dem. Sådana bestar kan ju inte få löpa fritt.
Dock så hade Sagan ett problem. Han var hopplöst förälskad i Xinu-inkarnaten L’meas och det gjorde att han försökte sluta sig till de rauniska gudarna – eller rättare sagt stjäla deras krafter. Genom att döda Kara, som var inkarnaten för krig, så skulle han inte bara bli osårbar från alla som var hans fiender utan han skulle inte kunna känna kärlek. Det hela gick dock fel och Sagan flydde efter en blodig kupp tillsammans med Batuk till en befäst thalaskisk fästning och beslöt att slå ut Raunerna istället och således få Thalamurs respekt (Sagan hade vid denna tid börjat visa tydliga tecken på galenskap – vilket förvisso kan vara ett bevis för det kejserliga blodet).
Många ting skedde mot slutet. Han dödade Batuk och gjorde honom till en vandöd tjänare och fick honom att döda Tarbatai. Men Sagans hybris gjorde att Alan Ajav, som nu inte var mycket mer än ett förvridet monster, lyckades fånga in honom. Sagan vägrade dock ge honom kejsarstaven och Alan dödade då honom.
Fåordig jägare från öster och edsvuren livvakt till Gals ätt; har ett nära band till Vind
Född under khaganens nionde år i klan Od. Var vid 10 års ålder den bäst lämpade krigaren och skickades därför iväg till klan Takil enligt en urgammal ed mellan Takil och Od. Har sedan barnsben vart en oerhört skicklig bågskytt. Ägnar större delen av sin vakna tid som livvakt åt Gal enligt den urgamla eden, därav är Batuk en väldigt fokuserad man som alltid är på sin vakt. Är även ganska skicklig när det gäller jakt.